Human trials – dockteater återigen

g-m-fagelmammaJag har lärt känna Gèneviève Tremblay som är dockspelare från Montreal i Kanada. Vi korsade varandras vägar och det stod klart från början att vi skulle inleda ett samarbete. Från min sida har vägen gått från dockteatern med Garderobsteatern i Malmö på 70-talet, sen blev jag dramatiker, sen författare, sen blev jag berättare, sen började jag sova och berätta i träd, och då började jag använda objekt upphissade i trädet, och plötsligt upptäckte jag att cirkeln började slutas: jag är tillbaka till dockorna.

Att Gennie plötsligt stod där, på torget i Höör, på ett event för nyanlända, kom som en sån där synkronicitet som snuddar vid uppenbarelse. Vi gjorde två experimentföreställningar på rak arm. Den ena, Human Trials, ska jag skriva mer om i ett separat inlägg.

Nya berättarworkshops

vaga-tiga-dekor-2014

Jag provar mig ständigt fram i nya teman för workshops i berättande. Det går parallellt med mina egna behov efter hand som jag utvecklas och förändras. På senare tid har två nya spår utkristalliserats. Båda har jag provat första gången i hägn av Berättarfestivalen i Skellefteå, som alltid är öppen för experiment.

Våga tiga Med utgångspunkt i ett citat ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, analyserar jag en berättares utveckling. (bilden visar dekoren bakom mig vid föreläsningen och visar Dr Glas-trappan) Väcka avsky och förakt – Väcka fruktan – Väcka beundran – Väcka kärlek. Många berättare (och konst över huvud taget) fastnar på tredje trappan, väcka beundran. Målet är att väcka kärlek och för att komma dit måste vi våga tystnaden. Den tystnad där kärlek och inspiration vaknar hos lyssnaren / mottagaren, och inte är en uttryck för artistens egen briljans eller självhävdelse.

Befolka berättelsen. Hur gestaltar man, som ensam berättare, flera olika karaktärer i en berättelse? Hur arbeta med dialog, positioner, status, röst, kropp, rörelse för att befolka berättelsen. Vi provar objekt och dockor som medel att hitta röst, hållning och karaktär, både i utvecklingsarbetet och i själva berättelsen.

BLÅSKONTOT – terapi för telefonförsäljare

img_4042

En ny berättarföreställning skapade jag för Skellefteå berättarfestival i april 2016.

BLÅSKONTOT – terapi för telefonsäljare presenterar den slutliga lösningen på tillvarons samtliga problem. Det gäller att skapa sitt eget plus på blåskontot, sen kan man ta alla besvikelser utan att gå back i sinnesron.  I förtroende får vi höra ett något fejkat radioprogram med Radiopsykologen och mig som gäst. Efter duglig rådgivning går jag sen ut i livet och iscensätter den uppbygggliga terapi jag fått. Vi får höra hisnande berättelser om osannolika segrar och bottenlösa förluster. Den röda tråden i alla berättelserna är PÄRLFISKE. Och när alla knep ändå går fel – så kan man alltid förvandla blåsningen till en god historia.
Rekvisita till föreställningen är 1 balja med fotbad, en teleforlur med sladd, en klappstol.
Föreställningen varar 40 min.
Scenyta: 60 x 60 cm.

Berättarkonsert om Christian IVs resa till Nordkap 1599

10407013_1732479503650256_3365467783776509061_n

Danske Kung Christian IV ärver kungariket av sin far. Som nykrönt konung, 22 år gammal, samlar han sin flotta och seglar iväg till världens ände - Nordkap. Året är 1599. Åtta skepp genomför den strapatsrika resan och de når till slut ön Kildin utanför Murmansk, där de tvingas stanna för att reparera ett skepp.

På Kildin utspelar sig en händelse, som kungens följeslagare Sigvard Grubbe beskriver i sin dagbok.

Kungen blir förtjust i en märkvärdig katt, som ägs av ”en finnkvinna”. Kungen, som är van att få allt han pekar på, rövar med sig katten till fartyget. Skepparn varnar honom – det är troligt att både katten och dess ägare äger magiska egenskaper och en sådan handling kommer aldrig att sluta väl. Mycket riktigt – när de seglar iväg blåser en våldsam storm upp, fartyget håller på att förlisa och kungen och hans besättning går mot döden i ishavet. Enda räddningen är att offra katten – det säger alla. Men kungen vill inte bli av med den underbara katten.

Utifrån denna sanna händelse har Christina Claesson diktat en berättelse som hon framför ihop med två av Ensemble Mare Balticums musiker, Fredrik Persson och Tommy Johansson. Musiken är dels samtida, dels nykomponerad.

Christina Claesson återknyter här till sin tidigare erfarenhet som dockspelare och använder en ny form av ”axeldockor” – ansiktsmasker och dockor fästa på sina axlar. Musiken framförs på dulcian, sinka, kalimba, luta, barockgitarr och diverse slagverk och ljudverktyg.

Se mer på facebooksidan.

Föreställningen repeteras under våren 2016 och spelas fr o m november 2016.

Föreställningens längd 45 minuter.

Lämplig från 10 år och uppåt.

Manus, dockor och berättare: Christina Claesson

Musiker: Ensemble Mare Balticums Fredrik Persson och Tommy Johansson (Musik i Syd)

Regi och koreografi: Patrik Sörling, Operahögskolan

Tankar för Dagen november 2015

Årets Tankar för Dagen i P1 var svåra att skriva. Dramatiska världshändelser upptar de dagliga tankarna och det är svårt att finna nåt att säga som inte kommer att kännas överspelat efter en vecka. Samtidigt vill jag ju inte avskärma mig från verkligheten.  Men till slut fick jag ihop det (som jag brukar).

1 november: Lyssna: Livet efter döden

8 november 2015: Lyssna: Den smala vägen

15 november 2015: Längtan att mjölka en ko ställdes in pga händelserna i Paris, sänds i stället den 7 februari 2016. Men läs manuset här så länge.

22 november 2015 Lyssna:  Att få medgivande att hata

 

Tomte Urbanen som skapande skola

medborgarhuset1510

TomteUrbanen är Skapande Skola-projekt för Kristianstad ht -15 och vt -16 . Samtliga elever i åk 4 och 3 erbjuds en workshop i urban tomtediktning efter att ha guidats runt på stan där tomtarnas papperskorgar/bostäder ställs ut. Workshopen äger rum inne i Regionmuséets ateljéer. Projektet går under namnet TUVA TILL TAK och har tematiskt fokus på migration från land till stad, hemlöshet och att bygga sig ett nytt bo.

De nya dikterna som skapats av barnen kan läsas här tillsammans med deras bilder, och de kommer också att spelas in så småningom i TomteUrbanens podcast.

Under hösten har 33 klasser deltagit i Tuva till Tak, och under vårterminen finns det utrymme för flera. De exakta tiderna är inte fastställda än. Är du redan nu intresserad går det bra att kontakta Kulturnyckeln och Helena Magnusson.

Tuva till Tak är en del av Kulturnyckeln, och ett samarbete mellan Christina Claesson, Kulturhuset Barbacka och Regionmuséet i Kristianstad.

Nallehotellet för Skapande Skola

20120704-165846.jpgNallehotell i Träd kan nu komma till skolor som ett pedagogiskt-konstnärligt projekt. Det riktar sig till åldern 6-9 år, men kan i sin upplevelsedel njutas av alla åldrar och i stort sett hur många som – beroende på det träd skolan väljer. Inte bara elever utan även föräldrar, syskon och vänner kan komma för att natta nallarna i deras hängkojer, innan de hissas upp i trädet.
Trädnatten rapporteras hem i film bild och ljud genom facebooksidan.
Efter detta spektakulära event vidtar workshops i bl a berättande och  serieteckning med perspektiv och fallhöjd. Se mer detaljer i pdf här.

Om Plånbokshjärtat och känslomässig kortslutning

Det är roligt och stärkande att ingå i ett viktigt offentligt samtal. Här är två läsvärda inlägg i vår gemensamma bearbetning av mötet med fattigdomen, den som vi trodde var utrotad endast för att den inte syntes bakom vår horisont.

Per Svensson i Sydsvenskan 6/2 2015 gör en översikt av tiggandets historia.

I Arbetarbladet 5/3 2015  skriver Kristian Ekenberg om olika konstnärliga uttryck för den känslomässiga kortslutningen som uppstår när vi hamnar i vanmakt.

 

Jag nyttjar barnarbete

2

Jag har deadline på tre viktiga jobb på måndag. Jag har svårt för att säga nej så jag har samtidigt åtagit mig att passa ett av barnbarnen i fyra dagar. Han går i skolan så jag borde rimligtvis kunna arbeta ostört på dagarna. Men han blir småsjuk, ont i magen, och måste hämtas. Då blir det stressbryt här.

Som ensamstående mamma till två barn, och frilansande författare, fick man vara uppfinningsrik för att organisera arbetsron. Det är ett tag sen nu, men i gengäld har jag idag fyra barnbarn och uppfinningsrikedomen måste ta nya tag.

Jag har varit frilans, alltså egenföretagare, hela mitt yrkesverksamma liv. Jag är inte rik, men snudd på skuldfri och gör alltid det jag själv har lust med. Jag har blivit en jäkel på att se ekonomiska möjligheter i knasiga idéer. Mina vuxna barn tycker ibland att jag är alltför fokuserad på att dra in pengar. Det har inte alltid varit så populärt att jag avlönat barnbarnen för att genomföra enkla uppdrag i hem och trädgård, ibland även i anknytning till mitt jobb.

Jag hävdar så klart att det är för deras fostrans skull, de ska lära sig disciplin och att ta ansvar. I själva verket är det förstås mer en typ av mutor för att de inte ska störa mig medan jag sitter och skriver eller vad jag nu gör som jag kallar jobb. Och föräldrarna anar ju risken att barnen ska förvänta sig samma belöning för att rensa deras blåbär. Själv har jag också börjat dra örona åt mig när barnen kommer hit och antydningsvis avslöjar hur många hundra de saknar för att kunna köpa drömlegot eller vad det är.

Så jag försöker en ny metod. Jag skriver en lista på saker som ska vara klara före måndag. Vänsterkolumnen är jobb, högerkolumnen är hus- och städgrejer. Nu är det barnbarnet som ska se till att JAG får gjort grejerna, och för varje uppgift jag avslutar får han en summa: 30 kronor för jobb och 20 för städ. Ungen har piskan, jag jobbar.

Han bör kunna klara det fastän han har ont i magen (det har förresten gått över redan). Jag kan inte anklagas för att utnyttja barnarbete. Igår kväll låg han i soffan och glodde på mig medan jag sydde sofföverdrag. Han bekymrade sig för att jag kunde råka sy mig i fingrarna och det var av uppriktig omsorg om min hälsa. Så långt som att tänka att det skulle minska hans förtjänst har han inte kommit. Än.

I morse var det piskan på klockan sju.
– Upp och jobba mormor!
– Vad ska jag göra?
– Första grejen på listan!
– Specificera, annars kommer jag att skolka.
– Vilken ska jag säga då?
– Det där med brevet till patentverket, det är jobbigast, jag vet att jag kommer försöka smita från det.
– Okej mormor. PATENTVERKET! NU!
– Ja vänta, jag ska bara —
– NEJ! JOBBA!

Nu tror han att jag jobbar med patentkorrigeringen eftersom jag sitter vid datorn, men jag smiter för jag skriver ju det här. Men SEN blir det patentverket (usch nu smyger han bakom min rygg och kollar vad jag gör) och brevet ska postas före fem.

Jag har förstås en jävulsk förhoppning med den här planen. När han märker att dagen går och vi endast har bockat av ett 30-kronorsjobb och tre 20-kronors, kommer han att inse att här behövs det nog en insats. Och då blir det inte barnarbete, utan frivillig hjälp från tjänstvilligt barn.

Somliga står inte ut med presens

2012-06-29 16.42.31Deltog häromsistens i berättarföreställning hos Fabula, på Teater Pero i Stockholm. Det var Mats Rehnman, Frida Spång och jag, som delade på två berättartimmar med vardera två berättelser. Vid repetitionen kommenterade Mats att jag berättade min ena berättelse i presens. Varför? undrade han. (Detta stycke i imperfekt, eller preteritum som det ibland kallas.)

Ja varför? Jag har knappt tänkt på det. Många av mina berättelser kör jag i presens. Jag blandar också ofta tempus i samma berättelse. Kan börja i imperfekt (mer redogörande, med distans) men när det börjar hetta till övergår jag till presens. Det händer just nu, och jag är lika spänd som publiken på hur det ska gå. Det sker oftast instinktivt. (Observera att nu skriver jag i presens.)

Det har också att göra med att jag ofta improviserar fram berättandet, inte det huvudsakliga skeendet, men alltid formuleringarna och ordvalen. För att orka med att berätta samma berättelse många gånger, ibland flera gånger om dagen, måste jag hitta nya inre bilder. Jag ”tittar fram” berättelsen och beskriver vad som då sker rakt framför mina ögon. Som om händelserna sakta utvecklas medan jag berättar. Presens, alltså.

Det är ju svårare när man skriver, att låtsas att allt händer rakt framför en, på andra sidan skrivbordet, just medan man sitter och knackar ner orden. Ändå åker ofta presensformen med mig när jag skriver berättelser.

Bara för att Mats sa det där bestämde jag mig för att berätta presensberättelsen i imperfekt, för att prova hur det kändes. (Imperfekt igen.) Det var berättelsen jag kallar SAV, om mannen som går till dansbanan och sedan blir förförd av en trädkvinna. (Presens inuti imperfekt.)  Det gick bra, ända tills jag kom till stället där han upptäcker den nakna kvinnan inuti trädstammen. Det gick inte att fortsätta i imperfekt eftersom jag i det ögonblicket, som berättare, verkligen upptäcker själv vad jag ser, framför mig, i skogen, i fantasin.

Sen mot slutet, där samlaget har ägt rum på stranden och kvinnan tar på sig hans kläder, då gick det bra att övergå till imperfekt igen. Lite avrundande, som att man sakta smyger ut ur berättelsen igen, avlägsnar sig och ser personerna på allt längre avstånd. (Blandat.)

I författargruppeerna på facebook kommer ofta frågan om presens och imperfekt upp. (Presens, det pågår hela tiden, om än inte just i denna minut.) Somliga står helt enkelt inte ut med presens. Man hör däremot aldrig nån säga att de inte står ut med imperfekt. Jag minns själv när jag som liten bokslukare första gången hamnade i en bok med presens. Jag tyckte det var jättekonstigt. Kanske är det bara en vanesak?

Nu sitter jag med manuset till en roman som jag skrev för tio år sen, den gavs ut av Alfabeta under namnet Allt är som vanligt. Nu ska den publiceras som e-bok och jag går igenom manuset för att eventuella ändringar. Den är skriven i presens! Det kändes helt adekvat när jag skrev den och jag tycker fortfarande att det känns rätt. Men kanske ändå… ska jag prova att ändra tempus. Bara för att se vad som händer. Ihhh… ska bli spännande.

Jag ska ändra titeln också, förresten. Den var förhastad och jag var aldrig nöjd med den. Den är också i presens faktiskt. Det går ju inte . (Futurum, imperfekt, presens.)

Och nu är detta inlägg klart. Nu tog det slut.

 

Nallehotellet för skapande skola

PÅ MARKEN

Nu erbjuder jag Nallehotellet för alla skolor som har ett stort fint träd i närheten.

Som skapande-skola-projekt innefattar det både en konstnärlig upplevelse och pedagogik.  Det inleds med ett dygnslångt event då upp till 50 nallar får sova över i egna sovkojer uppe i trädet, tillsammans med CC som sover i hängmatta. Under natten rapporteras både godnattsaga och andra händelser vis facebook hem till barnen. På morgonen hissas nallarna ner för en gemensam nallefrukost, då nallarna även blir intervjuade om nattens händelser.

Därefter vidtar workshops i dels berättande, dels bild. Alla med utgångspunkt från träderfarenheterna.NERIFRÅN 18 cm

Läs hela konceptet på en nedladdningsbar pdf här.

Plånbokshjärtat radiopremiär 7/2 2015

IMG_1849-0.JPG

Den här berättelsen startade i bilen i rusningstrafiken på Föreningsgatan i Malmö, där en plånbok på vägbanan satte igång en moralfilosofisk diskussion i familjen. Jag fortsatte fantisera om händelsen, det ledde först till ett inslag i Tankar för dagen i P1 i Sveriges Radio. Det var år 2006.

Därefter fortsatte jag att använda den upphittade plånboken som tema i en muntlig berättelse några gånger, men den var tämligen obegriplig. Lyssnarna satt med frågetecken i ansiktet och jag hade svårt att svara på vad som egentligen hände.

-Jaha, var det en gång nån som sa. Det var mammans plånbok!

-Dumskalle, tänkte jag, tills jag själv fattade vad det egentligen var jag hade berättat.

Så kan det gå ibland. Publiken fattar bättre än man själv :-)

I somras skrev jag pjäsen för Sveriges Radio i Malmö, uppmuntrad av producenten Henrietta Hultén.
– Och.. äh… jag vill nog gärna regissera själv, sa jag.
– Klarar du det? frågade Henrietta.
Jag funderade ett tag.
– Ja, det tror jag. Om du finns med som stöd.

Jag har ju jobbat med radio i så många former genom livet. Pjäsen Plånbokshjärtat är till sin form upplagd som ett fejkat radioprogram, och där har jag använt mycket av de erfarenheter jag fick som programledare för Retorik i P1.

När vi sen letade skådespelare till rollen som Programledaren ville jag först ha antingen Agneta Furvik eller Martin Dyfverman, tills Henrietta övertalade mig att spela den rollen själv. Okej då. Men spela och spela… jag är ju bara mig själv.

Så kan det gå med en berättelse, som plockar på sig den ena skepnaden efter den andra.

Och sedan 2005, då plånboken faktiskt låg där på vägbanan på Föreningsgatan, så har gatubilden förändrats. I varje gathörn, utanför varje affär, sitter en tiggare. En av dem finns med i Plånbokshjärtat.

Denna tiggare är 3000 år och hans hjärta går mycket långsamt, men bultar desto starkare.

Pjäsen sänds i P1:

Lördag 7 februari 13 30, Måndag 9 februari 21.03, Natt till måndag 16 februari 01.03.

 Man kan lyssna på nätet via radioteatern hemsida, 30 dar efter sändning (alltså till 18 februari 2015).

Och via appen SR Play.

Man kan också ladda ner föreställningen som Pod.

Nallehotell öppnas i Helsingborg

20120704-165846.jpgTyvärr måste jag oftast säga nej när folk tigger att få sova med mig i träd. Kan de inte klättra och har de inte rep, sele eller hängmatta, så kan de inte komma med upp tyvärr.

Därför öppnar jag nu NALLEHOTELL. Nallar kan ju klättra av naturen och många får plats tillsammans i en koj. Premiären blir i  Helsingborg under HX-festivalen den 29 augusti 2014.

Din gosenalle  kan få uppleva sitt livs äventyr! En sova-över-natt i ett av stadsparkens magiska träd tillsammans med berättaren och trädsovaren Christina Claesson.

Fredagen den 29/8
12 – 17 Jag riggar trädet med nallekojer bestående av upp-och-nervända paraplyer.

Det kommer att finnas pälsklädd sovkoj för de frusna,  med skafferi för dom som nattäter. Med galler och lås för dom som är rädda för tjuvar och med lampor för de mörkrädda.
Fritt fram att titta.
kl 17.30 – 18.30 Jag berättar om konsten att sova i träd och barnen
lämnar in sina Gosenallar. Alla nallar får en egen liten sele, så de inte kan trilla ner. Nallarna bäddas ner och hissas upp i trädet.

Du kan följa deras äventyr på facebook där bilder och småfilmer läggs upp lite dåd och då hela natten och morgonen.

Lördagen den 30/8
10 – 11.30  Nallefrukost. Biblioteket bjuder nallarna. Andra tar med egen frukost. Nallarna hissas ner och återförenas med sina barn. Nallarna berättar (genom barnen) vad som hänt på natten. Med Christinas hjälp.

Anmälan. Det är gratis att delta med sin nalle men asntalet platser är begränsat. Först till kvarn. Du anmäler din nalle genom att antingen ringa 042-106900 eller maila stadsbiblioteket@helsingborg.se

Tomte Urbanen har världspremiär i Lund

image

Streetart-installationen TomteUrbanen har äntligen nått offentligheten. Den visas på 7 olika platser i Lund 28/7- 10/8. Alla papperskorgar är olika, innehåller olika berättelser som alla handlar om tomtarnas urbanisering.

Platserna i Lund är: Västra Station (inne i entréhallen), Polishuset (parken mittemot), Stadsparken (vid voljärerna), Stenkrossen (i valvet), Botaniska Trädgården (vid växthusets entré), Stadsbiblioteket (entréhallen) och Stortorget (norra sidan).

Se mer på Tomteurbanens hemsida och Tomteurbanens facebooksida

 

Mata stadsbibl

 

 

Melkina & Dulcian på Höörs Barockfestival

Mekina_DucianFör att rädda livet på sig och familjen tar 10-åriga Melkina på sig broderns kläder, klipper av sin hårfläta och med trumpeten i hand tar hon värvning i danska armén. Året är 1624 när hon kommer till Kristianstad och ett mirakel ska ske tack vare det brådmogna tvillingparet.

Berättelsen framförs av CC ihop med eminenta Ensemble Mare Balticum. Sex musiker, sång och  kraftfull akustisk musik på instrument som t ex luta, viola da gamba och – så klart! – dulcian!

Söndag 15/7 2014 kl 14.

Galgträdets frukter

öga

Han blir hängd i ett högt träd men överlever.
När soldaterna avlägsnat sig häver han sig, med övermänskliga krafter, upp i repet och lossar snaran. Halvdöd, halvlevande,  flyr han ner genom galgträdets ihåliga stam till en håla i underjorden. Jorden fryser och alla som närmar sig förvandlas till is. Först kommer en av soldaterna som hängt honom, för att plundra liket. Sen kommer soldatens fästmö som letar efter fästmannen. Och sen kommer fästmöns mamma och sen … en lång rad av varelser. Marken fylls av vitnande benknotor runt ishålan i marken och trädet börjar bära underliga frukter.  Slutligen kommer den som ställer den rätta frågan till gasten.
Berättelsen framförs i första omgången på Kulturnatten i Växjö 25/1, vinterlovet i Svedala 17 och 19 februari och på Berättarfestivalen i Skellefteå 24-30 mars.
Fler bilder och mer om Gasten här.

Om drömmar i Emils kök

131217 Lokatt Mellansnack EJ

Jag var gäst i Emil Jensen kök under inspelningen av Mellansnack som sändes på juldagen i P1. Temat var sömn och drömmar, och jag måste erkänna att jag knappt kunde hålla mig vaken eftersom jag den här årstiden ligger i ide. De senaste dygnen har jag sovit ca 13 timmar  i snitt.  Som tur är är jag desto mer vaken under resten av året.

I programmet nämner jag saker om drömmar och sömn som någon kanske är nyfiken på att veta mer om.

Jag skrev en artikelserie om klara drömmar i DN 1995, läs dem alla tre här.

Tankar om glömskemuren, som jag kallar det.

Jag nämnde en relation till en Drömälskare, det har jag skrivit en novell om. Novellen Drömälskaren här. (Först publicerad i GP på 90-talet.)

En del Tankar för Dagen jag gjort genom åren, på temat drömmar, finns här:
Likvaka på biblioteket
En drömdröm
Sista Ordet

Diverse blogginlägg på temat drömmar finns här.

Och juldagens program, Mellansnack med Emil Jensen, så efterlyssnas här på SRplay.

Jag klättrar med sidenblus

Jag har blivit omsorgsfullt och proffsigt fotograferad för tidningen TURIST som ges ut av Svenska Turisttrafikföreningen. Roine Magnusson hyrde en skylift för att kunna komma åt ordentligt bland grenar. Lena Birgersson stod parat med anteckningsblocket och fångade ordfragment mellan klättringsbestyren. Vi höll på en hel dag i maj, och det var helt mörkt när jag slutligen drog ner repen.

I normalfall har jag inte sidenblus och pärlhalsband på när jag klättrar. Det är bara när det kommer såna här duktiga fotografer.

Se det fina reportaget här.

Gasten i Galgträdet

20131028-143835.jpg

- Ge mig det bästa som du har! väste Gasten och slet med ett raskt grepp blodådrorna ur den fastfrusne soldaten. Han nystade ihop dem till en trasslig härva som han slängde över axeln och gled sen tillbaka ner mellan galgträdets rötter till sin underjordiska håla.

Hur hemsk får en spökhistoria vara? Det beror naturligtvis på hur mycket publiken tål.

Gasten i Galgträdet har tillkommit bl a som en reaktion på en nyhet häromdan, om en man i Iran som dömdes till döden genom hängning, men överlevde. Det är så hemskt så jag vågar nästan inte tänka på det. Bara för några veckor sen skrev jag om en annan hängningsscen, som inleder berättelsen om Melkina och Dulcian (premiär till våren i en berättarkoncert med Ensemble Mare Balticum.) Och en av mina erotiska rysare handlar om ett kärlekspar som paddlar på Almaån och plötsligt paddlar rakt in i fötterna på en man som hängt sig i ett träd invid ån.

Det verkar vara ett återkommande tema i min fantasi. Varför berättar man då en spökhistoria om sådan sak? Kanske inte i första hand för att skrämma publiken, utan mer för att bemästra sin egen skräck. Kan man hjälpa åhörarna med på samma läkningsresa, i stället för att bara öka deras ångest, så är det en bra historia.

20131028-145047.jpg

Gasten i Galgträdet handlar om en man som för länge längesen skulle hängas av härjande soldater. De trodde han var död och gick för att slå läger. Senare på natten återvände en av soldaterna för att se om det fanns något värdefullt att plundra från den hängde mannen. Då var där ingen kropp men kvar i trädet hängde en lysande snara. När soldaten ska känna på den märkliga snaran går hans hand helt motståndslöst rätt  igenom. I samma ögonblick känner han en iskyla om sin ena fotled, ett järnhårt grepp av en ishand håller fast honom och nerifrån underjorden hörs en rosslande halvkvävd röst. – Ge mig det, ge mig det…

Vad var det då som gasten ville ha, han som flytt ur sin snara? Kom till Bara den 29 oktober kl 19, så får du höra. Samling vid Killehuset.

De lysande lamporna är mina egna konstruktioner, de hänger ner från grenarna och lyser utan sladd. Inuti varje glasbubbla finns Galggastens troféer.  Jag tycker skräck ska kopplas med skönhet. Blir det inte värre då? Värre, nä jag menar uthärdligare.

Spökhistorier och ålder

Foto: Katarina Nilsson

Vissa saker blir bättre ju äldre man blir. Till exempel förmågan att framkalla skräckkårar hos publiken. Jag blir själv rädd när jag ser den här bilden. Och jag som känner mig så snäll… Bilden är tagen i Aggarps Mölla, i Svedala 2011, där jag berättade om mina upplevelser av att ha sovit över föregående natt, vid Allhelgona.

Nu blir det nya spökberättelser, på spökvandring utomhus. GASTEN I GALGTRÄDET kallas min nya berättelse, mer om den senare.