Drömmarna utspelar sig på andra sidan en mur av glömska.
Man skulle också kunna säga att det är vakenlivet som händer bakom (eller hitom?) samma glömskemur.
Mitt i vår existens reser sig en glömskemur, och det beror på tiden på dygnet ifall livet levs hitom eller bakom den där muren.
När vi sover och drömmer har vi glömt stora delar av vårt vakenliv. Det skymtar förbi ibland som mer eller mindre suddiga minnen.
Och när vi vaknar tar det oftast bara några sekunder så har vi förflyttat oss till andra sidan glömskemuren. Och drömmarna är bortblåsta.
Ibland, under loppet av dagen, kan det plötsligt öppna sig en glugg i den där muren och drömmen från natten är där igen, levande och nära, eller gäckande och undflyende. Lyckas man få tag i svansen på det undflyende drömminnet kan man ofta håva in den hel och hållen.
Bara för att jag skriver det här i mitt vakentillstånd vill jag inte vara så förmäten att jag påstår att detta är ”det verkliga” tillståndet. I mina drömmar har jag ofta en mycket intensivare upplevelse av verklighet än i vakenlivet.
Det finns nog en poäng i att den där glömskemuren finns. Den skapar ju fredade rum åt verksamheter som båda kräver fokusering. Att leva helt utan glömskemur skulle vara som psykos eller hallucination. Men att ha en öppning genom muren, det är bra för den själsliga hälsan. Ett tittglugg, åtminstone. Gärna så stor man man kan kliva genom den hel och hållen, då och då.
Att färdas genom gluggen i glömskemuren är inte bara en möjlighet till ökad självkännedom, vilket är en dygd. Det är spännande dessutom!
Att lära sig att minnas sina drömmar när man är vaken är första steget. Det andra är att lära sig drömma med öppet medvetande, s k klardrömmande (lucid dreams).
Titta på muröppningen. Memorera den. Somna med den bilden för din inre syn. På morgonen, när du vaknar, ligg still! Glömskemuren byggs upp av muskelrörelser. I samma ögonblick du rör dig stängs gluggen.
Om du i ditt vakna medvetande går igenom drömmen så memoreras den in i vakenmedvetandet. Det är som att foten i dörren. Den hindras från att stängas.
Om du direkt efter uppvaknandet skriver ner drömmen, då har du dessutom satt in en kil i öppningen. Du kan gå därifrån utan att den stängs. Du kan komma tillbaks flera år senare, och tro dig helt ha glömt. Men när du läser dina ord så står dörren i glömskemuren åter öppen. Men den öppnar sig igen, under dagen, flera gånger. Man märker det bara om man vill.
Träd och växter producerar syre till luften. De matar oss med den näring vi behöver, varenda minut, dygnet runt. Lövverket är en navelsträng som, om den klipps av, skulle överlämna oss åt kvävningsdöden.
Undras om det finns en själslig motsvarighet till fotosyntesen? Jag tänker mig att på kvällen när man somnar så följer ens drömmar med utandningsluften ut i natten. Dagsresterna i drömmen hakar fast i koldioxiden och sugs in i träden. Medan koldioxid omvandlas till syre så sker något liknande med drömmarna. Och liksom varken koldioxid eller syre är privata molekyler så uppgår alla varelsers drömmar i varandra, och blir till en kollektiv kaotisk turbulent fantasi- och erfarenhetsbank, inne i träden.
Drömmarna blandas med varandra, renas, korskopplas, associeras och nyskapas.
Färskt syre strömmar ut ur lövverket och samtidigt, på morgonkvisten, skickas nya, renade drömmar ut i världen. Folk och varelser vaknar upp ur den djupaste drömsömnen, där som de stora sanningarna och visionerna spelas upp, och fattar inte var de fått allt ifrån. Man drömmer ju ofta sådant som man verkligen inte kan ha uppfångat genom egna erfarenheter.
Jag fortsätter fanatsin och föreställer mig att om man sover uppe i trädkronan då har man större möjlighet att delta i den här dröm-syntesen. Man kan uppfånga processerna inifrån, inte bara de fragment man själv aktivt drömmer. Och man får drömmarna färskpressade, precis som syret man andas in två meter från dess produktionskälla.
Denna fantasi är min arbetshypotes för mitt fortsatta projekt med storytelling, trädklättring och drömarbete.
-Vad är det egentligen som är så lockande med att sova på konstiga platser? frågade journalisten.
Jag fick tänka lite.
Hängmattan riggad i marknivå - för överskådlighets skull
Jo, att erövra trygghet i otrygga former. Att komma till punkten där man ger upp, släpper kontrollbehov och oro och bara ger efter.
Det är så mycket ansvar hela tiden, så mycket att oroa sig för. Är det inte den egna ekonomin eller otillräckligheten så är det familjemedlemmarnas hälsa. Är det inte jordbävningsoffer är det klimathotet. Är det inte hundens klor som behöver klippas, är det säkert katten som behöver avmaskas.
Och allt detta vilar på oss stackars människor. Inte har vi Gud att hänvisa till och inte har vi Ödet att underkasta oss. Vi ska ta hand om allt själva.
Det är tungt ibland, och inte konstigt att folk dukar under.
Därför måste vi lära oss att släppa taget om vår oro. Först göra vad man kan och som är rimligt, och sen bara överlåta resten åt ödet.
Att sova i träd är en sådan bra bild av detta. Jag måste verkligen ordna allt till det bästa, tänka mig för, vara ansvarsfull, uthållig och genomtänkt. Det gäller faktiskt livet. Och när man äntligen är på plats, har riggat sin hängmatta, har sina säkringar, och vet att trädet håller och grenarna är bra, då lutar man sig tillbaka, släpper alla muskelspänningar och måste till sist även ge efter mentalt: Nu ligger jag här uppe. Nu kan jag inte göra mer. Bara vara, och njuta.
Att i den situationen erövra den avslappning som krävs för att somna lugnt, det är som att återvända till ett oskuldsfullt babystadium. Eller kanske som en troende som vilar i Guds hand.
I träden finns energi, inte bara bildligt talat. Det finns elektricitet, som går att mäta. Jag tycker det vore häftigt om jag på något vis kunde få tillgång till denna ström. Inte för att jag vill installera sovrumsbelysning där uppe. Men mobil och kamera kan kanske behöva laddas.
Blev därför lycklig när jag fick den här filmen som tips från Rikard Jönsson på Haptikat.se Här kan man se hur man med hjälp av ca 2380 apelsinklyftor kan ladda en iPhone
Nån som kan tipsa mig hur jag ska gå till väga för att ladda min mobil från toppen av, låt säga, en ek? (Naturligtvis utan att skada trädet.)
Idag har jag en föreläsning på Loftet i Malmö om hur man startar sin egen blogg. Så här tomt var det på Loftet innan alla tomtarna kom:Jag skriver detta inlägg för att visa deltagarna hur man gör. Här är 20 personer från Författarcentrum Syd, varav somliga knappt ens har SETT en blogg. Andra vet dock betydligt mer…
Jag har bloggat i 2 år och lärt mig genom att helt enkelt prova och fråga och ändra. F n driver jag 3 bloggar, och coachar ytterligare några på uppdrag. Jag har mest jobbat med wordpress. Folk här undrar om jag är helt addicted. Och hur många timmar om dan ägnar du åt detta? Och gagnar det ditt författarskap? Jag hinner inte ens äta min pausmacka för munnen blir inte ledig. Seminariedeltagarna är mycket engagerade och antecknar så det ryker om pappret.
Men jag säger till dem att lägga ner pennorna för allt det där ska jag lista i ett inlägg på min blogg. Ikväll. När mina barnbarn har somnat… Och här kommer minneslistan!
Idag har jag haft föreläsning och workshop för barnskötare i Malmö. Det är en del i kompetensstegen på Malmö Stadsbibliotek, där jag också i flera år har undervisat läsombud inom äldrevården.
Det är SÅ roligt att undervisa i dessa grupper, med tusen olika språk och bakgrunder. En varm och öppen stämning och en sjujävla satsning från deltagarna. Tack! Jag får så mycket energi tillbaka av en sådan halvdag.
För er som deltog finns här en liten sammanfattning av dagens snack och övningar. Sidan har lösenord. Lösenordet är det djur som förekom i min första berättelse.
En läsare av Tjörnarpsbloggen (som jag driver på hobbybasis) skickade detta foto (från en gammal glasplåt) och bad mig hjälpa till med identifieringen av personerna.
Jag skickade det vidare till byns historieexpert och när jag fick svaret blev jag skakig och gråtfärdig. Läs här.
Jag har en stark och lugn relation till mitt hus i Tjörnarp. Jag köpte det 1989. Det är byggt i slutet av 1800-talet. Att köpa det var ett av de bästa beslut jag fattat och har aldrig ångrat det en sekund.
Det har så goda vibrationer, både inomhus och i trädgård och omgivning. Inga räliga spöken på många hundra meters håll. (De finns på ett ställe i skogen, men det är en annan historia.)
Jag har en pågående konversation med mitt hus. När det är mycket folk här i längre perioder, då tystnar huset. Eller om det är jag? I alla fall, samtalet upphör. Det är så skönt när vi blir ensamma igen och flödet mellan mig och huset återupptas.
När jag är borta hemifrån några dagar längtar jag hem. Man måste vara rädd om sina kärleksfulla relationer och vårda dem. I huset kan jag se spår efter de som har bott här. Reparationslösningar och slitage är personliga hälsningar från en annan tid. Ett klistermärke sitter kvar på sovrumsfönstret på övervåningen. Det är ett av barnen som bodde här före mig som lämnat det spåret – det får sitta kvar. Den flickans eget barn var på besök här för några veckor sen i sällskap med sin mormor.
Glasverandan jag bygger krävde att jag rev en gammal ruttnande farstu. På takstolarna jag plockade ner fanns blyertsmarkeringar som en annan snickare en gång gjort. Kanske var det Axel – han som hade bageri ett tag men också var byggnadssnickare. Han som är så stilig invid sin bageribil.
I det här rummet bodde dom. Pratade även de med huset? Finns deras röster kvar i väggarna?
1999 drog jag oavsiktligt igång en våldsam debatt om skolan i Malmö. Ännu idag, tio år efter, stöter jag på folk, särskilt på skolor, som frågar mig: Var det inte du som skrev det där om Stenkulaskolan?
Jag hade arbetat med en berättarworkshop på Stenkulaskolan i Malmö och blev fruktansvärt upprörd över det bedrövliga tillstånd som skolan och undervisningen befann sig i.
För att inte hänga ut skolan, som redan hade dåligt rykte, avstod jag från att skriva en debattartikel och valde i stället att skriva ett personligt brev till samtliga politiker i Malmös kommunfullmäktige. Jag hade ont om pengar och tyckte att portot skulle bli dyrt. (På den tiden var det inte självklart att alla hade e-post.) En vän rådde mig att i stället sända brevet till varje stadsdelsnämnd. De skulle då ha skyldighet att kopiera till samtliga politiker. Bra! 10 frimärken istället för närmre hundra. Jag kostade på ett frimärke till Ilmar Reepalu också, för säkerhets skull.
Föga anade jag att brev till stadsdelsnämnder är offentliga handlingar, som regelmässigt bevakas av pressen. Följande morgon ringde Sydsvenskan och sa att de tänkte publicera brevet i dess helhet. Det var inget jag kunde göra åt det, och jag fick inte ens något arvode.
Sen brakade helvetet loss. 2 år av mitt liv kom att ägnas åt detta. Jag skrev många artiklar i frågan den gången, de finns här. En bok blev det också: Tiga eller Tala.
Många hade sagt liknande saker tidigare, men jag tror att skälet att mitt brev fick sådan effekt var att det var just ett brev. Jag berättade personligt, från hjärtat, och rörde vid andras hjärtan. En debattartikel hade inte väckt lika starka känslor.
Min slutsats efter dessa händelser var, att berättarkonsten är det starkaste uttrycksmedel jag har. De följande tio åren fokuserade jag på utveckla mitt muntliga berättande.
På tisdag 9/2 gör jag en introduktionsföreläsning om bloggredigering och sociala media på Författarcentrum Syd i Malmö. Den baseras på mina erfarenheter framför allt av Tjörnarpsbloggen, som jag startade för 2 år sen, i byn där jag bor.
Flera av er, som funderar på att komma, tittar säkert på den här bloggen också. Då vill jag bara tala om att jag håller på och uppdaterar allt material, så ha överseende om länkar och annat för tillfället är inkompletta. Jag har nämligen fattat beslutet att flytta över hela min vanliga hemsida (som jag haft i 15 år och byggt på efter hand) till att ligga kring bloggen. Bloggen är behändigare att sköta.
Jag ska berätta mer om det på tisdag. Då kommer jag förstås också att tala om Tjörnarpsbloggen, som fungerar som en lokal nättidning. Och jag kommer att visa Tryffelbloggen, som även har en webbshop. Det är Skånska Tryffelkompaniet i Tjörnarp som jag gjort detta åt.
En sådan webbshop lägger man hyfsat enkelt upp på egen hand. Jag tycker Författarcentrum skulle lägga upp en sådan, där alla författarna kunde sälja de böcker som är utgångna i bokhandeln.
”Hej Christina!
Jag har läst din novell Kurragömma 1 och har lite funderingar kring den, eller snarare saker som jag helt enkelt inte förstår. Eftersom du är författaren antar jag att du rimligtvis bör vara den rätta att ställa dessa frågor till.
Först och främst är det titeln jag funderar över. Varför heter den Kurragömma 1? Kurragömma-delen fattar jag – den handlar ju om just leken Kurragömma – men vad står ettan för? Finns det fler Kurragömma-berättelser i novellsamlingen Djuriska sagor som berättelsen ingår i?
Min andra fundering handlar om novellen. Vad är det egentligen som händer i den? Är det som sker på riktigt eller är det bara en dröm eller ett minne från en förfluten tid? Vem är det som berättar historien? Är det kanske flickan själv?
Sist men inte minst undrar jag vad du vill säga med novellen. Det känns rimligt att anta att du har ett budskap med den, men hur jag än funderar kommer jag inte på det. Vad tänkte du när du skrev den?
Tack på förhand!
Med vänlig hälsning,
Oskar Henriksson, nyfiken läsare.”
Hej Oscar,
Roligt att du hör av dig. Novellen verkar ha gjort intryck, fast du verkar mer konfunderad än förtjust.
Titeln. Helt rätt, i slutet av den samlingen finns en Kurragömma 2 som utspelas när flickan är vuxen.
Berättelsen är helt enkelt mitt allra första minne, återberättat så som jag minns det.
Jag förstår förstås att det inte kan ha hänt så där, helt på riktigt. Men det är ett minne från en 4-årig flickas sinne, och sådär kan kanske verkligheten upplevas för ett barn? En blandning av fantasi och saklig iakttagelse.
Sett med (mitt) facit i hand kan det tolkas så att jag upplevde att för att mamma skulle ”hitta” mig och se” mig var jag tvungen att visa henne en annan variant av mig själv. Inte det sanna jaget (som sitter under bordet) utan en som på utsidan ser likadan ut som jag… Mammas flicka. ”Jag” = berättaren stannar för lång tid kvar under bordet, den hemliga betraktaren, som t o m kan se sig själv gå ut i världen, i den skepnad som mamman accepterar.
Det här är ju en mardrömsfantasi. Att bli inte bara övergiven utan dessutom förrådd.
Novellen slutar ”Hon sitter kvar ännu”. Jag har många gånger frågat mig varför jag skrev sådär.
Jag ska tänka efter om det stämmer att jag sitter kvar ännu. Kan inte svara på det precis nu.
Lustigt att jag upptäcker det här när jag svarar dig. Det var så längesen jag skrev den.
Dessutom höll jag precis på med att uppdatera hela hemsidan och sitter med gamla filer som ska laddas in. Bl a faktiskt just ”Kurragömma” som jag nu lagt ut under ”texter”, här.
Så där är det. Saker bara händer.
Tack för ditt mail. Det satte igång en viktig fråga.
Jag tror att jag är ute från bordet men är inte helt säker
Kanske är det en bra position att, åtminstone med ena skinkan, sitta kvar där inne och betrakta världen?
-Varför gör hon det här? undrar Per Svensson i SDS efter att ha tvingat sig igenom Liza Marklunds och James Patterssons triller ”Postcard Killers”. Hon som redan har både stenhus och ett gott renommé.
Min gissning, när jag hamnar i liknande förundran inför slöseri med tid, liv, energi (och träd!) är:
-För att få tiden att gå.
Det är en drivkraft väl så stark som pengar och ära, ibland.
Men sett ur ett vidare perspektiv kan svaret i stället bli så här:
-För att vi skulle få läsa den här välskrivna sågningen.
Tack för den!
Jag har fått en inbjudan till en standup-workshop i helgen med Lena Frisk. Man skulle skriva om sina erfarenheter i anmälan. Så här skrev jag:
Hej!
Jag vill gärna delta i stand up workshopen i helgen.
Jag är författare och storyteller och i standup gick jag en workshop för Tomas Oredsson i höstas. Jag har gjort 3 st 3-minutersförsök på stand-up-scen (varav det senast på MACK i december) och jag tycker det har gått pissdåligt, sämre för var gång. I alla fall jämfört med vad jag är van vid, att som storyteller förtrolla folk, bygga upp bilder, få publiken i trance…
Förfärligt att se några av lyssnarna titta på mig nästan med h a t i blicken… Aldrig varit med om det förr!
När jag fick utskicket från dig om kursen nu så ville jag reflexmässigt klicka bort det eftersom jag tycker det är så jobbigt. Sen tänkte jag stopp! så får jag inte fega… Jag provar en sväng till.
Lite analys av vad som gått snett:
1. jag berättar gärna skrönor med overkliga inslag. Det går tydligen inte hem hos standup-publik
2. jag har en både instinktiv och inlärd hopknytningssträvan, början ska följas av slut och det ska finnas kopplingar dramaturgiskt och narrativt. Skitsvårt för mig att bara hoppa från grej till grej…
3. jag är nog inte tillräckligt klar över hur publiken ser mig som persona, jämfört med hur jag ser mig själv. behöver självinsikt därvidlag
4. på ett djupare plan tror jag att jag fortfarande drivs av ett behov av att visa mig duktig och imponera med smarthet. Det stod så klart för mig när jag såg Eddie Izzard i december att vad han gör är att han sätter igång publikens fantasi. Som åskådare känner man sig skitsmart. Har inte alls en känsla av att han vill visa sig smart. Djupa grejer det där, att sätta igång andra i stället för att visa upp sig själv.
Så JA, jag vill gärna försöka en omgång till, trots allt.
Jag har inga ambitioner att bli standuppare eller jobba med den scenen. Jag vill utveckla vissa bitar av mitt eget storytelling, som inkluderar både skoj och allvar, djup och yta, och snabbt och långsamt. Jag fokuserar framöver på mitt berättande i träd (jag klättrar) och sover över i trädkronor, och berättar mitt emellan markyta och trädtopp.
Hoppas det finns plats kvar till helgen!
hej hej fr CC
Förresten, nu när jag tänker på klara drömmar minns jag min novell Drömälskaren, som jag skrev i början av 90-talet. Det var efter jag hade börjat mina experiment med klardrömmande. Det fick dramatiska konsekvenser.
Detta är en av mina erotiska rysare, som jag även berättar muntligt. Håll till godo, hoppas den skänker inspiration. Här är texten.
Igår såg jag Avatar, fylld av förväntningar. Det var ett fantastiskt äventyr den första halvtimmen. Den sensoriska upplevelsen av bilderna är berusande, och det är spännande att försöka få kläm på storyns förutsättningar. Hur känns det att som rullstolsbunden plötsligt få en ny kropp och utforska möjligheterna med den? Hur är livet på den främmande planeten beskaffat?
Storyns grundförutsättning är att huvudpersonen Jake Sully når sin avatarkropp genom sina drömmar. När han drömmer är han avataren, när han vaknar är han tillbaks på forskningsstationen. Jake är en oneironaut, en drömresenär.
Drömmarna i 3D skildrar precis vad var och en kan vara med om som drömmer klara drömmar. Jag är själv född klardrömmare och har i perioder också arbetat aktivt med att utveckla det. Läs artiklar från DN -95 om detta.
Lite sorgligt är det allt att tänka på alla de människor som stiger ut från biografen och tycker den vanliga världen plötsligt är platt och tråkig. Men vi som är klardrömmare vet att så är det inte. Den fantastiska 3D-världen finns inom oss, med fäger mer intensiva än man kan föreställa sig och sensoriska upplevelser som går direkt på nervsystemet i stället för omvägarna i den tröga jord-materian.
Den som vill veta mer om klara drömmar (lucid dreams) kan även besöka Lucidity Institutes hemsida.
***
Tillägg 20 januari:
Ja, man bara väntade på det. Det börjar komma signaler om ökat suicidalbeteende efter att ha sett Avatar. Läs artikel i Economic Times.
Med start idag julafton sänds 7 berättelser som jag gjort på P1 (OBS kulturkvarten) kl 20.45. Varje dag till nyår.
Berättelserna är en repris från en serie som gjordes mellan trettonhelgen 2003 och 2005, i 2 år.
Det handlar om att jag blir förgiftad av kirskålsrök och börjar resa baklänges i tiden. Efterhand framgår det att jag faktiskt är en av de vise männen, Kaspar. En roll som jag långsamt får vänja mig vid.
Jag är speciellt glad över dessa berättelser eftersom de är bokstavligt framberättade. Jag kom till studion med ett tankearbete och några stolpar på ett papper. Sedan berättade jag fram hela berättelsen till Fredrik (Pålsson, programredaktörn) som satt på andra sidan bordet. Ibland frågade han lite och jag fick förklara närmare. Det klipptes bort sedan, liksom enstaka omtagningar.
Det är förbluffande hur bra det blev, och hur det kom att hänga samman som en hel berättelse. Jag minns bara en gång att det var lite krisigt. Fredrik tyckte logiken var lite lös och skickade iväg mig några timmar. Jag kom tillbaks och berättade om det hela och hade löst problemen. Det var ju tur för historien har faktiskt världspolitiska implikationer.
För 2 år sedan (2007) kom dessa berättelser att ligga som grund för en adventskalender jag gjorde för Radio Kristianstad, Kirskålens hemlighet. Då hade min tryffelgris Carmen kommit med på ett hörn och de 7 avsnitten utvecklats till 18.
En ny berättarform är pecha kucha, som är japanska och betyder ”snacka” (om jag har fattat rätt). Det består i att man talar i 20 sekunder till 20 bilder som visas på stor screen bakom en. Det blir 400 sekunder = 6 minuter och 40 sekunder.
Det är ett bra format som förhindrar långrandighet. Det kräver disciplin och förberedelse. Ingenting för chansare.
Det är en bra utmaning för mig som gärna blommar ut på scen och improviserar. Mycket av det där kommer sig av lathet, att jag har så svårt för att repetera. Ibland tillför ögonblickets sökande en närvarokvalitet. Ibland riskerar det att bli flummigt eller helt enkelt ta för mycket tid.
Igår begick jag min debut som pecha-kucha-talare, i Göteborg. Där var 600 i publiken (!) på Park Lane och vi var 11 talare. Inträdet var fritt, vilket delvis förklarar den stora publiken, men inte helt. Formen förtjänar verkligen sin publik. Det var inspirerande berättelser med hisnande variationer mellan högt och lågt. Entreprenörer och konstnärer om vartannat.
Det blev en föreställning med rappt tempo och utan longörer. Alla hade levererat sina 20 bilderna en vecka tidigare och arrangören Jesper Larsson hade laddat in dem på sin laptop. Det var han som styrde bildvisningen, exakt 20 sekunder per bild.
Inget utrymme för skitsnack och tomma artighetsfraser. Ingen talare har minsta chans att breda ut sig på de andras bekostnad. En välgörande disciplin.
Begynnelselönen för nybörjare i stand up är fetare är det mesta. Jag ska snacka i 3 minuter. För det får jag 2 fria öl och en bit mat. Jag tippar att det motsvarar 200 spänn? Omräknat i timlön blir det 4000.
Inte för att det kommer upp i Författarförbundets mini-rekommendationer (som är 5.500 på faktura). Men kolla, det här är väl svart? Det kanske jämnar ut sig.
Fet-giget är på standup-klubben GARVA, på Harrys, Södergatan i Malmö, tisdag 27/10 kl 20.
”Firrar mår bäst av att stekas” står det i receptsamlingen i SDS idag.
Har Sydsvenskan verkligen frågat fiskarna? undrar jag.
Det må vara nödvändigt (och gott) att döda djur för att äta dem. Men det ska göras med respekt och ödmjukhet. En varelse som ger sitt liv för att föda en ska högaktas, inte flabbas åt.
Är jag överkänslig? Det skulle jag själv kanske ha tyckt för bara 10 år sen. Men sedan tryffelgrisen Carmen blev en del av mitt liv för 3 år sedan, och jag lärde känna och älska henne, så kan jag inte tycka det är kul att skämta om andra varelsers lidande och död. Jag efterlyser samma medvetenhet i språkbruket som numera de flesta har när vi talar om könsskillnader. Det har tagit några år, men numera tänker sig de flesta för innan drar skämt om blondiner.
Leonardo da Vinci sa, redan på sin tid: ”Det ska komma en dag då vi ser på dödandet av djur på samma sätt som på mord av människor.”
Dagens tidning väger 333 gr. Jag läser 77 gr. Det jag river ut för att spara väger 2 gr. Där står dels två ord för ett begrepp jag känner mig hemma i: wrap rage. Dels namnet på en författare vars böcker jag blivit sugen på att läsa: Lorrrie Moore.
Ur 333 gr tidningspapper, hemkört till min postlåda mitt i natten, vaskar jag dessa fyra ord. Ett vackert arbete av exformation har utförts vid mitt köksbord.
Det hade inte alls känts lika bra om jag inte hade haft 331 gr tidningpapper kvar att elda brasan med.
Drömmarna utspelar sig på andra sidan en mur av glömska.
Senaste kommentarer i bloggen