I andra änden av mig själv

Magiska läketomtar med smärtlindring.

Jag trodde inte det skulle va så farligt. Fötterna är ju så långt borta, i andra änden av mig själv.

Jag – det är ju huvudet med alla sina tankar. Sina ord, och sina leenden. Och livmodern, med allt vad därtill hör, har alltid varit en livlig samtalspartner. Hjärtat, som alla höjer till skyarna, har jag aldrig känt så mycket av, vilket inte betyder att jag är känslolös för jag hör ju när det slår och känner pulsen.

Men stortån? Nix aldrig.

Den bara sitter där, säger aldrig pip, sköter vad den ska och håller mig i balans, utan minsta krav på uppskattning.

Så kom ändå dagen då högerskon blev för trång och jag lät mig opereras mot halux valgus – knölen vid stortåleden.
Det fixar jag som ingenting.

Men jäklar vad ont det gjorde.

Nu tog stortån igen ett helt liv av försummelse. Tog kommando över hela min kropp, alla mina tankar och känslor, gjorde sig till centrum i universum. Smärtan! Jag säger bara det.
Så hänföll jag till det som människan alltid tagit till inför sin maktlöshet: Magi.

De pyttesmå varelserna dök upp. Klädda i blanka pälsjackor, bindvävsfärgade. Läketomtarna, med de starka nyporna.

Lyssna på Tankar för dagen här.