Galgträdets frukter

öga

Han blir hängd i ett högt träd men överlever.
När soldaterna avlägsnat sig häver han sig, med övermänskliga krafter, upp i repet och lossar snaran. Halvdöd, halvlevande,  flyr han ner genom galgträdets ihåliga stam till en håla i underjorden. Jorden fryser och alla som närmar sig förvandlas till is. Först kommer en av soldaterna som hängt honom, för att plundra liket. Sen kommer soldatens fästmö som letar efter fästmannen. Och sen kommer fästmöns mamma och sen … en lång rad av varelser. Marken fylls av vitnande benknotor runt ishålan i marken och trädet börjar bära underliga frukter.  Slutligen kommer den som ställer den rätta frågan till gasten.
Berättelsen framförs i första omgången på Kulturnatten i Växjö 25/1, vinterlovet i Svedala 17 och 19 februari och på Berättarfestivalen i Skellefteå 24-30 mars.
Fler bilder och mer om Gasten här.

Om drömmar i Emils kök

131217 Lokatt Mellansnack EJ

Jag var gäst i Emil Jensen kök under inspelningen av Mellansnack som sändes på juldagen i P1. Temat var sömn och drömmar, och jag måste erkänna att jag knappt kunde hålla mig vaken eftersom jag den här årstiden ligger i ide. De senaste dygnen har jag sovit ca 13 timmar  i snitt.  Som tur är är jag desto mer vaken under resten av året.

I programmet nämner jag saker om drömmar och sömn som någon kanske är nyfiken på att veta mer om.

Jag skrev en artikelserie om klara drömmar i DN 1995, läs dem alla tre här.

Tankar om glömskemuren, som jag kallar det.

Jag nämnde en relation till en Drömälskare, det har jag skrivit en novell om. Novellen Drömälskaren här. (Först publicerad i GP på 90-talet.)

En del Tankar för Dagen jag gjort genom åren, på temat drömmar, finns här:
Likvaka på biblioteket
En drömdröm
Sista Ordet

Diverse blogginlägg på temat drömmar finns här.

Och juldagens program, Mellansnack med Emil Jensen, så efterlyssnas här på SRplay.

Jag klättrar med sidenblus

Jag har blivit omsorgsfullt och proffsigt fotograferad för tidningen TURIST som ges ut av Svenska Turisttrafikföreningen. Roine Magnusson hyrde en skylift för att kunna komma åt ordentligt bland grenar. Lena Birgersson stod parat med anteckningsblocket och fångade ordfragment mellan klättringsbestyren. Vi höll på en hel dag i maj, och det var helt mörkt när jag slutligen drog ner repen.

I normalfall har jag inte sidenblus och pärlhalsband på när jag klättrar. Det är bara när det kommer såna här duktiga fotografer.

Se det fina reportaget här.

Gasten i Galgträdet

20131028-143835.jpg

- Ge mig det bästa som du har! väste Gasten och slet med ett raskt grepp blodådrorna ur den fastfrusne soldaten. Han nystade ihop dem till en trasslig härva som han slängde över axeln och gled sen tillbaka ner mellan galgträdets rötter till sin underjordiska håla.

Hur hemsk får en spökhistoria vara? Det beror naturligtvis på hur mycket publiken tål.

Gasten i Galgträdet har tillkommit bl a som en reaktion på en nyhet häromdan, om en man i Iran som dömdes till döden genom hängning, men överlevde. Det är så hemskt så jag vågar nästan inte tänka på det. Bara för några veckor sen skrev jag om en annan hängningsscen, som inleder berättelsen om Melkina och Dulcian (premiär till våren i en berättarkoncert med Ensemble Mare Balticum.) Och en av mina erotiska rysare handlar om ett kärlekspar som paddlar på Almaån och plötsligt paddlar rakt in i fötterna på en man som hängt sig i ett träd invid ån.

Det verkar vara ett återkommande tema i min fantasi. Varför berättar man då en spökhistoria om sådan sak? Kanske inte i första hand för att skrämma publiken, utan mer för att bemästra sin egen skräck. Kan man hjälpa åhörarna med på samma läkningsresa, i stället för att bara öka deras ångest, så är det en bra historia.

20131028-145047.jpg

Gasten i Galgträdet handlar om en man som för länge längesen skulle hängas av härjande soldater. De trodde han var död och gick för att slå läger. Senare på natten återvände en av soldaterna för att se om det fanns något värdefullt att plundra från den hängde mannen. Då var där ingen kropp men kvar i trädet hängde en lysande snara. När soldaten ska känna på den märkliga snaran går hans hand helt motståndslöst rätt  igenom. I samma ögonblick känner han en iskyla om sin ena fotled, ett järnhårt grepp av en ishand håller fast honom och nerifrån underjorden hörs en rosslande halvkvävd röst. – Ge mig det, ge mig det…

Vad var det då som gasten ville ha, han som flytt ur sin snara? Kom till Bara den 29 oktober kl 19, så får du höra. Samling vid Killehuset.

De lysande lamporna är mina egna konstruktioner, de hänger ner från grenarna och lyser utan sladd. Inuti varje glasbubbla finns Galggastens troféer.  Jag tycker skräck ska kopplas med skönhet. Blir det inte värre då? Värre, nä jag menar uthärdligare.

Spökhistorier och ålder

Foto: Katarina Nilsson

Vissa saker blir bättre ju äldre man blir. Till exempel förmågan att framkalla skräckkårar hos publiken. Jag blir själv rädd när jag ser den här bilden. Och jag som känner mig så snäll… Bilden är tagen i Aggarps Mölla, i Svedala 2011, där jag berättade om mina upplevelser av att ha sovit över föregående natt, vid Allhelgona.

Nu blir det nya spökberättelser, på spökvandring utomhus. GASTEN I GALGTRÄDET kallas min nya berättelse, mer om den senare.

Hållbar retorik

Berättelsens högsta önskan är att bli återberättad. Den drömmer om att åka världen runt, genom mun och öron som glatt bär fram den. På fribiljett! Den drömmer om att bli återbrukad. Den drömmer om evigt, hållbart liv.

Hur rustar man en berättelse för denna lyckliga resa?

Den 5 december håller jag en kurs i Hållbar retorik i arrangemang av Kulturkraft Syd. I Malmö.

Då ska vi undersöka den muntliga presentationens beståndsdelar och prova hur man får dem att komma till sin rätt med hjälp av dramaturgi, språk, kropp, röst och växelverkan med lyssnarna. Vi använder oss av retorikens grundbegrepp men applicerar dem i en konstnärlig metod.

Vi fokuserar speciellt på vad det är som gör en berättelse hållbar, d v s lämpad för spridning och återbruk. Det handlar dels om hur själva berättelsen upplevs i nusituationen där den berättas.  Men hur ska den kunna stanna i lyssnarnas minne? Vad är det med berättelsen som lockar folk att vilja återberätta den? Hur användbar är den i andra situationer förutom den ursprungliga? Vilket ”socialt kapital” kan berättelsen generera?

Workshopen är lekfull och praktisk. Både blyga och oblyga, tysta och pratiga är välkomna.

Vi gör också grundläggande röstövningar och får recept på hur man botar akut heshet.

Helhjärtat är nyckelordet!

Kursen är gratis för kulturarbetare. Anmälan senast 1 november här.

Tankar för dagen september 2013

3/9 Likvaka på biblioteket / att sova runt

Det här med att sova på konstiga ställen är en läggning jag har.  Den yttrar sig inte alltid så extremt som här. Även hemma i mitt eget hus har jag som en spelkarta av olika sovmöjligheter. Ibland kan variationen bestå i något så enkelt som att vända mig om och byta väderstreck i sängen. Under dagen växer det omedvetet fram en förberedelse eller längtan efter en viss sovplats eller sovriktning. Det är sällan något intellektuellt avgörande.

De gånger jag har haft rejäla hälsokriser i mitt liv så har det alltid yttrat sig alltid i en villrådighet om var  jag vill sova. När jag inte vet vart jag vill styra mina sömnsteg, då är det dags att söka läkare. Det är en hemsk känsla av att vara inte bara vilse utan även förlorad.

Sedan midsommar sover jag med fötter och ansikte vända mot öster och fönstret mot soluppgången. Där utanför är också den lilla hönsgården och hönsen sover knappt fem meter från mig, fågelvägen räknat. Ibland blir jag väckt av tuppen, men jag tror ofta det är vice versa, dvs att tuppen blir väckt av mig. Att jag skulle sova så här vara bara något jag visste, en kväll. Jag vet inte hur sådant växer fram. Plötsligt en dag vill jag sova i ett annat rum, ett annat väderstreck, på en annan höjd, utomhus, i ett träd…

Det finns folk med ätstörningar som i sin behandling måste lära sig att känna igen sin hunger och sina mättnadskänslor, vilka under lång tid blivit avtrubbade.  Är det nåt liknande jag håller på med? Jag har aldrig haft några direkta sömnstörningar, utom en tioårsperiod i 20-30-årsåldern då jag plågades av svåra mardrömmar. En teknik då, för att kunna somna om, var att jag började om från början.  Steg upp, klädde på mig,  drack en kopp te, borstade tänderna, gick och lade mig igen – men på en annan sovplats. Som om den förra var infekterad av mardrömmen.

Sedan slutade jag så gott som helt med mardrömmar, men min sovplatsscanning har jag fortsatt med.

I mitt liv är det ofta så att jag fortsätter att prova saker som man normalt sett kanske borde sluta med. Det kan vara fantasier eller tankeexperiment, men gäller också konkreta levnadssätt.

Jag är glad över att inte ha stoppat, eller behövt stoppa, mitt behov av att sova runt.

Lyssna här:

10/9 Varför glömmer vi namn?

Jag fick ett email från en lyssnare som jag aldrig har träffat, ej heller sett någon bild av, men som återkommande hör av sig. När jag ser hans namn i meddelandelistan vet jag omedelbart vem det är. Aldrig några problem.

Men en gång satt jag på tåget hela vägen från Höör till Malmö (35 minuter) och hade ett mycket trevligt och givande samtal med en person som jag visste att jag kände någorlunda väl – men helt hade glömt namnet på. Det kom först efter vi hade skilts på stationen.

Det verkar som ifall namnet föregås av personen, så hamnar kopplingen i rätt fålla från början. Men om personen/ansiktet kommer före namnet, då gå vi lättare vilse.
Det kan möjligen förstärka min tes från denna Morgon Tanke, att det kan vara bra i evighetens perspektiv att lära sig möta människor utan de förutfattade identiteter som ett namn skapar.
Lyssna här:

17/9 Tacka för maten

Själv slutade jag äta socker för flera år sen i samband med att jag hade tandställning, och upptäckte helt oavsiktligt hur bra jag mådde av det. Så jag fortsatte i samma stil. I en ansträngning att vara social i somras, ställde jag till med födelsedagskalas med kakor och tårta, i samma veva då även flera andra fester, bl a midsommar, firades i familjen. Min kropp som inte fått sötsaker på så länge reagerade våldsamt, jag svullnade upp och fick skyhögt blodtryck (har normalt mycket lågt). Det fick mig att börja sätta mig in i olika dieter och matens betydelse för hälsan. Det kommer ju ny forskning hela tiden så det gäller att hålla sig informerad.

Det finns mängder av olika dieter att välja mellan, beroende på vad man vill uppnå och vilken personlighetstyp man är. Det är som kursprogrammet från Vuxenskolan på hösten: det finns nåt för alla.

Jag tror att folk är olika i sina matbehov, på en skala från rovdjur till idisslare. Somliga behöver tät energi och kan äta sällan, andra mår bättre av att mumsa lite grann men oftare. Etik, eller brist på den, spelar in också.

Själv mår jag nu utmärkt på helt sockerfri mat med generellt låg kolhydratnivå (max 50 gr/ dygn). Utöver godis och kakor äter jag inte heller spannmål, bröd, pasta, fruktjuice  och sånt. Mjölk har jag inte druckit alls i vuxen ålder. Jag äter hemmaproducerade ägg ur trädgården, grönsaker, fisk och kött (ekologiskt, lamm, vilt.) Inte gris men gärna vildsvin. Aldrig fabriksuppfött. Get- och fårost.

Bästa riktlinjen: Köp inget som har en innehållsförteckning. Använd rena råvaror som du själv kan identifiera och där du vet vart du ska rikta ditt tack. Tacka Ko, tacka moder Broccoli. Tacka naturen för gåvan och ät med glädje, inte skuldkänslor.

Lyssna här.

 

24/9 För att dom kan, om råttor och människor

Jag har ett barnbarn som inte kan låta bli att pilla på grejer. Är det något som på minsta vis sticker ut, hänger ner, tittar fram – då måste han dra, peta, kolla. Det slutar ofta med kras och krasch och förtvivlan på alla håll. När vi sansat oss och jag försöker utröna VARFÖR han gjorde det så kan han inte svara. Det var handen eller fingret som gjorde det. Ibland är han djupt förtvivlad för han vet, när han gör det, att nu skulle han kanske fråga först. Men han kan inte låta bli, för han vill se vad som händer.

Anticimexkillen tänkte inte länge innan han svarade. Frågan var: varför gör råttor på detta viset (expanderar, förökar sig). – För att dom kan, var svaret.

De orden har gjort starkt intryck på mig. Konstigare är det inte. Man har ett finger, man pillar. Man har en röst, man talar. Man har ett skjutvapen, man trycker av. Man har ett fildelningsprogram, man laddar ner. Man har en flaska, man smakar. Man har läppar, man kysser. Man har en bomb, man fäller den.

Det är råttans taktik: För att dom kan.

Och människan? För att vi kan, det går av sig själv. Men för att vi vill, det är nåt annat. Kalla det ett moral, etik, konsekvensanalys?

Eller, som med mitt barnbarn: mognad.

(Anticimexintervjun var i ett radioprogram jag hörde. Jag har ansträngt mig att leta reda på vilket och alla tips har lett till Hanna Hellquists underbara dokumentär Storstadsdjungeln. Men vid återlyssning på det har jag inte kunna hitta det exakta citatet. Ber om ursäkt för det, men jag har gjort vad jag kunde.)

Lyssna på programmet här.

 

 

Brunnsdjup på Brunnshög

I somras gjorde jag en sagovandring i form av optiska brunnar i parken som håller på att utvecklas i norra Lund, stadsdelen Brunnshög. Det är land art som baseras på berättande och på att kika ner i underjorden.
Så här resonerade jag. Varför heter det Brunnshög? I min värld är brunnar djupa, inte höga. Så föddes idén att skapa djupa brunnar på Brunnshög.
De fyra Brunnsdjupen är skapade som en fantasins spegelbild av ett liv ovan markytan.
Brunnarnas ovansida ligger strax ovanför markytan. Det är cirka 100 meter mellan brunnarna och en stig, slagen i gräset, vindlar mellan dem. Ett soptunnelock täcker linsen som man tittar ner genom.  Diametern på ovansida och lock ger illusion av en stor brunn, alltså stort djup. Men i själva verket är innanmätet endast 30 cm i radie och djupet ca 50 cm.
Längst ner är en led-lampa som lyser upp genom ett foto. Där finns också en spegel. I utrymmet från bottnen och upp är olika objekt installerade, små scener där en fågelmamma och hennes unge återkommer. Där finns t ex spindelnät, skelettdelar, antika mynt, klockor, fågelägg, ett pärlhalsband mm. Halvvägs upp i röret ser man öppningen till en liten belyst tunnel. Tanken är att fågeln färdas underjordiskt, via tunneln, från brunn till brunn.
Över öppningen sitter en bred förstoringslins, som tillsammans med spegeln i andra änden skapar ett hisnande djup i brunnen
Interiörerna är tänkta att inspirera till olika led i en en sammanhängande berättelse.
Det är svårt att ge rättvisande bilder av upplevelsen och djupkänslan, svårt att fotografera ner genom en annan lins.
Men så här ser bottenbilderna ut och en aning av hur hela bilden ter sig.

Brunnshögsinstallationen var ett arrangemang inom Sommarlund. Kari Ståbi var attributör och stod för realisering och tillverkning av brunnshöljena.

Namnet Brunnshög kommer från SERGEANT CARL FREDRIK BRUNNSTRÖM som var arrendator på gården Brunnshöj åren 1860-1871. Han bodde där och skötte gården från 40 års ålder tills han blev 51. Mer än så vet vi för ögonblicket inte om honom.

Så här skrev Sydsvenska Dagbladet: Sagan är gömd i jorden

 

TomteUrbanen kavlar upp ärmarna

Nu är det dags att gå vidare i gestaltningen av TomteUrbanen.

Här är den senaste projektbeskrivningen (pdf).

Under sommaren har min första prototyp NYANLÄNDA stått vid en verandastolpe i trädgården. Planteringen på taket, som gjordes i februari, har fått flytta ut i rabatten och nu är det nya blomster som ska på. Höstblomster! Perenner förstås, tåliga ska de vara för miljön på tomtetaket är minst sagt utsatt.

Till helgen har vi Kulturnatt i Tjörnarp. Då kommer TomteUrbanen /Nyanlända att ställas ut i skogen. Ett bekymmer är att denna första prototyp gjordes för nätström, alltså behövs en kabel. Ute i skogen?!

Det löser sig. Jag får låna både ström och 150 meter kabel av kyrkan.

Så besvärliga kommer inte de övriga papperskorgarna att göras. De ska gå på solcell och dynamokraft från publiken! Är det utekonst så är det. Men kanske är det ändå bra att en av dem kan ställas ut inne…

 

Före och innan tuppen

20130907-100452.jpg
De flesta människor har varit med om att vakna precis innan väckarklockan ringer, särskilt de som har regelbundna vanor. Det var inget konstigt på den tiden när väckarklockorna var mekaniska och fjädrarna inne i uret började rassla en stund innan. Men det händer även med mobiler.

Somliga har ett inprogrammerat diskret pip någon halvminut före själva signalen. Det kan vara tillräckligt för att väcka den som vet att väckning väntar. Men även utan detta pip finns det folk som vaknar före klockan. Det sitter i kroppen.

Det finns till och med folk som påstår att de kan ställa in tiden för sitt uppvaknande helt utan klocka. Jag vet inte om det är bevisat, kanske vaknar de till då och då och kollar ljuset eller klockan men somnar genast om och glömmer det, ifall det inte är dags?

Sen ett år tillbaks har jag höns, och en tupp. När han började gala (vid könsmognaden, ca 5 mån) var det till att börja med halvhjärtat och rossligt. Nu är det en praktfull och distinkt signal som inte kan undgå någon i byn runt omkring.

I flera veckor nu har han tagit det mycket lugnt, inte galit alls på morgonen. Semester? Sommarlov? Men från och med denna veckan har han satt igång igen.

Det stör inte mig om jag vill fortsätta sova, jag bara somnar om. Men det konstiga har hänt att jag numera vaknar en liten stund innan hans första galande kommer. Och han gal inte regelbundet så jag kan inte veta under natten när det ska komma.

Finns det nån rosslig mekanism inuti i honom som omärkligt varnar mig? Ja, så klart, han vaknar väl och öppnar ögonen. Sträcker sig. Harklar sig kanske. Och han tar sats.

Har ni sett en tupp ta sats för att gala? Det är pampigt. Han pumpar upp hela kroppen med luft, ställer sig på tå, sträcker huvudet mot himlen, fäller ut vingarna, och sen trycker han på med all den kraft som hans lekamen kan uppbringa. Snacka om magstöd.

En viktig indikator på ett hälsosamt leverne är att klara sig utan väckarklocka. Sömnen ska få leva sitt liv och drömmarna avsluta sig själva i rätt takt. Metabolismen ska också få jobba i fred. Det är så klart inte alltid som den önskningen kan uppfyllas. Man kan skylla på barn och jobbtider men oftast handlar det om att man inte går och lägger sig i tid.

Men hur har folk klarat sig genom tiderna, utan väckarklocka? Det kan ju inte ha varit alltid som schemat har sammanfallit med tuppens?  Upp och lägga ved på elden, hålla vakt mot rovdjur. Packa tidigt för att hinna vandra eller rida till nästa ställe, alla möjliga anledningar folk har haft att stiga upp före tuppen.

Jag tror jag har kommit på hur de gjorde. När jag sover i träd är jag noga med att inte dricka något på kvällen för jag vill inte hamna i situationen att bli kissnödig på natten. I somras slog det mig att man naturligtvis kan göra tvärtom: avsiktligt dricka extra mycket för att en full blåsa ska väcka en. Kanske kan man t o m dosera drickandet så att man kan ställa in en viss väckningstid? Halv flaska klockan fyra, hel klockan två?

Kanske är det det som jag undermedvetet uppfattar, stunden innan tuppen gal: hur han öppnar gylfen för att pinka.

Och lösningen för att få en ostörd lördagmorgon är naturligtvis att dra in kvällstéet för hönsen på fredan.

 

 

Glimmingehus igen

Trovärdighet i fakta och fiktion, med exempel i spöksalen.

Det ska bli SÅ roligt att återse Borgstugan på Glimmingehus, där jag berättade en hel sommar 2001.  Flera av de berättelser jag skapade där har jag fortsatt att berätta, och de har blivit något av paradnummer. Det gäller t ex ÅSKFLICKAN och HUNTER I FÄNGELSET.

Nu ligger den infrysta rosen i frysen, i väntan på att få droppa av sig i Brogstugan ikväll.

120.000 i utvecklingsbidrag till Tomte Urbanen

Tomte Urbanen har beviljats ett utvecklingsbidrag på 120.000 kr från Kultur Skåne för att skapa en vandringsled på 10 st tomteboställen inredda i offentliga papperskorgar. Tomtarna kastar hattarna i taket och hurrar, men först tar de av dem, bugar djupt och tackar Kultur Skåne.  Skattepengar, anser tomtarna, är de värdefullaste pengar som finns och de ska förvaltas med kärlek, fantasi och stora nypor tomtevett.

Till berättelsens försvar i NY

Läs om berättelsernas kraft, i en intressant artikel av Lars Berge i SvD här.

Nu är det ju inte bara i New York som detta händer, men kanske är det mer spännande att åka dit än till exempel till Ljungby. Berättarrörelsen i både Sverige, Danmark och Norge är mycket livskraftig och yttrar sig i många former. Vi har flera högskoleutbildningar i muntligt berättande, bland annat den på Gotlands Högskola som jag undervisat på i många år.

Berättandet lever i olika former och det skapas ständigt nya genrer och blandformer. Pecha kucha är en sådan. Stand up comedy är en estradform av berättande. Spoken word är en mer poesiinriktad gren. Corporate storytelling är berättande inom näringslivet, för varumärket och företagskulturen.  Sommar i P1  är en klassisk berättargenre, som kanske är den som mest påminner om det som Lars Berge beskriver: starka jagberättelser.

Den workshop jag ger den 26-27/4 i Malmö ger grunderna i detta berättande: Berätta grejen, se mer här

I Lars Berges artikel citeras några bra tips  av Meg Bowles, som är producent på The Moth. Hon nämner sådant som den dramatiska strukturen (alltid ha slutet klart för sig, att börja med en stark bild eller händelse som skapar nyfikenhet) men ett av hennes tips vill jag särskilt hålla med om:  Gör klart för dig varför det som händer i berättelsen är viktigt för dig, och på vilket sätt det har förändrat dig.

Berätta sånt som är viktigt, oavsett det är komiskt eller allvarligt. Berätta aldrig bara av slentrian, för att det förväntas av dig, eller för att fylla tomrum.

Bra berättande förhöjs av den väl valda tystnaden.

 

Chris Marker berättade

 

Den franske dokumentärfilmaren Chris Marker betydde mycket för mig på 70-talet. Det var en uppenbarelse att se hans experimentella filmer där han blandade berättande med film och stillbilder på ett hänförande sätt. Allting var möjligt! var den känsla jag fick. Det var för övrig den känsla som hela 70-talet genomsyrades av för en ung människa. Det var som om vi i den generationen uppfann historien och världen från början. En fruktansvärd hybris, javisst, men en härlig tid att ha varit med om! Framtiden var en fantastisk kreativ utmaning.

Jag såg hans tidigare filmer, om Vietnam och Sibirien, men under 80-talet tappade jag kontakten med mycket av den samtida kulturen eftersom jag då hade små barn. Ett decennium gick åt till mer inåtvänt fokus.

Men jag hörde talas om hans tilltag att spela in en film om Japan på Island, eftersom han inte fick ihop budgeten för Asien. Vad jag tyckte mig förstå, berättade han i sin film om den andra film som han aldrig kom att göra så som tänkt. Jag tyckte det var en underbar idé, men kom aldrig så långt att jag såg filmen ifråga, Sans soleil (Utan sol).

Jag tror att det var den berättelsen om Chris Markers berättelse som var en viktig skjuss in i berättandet för egen del. Genom livet har jag berättat mig fram genom kreativiteten. När jag får en idé, oavsett till vad, så finner jag att jag berättar om det för allt och alla. Och var gång får jag ett specifikt gensvar, kommentarer, frågor, direkta uppslag, som jag för vidare in i projektet och nästa gång jag berättar om det har det vuxit en bit till. Efterhand har den spontana berättandet i kompisgänget naturligtvis också utvecklats till regelrätt pitchning inför arrangörer och producenter av skilda slag. Ibland har jag frågat mig om kanske inte pitchen eller berättelsen är mycket bättre än det färdiga resultatet i sig. Som att pepparkaksdeg är mycket godare än de gräddade pepparkakorna. Och i alla fall jag, tycker ofta skisser är mycket mer intressanta än färdiga målningar.

I mitt fall berättar jag om kommande och pågående projekt. Chris Marker berättade om ett havererat projekt och gjorde det i och med berättelsen till ett nytt eller annat konstverk.

Jag tänker också på det ambitiösa extramaterial som ofta finns på film-dvd nu för tiden. Tagningar från inspelningarna, med regissörens eller skådespelarnas röster som i bakgrunden kommenterar filmen och arbetet bakom den. Hur skulle dessa kommentarer te sig ifall de gällde en film som aldrig spelats in?

Tankar som dessa ligger bakom mitt beslut att försöka göra en speciell berättargenre av detta. Berätta grejen, kallar jag det. Se mer om här om den första workshopen.

Kungen kommer

Jag vet vad Carmen skulle tänkt om den pågående Eriksgatan. Hon skulle tjata om att leka leken Kungen Kommer, utan att fatta att det när som helst kan bli verklighet. Plötsligt stannar en limousine utanför grinden. Den står stilla en liten stund, kollar att det är lugnt, och ut kommer… Kungen kommer kan börja.
Läs vidare här. 

Berättandet som kreativ hävstång

Var gång jag får en idé och sätter igång ett nytt projekt, börjar det med att jag berättar det. Kort och fragmentariskt, bubblande osorterade infall, för första bästa öron inom hörhåll.

Och så håller det på, i eskalerande, alltmer avancerade former. Jag letar efter samarbetspartners, en musiker, en glasblåsare, en ljusdesigner, en ljudtekniker… Och vid varje möte berättar jag grejen.

Jag berättar vad jag tänkt mig, jag berättar vad jag tvivlar på, jag berättar om lösningar jag söker.

Sen berättar jag för arrangörer och finansiärer. Jag berättar för journalister, om och om igen. Berättar jag tillräckligt bra kommer de ut med en fotograf för att se miraklet.

Sist men inte minst: jag berättar för mig själv. Jag tar med mig folks gensvar, frågor och kommentarer. Folk slänger ur sig de mest fantastiska pärlor, bara så där, lösningarna på problem man har, osäkra kort i konceptet som blir formulerade, infallsvinklar man inte sett själv. Man får det  gratis! Bara för att man berättat.

Och på det viset berättar jag fram verket.

Det har slagit mig hur kraftfull denna arbetsmetoden är, och nu vill jag för första gången ge en kurs som fokuserar på just att berätta sitt verk. För kreativa människor av alla de slag.

Det kan handla om färdiga eller pågående verk. Om ännu ej startade verk.Om verk man länge drömt om att göra, men man börjar inse att det nog aldrig blir av. Men man kan berätta det! Och vem vet vad som händer då…

Välkomna till kursen i Malmö 26-27/4 på Poetens Hörna.

Se mer om kursen här

13 år sen mitt brev om skolan

Jag skickade ett brev till Ilmar Reepalu och de styrande politikerna i Malmö, om min upplevelse av en skola i kris.  Det var 1999 och det väckte stort rabalder den gången. Det händer fortfarande att okända människor frågar mig ”Men var det inte du som skrev det där fantastiska brevet om skolan?”

På senare tid har det blivit allt mer aktuellt. Återkommande rapporter från alla håll bekräftar, till min stora sorg,  att min förutsägelse från 1999 blivit bekräftad.  Läraryrket har sjunkit så i status att intagningspoängen till utbildningen är bland de lägsta. De sökande har så låga poäng i högskoleprovet att det ligger under ett slumpmässigt svar med hjälp av tärning. Universitetslektorer rapporterar om studenter som har grava språk- och lässvårigheter och de har i flera fall gjort exakt samma iakttagelser som jag gjorde i en åk 8 klass 1999. Beväpnade vakter på skolorna är snart en realitet inte bara i USA.

Jag får bita mig i tungan för att inte säga ”Vad var det jag – ”.

Det där brevet har in extenso legat på den här hemsidan under alla år, tillsammans med de andra artiklar och krönikor jag skrev i ämnet under de två följande åren.  De ligger samlade under länken skoldebatt här. Det förekommer att bloggar och websiter nämner brevet, citerar delar av det eller till och med lägger in hela som egen fil.

Jag står fortfarande för både erfarenheterna och formuleringarna. Jag har inga problem med att avsnitt citeras under förutsättning att länken till hela brevet på min hemsida också anges, så att var och en kan läsa det i sitt rätta sammanhang.

Upphovsrättsligt har brevet en intressant historia. Konfronterad med skolan i kris kände jag ett starkt behov att diskutera det. Jag vände mig först till skolans rektor med ett förslag till diskussion med lärarkåren på högstadiet. Det avvisade hon. Vart vända mig då med mitt av förtvivlan sprickfärdiga hjärta? Att skriva en tidningsartikel skulle ju ligga nära till hands, det var min vanliga kanal. Men jag vill inte ställa skolan och utsätta barnen för skammen att se dess rykte bli ännu mer skamfilat. Jag kom på att det bästa var att skriva ett brev till var och en av politikerna i Malmös kommunfullmäktige. Jag skrev brevet men insåg att portot skulle bli för högt för min skrala kassa. En kompis kom på den lysande idén att jag skulle adressera brevet endast till de 10 stadsdelsnämnderna, plus Ilmar Reepalu och utbildningsnämndens ordförande direkt.   Det blev inte ens hundra kronor i porto. Bra lösning, tyckte vi.

Varken min välmenande rådgivare eller jag själv tänkte på att brevet i och med det skulle bli offentlig handling.

Följande morgon ringde Sydsvenskan och meddelade att de tänkte publicera det, ordagrannt, i dess helhet, över ett helt uppslag. Jag hade inte mycket att säga till om, mer än att vi rättade några små skrivfel.  Och dan därefter briserade bomben.

Upphovsrättsligt och juridiskt kan man diskutera om jag ens har upphovsrätt till min text, eftersom den klassats som offentlig handling. Kanske en fråga för jurister på Författarförbundet att bita i?

Något arvode har jag, varken då eller senare, fått för den texten.

Som rubrik hade tidningen citerat en mening i mitt brev: En generation håller på att gå åt helvete, rent ut sagt.

Det var mycket svarta bokstäver, och ännu svartare var de på löpsedlarna.

Vad jag tänker på idag är inte bara att de allmänna utvecklingslinjerna har fortsatt åt det mörka håll som jag skisserade. Jag tänker på de ungdomar som jag undervisat och vars vän jag så småningom blev. Vad har hänt med dem?

Jag sa, att jag tyckte mig se en spegelbild av dem och de andra eleverna jag hade på fängelset. Det kan vara en hård profetia att få skrivet på sig, offentligt, och under stort mediapådrag. Hur har det gått för dem?

Jag våndas vid tanken att jag också i deras fall fått rätt i mina förutsägelser och om i så fall mitt brev har påverkat deras bana. Enstaka av dem har kontaktat mig och sagt att det var en ögonöppnare, att de insåg att om det skulle bli något av dem så måste de med egna kraftansträngningar se till att få den utbildning som skolan inte mäktat ge dem.

Men alla de andra? Hur har det gått? De bör idag vara 27 år. Många av dem har säkert egna barn. Några jämnåriga med mina barnbarn. Somliga av barnen har kanske redan börjat skolan.

Hur ska det gå för dem, allihop?

Om någon av er, som gick i min 8a på Stenkulaskolan den gången, läser det här, snälla ta kontakt. Maila mig på cc@christinaclaesson.se

Läs brevet här.

Gåva till Tomte Urbanen

22 praktfulla solida 50 liters papperskorgar för offentlig miljö! Vilken gåva! Sponsringen kommer från tillverkaren Plastic Omnium och det är Lunds Renhållningsverk som förmedlat kontakten.

Det här är inte vilka papperskorgar som helst, de är gjorda för att tåla tuffa tag på stadens gator, inte kunna vältas, flyttas eller tömmas hur som helst. Men hen som konstruerade den tänkte nog inte i sin vildaste fantasi på att de är perfekta hem för bostadslösa tomtar som börjar sin urbanisering.

Tomtarna tackar och klappar i händerna!

Soundtrack till Tomte Urbanen / Nyanlända

En beskrivning av installationen på Stortorget i Lund i februari-mars 2013, med soundtracket till sagan. Bilder och mer detaljerad berättelse här.

skrivning finns här

Tomte Urbanen

STORTORGET i Lund en vecka i slutet av februari. På gatlyktan sitter en ovanlig papperskorg. Den är upplyst och när man närmar sig börjar det att snarka ljudligt inifrån.

Man går fram och kikar. Det är fönster i papperskorgen. Både runt om och i tre våningar på framsidan. Det bor nån därinne!

På locket är en takträdgård med gräs och snödroppar. Mitt i gräset har visst någon glömt en plånbok.

Måste bara titta på den… Pling! De börjar prata därinne.

- Det är nån på taket! säger en liten röst.

- Såja, det är bara vinden som blåser…

- Läs en saga!

SAGAN kommer här:

Djupt under tallens rötter har tomtarna sitt bo
Där lever de i frid i sin trygga tomtegrop
Men plötsligt hörs ett dunder som ruskar deras loft
Och hemfridens aromer förbyts i skräckens doft

En motorsåg skär sönder det träd de gjort till sitt
Och taket över boet slits loss och faller fritt
-Det rasar! Spring för livet! beordrar Tomtefar
Men Tomtemor hon skriker: -Vi måste stanna kvar!

-Vi ropar hit de människor som alltid var’t vårt stöd
Vi hjälper ju tillbaka när människor är i nöd!
Men människorna är borta, har flytt från tall och gran
Och tagit med sig flyttlass och framtid in till stan

Djupt under tallens rötter dras rottrådarna opp
För tomtarna har livet på landet nått ett stopp
Ty människorna är tomtarnas stora ändamål
Och utan dem blir tomtar som sytråd utan nål

Så trots att skog och mark är en tomtes sanna värld
så river de sitt läger, mot stan går deras färd
Sin sanna plikt den känner var tomteindivid:
Att va’ med sina människor, i både rum och tid

Nu är de nyanlända som främlingar till stan
Och första steget taget mot livet som urban

INSPIRATIONEN kommer förstås från sagan Tomtebobarnen, som skrevs och illustrerades av  Elsa Beskow 1919. Sagan är en klassiker och dess innehåll och versmått ringer i mångas öron. De nya texterna använder sig av samma rytm och versmått och citerar enstaka fraser, men är i övrigt helt fristående dikt.

Denna första installation av TOMTE URBANEN är en prototyp, ett pilotprojekt som jag gjort med bidrag från Framtidens Lund.  Kultur- och Fritidsförvaltningen i Lund vill utprova det här konstkonceptet för en eventuell fortsättning i Sommarlund 2013.  Papperskorgen, som är helt autentisk och en vanlig modell på Lunds gator, har skänkts av  Lunds Renhållningsverk.

PAPPERSKORG?  Och TOMTAR? Varför det?

Sen en tid tillbaka bor majoriteten av jordens befolkning i städer, inte på landsbygd. Tomtarna, som lever i symbios med människan, har tvingats flytta efter. De blir urbana. De anländer med knyten och räfsor, men var ska de bo? Vad ska de äta? Hur ska de ta hand om sina barn? Och vilken blir deras nya relation till människor och djur?

Papperslösa som de är, flyttar de in i papperskorgarna och försöker klara sig på det överskott som människorna kallar skräp.

Men snart kommer de att ha mobil och stegräknare. Historia och landsbygd ingår förening med framtid och stad.

TOMTE URBANEN vill visa att tomtar enligt vår nordiska tradition lever året om, inte bara kring jul, att även stadsmiljön är full av magi och att det pågår ett hemligt liv av produktiv återvinning i underjorden. Tomtarna är en magisk länk mellan det gamla bondesamhället och framtiden. Tomtarna rör sig i olika arkeologiska lager. De kan därför resa i olika tider som tidsresenärer i stadens historia. Projektet vill även locka till fantiserande och eget skapande kring denna hemliga värld så att folk själva kan  dikta nya verser och bygga nya boplatser.

TOMTARS UTSEENDE varierar beroende på platsen de lever på och folket som de speglar. Det är bara jultomtar som har röd dräkt och vitt skägg  men det är en disneyfiering av traditionen. Tomtarnas värld visar lika stor mångfald som människornas. I Tomte Urbanen får tomtar prägel av sin lokala miljö och tomtarna är klädda i fynd från Lunds gator och rännstenar.

Gemensamt för dem alla är dock att de har luvor i en eller annan form.

FIGURERNA måste göras platta för att få plats i papperskorgen.  De måste också göras i material som tål både fukt och kyla utan att deformeras. Ett annat rättesnöre, med tanke på framtida samarbeten, har varit att de ska kunna göras av vem som helst, ung som gammal, och på ett enkelt sätt få både variation, individualitet och charm. Därför har jag undvikit en utstuderat professionell design.

I prototypen NYANLÄNDA får tomtarna gestalt av udda vantar, ratade eller upphittade.  Vantarna är vikta så att lång- och ringfinger bildar ben och tummen blir en arm.

ANSIKTENA är gjorda av överblivna klumpar av cernitlera i blandade färger, som kavlats ut. Små kulor av vitt har placerats in där ett ögonpar skulle passa och sedan har ansiktena härdats i ugn.  De har placerats lite olika på vantarna, ibland instuckna i en uppklippt öppning, ibland nerstoppade i mudden och ibland klistrade (med limpistol) utanpå. Några av dem har hår som jag klippt från min vita lagotto hund.

EFTER denna första visning av prototypen väntar nästa steg då en serie av 10 boställen för tomtar ska produceras och formas till en vandringsled. Mer om det framöver…