|
||||
|
Jag fortsätter min karriär som Public Sleeping Artist genom att sova mig igenom biblioteken i Halland. Det blir mitt första riktigt uttalade transmediaprojekt. Jag ska utforska vad som sker bland bokhyllorna på natten, när dagens ordnade, systematiska, alfabetiska ordning råder. Projektet heter Drömmar ur Natthyllan och har premiär i på Kungsbacka Bibliotek 1-2 februari. (Mer info här snart.)
Nu har den nya säsongen av Retorik i P1 startat. Första programmet handlade om barns retorik. Det spelades in och klipptes redan före jul. Jag lyssnade på det då och reagerade inte. Så lyssnade jag på sändningen, i bilen på väg till stan, och förstod plötsligt. Började gapskratta. I reportaget som Agneta Nordin gjort blir en liten flicka intervjuad om hur hon övertalade sin mamma att få en hund. Det gick misstänkt lätt, enligt hennes skildring. Jag kom plötsligt att tänka på hennes pappa, som jag träffat vid några tillfällen. Och så slog det mig plötsligt att han ju är allergisk mot hundar! Jag kunde nämligen inte ta min hund med mig till ett möte vi hade. Alltså är det otänkbart att den lilla flickan har en hund. Hon bluffade oss rätt upp och ner! Ha ha, jag har ju själv barnbarn i den åldern så jag vet hur flytande gränsen är mellan önsketänkande och krass verklighet. Men hon blir ytterligare ett exempel på det vi talar om i programmet: mottagaranalysen. Barn är enormt skickliga på att nosa sig fram till den rätta retoriken till varje person de möter. Den lilla flickan levererar tveklöst det hon direkt har insett att intervjuaren är ute efter. Vad kallar man en sådan retorisk hund? Den som kommer före en pudel? Lyssna här på programmet om Barnens Retorik Å så många människor det finns som skulle behöva frigöra sin röst! Jag vet inte om det är min känslighet som har ökat eller det faktiskt är allt fler människor som har problem med rösten. Rent allmänt är jag ju mycket fascinerad av röster, älskar att lyssna på röster, förvånas ständigt av hur mycket bilder, känslor och information som röster ger. Jag minns röster otroligt väl, mycket bättre än utseende och ansikten. Det kan ringa någon som jag bara träffat ytligt för 20 år sedan och jag hör genast vem det är. En gång på flyget till Sundsvall blev jag förälskad i en man som satt i sätet bakom, bara genom att höra hans röst. Jag kan fortfarande höra hans röst inom mig. Vi pratade inte ens med varandra! Men ringde han nu skulle jag direkt känna igen honom i luren. Jag skulle inte stå ut att bo ihop med en människa som knarrar på rösten, det skulle vara som att bo ihop med en kedjerökare. Så jag blev så glad när jag hittade denna artikel om en ny metod att hjälpa folk med röstproblem. Fonationsrör! Det är ett glasrör som man man sticker ner i vatten och nynnar genom. Det lär sätta alla problem på plats, bra inte bara för sångare utan även för tal. Sångpedagog Anna Lena Tideman på Musikhögskolan vid Lunds Universitet håller på och utvecklar metoden, och här är artikeln om det.
Permalink
Ur Kristianstadsbladet 7 /10 2011. Läs här.
En korrigering, dock. Just den här grisen är av stålplåt, inget annat.
Bilden är förstås inte från fängelset utan när han var ute och flög i Amerika. Men här ser man tydligt hans fötter: den ena sitter bak-och-fram. Det är därför han heter Kassnallen. Han blevkasserad från början. Men Kassnallen lärde sig att man kan utnyttja allting till sin fördel. Med en fot som sitter bak-och-fram blir man omöjlig att spåra. Fotspåren pekar åt båda hållen. Det räddade livet på Kassnallen en gång när han rymde från Fru Lived (läs namnet bak och fram så framgår det vem denna person var). Detta överlevnadstrick var något som uppskattades mycket av kvinnorna i den sagoberättande gruppen.
Under sin tid hos mig – från 6 veckors ålder tills hon dog i april 2008 – genomgick Carmen en utbildning till tryffelgris. Det var en vindlande karriär eftersom någon vild tryffel hittills inte stått att finna i Skåne. Hon fick prova på den ena sysselsättningen efter den andra, allt under det hon själv fortsatte ett utöva den verksamhet som är naturligast för en gris: att böka. Som ren biprodukt av livet i övrigt dök det ena föremålet efter det andra upp ur den djupgrävda mark som hon, bit efter bit, intog. Rent skräp, som glasskärvor och ruttnande brädbitar, slängde jag direkt. Men andra mer fantasieggande föremål stoppade jag i en balja. Baljan blev stående även efter Carmens död, men i somras, 3 år senare, stod jag inför valet: slänga? eller göra nåt av? Idén uppstod att göra en utställning där Carmens fynd exponeras för den bredare allmänhet som, om inte direkt strömmar, så åtminstone droppar förbi Kyrkbyn i Tjörnarp.
Inne mellan träden kommer jag att ställa olika skulpturer föreställande Carmen. Hur många det blir får vi se efter hand. Den första är av plåt och en avbild av Carmens silhuett i naturlig storlek. Den har redan börjat rosta vackert.
Tanken är att utställningen ska vara permanent (hur permanent nu något kan vara i en skogshage). Den är i vart fall gjord för att inte bara tåla utan dessutom förskönas av ur och skur. Vid festliga tillfällen spänner jag en grisformad skärm mellan träden där ett bildspel visar bilder av Carmen. En grisbio. Eller susograf som Carmen skulle ha propsat på att kalla det. Medveten som hon var, att det latinska ordet för gris är sus.
Idag hade jag en workshop på temat pirater och storytelling. Platsen var SEA-U, Malmös underbara marina kunskapscenter som ligger i sydkanten av Ribersborgsbadet. 20 pedagoger från hela landet fick en grundkurs i berättarkonst och den dramatiska strukturen. Jag berättade lite om pirattraditionen i Östersjön och Öresund och teman som genomsyrade workshopen var vatten och det förbjudna. Deltagarna skickades sedan ut i det klara vattnet med vattenkikare och vattenstövlar på, för att spana efter den felande ingrediensen i sina berättelser. Där finns vrakdelar och gamla silverskatter.
Med hjälp av fynden skulle de sedan göra sina berättelser.
En underbar dag, en av alla dagar då jag lyckönskar mig till att ha det bästa jobbet i världen. Och så tog jag en manet-tapet med hem med min Paper Camera:
Det var en strålande solig brittsommardag när jag tog bilderna. Därför blev effekterna så fina när jag körde dem genom appen Paper Camera. Fotona tog jag med min iPhone4.
Till en trädklättringsworkshop på Fulltofta Naturcentrum kom två småkillar. De högg tag i en kvist och sedan hivade de sig upp som små apor. Jag kände mig lite dum med min tunga kropp och mina rep. Titta här hur de klättrar: Å andra sidan tappade de sina små hakor när jag visade dem repets och hängmattans möjligheter
Ett vanligt vindskydd längs Skåneleden. Praktiskt och bra. Toppen som basläger för en workshop i trädklättring. Men hur sensuellt? Som rum för erotiska rysare? Jag får nog fixa till det lite.
Jag kommer att tänka på den engelska fallskärmen av siden som jag hittade på en marknad i Wales för många år sen. Den är från andra världskriget. Helt oskadd. Kan jag använda den? Kanske täcka in hela vindskyddet i siden?? Det vore kongenialt med tanke på att hela evenemanget kretsar kring gravitation och fall. Jag tror jag sticker dit och kollar.
Så här skrev sydis i juni, en intervju med mig i hängboken i Lunds Stadspark.
Så här kan det se ut när jag berättar utomhus. Tre hängmattor och 20 filtar. Just här finns plats för 30 personer mellan de gamla taxus-stammarna som gör hängboken sällskap i Stadsparken i Lund. På marken ligger först en 6 x 10 m presenning. Ovanpå den diverse filtar. Mest är det gamla fina yllefiltar som jag klippt i remsor ca 40 cm smala. Jag brukar passa på och köpa på Myrorna och liknande ställen. Vissa av dem har jag klippt ännu smalare och ”korgflätat” ihop. De blir då dubbla och riktigt varma att sitta på. Filtarna passar precis att bre ut på bänkar om man har det i stället för marksittning. Och räcker även lagom för två personer att svepa som sjal om axlarna. Använder man hela presenningens yta klämmer man lätt ihop 100 personer. Är man i en park kan man kanta med några rader parkbänkar längst bak och vid sidorna. En bra grej med allt detta är att vid överraskande regn tar man bara tag i två hörn av presenningen och viker den över alla filtarna tills skuren har gått över. (Man får flytta på publiken innan förstås.) På kvällen hänger jag upp fotogenlampor i träden. Marchaller däremot är ett otyg, de ryker för mycket. Ödesdigert för rösten, om vinden ligger på fel håll. Hela scenutrustningen får plats i baksätet på en (lite större) bil. 19 juni Stadsparken Lund kl 13 – 16 Workshop bygg ditt eget trädläger Gör din egen hängmatta. Jag demonstrerar trädklättring med sele och rep och visar hur man inrättar en sovplats i kronan. Jag berättar förstås också historier om träd.
Plats: Hängboken i parkens västra del utanför Stadsparkscaféet. Fritt inträde. Arr: Sommarlund med Stadsparken 29 juli Stadsparken Lund 30 + 31 juli Stadsparken Lund kl 21 5 + 6 aug Fulltofta Naturcentrum kl 17 Familjeberättelser med och om träd. Mer fiktion än fakta. CC berättar historier i, under och om träd. Rysligt och roligt. Fr 7 år. Entré 50 kr. Familjepris 150 kr kl 21 Erotiska Rysare Storytelling om möten på gränsen mellan lust & last, skräck och förförelse. Tak, lä och levande eld, mys-skräck. Ta med picknick! Min. ålder 16 år. Entré 100 kr. 14 aug Kiviks Arboretum 27 + 28 aug + 3 sept Stadsparken Lund 4 sept Torups strövområde Skogens Dag. Jag har gjort fem nya Tankar som sänds under sommaren. Detta började jag med 2003 och det är roligt och hedrande att fånålyssnare i de känsliga morgon- och aftonstunderna. Här är första och sista meningarna i vart och ett av årets program. Vill du, kan du lyssna på resten på P1, kl 06.50 + 21.45. 28/6: Svindel: 5/7: Att erkänna Palmemordet och bli trodd: 12/7: Man pratar inte om sånt: 23/8: Om Radiopsykologen och Ring P1 bytte nummer: 30/8: Livets bankbok: Och här finns tidigare inlägg om Tankar för Dagen. Det sitter kvar sen skoltiden: att seriöst tankearbete ska ske sittande, med papper och penna.  6 blusar strukna - mycket tankearbete! Jag tror det är många som tror att de inte kan tänka utan penna i handen. När jag undervisar i berättande förbjuder jag papper och penna. Folk brukar bli såå lättade. Papper och penna förknippas med läxa, vara duktig, kunna redovisa senare… Men det jag lär ut ska in i huvudet direkt för att sitta där, och praktiseras. Anteckna kan de göra efteråt. Ändå har jag själv fortfarande de där skuldkänslorna när det gäller mitt eget arbete. Jag tycker jag maskar när jag inte sitter ner framför dator eller anteckningsblock. Ikväll har jag berättarframträdande inför en stor publik. 25 minuter, som är avslutningen på ett tvåtimmarsprogram. I huvudet har jag förberett det här väldigt länge. Redan i maj var jag och tittade på platsen för evenemanget (det är utomhus). Och redan då började jag tänka på vilka berättelser som passar. 25 minuter – det blir en lång eller två lagom. Eller en kort och en lite längre. Usch svårt att bestämma sig. Med arrangören är det överenskommet ”erotiska rysare”. Men det vet inte publiken om. Risken finns att deras förväntningar slår fel. Hur ska jag göra? Ta några av de ”mildare” för att inte göra någon arg eller generad? Usch svårt att bestämma sig. Det är vad jag har svårast för: att bestämma mig. Jag skjuter upp beslutet så länge jag kan. Nu är det bara några timmar kvar tills jag ska sätta mig i bilen och fara. Jag har flytt från beslutet på alla möjliga sätt: fyllt på kylarvatten i bilen, klippt hundens päls, rensat allt ogräs i trädgården. Det blir mycket tråkiga saker gjorda bara som rent flyktbeteende. Till slut är jag på vippen att ringa min revisor men då inser jag att det har gått för långt, för det ska värre katastrofer till för att jag skulle ta det steget. I stället ställer jag mig och stryker, för jag måste faktiskt ha något fräscht på mig ikväll. Och i den mekaniska hanteringen av stryktvätt och ångande vatten så löser jag allt som ska lösas. Det går av sig självt, som en dagdröm. Jag vet precis hur jag ska göra. Jag tar en kortare, stark och intensiv, som inledning, sen tar jag en längre, grotesk och komisk därefter. Och jag kan till och med knyta ihop dem på ett listigt vis så att man kan tro att det handlar om samma personer fast i olika tider. Det blir bra! Jag har löst problemet och beslutet har fattat mig – mycket bättre än om jag hade suttit med penna i hand och pliktskyldigt gjort listor. Poängen med den här metoden är att det ska vara mekaniskt arbete som tillåter tankarna att fly. Dagdrömsbasen. Det ska vara arbete som inte behöver avslutas, utan kan brytas i samma ögonblick man fått sin dos. Det får INTE vara ett nytt projekt, som i förlängningen skapar nya åtaganden. Att snacka med revisorn och ta itu med verifikationerna hade inte funkat alls, för då måste man ockupera tankarna, och jag skulle få en massa uppgifter att lösa både på kort och längre sikt. Det får bli en annan dag. Men nu vet jag vad jag ska göra ikväll och jag vet precis vilket slutord jag ska sikta på i framträdandet. Sen kör jag en muntlig repa i bilen på vägen.
|
||||
|
Copyright © %2009% %http://www.christinaclaesson.se% - All Rights Reserved |
||||
Nu hänger fyndsamlingen, monterad i en gammal fönsterram, längs vägkanten intill den skogshage som var Carmens sista hem.
Senaste kommentarer i bloggen