Världsunik performance med trädklättring, glas, is, musik. Och erotiska rysare!
TRÄDEN finns i parken intill Incendi Glashytta i Höör (vid Kulturhuset Anders).
GLASET blåses av Helena Dunér och Espen Jensen och görs speciellt för denna performance.
EROTISKA RYSARE är muntliga berättelser av Christina Claesson, som samlat nya pärlor i samlingen som sträcker sig tillbaka till den första föreställningen av Väggarna viskar på Glimmingehus 2000. Några uppstod under somrarna på Hovdala slott 2002-04. Och flera nya har tillkommit, bl a inspirerade av det nya samarbetet med glaskonstnärerna.
TRÄDKLÄTTRING ingår förstås eftersom träden för Christina inte bara är metaforer utan högst påtaglig realitet – hon sover i trädtopparna för att komma dem riktigt nära och fångar så många drömmar hon kan ur kronans själsliga fotosyntes.
IS fryses i olika formationer med hjälp av glasskålar som tillverkas i hyttan, och konstellationen av is och glas utgör den hisnande, vackra och farliga dekoren i trädföreställningen. Glaset kommer att balanseras av den smältande isen -och vad sker när den dödliga passionens hetta får isen att ge vika?
MUSIK till allt detta framföres på SÅG av Espen Jensen. Sågen som kan sägas vara det mest hotfulla musikinstrument ett träd kan uppleva – men kanske också därför det allra skönaste?
I helgen bodde jag i och kring en gammal ek på Mossagården, under Mossagårdsfestivalen. Eken är ett s k evighetsträd inom Lunds kommun. Den är mer än 100 år gammal.
Jag berättade historier på marken för festivalpubliken, med 4 olika teman:
1. Klättra i träd
2. Sova i träd
3. Historier under träd
4. Erotiska rysare (sent på kvällen, barnförbjudet)
Jag installerade en hängmatta uppe i trädkronan att sova i (fast första natten småregnade det och jag sov i stället i min lilla hydda på marken.)
Hängmattan är en s k tree boat som tillverkas av New Tribe i Oregon. Det var också där som jag fick min utbildning i trädklättring. Den har 4 fästpunkter vilket gör den stadig och plan. Den har inbyggd ficka där man stoppar in liggunderlag. Det kan bli rätt kallt om ryggen där uppe, ifall det blåser, även på sommaren. Det här är en s k long boat som rymmer 2 personer (ifall man sover skavföttes).
Man måste ha kudde och nalle med när man sover i träd!
Uppifrån grenverket installerade jag ett rep med en isklump med rosor i. Den smälter droppvis ner i glasskålen, som den frusits i. Folk samlades kring droppandet som kring en bybrunn. Vad är detta? Vad betyder det?
Jag tänker att det illustrerar gravitationen, som är mitt genomgående tema i trädberättelserna. En droppe faller vertikalt (om det är vindstilla). Uppe i trädkronan finns inga räta vinklar och inget definitivt rakt eller skevt. Endast ett fallande eller hängande föremål indikerar det vertikala. Inga plana golv inga raka väggar, det gör en till att börja med lite vimsig. (Man tror t ex man har hängt hängmattan horisontellt, tills man lägger sig i den och känner att den lutar). Efterhand gör det en gott att vistas i ett tredimensionellt rum där bara ens egen kropp bestämmer vad som är upp eller ner.
I min markhydda berättade jag erotiska rysare vid midnatt.
Ja – jag drömde häftiga träddrömmar. Men mer om det senare.
Jag försöker utvinna vätska ur bladen utan att skada trädet. Den vätska som bladen svettas ut kallas guttation. I gryningen kan man se den kondensera som små droppar på olika blad. Man kallar det generellt för dagg, fast dagg egentligen är ett samlingsbegrepp för all luftfuktighet som kondenseras.
Jag har trätt en plastpåse över en gren med rikligt med blad och blommor. Jag har lagt en tvättad sten i bottnen så det tynger ner. Jag har knutit om upptill med ett resårband så det blir helt tätt.
I förra försöket hängde det så i 3 dygn och därefter kunde jag tappa ut ca 5 cl vätska. Men stenen som låg i påsen var ett hugskott, jag tog den direkt från marken, så vätskan blev smutsig.
Nu gör jag ett nytt försök med bättre hygien. Sen ska vi se vilka drömmar man drömmer efter en sådan sup!!
Nästa weekend (18 – 20 juni) ska jag sova i en ek på Mossagårdsfestivalen. Målet är drömmar.
Min arbetshypotes är att drömmarna, liksom luften, renas och syresätts genom växternas blad. Fotosyntesen förvandlar koldioxid till syre. Tillsammans med utandningsluften från alla varelser strömmar deras drömmar in i träden, blandas med varandra, renas, syresätts – och skickas på morgonkvisten ut igen som förbluffande nya skapelser, nya kombinationer och erfarenheter.
Sover man alldeles intill denna process, så bör man, föreställer jag mig, kunna uppfånga alldeles extraordinära drömmar. Färskpressat syre och färskpressade drömmar.
Följ gärna mina experiment och delta i en egen drömskola.
Lektion 1:
Starta en drömdagbok.
Det kan räcka med att du lägger fram papper och penna bredvid sovplatsen. Det är själva föresatsen som räknas, att fr o m nu börja ägna uppmärksamhet åt drömmar.
Drömmarna är mycket lättsmickrade. De älskar när man tänker på dem och tar dem på allvar. De svarar direkt!
Det sista du tänker på när du somnar bör vara att du ska minnas vad du drömt, imorgon bitti. När du vaknar, ligg kvar helt stilla. Rör dig inte alls. Försök glida tillbaks in i drömmen och minnas den. Gå igenom den och memorera. Fokusera på bilderna från drömmen.
När du ”har den”, sträck dig då efter din drömdagbok och börja skriva. Skriv så som minnesbilderna kommer upp, tänk inte på logisk ordning. Nya minnesbilder kommer att dyka upp efter hand, så det kommer hur som helst att bli kladdigt i anteckningarna.
Du kanske har svårt att minnas dina drömmar? Du tror kanske rent av att du inte drömmer? Det är förmodligen så, att du sover för lite. Du har väckarklocka som väcker dig mitt emellan två drömperioder i stället för alldeles efter den sista (tredje) drömcykeln under natten. Satsa på att starta din drömskola när du har en sovmorgon framför dig och får sova tills du vaknar av dig själv. Det är, normalt sett, alldeles i slutet av din tredje drömcykel, och det är då du har störst chans att minnas drömmen.
I förra veckan var jag på SEA-U som är ett havslaboratorium på Ribban i Malmö. I södra delen av Limhamnsfältet ligger denna vattenstation dit skolklasser välkomnas för att utforska den rika biotopen i vattnet och på stranden.
Jag var där för att berätta om min egen vattenvandring 2008, då jag följde vattenkällan i Tjörnarp till Östersjön. Och det är faktiskt samma vatten som det som kluckar vid Ribersborgsstranden, sett i vid bemärkelse.
Det var härligt att dra på sig vattenstövlar som gick ända upp till armhålorna, och sedan vada långt ut i vattnet – utan att bli våt! Att undvika att bli våt, är ett grundläggande bud i vår uppfostran. Det kommer väl från det ännu mer grundläggande budet att inte kissa på sig. Det sitter så djupt att man inte ens tänker på det.
Jag tror det är väldigt bra för hälsan att då och då smaka på gränserna för de där tabuna. Blöta ner sig! Trilla, falla! Leka med elden! Att hålla små krabbor i handen och få ögonkontakt med en tångräka.
Jag rekommenderar alla att försöka organisera ett besök på SEA-U. De har klassuppsättningar med vattenstövlar för både barn och vuxna.
Ibland i drömmen tycker man sig uppleva det sanna svaret på svåra frågor. Känslan av klarhet inför den uppenbara lösningen är underbar. Det är inte så ofta man upplever den känslan i ett så rent tillstånd, i vakenlivet. (Precis som med de flesta känslor, som oftast är renare och mer utpräglade i drömmen.)
I morse hade jag en liknande häpnadskänsla i en snarlik drömupplevelse: att jag förvånat såg mig själv göra något som jag säkert vet jag inte klarar i vakenlivet. Sånt gör jag hela tiden: flyger, går på händer, talar flytande danska eller sjunger som en ängel. Men det här var annorlunda. Det var inte bara en känsla, utan jag bevittnade själva genomförandet rent tekniskt: Jag såg min hand rita bokstaven M tredimensionellt och i en enda linje utan att lyfta pennan – något jag vet att jag aldrig har provat och heller aldrig sett någon göra, vare sig i verkligheten eller på film. Jag blev förvånad och vaknade med ett ryck med känslan att detta måste jag memorera innan det försvinner.
När jag nu rannsakar mitt sinne så finner jag en anknytning till något som hände för två dagar sedan. Vi hade vårfest på kontorkollektivet i Malmö, inne på gården på Skolgatan. Jag hade köpt olikfärgade gatukritor, med tanke på de barn som också skulle komma (bl a mina egna 3 barnbarn). Jag får för mig att rita ett stort VÄLKOMMEN alldeles innanför porten.
Jag börjar rita det i en båge med jättestora versaler. Jag avslutar det första M:et och blir plötsligt orolig att inte hela ordet ska få plats. Hur ska jag nu lösa det? Jag kommer på den fiffiga lösningen att rita dit ett kvadrattecken ovanför M:et för att på så vis spara utrymme:
Jag undrar visserligen hur många som kommer att fatta, men är ändå rätt nöjd med lösningen. Kanske är jag t o m lite självbelåten och upptagen av min egen fiffighet, för när jag fortsätter att skriva de övriga bokstäverna glömmer jag bort att spara det där M:et, och det blir:
Nu står det plötsligt ”VÄLKOMMEN!!!” med 3 M och det blir ju fullständigt obegripligt. Ett ögonblick tänker jag sudda bort den lilla tvåan men det kommer bara att bli kladdigt. Då får den hellre stå kvar. Och hela ordet fick ju faktiskt plats.
På något vis har dessa 3 M, efter två nätter i mitt huvud, omvandlats till en tredimensionell teckningsbravad.
I detta ögonblick slår det mig att m upphöjt till kvadrat är en del av Einsteins formel som ingår i relativitetsteorin: E = mc2 Kanske är det denna likhet som i min dröm framkallar känslan av genial klarhet
Frågan är nu: m3 - vad står det för? Och varför är det så viktigt att kunna teckna det i en linje utan att lyfta pennan från pappret? Oj, just nu minns jag att jag använde ordet kubikmeter flera gånger just i fredags. Jag sade högt till en av mina kamrater i förberedelsen inför festen:
-500 tusen kubikmeter per sekund.
-Va? sa han.
-Det är så mycket vatten som följer med Helgeå genom Kristianstad vid normalt vattenstånd.
Jag hade nämligen nämnt denna siffra i ett föredrag om vatten som jag hållit vid lunch samma dag. Varför jag nämnde detta för honom minns jag inte nu, men vi hade en kort diskussion om hur många fulla badkar det skulle motsvara.
Idag hade jag planerat att klippa gräset. Men nu måste jag först bara se om jag verkligen KAN rita ett tredimensionellt M utan att lyfta pennan? Om det var en sann klarhet, eller om det bara var – en dröm?
I berättarundervisning på senare tid har jag haft en deltagare som har gravt nedsatt hörsel. För att hon ska kunna delta måste alla övriga tala i en speciell mikrofon, som vandrar runt. I början var det lite krångligt att komma ihåg att få med mikrofonen. I övningar där många ska tala samtidigt från olika delar av rummet blir det än svårare.
Efterhand har mikrofonen tillfört något positivt. Gruppen blir disciplinerad till att tala en i taget, att inte avbryta varann och att på ett diskret sätt ”begära ordet” genom att sträcka sig efter mikrofonen. Mikrofonen (vars ljud inte går ut till gruppen) skapar också en fokusering à la standup, en hälsosam erfarenhet för berättare som annars ofta tränas i en mer yvig, högröstad stil.
Det som till att börja med kändes som en begränsning visade sig ge en ny kvalitet.
I denna procedur var vi alla fokuserade på att stödja ett sinne: en försvagade hörsel.
Så befann vi oss en dag i en lokal med fönster på tre av rummets sidor. En knepig lokal eftersom man vill undvika att hamna i motljus, vilket vi alltid tjatar om i undervisningen. Men dagarna var mörka och mulna och vi lärare gjorde bedömningen att motljuset inte var alltför besvärande. Och den fjärde väggen, som var fönsterlös, var visuellt hopplös som bakgrund eftersom alla stolar stod uppstaplade där.
Vi gjorde alltså en bedömning utifrån den visuella aspekten. Vi tänkte inte speciellt på vår hörselskadade deltagare i det sammanhanget. Vilket visade sig vara ett misstag. Hon läxade upp oss för att vi inte efterlevde de regler vi själva satte upp. Hon, som hörselskadad, är extra beroende av att kunna läsa på läpparna. Det lilla motljus, som för de andra inte kändes störande, blev tillräckligt för att hon skulle känna sig utesluten ur kommunikationen.
Helt riktigt. Vi tänkte inte så långt. Ett försvagat sinne kräver större omsorg om de resterande.
Nu vet vi det, och kommer inte att göra samma misstag igen. Tack! Man lär så länge man har elever.
(Samma bedömning gäller för övrigt inte bara hörselskadade utan även om man talar för åhörare som inte har svenska som första språk. De blir extra beroende av att kunna avläsa munrörelser och ansiktsuttryck för att förstå.)
Vad är nu detta? Ett pennställ i silver? Å nej, i själva verket är det…
BERÄTTARAUKTION är ett koncept som utarbetats under Berättarfestivalen i Ljungby de senaste åren och som jag deltog i från början. Två berättare turas om att improvisera anekdoter kring föremålen som bjuds ut. Det kan bli hiskeliga skrönor som drar iväg allt längre mot absurditet, för att inte säga obcenitet, ju längre auktionen fortskrider. Trötthet har en tendens att rasera hämningar.
Första året berättade jag ihop med Katarina Mazetti, året därpå med Bengt af Klintberg. Bengt-Göran Söderlind dubblerade som auktionsförrättare inte bara buden utan även skrönorna. Auktionerna varade över 3 timmar så man var ganska mör efteråt. Men folk älskar att köpa gamla grejer, eller titta på andra som gör det, och tältet var knökfullt hela tiden. Det stod t o m folk utanför och gav bud genom tältfönstren.
Berättare är ju skolade i att knyta ihop, hitta samband och få till poänger ur de mest kaotiska sammanhang, så berättelserna blev till följetonger, där vissa teman återkom gång på gång. Det är alltid roligt, vad det än är, när man återkopplar till en detalj som figurerat tidigare. Hjärnan bara fungerar så, att den blir glad när den känner igen sig.
Det bör naturligtvis vara udda och fantasieggande föremål som bjuds ut. Gärna en del riktigt åtråvärda saker, så priserna stegras, det stegrar även spänningen. Berättarna får se föremålen bara någon timma i förväg, det ska vara improviserat.
Folk köper inte bara grejen utan också berättelsen kring den, kan man säga. Bilden överst, som kan tyckas föreställa ett pennställ i silver, med öppning för ett bläckhorn, visade sig i själva verket vara ett medeltida kyskhetsbälte för en ståljungfru från Långhult. Det syns ju hur tydligt som bara man vänder grejen rätt.
Det fanns ursprungligen ett lås till locket, men det försvann med en riddare som gick ner sig i kvicksandsbältet norr om Alvesta.
Killen som kammade hem kyskhetsbältet gjorde visst ett impulsköp, pådrivet av berättelsen. Vid närmare eftertanke visste han väl inte riktigt vem han ville sätta det i händerna på. Så han högg mig i förbifarten lite senare i festivalvimlet och överlämnade det som gåva. Det tog jag tacksamt emot. Det var precis vad jag behövde! Ett… pennställ.
Berättarauktion som berättargenre börjar nu sprida sig ut lite varstans i Sverige. I sommar ska Katarina och jag hålla berättarauktion igen, på Berättarfestivalen i Karlskrona i juli. Återkommer om det.
Vad skiljer storytelling från vanlig information?
Vänster hjärnhalva, den som är specialist på hårddata och information, har en kort uppmärksamhetsgräns s k attention span. Jag har hört siffran 7 minuter nämnas men tror inte man kan fastställa det så exakt utom möjligen i noga kontrollerade laboratorieförsök. I verkligheten är det så många svårmätbara faktorer som ingår.
De två viktigaste skillnaderna är för det första att berättarkonsten använder sig av en narrativ struktur: olika händelser, episoder, sätts ihop med kausalt och kronologiskt samband, dvs de beror av varandra och kommer i en viss tidsföljd. Början, slut och vändpunkter.
För det andra använder sig berättelserna i större eller mindre grad av lyssnarens olika sinnen för att skapa ett medskapande. Berättelsen upplevs som en film med starka sensuella inslag (bilder, ljud, dofter, smaker, taktila sensationer).
De här två sakerna är de första förutsättningarna för att 7 minuters uppmärksahet ska kunna förlängas till tusen och en natt.
Hur övar man in en ny berättelse? Att repetera ord utan åhörare är outsägligt tråkigt. Om jag befinner mig stilla i ett rum blir jag distraherad av minsta småsak. Tankarna börjar vandra. Bättre då att vandra tillsammans med tankarna!
Ut och gå! En monoton runda utan distraktioner och trafikfaror är det bästa, där fötterna kan gå av sig själva och tankarna vara fullt fokuserade på berättelsen. Man kan gå runt runt i samma spår, det viktiga är att man befinner sig i jämn rytmisk rörelse och att man aldrig tystnar. Rytmen i stegen driver på orden.
Pulsen i promenaden kommer att simulera här-och-nu-situationen i en föreställning eller ett publikmöte. Där kan man ju inte heller bara stanna upp, utan måste till varje pris hitta linjerna i berättelsen och fullfölja det till slut.
Att banda sina ord samtidigt som man vandrar hjälper till att fokusera. Mobilen funkar utmärkt för det syftet.
Jag älskar att gå. Att placera en fot framför den andra och därmed försätta ett landskap i rörelse är underbart. Det känns inte som att det är jag som förflyttar mig. Kanske är det mina fotrörelser som sparkar igång klotet, så det börjar rulla, så filmen startar? Det är rörelsen i filmen som är min vandringsupplevelse.
När jag började mitt uppdrag som berättare på Hovdala slott 2003 fick jag idén att likt Posta-Nilla, pigan som levde där en gång, gå hela vägen till Kristianstad. Det är 45 km, ett marathon. Jag är ingen sportig typ, i alla fall inte när det handlar om att mäta prestationer och slå nya rekord. Men jag blev besatt av tanken att ta mig fram genom landskapet utan andra hjälpmedel än mina fötter. Att man skulle kunna gå 45 km på en dag framstod som en hisnande möjlighet, ett äventyr som kryddades alldeles extra av att det utspelades i en helt vardaglig miljö. Ett slags anti-exotism som blev mer exotisk än alla de äventyrsresor till andra sidan jorden som numera är vardagsmat bland erfarna turister.
Jag gick (och berättade) Posta-Nilla vandringen 4 gånger (2003-06) och kan fortfarande med stängda ögon vandra sträckan inombords, meter för meter. Några år senare fick jag samma besatthet när det gällde vatten. Jag bara måste följa vattnet från källan uppe i skogen ända till havet. Jag gjorde vattenvandringen till Östersjön2008, och gick, kröp, kravlade, vadade och paddlade 18 mil längs vattenvägen från Tjörnarp till Åhus. Det kändes som ett slags pilgrimsvandring till vattnets ära.
Jag har nu lagt ut de 5 reportage som vattenvandringen resulterade i. De publicerades alla i Kristianstadsbladet juni-juli 2008.
I porten till himmelriket stoppar Sankte Per mig.
-Nå vad har du gjort med ditt liv för att förtjäna att komma in?
-Jag har fått ett Nobelpris.
-Räcker inte. Nåt mer?
-Ja… jag har uppfunnit en raket som går fortare än ljuset.
-Trams. Nåt mer?
-Ja… jag har botat cancer, och aids, och kronisk hicka
- En chans till annars åker du ut.
- Jo… jag har tillbringat tre timmar en fredagskväll med att få mitt barnbarn att borsta tänderna.
-Bra! Välkommen in till himmelriket!
I vintras upptäckte jag av en slump ett knep att avhjälpa knarrande röst.
Jag minns på 70-talet, när jag jobbade med Garderobsteatern i Malmö. Vi hade ett internt seminarium om röstutveckling. Den inbjudne pedagogen hade en sagolik stämma: fyllig, avslappnad, klingande. Vi andra stod i ring och hade gjort uppvärmningsövningar. Nu skulle pedagogen skapa sig en bild av våra röstresurser. Var och en, i tur och ordning, skulle säga några ord.
Det var som domens dag. Rösten avslöjar allt, det visste jag. Jag hade hört mig själv på band. Jag hade hört alla inställsamma tonfall, all osäkerhet, alla försök att frisera min breda dialekt. Kort sagt: all uselhet. Och nu skulle jag demaskeras, in i själens intimast vrå, av den här röstpedagogen.
Nå, dagen gick, det kan man väl i alla fall konstatera.
Senare har jag genom åren tränat rösten och talet så att jag oftast känner mig glad när jag hör mig bandad. Jag vet också att min röst bär till 200 personer utomhus, om jag skulle vilja, bara jag inte står i motvind. Jag har också lärt mig att höra andra människors röster, och känner igen alla de sakerna som begränsar röstuttrycket.
Jag är ingen röstspecialist, men jag delar gärna med mig av det jag själv haft nytta av. När jag numera håller egna workshops i storytelling vet jag hur fasansfullt det kan vara att få sin röst granskad. Enklaste lilla lekfulla övning, som att prova att humma, kan få folk att stelna i prestationsångest. Jag är försiktig med att kommentera folks röster, men ibland öppnar de själva upp för sina problem och då kan det bli en öppen och ospänd diskussion.
I vintras hade jag en workshopdeltagare som hade ett starkt knarr på rösten. Hon hade svårt att göra sig hörd och fick snabbt ont i halsen, en stegrande spiral. Men hon tog själv upp saken och bad om råd.
Knarrande röst uppstår när stämbanden inte får tillräcklig luftgenomströmning. Ljuden pressas fram av halsmusklerna och det blir knarr i stället för resonans. Ibland är det tvättbrädesambitioner och en omedveten strävan att hålla in magen som skapar låsningen. Ofta börjar kvinnor knarra efter graviditet, när de inte vänjer sig av med att andas med övre delen av bröstkorgen. Det kan förstås vara en kombination av alla möjliga spänningar och dåliga andningsvanor.
Under dagens lopp lyssnade jag på hennes röst i olika situationer. Allra sist avslutade vi med en uppsummerande fika då hon beslutade sig för att ta hjälp av en logoped. Det tyckte jag var en god idé. Vi pratade fram och tillbaka om detta och mitt i en mening sträcker hon armarna upp över huvudet och suckar djupt, men fortsätter att tala, innan hon sänker armarna igen.
-Stopp, säger jag. Gör om det där. Sträck upp armarna och snacka.
Hon fick höja och sänka armarna, ställa sig upp, sitta ner, stå igen. Alla satt med gapande munnar. Det var en sån uppenbar skillnad att höra hennes röst när hon hade armarna uppsträckta. Hon öppnade upp bröstkorgen och tvingades att andas med mellangärdet. Med uppsträckta armar blir det svårt att pressa fram luften med halsmusklerna (det som man gör när man knarrar). Plötsligt hörde både hon och vi andra hur hennes röst kunde låta när den fick luft.
Varsågoda: prova själva. Lyssna på skillnaden och vänj öronen vid nya klanger.
Drömmarna utspelar sig på andra sidan en mur av glömska.
Man skulle också kunna säga att det är vakenlivet som händer bakom (eller hitom?) samma glömskemur.
Mitt i vår existens reser sig en glömskemur, och det beror på tiden på dygnet ifall livet levs hitom eller bakom den där muren.
När vi sover och drömmer har vi glömt stora delar av vårt vakenliv. Det skymtar förbi ibland som mer eller mindre suddiga minnen.
Och när vi vaknar tar det oftast bara några sekunder så har vi förflyttat oss till andra sidan glömskemuren. Och drömmarna är bortblåsta.
Ibland, under loppet av dagen, kan det plötsligt öppna sig en glugg i den där muren och drömmen från natten är där igen, levande och nära, eller gäckande och undflyende. Lyckas man få tag i svansen på det undflyende drömminnet kan man ofta håva in den hel och hållen.
Bara för att jag skriver det här i mitt vakentillstånd vill jag inte vara så förmäten att jag påstår att detta är ”det verkliga” tillståndet. I mina drömmar har jag ofta en mycket intensivare upplevelse av verklighet än i vakenlivet.
Det finns nog en poäng i att den där glömskemuren finns. Den skapar ju fredade rum åt verksamheter som båda kräver fokusering. Att leva helt utan glömskemur skulle vara som psykos eller hallucination. Men att ha en öppning genom muren, det är bra för den själsliga hälsan. Ett tittglugg, åtminstone. Gärna så stor man man kan kliva genom den hel och hållen, då och då.
Att färdas genom gluggen i glömskemuren är inte bara en möjlighet till ökad självkännedom, vilket är en dygd. Det är spännande dessutom!
Att lära sig att minnas sina drömmar när man är vaken är första steget. Det andra är att lära sig drömma med öppet medvetande, s k klardrömmande (lucid dreams).
Titta på muröppningen. Memorera den. Somna med den bilden för din inre syn. På morgonen, när du vaknar, ligg still! Glömskemuren byggs upp av muskelrörelser. I samma ögonblick du rör dig stängs gluggen.
Om du i ditt vakna medvetande går igenom drömmen så memoreras den in i vakenmedvetandet. Det är som att foten i dörren. Den hindras från att stängas.
Om du direkt efter uppvaknandet skriver ner drömmen, då har du dessutom satt in en kil i öppningen. Du kan gå därifrån utan att den stängs. Du kan komma tillbaks flera år senare, och tro dig helt ha glömt. Men när du läser dina ord så står dörren i glömskemuren åter öppen. Men den öppnar sig igen, under dagen, flera gånger. Man märker det bara om man vill.
Träd och växter producerar syre till luften. De matar oss med den näring vi behöver, varenda minut, dygnet runt. Lövverket är en navelsträng som, om den klipps av, skulle överlämna oss åt kvävningsdöden.
Undras om det finns en själslig motsvarighet till fotosyntesen? Jag tänker mig att på kvällen när man somnar så följer ens drömmar med utandningsluften ut i natten. Dagsresterna i drömmen hakar fast i koldioxiden och sugs in i träden. Medan koldioxid omvandlas till syre så sker något liknande med drömmarna. Och liksom varken koldioxid eller syre är privata molekyler så uppgår alla varelsers drömmar i varandra, och blir till en kollektiv kaotisk turbulent fantasi- och erfarenhetsbank, inne i träden.
Drömmarna blandas med varandra, renas, korskopplas, associeras och nyskapas.
Färskt syre strömmar ut ur lövverket och samtidigt, på morgonkvisten, skickas nya, renade drömmar ut i världen. Folk och varelser vaknar upp ur den djupaste drömsömnen, där som de stora sanningarna och visionerna spelas upp, och fattar inte var de fått allt ifrån. Man drömmer ju ofta sådant som man verkligen inte kan ha uppfångat genom egna erfarenheter.
Jag fortsätter fanatsin och föreställer mig att om man sover uppe i trädkronan då har man större möjlighet att delta i den här dröm-syntesen. Man kan uppfånga processerna inifrån, inte bara de fragment man själv aktivt drömmer. Och man får drömmarna färskpressade, precis som syret man andas in två meter från dess produktionskälla.
Denna fantasi är min arbetshypotes för mitt fortsatta projekt med storytelling, trädklättring och drömarbete.
-Vad är det egentligen som är så lockande med att sova på konstiga platser? frågade journalisten.
Jag fick tänka lite.
Hängmattan riggad i marknivå - för överskådlighets skull
Jo, att erövra trygghet i otrygga former. Att komma till punkten där man ger upp, släpper kontrollbehov och oro och bara ger efter.
Det är så mycket ansvar hela tiden, så mycket att oroa sig för. Är det inte den egna ekonomin eller otillräckligheten så är det familjemedlemmarnas hälsa. Är det inte jordbävningsoffer är det klimathotet. Är det inte hundens klor som behöver klippas, är det säkert katten som behöver avmaskas.
Och allt detta vilar på oss stackars människor. Inte har vi Gud att hänvisa till och inte har vi Ödet att underkasta oss. Vi ska ta hand om allt själva.
Det är tungt ibland, och inte konstigt att folk dukar under.
Därför måste vi lära oss att släppa taget om vår oro. Först göra vad man kan och som är rimligt, och sen bara överlåta resten åt ödet.
Att sova i träd är en sådan bra bild av detta. Jag måste verkligen ordna allt till det bästa, tänka mig för, vara ansvarsfull, uthållig och genomtänkt. Det gäller faktiskt livet. Och när man äntligen är på plats, har riggat sin hängmatta, har sina säkringar, och vet att trädet håller och grenarna är bra, då lutar man sig tillbaka, släpper alla muskelspänningar och måste till sist även ge efter mentalt: Nu ligger jag här uppe. Nu kan jag inte göra mer. Bara vara, och njuta.
Att i den situationen erövra den avslappning som krävs för att somna lugnt, det är som att återvända till ett oskuldsfullt babystadium. Eller kanske som en troende som vilar i Guds hand.
I träden finns energi, inte bara bildligt talat. Det finns elektricitet, som går att mäta. Jag tycker det vore häftigt om jag på något vis kunde få tillgång till denna ström. Inte för att jag vill installera sovrumsbelysning där uppe. Men mobil och kamera kan kanske behöva laddas.
Blev därför lycklig när jag fick den här filmen som tips från Rikard Jönsson på Haptikat.se Här kan man se hur man med hjälp av ca 2380 apelsinklyftor kan ladda en iPhone
Nån som kan tipsa mig hur jag ska gå till väga för att ladda min mobil från toppen av, låt säga, en ek? (Naturligtvis utan att skada trädet.)
Idag har jag en föreläsning på Loftet i Malmö om hur man startar sin egen blogg. Så här tomt var det på Loftet innan alla tomtarna kom:Jag skriver detta inlägg för att visa deltagarna hur man gör. Här är 20 personer från Författarcentrum Syd, varav somliga knappt ens har SETT en blogg. Andra vet dock betydligt mer…
Jag har bloggat i 2 år och lärt mig genom att helt enkelt prova och fråga och ändra. F n driver jag 3 bloggar, och coachar ytterligare några på uppdrag. Jag har mest jobbat med wordpress. Folk här undrar om jag är helt addicted. Och hur många timmar om dan ägnar du åt detta? Och gagnar det ditt författarskap? Jag hinner inte ens äta min pausmacka för munnen blir inte ledig. Seminariedeltagarna är mycket engagerade och antecknar så det ryker om pappret.
Men jag säger till dem att lägga ner pennorna för allt det där ska jag lista i ett inlägg på min blogg. Ikväll. När mina barnbarn har somnat… Och här kommer minneslistan!
Idag har jag haft föreläsning och workshop för barnskötare i Malmö. Det är en del i kompetensstegen på Malmö Stadsbibliotek, där jag också i flera år har undervisat läsombud inom äldrevården.
Det är SÅ roligt att undervisa i dessa grupper, med tusen olika språk och bakgrunder. En varm och öppen stämning och en sjujävla satsning från deltagarna. Tack! Jag får så mycket energi tillbaka av en sådan halvdag.
För er som deltog finns här en liten sammanfattning av dagens snack och övningar. Sidan har lösenord. Lösenordet är det djur som förekom i min första berättelse.
Senaste kommentarer i bloggen