Mångkultur och bestraffning

I tisdags 8 april avlöpte den andra delen av Lärarförbundets samtalsrum Framtidens skola i Malmö. Ingela Olsson, med bakgrund som SFI-lärare och chef för invandrarbyrån I helsingborg, inledningstalade om mångkultur, fostran och olika bestraffningssystem. Hon var engagerad och kunnig och hade gärna fått tala mycket längre än de planerade 40 minuterna.
Två saker som dröjer sig kvar är dels hur hon förde bort fokus från skillnader i religion till att i stället beskriva skillnaden mellan grupp- och individkultur, dels, och staden och landet, dels. I Sverige för hundra år sedan hade vi i mycket samma könsroller och barnuppfostringsmetoder som vi idag ser bland invandrare.
Därefter beskrev Ingela de olika bestraffningssystem för barn, som finns i olika samhällen. Redan vid ordet ”bestraffning” rycker man till – sådant har vi väl inte i Sverige? Jodå…

Aga, är den kroppsliga bestraffning som numera är förbjuden i Sverige, både i skola och generellt. Det är kroppsbestraffning utförd av plikt (ej spontant i stundens hetta), ofta av någon ”representant” (t ex ”far”). Ofta förknippat med förnedring och skam, inför andra. Det är en bestraffningsform som utövats av vita européer som fört den med sig till USA och Australien.

Kattbestraffning är en snabb känslomässig bestraffning som äger rum i samma ögonblick som överträdelsen äger rum. Tydliga ansiktssignaler från ögon och röst och en smäll på huden. Följt av direkt översvallande kärleksbetygelser (som kattmamman när hon slickar sina ungar). Hela världen, i Europa runt Medelhavet.

Sen finns det hot– och skuld-bestraffning som förekommer över hela jorden.

Vad som är unikt i Sverige (efter förbudet mot aga) är att vi använder rådjursbestraffning mot barn. Dvs att man reser sig upp, vänder rumpan till och går. Ett hot om avvisning och övergivande. Att isolera barnet, eller visa bort, är en variant av detta. Samt att man pratar skit, baktalar och klandrar inför andra.

När jag hör om detta tänker jag att detta är ju basen i tystnadens kultur även på arbetsplatser bland vuxna. Är vi alla fostrade av rådjursbestraffning? Är det därför vi svenska är så konflikträdda?

Nå, ska vi då alla börja spontant och kärleksfullt smälla till våra ungar i stället? undrar jag (och ironiserar inte enbart).

Ingela Olsson svarar att med tydliga gränser och klara förbud som inte ändras från stund til stund, som inte kan förhandlas bort, så kan man undvika behovet av bestraffningar. Men det måste börja i den tydliga gränsdragningen. Och att vi ska sluta le när vi är förbannade.

Läs Ingela Olssons böcker! Eller engagera henne som föredragshållare! Här är Ingela Olssons hemsida.

Nästa tisdag den 15 april kommer Per T Ohlsson (kolumnist Sydsvenskan) och talar om ”Skolan och samhället. Plats: Lärarhögskolan i Malmö, kl 18.30