Etiam pulvinar consectetur dolor sed malesuada. Ut convallis
euismod dolor nec pretium. Nunc ut tristique massa.
Nam sodales mi vitae dolor ullamcorper et vulputate enim accumsan.
Morbi orci magna, tincidunt vitae molestie nec, molestie at mi. Nulla nulla lorem,
suscipit in posuere in, interdum non magna.
Slutet är en gummisnodd med ena änden fäst i början.
På heldagsseminariet för Författarcentrums medlemmar, på Tulseboda Kulturhus, i Kyrkhult, Blekinge, kommer vi att närstudera scenframträdandet som en resa mellan slut och början. Ett framträdande har (eller bör åtminstone ha) en dramaturgi liknande en enskild berättelse eller ett drama: slutet är en funktion av början.
Ofta lägger författare sitt mesta krut på ett bra upplägg och en intressant början. Ett spännade ”what if” kan leda en bra bit — men att få ihop slutet kan vara svårare.
Det sägs att de flesta romanprojekt som havererar gör det på sidan 32. Det är där som upptakten börjar kräva seriös framåtrörelse och alla trådar ska dra läsaren mot ett oemotståndligt slut.
I kvällens föreställning framför Christina Claesson ett knippe muntliga, manuslösa berättelser som åskådliggör denna relation mellan början och slut. Eller: IGENKÄNNING och ÖVERRASKNING
DET BLIR EROTIK, SKRÖNA, SKRÄCK.
Några av deltagare ur dagens författarseminarium kommer att äntra scenen och framföra minst var sin version av början och slut.
Räcker tiden till kryddar vi med en halsbrytande improvisation där publiken beställer huvudkaraktär och genre, och berättaren med dramaturgins hjälp leder oss fram till ett slut.
Nå hur definierar man då ett bra slut?
Enkelt: När applådimpulsen drabbar åhörarna.
VÄLKOMNA TILL DENNA UNDERHÅLLANDE OCH LÄRORIKA KVÄLL!
Rulla tummarna – sysslolöshet, meditation eller t o m läkning?
Dagens Tanke för Dagen i radio tillägnas min pappa Kurt som var en mästare på att rulla tummarna.
När jag googlar begreppet nu för att leta efter en bild hamnar jag på teckenspråksundervisning, där ”rulla tummarna” översätts med lathet och att vara sysslolös. Gesten ackompanjeras med en uttråkad himlande blick.
Det är en inskränkt tolkning, anser jag. Jag vet, av att ha levt med min pappa, att rulla tummarna också är meditation, tröst och kanske t o m en form av läkning. Seden att knäppa händerna vid bön (och därmed kunna rulla tummarna) kanske har fungerat som religiös öppning till samtal med Gud?
Själv räknar jag mig inte som religiös, men är öppen för det mesta. Tillvaron får gärna överraska mig!
Min vetenskapliga ådra får mig att spekulera i vilka nervtrådar i tummarna som kan stimuleras av den lätta massagen som rullandet innebär. Höger och vänster kroppshalva i subtil och ömsint kontakt – kan det åstadkomma kopplingar som kalibrerar nervsystemet?
Rulla tummarna är förstås också en bild av väntande, och därmed får jag anledning att tipsa om min artikelserie Väntrummen – som handlar om pappa Kurts sista tid i livet och även dagarna efter.
Hur långt kan man gå för att rädda livet på sin hund? Om man riskerar sitt eget?
Jag är livrädd för isen på sjön. Inget i världen kan få mig att gå ut på den. Men så var det den dan, när jag blev upptagen av att fotografera träden på stranden, och glömde kolla valpen. Plötsligt hörde jag ett ylande. Robin Hund låg ute i det iskalla vattnet och krafsade på iskanten, utan att kunna komma upp.
Nej, jag gör det inte. Jag ger mig inte ut på isen. Då får han drunkna. Då är det ödet. Eller -?
Lyssna på Tankar för Dagen i P1 3 december 2021. Kl 06.25 och 21.45
Att vänta i kö är ett plågsamt sätt att få tiden att gå. Bättre är att åka karusell på minutvisaren!
Jag vill tacka pandemin för att den ledde fram en ny häst åt mig att sadla. Jag har inte kunnat släppa VÄNTRUMMEN, artikelserien som jag skrev och illustrerade 2016-17. Nya väntrum har dykt upp och de små nummerlapparna, som jag förmänskligade, har utvecklats och fått eget liv. De ville gå i riktning mot serieteckningar.
Själv har jag gått hela sommaren och ritat och väntat och vankat inuti det gigantiska väntrum som pandemin ställt upp runt oss. ”OSS” och ”VI” på riktigt, hela världen. I samma väntrum.
Väntrummen ropar på mig! Jag behöver hjälp att utveckla detta!
Så veckan före terminsstart satt jag och googlade serietecknarutbildning och chansade på en fråga om sen ansökan till Skarpnäcks serietecknarutbildning. Skannade teckningar och skickade in. Och kom med! Det fanns en plats, och jag blev godkänd!
Jag är exalterad och lycklig. I denna hopplösa tysta karantänsisolering har plötsligt ett nytt litet ljus börjat lysa för mig.
Väntar på att tiden ska gå. Väntar på att få klippa mitt hår.
Väntar på att kurvan ska plattas. Att kyrkogårdsgruset ska krattas.
Väntar på dörren att öppnas, signalen nå fram. På sanndrömmen att bli sann. Väntar på att maten blir klar. Väntar på provtagningssvar.
Väntar på solig sommar. Väntar på att ambulansen ska komma.Väntar på pladdret att sluta. Väntar på en insomningsspruta.
Väntar på att dom ska gå. Väntar på Godot.
Väntar på att barnen ska somna. Väntar på att mamma ska vakna. Väntar på att tjejen ska komma. Väntar på grejen att slakna.
Väntar på att vattnet ska gå. Väntar på att nån ska förstå. Väntar på evolution. Väntar på nån som tar ton.
Väntar på döden, väntar på livet. Väntar på hyreskontrakt att bli skrivet.
Väntar på att värken ska släppa. Väntar på knäppbara knappar att knäppa.
Väntar på nåt oväntat att hända. Väntar på att vinden ska vända.
Väntar på tåget. Väntar på bussen. Väntar på nyinvigning av Slussen.
Väntar på utvisningsbeslut. Och att magnolian ska slå ut.
Väntar på att vattnet ska koka. Väntar på dom dumma att bli kloka.
Väntar på att brödet ska jäsa. Väntar på att någon vill läsa.
Väntar på en extra rond. Väntar på uppehållstillstånd.
Väntar på dom sena att komma ikapp. Väntar på napp.
Väntar på det bästa limmet. Väntar på det rätta rimmet.
Väntar på Messias och Tibet ska befrias.
Väntar på torsdan den sjätte. Då kommer den rätte.
Väntar på straffet. Väntar på kaffet.
Väntar på att börja ny ruta. Väntar på att väntan ska sluta.
Upptäck äventyret hemmavid! Sverige är full av träd. Man behöver inte åka hundratals mil för att vara med om något unikt. Det kan räcka med 10 meter över markytan, till toppen av ett träd. Att sova i hängmatta inne i ett grenverk och vakna upp av att en duva släpper ett ekollon ner på sovsäcken, kan vara en nog så stor upplevelse.
Kursbeskrivning Kursen genomföres helt och hållet utomhus och bygger på att alla deltagare kan hålla fysisk distans till varandra. Max 10 deltagare förfogar över ett individuellt utrustningspaket (klätterlina, hjälm, klättersele). Det behövs 2 – 3 höga träd med bra klättringsmöjligheter, belägna inom hörhåll från varandra. Tillstånd av markägare krävs. Kursen inleds med grunderna i trädklättring, med rep och sele. Därefter riggar vi sovläger på olika höjder, från nära mark till trädtopp. Att sova i träd kräver tillvänjning. Kursen spänner över minst 3 dygn för att ge möjlighet att utforska flera övernattningsmetoder och för att deltagarna i lugn och ro ska hinna öva in en säker teknik. Det måste finnas hygienutrymmen i närheten. Kanske har deltagarna även tillgång till övernattning inomhus (som på en folkhögskola, camping) eller i egna tält (naturreservat, strövområde eller annan mark).
Intresserad av att få mer information om kommande kurser, webbinlägg böcker, ämnet att sova i träd? Maila mig.
Christina Claesson, författare och berättare, debuterade som ”public sleep artist” vid Malmö-festivalen 2005 och har sen dess kontinuerligt använt träd och höjdsovande som inspiration och konstnärligt uttryck. 2019 fick hon patent godkänt av PRV, för sin uppfinning ”Trädsegel” som tillkommit för att kunna bjuda publik upp i trädkronan. www.christinaclaesson.se
Kristina Lexmüller är arborist, examinerad vid yrkeshögskolan Kabbarp 2012. Förutom sin ordi-narie verksamhet som ”träddoktor” ger hon sommartid workshops i trädklättring runt om i Skåne, t ex på Fulltofta, för både barn och vuxna. Upp till 10 personer samtidigt får låna utrustning och ta sina första kliv upp i trädhöjden under Kristinas säkra handledning. www.emblatrad.se
Tekniska och praktiska lösningar för att utveckla Hjulstudion till en fungerande rullande transmediaarena, som både är inspelningsstudio för talat ljud (podcast och ljudbok) och uppspelning av video till publik utanför Hjulstudion.
En viktig princip är att jag inte vill göra några permanenta installationer som är svåra att avlägsna den dag jag vill sälja husbilen vidare. Det enda större ingreppet är en liten lucka i väggen mellan garderoben och toalettutrymmmet. Det är för att skapa tillräckligt avstånd mellan projektorn och fönstret, så att bilden ska fylla upp hela rutan. Luckan går att stänga när den inte används.
Nä, avståndet räcker inte. Måste såga en lucka i väggen in till garderoben!
–Back-projectionfilm på alla fönster förvandlas dem projektionsytor. Filmen ses på utsidanmen projiceras inifrån. Filmen är tunn men stark och är lätt att hantera utan att den får sprickor eller vecka. Den går inte att riva itu för hand. Jag valde Optilux från Ilmonte. Den är ogenomkinlig, svagt grå, i vanlig dagsljus vilket gör att den fungerar som insynsskydd.
F n har jag 3 fönster färdigställda, ett fönster på vardera långsidan samt ett (toalettfönstret) på baksidan. Jag har projektionsduk nog att i framtiden även täcka 3 mindre fönster samt de två öppningarna till lastrummen.
Så här ser fönstret ut inifrån, vid dagsljus vill säga. Filmen sitter fast vid fönsterramenmed självhäftande kardborrkuddar. Den är lätt att plocka ner och förvara rullad runt en stabil papprulle.
Jag har f n 3 s k picoprojektorer, dvs projektorer med kort projektionsavstånd.
installation av 3 st s k picoprojektorer, dvs projektorer med kort projektionsavstånd.
Att tänka på vid back projection är att filerna blir spegelvända när de betraktas bakifrån. Det behöver inte betyda något utom när man har text i filmerna. Vissa projektorer kan ställa in visningsläget både spegelvänt och upp och ner, men inte alla. Då får man i stället flippa videofilen i redigeringen. Det ställer till det ifall man har flera projektorer hopkopplade med hdmi-splitter, då det ju är samma fil som sänds.
Projektorerna är små, lätta och enkelt flyttbara (kan tejpas på plats eller knytas med gummispännband). Idealt har de både batteri- och ac-drift. Absolut bör de ha audiouttag till högtalare på utsidan, eftersom jag sänder utåt genom karossen..
De tre projektorerna på bilden ovan kan jämföras med nyckeln till husbilen. Den tjockaste är ca 4 cm hög. Den längst till höger, Samsung SPH03, har jag haft i många år och bl a använt till att projicera video av min dåvarande tryffelgris Carmen, på trädstammar ute i skogen. Jag har också använt den i berättarföreställningar, då jag projicerat bilder på mig själv under berättandet. Den ryms lätt i ena handflatan vilket är super i performancesituationer.
Samsungen har varit en kär leksak, mycket nätt och behändig. Den har laddningsbart batteri och kan alltså köras flera timmar utan sladd. Den fokuserar på upp till 3 meters avstånd och får då en bildbredd på 172 cm. Den kan både anslutas med hdmi direkt till dator, men har även ett mindre internt minne samt uttag för minneskort, ett mini-sd. Den har separat audio-utgång till extern högtalare. Tyvärr är den lite nyckfull i uppspelningen av videofiler från minnet, vissa filer spelas helt enkelt inte upp. Jag tror det har att göra med en övre gräns i storlek, men har inte lyckats utröna exakt hur. Det händer inte när man projicerar via hdmi.
Bilden kan vändas sidledes och upp och ner. Det finns extern audioutgång.
Denna projektor manövreras med pyttesmå touchkonroller på apparatens ovansida. De är osynliga tills man träffar dem med fingret, då de lyser lila. Det är naturligtvis krångligt eftersom man oftast har mörkt i rummet när man projicerar. Där var det nån konstruktör som inte tänkte tillräckligt långt. När man lärt känna den fungerar det bra, men resan dit är kantad med svordomar.
Denna projektor tillverkas inte längre, men med lite tur kan man finna den begagnad.
Den översta är en Vivitek Qumi HD, en mycket ljusstark projektor som klarar lite längre avstånd och ger bredare bild. Den har också några år på nacken (tillverkad 2011) men finns att köpa i modernare upplagor. Det finns inbyggt uppladdningsbart batteri, men jag upplever drifttiden mycket kort. Bilden kan vändas och det finns audioutgång. Den kan både kopplas till hdmi och usb. De möjligheterna är tyvärr mycket svåråtkomliga, kommunikationen kan ske både med fjärrkontroll och touchknappar på ovansidan, men det tog mig flera dagar att utröna hur, och manualen gav ingen hjälp. Många svordomar även här.
Lättast att använda är Anderson PDX1100. Den har nämligen inga inställningsmöjligheter alls. Man kopplar den via hdmi till datorn och den spelar lydigt upp den fil som datorskärmen visar. Mycket enkelt. Men svära får man ändå tillfälle till eftersom den inte har någon adioutgång, inget usb-uttag och inte heller kan vända bilden. Så enkelheten innebär begränsningar. Och tyvärr har den inte heller batteridrift vilket begränsar användningen till de platser där det finns nätanslutning.
Enklast hade naturligtvis varit att ha exakt likadana projektorer. Men det är ju inte alltid nödvändigt att spela upp åt tre riktningar samtidigt. Faktum är att det inte så ofta är möjligt, pga ljusförhållanden eller publikens rörelsemönster. Då kan det i stället vara enfördel med olikatyper av projektorer.
-Hdmi-splittern från laptopen kopplar ihop de olika projektorerna att spela upp samma fil på en gång. Just denna som visas här ville inte fungera med alla tre projektorerna samtidigt, trots att den har 4 utgångar. Jag har ännu inte klurat ut vad det beror på, om det ligger i laptopen eller i splittern. . Splittern har separat strömförsörjning vilket borde göra den starkare. Å andra sidan är ac ström inte alltid tillgängligt i husbilen.
– Installation avutåtriktade högtalare, med bluetooth och batteridrift. Jag har två stycken men har hittills bara använt en åt gången. Jag vill vara diskret och inte invadera omgivningen med störande ljud. Samtidigt ska ju ljudet från videon vara tillräckligt tydligt för att nå de som står omkring och tittar. Den ena högtalaren är rullbar och tål utomhusväder. Samtidigt finns risken för stöld ifall den står synlig. Jag kan ju inte alltid bevaka grejerna.
Jag beslöt mig för att använda en mindre bluetoothspeaker (Ikea) som jag kan ställa antingen i lastrummet eller i utrymmet för toakassetten som har en lucka ut mot utsidan. Problemet kvarstår: luckorna måste vara öppna för att ljudet ska höras. Hur förankrar jag högtalarna så det inte kan stjälas? Lösningen blev till slut ett kabellås för cykel. Jag är inte nöjd med den lösning utan ska i stället montera perforerade innerluckor som ljudet går igenom.
Allt detta handlar mycket även om rörligheten. Allt jag installerar ska sitta så fast att det inte tar evigheter att packa ihop och köra iväg. Alltså helst inga lösa saker ute på marken. Samtidigt ska det som finns inombords vara löstagbart så jag kan packa ner det. Utrymmet är litet och jag måste själv få plats.
Inte bara det. Som det är för tillfället kan jag inte ha filmvisning och besökare på samma gång. När projektorerna är riggade finns knappt plats ens för mig. F n är det endast toalettprojektorn, som projicerar i bakrutan, som har eget projektorrum och kan vara igång samtidigt som jag har besök.
– Montering av markis på ena långsidan utvändigt. Bildprojiceringen kräver någorlunda mörk omgivning. Markisen skapar ljusavskärmning både från himmel och gatlyktor men skapar även ettlitet publikrum. På tre sidor kan den dessutom täckas in med tygväggar/draperier fall visningsrummet ska vara mer intimt eller avskärmat.
Hela detta arbete med projiceringsutveckling har möjliggjorts tack vare prototypstöd och förtroende från BOOST Hbg.
Att tänka på konstnärligt arbete som ”prototyp” är en stor lättnad. En prototyp är en modell som utsätts för försök. Utvärdera, ändra och prova igen. Det är en konstnärlig forskning.
I bildkonsten talar man om ”work in progress” som riskerar att övergå till en livlång omskrivning för att aldrig bli klar. Inom filmen kan man göra en ”pilot”, en trailer i väntan på finansiering. I teatern gör man provföreställningar och genrep.
I uppfinnarvärlden gör man prototyper. Prototypen utsätts för experiment och försök, för att hypotesen ska verifieras eller falsifieras.
Man har ingen premiär och ingen release. Å vilken lättnad! Man bara fortsätter att göra misstag, rätta till, göra nya misstag, och utveckla grejen.
Jag fick prototypstöd hos BOOST/Hbg för att utveckla min husbil Hjulstudion som transmediaarena. Jag hade redan inrett ljudstudio, och spelat in 8 avsnitt av Mardrömspodden. Nu ville jag utveckla, och ge tillbaka till dem som berättat, genom att sända berättelserna ut, inifrån Hjulstudion och ut på gatan, parkeringsplatsen eller vilken miljö jag än befann mig i.
1. TEKNISKT-PRAKTISKT, med att utveckla husbilen (Hjulstudion) till en fungerande rullande transmediaarena, som både är inspelningsstudio för talat ljud (podcast och ljudbok) och uppspelning av video till publik utanför Hjulstudion. Mer om det i detalj här.
2. KONSTNÄRLIGT
Målet har varit att skapa en uppsökande arena för ljud och bild, i två riktningar. Inåt (inspelning) och utåt (bild- och videovisning). Att förena introvert med extrovert, med husbilen som centrum och publiken cirkulerande runt omkring samt delvis även inuti. Mer om det i detalj här.
3. PUBLIKKONTAKT / OUTREACH
Hur når man publik för ett sånt här helt nytt projekt? Det finns ju inte i sinnesvärlden.
Folk är nuförtiden inte särskilt nyfikna på sånt de inte vet nånting om. Dels har de alltför bråttom för att ströva runt i verkligheten. Dels kanske de är övermätta på stimulanser. Dels lurar så många fällor och bedrägeriförsök längs vägarna att hellre än nyfikenhet visar de flesta en kanke befogad misstänksamhet och skyndar snabbt förbi.
Är det inte brottslighet så kan det vara andra baktankar: Nåt politiskt? Nån insamling? Listor att skriva under? Nån religiös sekt som vill frälsa?
För att visa nyfikenhet måste publiken först känna sig trygg och inte misstänka baktankar.
Det måste finnas ett värdskap, någon som går i god för min närvaro.
Jag samlar på mardrömmar. Egna och andras. Vanliga drömmar är ofta vaga och undflyende för en utomstående. Mardrömmar däremot har tydligare handling, ofta en antagonist, och ett drama som rullar fram mot ett slut: att man vaknar upp med bultande hjärta. Mardrömmarna blir lättare att minnas och återberätta.
Sedan ett år rullar jag runt i en husbil med inspelningsstudio, Hjulstudion, och samlar in berättelser för Mardrömspodden. Jag har spelat in ett 60-tal hittills, berättade av barn och vuxna. En arrangör står alltid som garant att det är okej att hoppa in i den främmande husbilen. Det är skolor, fritidsgårdar, muséer, konstevents, imorgon ska jag samla drömmar bland studenter på Kristianstads högskola.
Första gången var det nervöst. Jag stod parkerad vid trottoaren under gallerinatten i Malmö. Hjulstudion var pyntad med lyktor och upplysta annonstavlor. Där inne var det mörkt och mystiskt med skelett i alkoven. Men hur skulle jag locka folk att stiga in? Jag tog på en sidenkavaj och svart cylinderhatt, det angav ton av cirkus. Jag hängde på fotsteget och slog mig i slang med folk som trängdes på trottoaren. Jag akände mig nästan som typ kvarterets bordellmamma. Hej, brukar du ha mardrömmar? De stannade till och samtalet var igång. Jag lyckades ofta locka in en eller två, och sen kom några med som sällskap. Max fem åt gången – Hjulstudion är bara 560 cm lång.
Man berättar anonymt men får välja ett alias. Träd, blomma, svamp. I Kristianstad är det djur. Jag disksuterar inget och ställer inga följdfrågor. De tar själva ansvar för tystnaden.
Jag har undervisat i muntligt berättande i trettio år. Unga och gamla, lågstadier och högskolor. Aldrig har jag fått så fina berättelser, så snabbt och enkelt, som i mardrömsberättelserna. Målande men distanserat. Sakligt och känsloladdat. Autentiskt och skräckinjagande. Inga choser, inga ursäkter. Ingen glömmer eller kommer av sig. Jag är djupt rörd över att anförtros detta.
Jag ser drömmar som ett kulturellt uttryck. De inspireras av andra konstarter och metaforer. Filmmedias närvaro är påtaglig, mer i ungdomars drömmar än i vuxnas. Aldrig nånsin har vi varit objekt för så mycket regisserat fantasimaterial. Det göder de ungas drömmar. Man ser lätt förlagan: bestialiska clowner, spöklika dockor och krigiska ninjor. Filmernas bildspråk stimulerar mardrömslivet – Är det en fördel? Eller är det en onödig, kanske skadlig belastning på unga oskyldiga sinnen? Svårt att säga. Barn har i alla tider tagit vad som finns till hand för att skapa berättelser av inre och yttre faror, och alltid vaknat upp och sökt tröst hos föräldrarna.
Det är fascinerande att se hur enkelt och lätt drömberättarna delger de mest fasansfulla saker: Jagade och halshuggna, vittnen till syskons och föräldrars död, avslutar de ofta berättelsen med ett litet skratt och en axelryckning: ”Jaha. Det var min berättelse!”
Även om det är min dröm, så kan jag aldrig hållas ansvarig för vad jag drömmer.
Tänk om vi kunde lära oss att se på vakenlivets känslor på samma accepterande vis.
Vad tycks? Jag har satt dekal på fronten. Jag tvekade om jag skulle sätta en röd stripe även på undersidan av Hjulstudion, men beslöt att låta bli. Kan bli för mycket polkagris.
Nu börjar Hjulstudion att likna nåt som man stolt kan presentera sig i!
Nästa steg är att installera filmduk i fönsteröppningarna. Back projection folie, heter det, och är duk som man kan lysa tvärsigenom, så att bilden fastnar på vägen. Alltså, projektorn finns på insidan, publiken på utsidan.
Kommer det att funka? Gud give! Duken kostade massvis.
Hösten 2018 började jag spela in berättelser om mardrömmar i min rullande Hjulstudio. Dessa finns att lyssna på i MARDRÖMSPODDEN
Nu fortsätter jag utvecklingen av Hjulstudion till en rullande transmediaarena. Inbyggda högtalare och videosändning via fönstren förvandlar husbilen till ett utochinvänt kulturhus.
Här är den första animeringen av en mardrömsberättelser, om PIRATER, intalad av signaturen OXE i Huaröd utanför lanthandeln i Huaröd.
Fler kommer snart, och ska visas bl a i Kristianstad under höstlovet 2019.
Jag har gjort en liten video som vill visa vilka visioner jag har om att utveckla husbilen-Hjulstudion till en film-och ljudsändande utomhusarena på hjul.
Dessutom villa jag söka mig fram till en animerings- och illustrationsteknik som kan användas just i de fönster som ska bli Hjulstudions filmdukar.
Låter det komplicerat?
Titta på videon – kortare än 3 minuter – så tror jag det blir klart.
Det software jag använt här är Stop Motion Studio Pro, en app för iPhone och Android. Jag har kombinerat det med mn egen Dark Box, som jag konstruerat för att kunna fånga livetecknande utan attha kamera bakom axeln. Mer om det senare.
Det är snart 20 år sedan begreppet och metoden BERÄTTARRAZZIA skapades av dåvarande Berättarakademien (BRAK) då Christina Claesson, Anders Granström och Svend-Erik Engh gjorde ett berättarnedslag på en skola i Lund. Christina Claesson har fortsatt utveckla konceptet genom att tillfoga en workshop för eleverna, så att uppevelsen även kombineras med pedagogik. Hon arbetar numera i gruppen VERBALISTA som i dagarna presenterar sin webbsida.
Grunden till Berättarrazzians uppkomst var funderingar kring hur vi skulle kunna ha skolberättande och samtidigt undvika den vanliga samlingssalen och pretentionerna kring en estrad? Föreställningstänket? Vi beslöt att vandra runt, från klassrum till klassrum, knacka på och göra en snabbvisit. En berättelse av varje berättare, men många berättare i varje klass. På så vis skulle vi kunna visa bredden och variationen, i stilar och genrer, och vi skulle ge barnen en upplevelse av en bred och mångfasetterad berättartradition. BERÄTTARRAZZIAN var född.
Vi hade många diskussioner kring tillvägagångssättet. Vilken ordning skulle vita klassrummen i? Berättelserna är ju olika långa, så något regelrätt tidsschema gick inte att lägga. Hur skulle vi undvika att krocka och stövla in mitt i någon av kollegornas berättande? Första dagen provade vi ett system med att hänga ett färgglatt snöre på handtaget på utsidan av klassrumsdörren för attmarkera ”uppgatet”. Helt onödigt, visade det sigsnart. Man kunde tydligt höra genom dörren ifall en berättare var i farten.
Och hur skulle man få alla lärarna med på noterna, så besöket inte upplevdes som ett intrång i undervisningen? Vi startade razzian med en workshop för lärarna, dagen innan, där vi också gjorde upp kartor och planerade tiderna. Det betonades den gången att det var viktigt att berättarna fick schwarzwaldtårta på förmiddagsrasten. Det var Anders som propsade på det, och till vår häpnad var det många av skolorna som tog det ad notam.
Några år därefter tillkom Skapande skola, som finansierar konstnärers medverkan i grundskolan. Det skulle finnas en pedagogiskt del med i skolbesöket. Christina (som inte jobbade med BRAK längre) kom på att tillfoga en workshp för eleverna, och sedan dess har Berättarrazzia fortatt att utvecklas, inte bara som knstnärlig form utan även som pedagogik inm berättandets retorik.
Nu har VERBALISTA en hemsida där du kan läsa mer om allt detta. Besök den gärna!
I ett samtal mellan ståupparen Marcus Johansson och Christina Claesson undersöks relationen mellan humor och ångest. Fem mardrömmar som infångats på fritidsgården i Tollarp utgör inspiration för samtalet. Drömteman bl a döda sin bror, svälja gift, snubbla ut i intet, fönstertittare, vårdcentralsvålnad.
Mardrömspodden lägger nu i snabb följd ut avsnitten inspelade i den rullande Hjulstudion under höstlovet och halloween i Kristianstad. Här nedan är länken till avsnittet inspelat utanför Regionmuseet lördagen 27 november 2018.
Följande avsnitt inspelade i Näsby, Tollarp, Huaröd och Aktivitetshuset Slottet kommer inom de följande dagarna.
Nya tankar för dagen från Claesson kommer här. Söndag 21/10 sänds det avsnitt som handlar om ”vi”. Jag har länge retat mig på hur slarvigt det används, för att inkludera folk som kankse inte alls vill bli inkluderade. När jag började nysta i denna fråga, och varför pluralis paternalis provocerar mig så, leddes jag in i allt djupare frågor om vem jag själv egentligen är, eller vill, vara ”vi” med. Det blev till en berättelse om kärleken.
Så kan ett ”vi” blossa upp, i en liten tid, ett litet rum. En flamma från ett tändsticksbloss – när den lyser starkast syns redan stickan krokna svart i andra änden.
Slutet är en gummisnodd med ena änden fäst i början.
Tekniska och praktiska lösningar för att utveckla Hjulstudion till en fungerande rullande transmediaarena, som både är inspelningsstudio för talat ljud (podcast och ljudbok) och uppspelning av video till publik utanför Hjulstudion.
Nya tankar för dagen från Claesson