Rastplatsdrömmar får stöd från BOOST

Vad drömmer du på rastplatsen?

BOOST / Hbg har gett projektet Rastplatsdrömmar ett startstöd på 35000 kr. Sommaren 2018  drar det igång.

Hjulstudion installerar sin drömoas – husbilen med förtält – på 8 rastplatser i Skåne. På kvällen, kring fyrfat, ges drömföreläsning, storytelling och godnattsaga. Teamet sover över med nattväktare. På morgonen inbjuds rastplatsresenärer att berätta vad de drömt i en podcast som även har ”faktagäster”. På följande rastplats återberättas drömmarna från föregående ställe så att drömmarna formar en vandringskedja, ett drömvägnät.

Av materialet skapas en ljudbok med specifikt locationbaserade stories. Ljudboken riktar sig främst till lyssnare bland chaufförer och övernattande vägtrafikanter.

Nu rustas Hjulstudion för att bli en fungerande drömsk talinspelningsstudio. Hjulstudion är en husbil av märket Frankia -97, byggd på en Fiat 2.5 D. Den är registrerad för en förare och fyra passagerare, har fem sovplatser, toa, dusch, kyl, gasolkök. Nu ska den först och främst rustas med solceller som gör att studion kan fungera off grid.

TUSEN TACK TILL BOOST som stödjer detta transmediaprojekt

 

 

Jag faller – alltså finns jag (men Descartes sa nåt annat)

Foto: Joi Grinde

Jag låg i badet och förberedde mig på ett prat jag skulle ha om mina Tankar för Dagen. Ett ställe hade bett mig komma och framföra en timme av Tankar Lajv. Kul! Men vilka skulle jag välja? Jag har gjort 60 genom åren. Cirka hälften handlar om döden, visade det sig. Det är de absolut roligaste tycker jag. Tema nr två är gravitationen, konstigt nog. Jag vet att jag tänker på döden varje dag och har alltid gjort. Men gravitationen? tänkte jag där jag låg och gungade i det varma badet. Vilken tur jag haft denna vintern, jag har inte fallit ute på isgatan en enda gång. Det brukar hända minst en gång per vinter annars. Då kom meningen: JAG FALLER – ALLTSÅ FINNS JAG. Men så klart! Så länge man lever har man kropp och tyngd och har sin viktigaste relation med gravitationen. När man dör tappar man förhållandet med gravitationen. Man faller ner på marken eller i graven och överlämnar sin andel av gravitationen till de sörjande som bokstavligen får en tung tung börda att bära ett tag, innan gravitationen långsam omfördelas och allt blir som vanligt igen. Gravitationen är härlig att va med tycker jag. Sedan jag började sova i träd, i hängmatta, har jag upptäckt hur omhändertagande gravitationen är. Det är inte jag som dras ner mot marken med min kroppstyngd. Det är gravitationen med sina vårdande hjälpsamma händer som lyfter mig upp, hela tiden, konstant, nerifrån och upp. Särskilt känns det när jag sover och allra mest i en hängmatta utan stumt underlag. Man kan säga att det är det som gör att jag alls kan sova – att gravitationen bär mig. Jag känner gravitationens handflator pressa upp min rygg och rumpa, och när jag vänder mig på sidan stöder jag fötterna lätt mot gravitationens ena tumme. Tack gravitation, för att du bär mig. Jag vet att du behöver mig fall, mitt kontinuerligt pågående fall, för att kunna utöva din uppgift. Så jag forsätter att falla, falla, falla och i fallet möta ditt mottagande. Jag faller alltså finns jag.

Mitt kulturarv: GRAVPLATS ELLER DRIVBÄNK?

Båda mina föräldrar är döda. Deras aska upptar på sin höjd en kvarts kvadratmeter, långt ner i jorden. Deras grejer, däremot…

Pappas hoptorkade målarpenslar, en del av mitt kulturarv.

De största sakerna är sålda till dödsbouppköpare. Radhuset till fastighetsförmedlingen. Tavlor och vaser på auktion. Kläder och böcker till Myrorna. Trettio burkar utgångna Alvedon återbördade till apoteket. Återstår: ett vindsrum i mitt hus, fyllt av kartonger med fotoalbum, brev, smalfilmer, smyckeskrin, syskrin och konstnärsmaterial. Och familjebibeln från 1700-talet som nog ingen läst på länge men där allas namn och datum finns inskrivna.

Var gång jag har ärende till vindsrummet går halva dagen åt till att lyfta på lådlock och ta ställning till översta lagret. De här kärleksbreven… borde de inte sparas? Och smalfilmerna… Och, och, och? Om inte för mig själv, så för mina barn och barnbarn.

Men hur i all världen ska jag veta vad barnen kommer att vara intresserade av? När jag knappt vet vad jag själv vill nästa år?

Mängden ägodelar tenderar att öka för var generation som överlever krig eller landsflykt. Jag känner folk som knappt får plats själva, i hus fullproppade med arvegods de inte har hjärta att avyttra. Jag vet en som blev begravd med knäckta revben under kollapsade ärvda boktravar. Ibland kan jag känna avund när jag hör om folks hus som brunnit upp eller fallit ner i ett okänt slukhål. Börja om från början med tomma händer och ett oskrivet blad.

VAR FÅR DU ALLT IFRÅN?

Författare får ofta frågan: Var får du allt ifrån?

Olika svar på den frågan kan vara – gudomlig inspiration, en postorderaffär i Tyskland (som Hasse Alfredsson svarade) eller samtal med träden eller fragment uppfångade ur nattens drömmar.

Mina bästa idéer får jag antingen i badkaret eller på promenad i skogen. Där är sinnet fritt och min rastlösa kropp tvingas till begränsning. I badkaret är det bara hjärnan som får spelrum och tankekraften tvingas ut i andra fantasifåror. I skogen ska vandringen leda hem igen, fötterna tar hand om det fysiska och sinnet kan vandra fritt åt andra håll.

När jag får en idé så uppenbarar den sig ofta som en komplett story med början, vändpunkt och slut. Ett skelett, som sedan måste utökas med kött, muskler och rörelseförmåga. Då börjar jag forska. Jag tar reda på så mycket fakta jag kan. Jag vill veta så exakt som möjligt – för att sedan kunna avgöra var det är dags att börja ljuga. Fel ord. Fabulera. I den exakta sakliga kunskapen skapar jag läsarens / lyssnarens tillit till min röst. Efter det kan jag ljuga dem proppfulla med de mest sanslösa historier och de kommer att älska att bli bedragna av sin egen samarbetsvilliga fantasi.

Vart litet fragment av fysiskt kulturarv som jag stöter på i ett sådant skede, kommer till användning. Det är som magi: man kan nästan tro att grejerna avsiktligt placerats ut framför mina fötter enbart för att tjäna mitt skaparsyfte.

Tack vare denna magi har jag förletts att börja skriva om historiska händelser trots att jag egentligen inte var ett skvatt intresserad av historien. Jag tillhörde ju framtiden, och när jag skriver ser jag det för mitt inre som en rapport till de utomjordiska framtidsvarelser som är mina egentliga uppdragsgivare.

KIDNAPPAD AV HISTORIEN

Jag är uppvuxen utan kulturarv – så har jag alltid sagt, lite raljant och upproriskt. Historia var det tråkigaste jag visste – ett dammigt fängelse med rutten mat och noll tandläkarbedövning. Mina föräldrar visste inget om släkten bortom pappas farbror Gustav som stack till Amerika. De tillhörde den förstummade generation som klippts av från kontakten med sitt landsbygdsursprung men ännu inte nått fördelen i urbaniseringens stadskultur och internet. Min familj var tyst och historielös – med undantag för att pappa läste godnatthögt för mig ur sagosamlingen Min skattkammare och reciterade Fröding när han druckit snaps.

Själv tillhörde jag historiens mest bortskämda tonårsgeneration. Barnbidrag, vaccinationer, studiemedel. Penicillin, p-piller, fri abort. Liftning och tågluffarkort. Före HIV och bensinen kostade 69 öre litern. Allt gammalt var passé för nu var det vi och vår framtid som var tillvarons mening.

Så när jag tidigt bestämde mig att bli författare var det inte för att föra ett immateriellt kulturarv vidare – det var för att skapa det på nytt. Att bryta mig ur tystnaden och ensamheten. Jag älskade science fiction, som gav mig hopp om liv och fantasi. Det enda med historien som inte tråkade ut mig var de fina spetsklänningarna de hade förr, som fanns på Malmö Museum. Jag fantiserade om att bli utvald att prova en sådan. Kanske till och med få stå där i en glasmonter och se märkligt levande ut. Vad skulle en sådan klänning göra med mig? Förvandla mig kanske, till en helt främmande Christina? Eller den verkliga?

Det hände ju inte.

Jag läste etnologi och i folkloristikens skrock och sagor kände jag igen magin från science fiction. Sen efter universitetet tackade jag nej till en plats på Journalisthögskolan och bestämde mig för en konstnärlig bana. Jag lämnade den faktiska realistiska basen och tog avstamp i fantasilandskapet genom teatern.

Så kom mitt fantasiskapande att tvinga mig in i kulturarvets både materiella och immateriella yttringar.

Jag skrev en barnpjäs om tavlan Grindslanten och dök in i historien genom 1860-talets svenska landsbygd via målaren August Malmström. Jag fann en reproduktion av målningen i en bokhandel. Barnen kring grinden kom att bli som fantasisyskon till mig.

Jag blev övertalad att skriva en pjäs om Sankt Laurentius, Lunds domkyrkas skyddshelgon, vars liv ändade som kristen martyr 254 e Kr. Birgitta Hellerstedt-Thorin, ledare för Lunds Stifts kyrkospelsgrupp, stack en kort text kopierad ur nåt uppslagsverk i händerna på mig. Skriv! Men Birgitta dog just som manuset var klart och det blev aldrig uppfört.

Jag började läsa Bibeln men kom aldrig längre än till Första Mosebok. Jag dramatiserade skapelseberättelsen som utmynnade i Kains uppfinning av atombomben. Den väntar fortfarande på att bli uppförd, skriven på blankvers.

Från dåvarande Musik-i-Skåne (nu Musik-i-Syd) beställde Stefan Edenborg en monolog om det sista slaget om Skåne, Jag skrev Vad Johan Sparv såg i blodet från sin döda häst, som framfördes av en skådespelare och två musiker i Ensemble Mare Balticum. Faktabakgrunden fann jag i böcker på biblioteket och hembygdsföreningens årsskrifter. Min granne Sven Tägil, professor i historia vid Lunds Universitet, kompletterade i livliga muntliga diskussioner.

Ytterligare tre scenföreställningar har jag skrivit för Mare Balticum. Häxornas dödsdans, om Anne Jydequinde som dömdes och avrättades som häxa i Malmö på 1570-talet. Materialet fick jag från de autentiska tingsböckerna, skrivna på danska, som museet tillhandahöll. Jag satt i deras arkiv och tydde gammeldanskan.

Förebilden till Melkina, marmorkerub i Heliga Trefaldighetskyrkan Kristianstad.

Melkina och Dulcian, trumpetartvillingarna, som spelades som jubileumsföreställning i Kristianstads 400-årsfirande: bakgrundsmaterial fick jag dels från någon privat sajt om militära trumpetarnamn genom tiderna, dels från en guidning bland målningarna i Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad. Kung Christians pekfinger, den senaste föreställningen med Mare Balticum, härrör från en episod skildrad i Sivert Grubbes dagböcker, som man kan läsa på danska på nätet.

 

Jag har gjort mängder av kortare, muntliga berättelser inspirerade av gamla platser, t ex Hovdala slott och Glimmingehus i Skåne. Jag har vandrat längs gamla stengärdeskantade stigar, strukit händerna över gravstenar, suttit på blankslitna kyrkbänkar och studerat samma utsikt genom kyrkfönster som de personer såg, som jag skrivit om.

Jag har gjort ett streetart event baserat på Elsa Beskows Tomtebobarnen – det som blev installationen TomteUrbanen. Kommunala papperskorgar ombyggda till tomtemigranter i stan.

 

Mitt i allt detta började mina föräldrar släktforska och helt oförutsett fann de trådar på min pappas sida ända tillbaka till 1300-talet. Ingen i den levande släkten hade en aning om detta. Plötsligt dök namn från historieböckerna upp i min egen släktlista, och där fanns den förste Claesson i släkten, på 1600-talet. När jag kom till Glimmingehus och forskade efter berättelser där uppdagade jag att det var en av mina avlägsna släktingar, Riddar Ulfstand, som låtit uppföra borgen. Plötsligt blev allting konkret och nästan överblickbart och jag kände det som om jag verkligen till sist hade fått klä mig i den där klänningen som jag beundrade på Malmö Museum i tioårsåldern.

Alltmer kommer protokollsutskrifter, dammiga årsskrifter och vittrad sten att ersättas av filer på internet. Hur sårbart och begränsat det är, är uppenbart för en sån som jag som helst behöver snubbla över något fysiskt, ett berörbart minnesmärke, som slumpen eller skaparguden placerat ut framför mina fötter.

Familjen klädborste

Mina föräldrars hela bohag kan jag inte härbärgera som privatperson. Men jag fotograferar allt och jag har förberett sex stycken stora lådor som jag ska fylla med de minst skrymmande klenoderna, brevkopior och memory sticks, till var och en av mina sex ättlingar.

Och jag som växte upp i tron att jag var historielös, utan kulturarv, är numera ett levande led i det kulturarv som vi alla skapar bara genom att leva våra liv.

Christina Claesson, mars 2018

Mina Tankar för dagen i P1 dec -17

 

Därför kallas båten för hon, 10/12 -17 Lyssna här

Många tror att det går att vara hur förolämpande som helst, bara det är vitsigt formulerat. Hur försvarar man sig t ex mot en metafor som påstår att kvinnan, i likhet med båten, äntras bäst från aktern?

Konsten att klappa katt 22/12 -17 Lyssna här

Hur praktiserar man samtycke utan att förstöra stämningen? Man lära sig hur, genom att klappa sin katt.

Att gå och titta på sina fötter 29/12 -17 Lyssna här

När jag  fått en dödlig diagnos slutade jag att gå och titta på mina fötter.

Jag behöver ett finrum 5/1 -18 Lyssna här

Det är lätt att raljera över gamla tiders finrum i fattiga familjer. Men det finns nåt som är viktigare än yta: Integritet.

Positiva reaktioner på Åskflickan text + ljud

Clemens Altgård recenserar Åskflickans två utgåvor, den tryckta boken och ljudboken.

Jag gläds åt att få gensvar på det kopplade greppet muntligt – skriftligt – muntligt. Det är nämligen väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att se/höra det själv.

Här händer också något intressant. Ordens magi fungerar bäst i ljudversionen, anser Clemens Altgård. Samtidigt är den berättelse han tycker bäst om, den som jag berättat mest sällan: Doktorn i Hammenhög.

Det är också den berättelse jag själv är mest nöjd med, i den här formen. Den hänger ihop litterärt, och har en ordrik formuleringsglädje som inte fungerar lika bra i muntlig live-form. Det var också den berättelse jag hade mest jobb med att få ihop som novell. Jag fick slita, och njöt stort av det, som ett rent skriftligt arbete. Medan skrivandet av de andra tre berättelserna fick något mer pliktskyldigt refererande över sig: berättelserna var ju redan klara i sin första form, nu skulle de ”bara” ner på pränt.

Det här är den första och hittills enda kvalificerade synpunkt jag fått på just denna aspekten: det muntliga som blir skriftligt som blir muntligt igen. Jag hoppas verkligen att det är fler som vill ägna mitt arbete just den granskningen. Och särskilt gärna någon som hört mig framföra berättelserna live tidigare, och verkligen kan göra en jämförelse. Någon i berättarvärlden kanske, som är sugen? Det är bara att höra av sig, så skickar jag bok och ljudfil.

Detta är ett forskningsarbete, så ge mig lite observationer!

Läs Clemens Altgårds recension här i Opulens.

Första ljudboken ute: Åskflickan – Glimmingehus 1

9789197987271_cover_ljudbokbanner

Trestegspubliceringen av Åskflickan fullbordad

Åskflickan finns nu publicerad i print (mjukband), elbok och ljudbok. Triangeln är komplett.

Det är en fascinerande resa att först utarbeta en berättelse muntligt, sen berätta den flera hundra gånger under loppet av femton år, sen skriva ner den, få den lektörsläst, få den korrekturläst, få den satt i inlaga, få den tryckt. Sedan läsa in, med samma röst, fast i studio.

Lite snurrig blir man allt. Vad händer nästa gång jag ska berätta den live? Var i minnet sitter den?

En sak är säker. Det sista lilla tillägget jag gjorde i huvudberättelsen, den om Åskflickan, lade jag i Åskflickans egen mun. Hon steg själv in och tog plats och formuleringsutrymme. Den biten kan jag förstås inte berätta själv, live. Berättandet fungerar inte på det viset, jag kan inte bara byta hatt, och plötsligt bli nån annan än berättaren.

Jag löste det så här i somras, vid bokreleasen i somras på Glimmingehus. Jag hade en föreställning i Borgstugan, just där berättelsen utspelas. I god tid innan spanade jag in en tjej i publiken. Jag frågade om hon ville läsa det stycket ur boken. Jo, svarade hon direkt. Hon fick boken och övade lite. Sen fick hon komma fram under föreställningen och läsa det innantill. Det blev m a g i s k t.

En annan sak som hänt är att berättelserna, i ordmängd och tid, har ökat. De här fyra berättelserna tar cirka en timme att liveberätta. Ljudboken blev 2 tim 45 minuter. Då tycker jag ändå att jag läser lite väl fort på sina ställen.

Lyssna själv! Till exempel via Bokus – där finns också ett gratis provstycke på 5 minuter.

Berättarcafé om spökhistorier i Älmhult 21 september

poster älmhult 170921

 

Vilken spökhistoria är värst – den muntliga eller den skriftliga? Hur försätter man publiken i lyssnartrance? Finns det en levande berättartradition idag?

Det är lite av vad jag kommer att prata om på Älmhults bibliotek. Men mest kommer jag förstås att berätta och berätta, både spökigt, dråpligt och känslosamt.

ÅSKFLICKAN, ny bok i print och e-pub


Askflickan-cover_135x210_mm_142+0_SC

Nu är den här! ÅSKFLICKAN, första boken som jag producerat själv (och skrivit). Nr 1 i serien På Pränt – muntliga berättelser i skrift.

Det fina omslaget är gjort av Anna Sjölin, utifrån ett originalkonstverkoch jag har haft inhyrd proffshjälp till lektörs- och korrekturläsning samt sättning av texten.
Boken kommer i dagarna ut i både pappers- och e-format och kan köpas direkt via mitt förlag Triangelhissen. Den kan naturligtvis också köpas i bokhandeln och på nätbokhandlar som Bokus och Adlibris. Den kommer också, vad det lider, som ljudbok.

SMAKPROV HÄR 15 sid pdf

ÅSKFLICKAN är huvudberättelsen i boken som innehåller fyra berättelser inspirerade av miljön i och kring Glimmingehus. Så här står det i efterordet om själva Åskflickan:

ÅSKFLICKAN kom till precis så som jag skriver det. Jag var där med min hund, sov över på luftmadrassen i vänstra bortre hörnet, sett från dörren, och såg henne just när jag släckt lampan. Någon har frågat varför hon syr? Inte vet jag – det var vad hon gjorde. Hon satt i fönsternischen i högra väggen, närmast bortre hörnet.

Jag tillfogade sedan andra kunskaper. Riddar Ulftand, som lät uppföra borgen från 1497, hade en dotter som dog i tioårsåldern av pesten. Blixten har, vad man vet, aldrig slagit ner i borgen. Flickor, i en svunnen tid, lär ha använt synålar som självskadebeteende, läste jag in en psykologisk forskningsrapport. Jag gick i hypnosterapi, ja. Tack, Billy Persson, för guidningen och kassettbandet! Och tack, Svend-Erik Engh, som hjälpte mig med instuderingen av föreställningen den gången!

Den åskrädda hunden, Yrsa, som var med dog fem år senare och jag avslöjar inte färg och ras – många lyssnare skulle få sin inre berättelse förstörd. Hennes aska vilar i frid i yttersta hörnet av min trädgård, där hon fortsätter att beskydda mig vartenda dygn på året, utom när det åskar.

Triangelhissen nytt förlag lyfter nu!

t-riangelhissen_gra_h170

 

Jag har startat ett förlag, Triangelhissen.

Triangelhissen ska ge ut böcker som papper och e-böcker. Vi kommer att ge ut ljudböcker med tonvikt på inläsningar av upphovspersonerna själva.

Alltsammans har originalberättelser som fokus och nya böcker ska gynna högläsning i alla sammanhang och mellan alla åldrar.

Förlaget har en egen webbshop.

Planen är:
– Sälja min s k back-list, alltså tidigare utgivna böcker som jag har i restlager.
– Lansera serien På Pränt som består av muntliga berättelser omformade till skrift (saknar fortfarande ett slagkraftigt begrepp för den genren). Nr 1 i serien, ÅSKFLICKAN m fl, publiceras 2 juli 2017, som pappers- och e-bok. Ljudboken, liksom en engelsk översättning följer strax. Nr 2 i serien, HUNTER m fl, ligger i produktion. På Pränt är öppen för att publicera originalberättelser även av andra muntliga estradberättare, spokenwordartister, föreläsare, standupare – är du en sådan så hör gärna av dig.
– Efterhand publicera annat, som lever upp till den genuina berättelsens signum: Efter fyra meningar är man fast, och följer berättelsen till sista ordet.

Release av första utgåvan ÅSKFLICKAN sker den 2/7 2017 på Glimmingehus borggård följt av en berättarföreställning av Christina Claesson samma kväll. Fler detaljer här.

Att gå från muntligt till skriftligt = 68% mer


Jag fattar inte hur en berättelse som tar 17 minuter att berätta tar en vecka att skriva ner.

Det borde ju vara så enkelt. Bara sätta på mikrofonen, prata in alltihop i ett sträck, utan avbrott: Hunter, den grymmaste hunden som nånsin levt i Skåne. Sen bara renskriva rubbet. Det borde inte ta mer än två timmar, 30 tusen tecken, sagt och gjort.

Nu har jag jobbat fyra dar med den, och ännu är jag inte klar.

Jag har berättat den säkert hundra gånger. Den sitter. Den har putsats och polerats och tajmats intill perfektion. Jag vet exakt när folk kommer att skratta och exakt var de kommer att fatta att jag ljuger. Jag vet var de kommer att förfasas och var de kommer att äcklas. Jag vet punkten där somliga i publiken börjar ana vad som ska hända, och andra släpar efter och ännu ser frågande ut. Jag vet när de kommer att stanna upp i logisk tvekan och vet precis vad jag ska säga då för att besvara deras ännu inte medvetna frågor, så flödet inte stoppas. Jag vet hur jag sätter onelinerna och jag vet precis hur länge jag kan dra pausen före slutmeningen. Vet hur många sekunder det sen tar innan de börjar applådera.

Ja, den sitter.

Nu har jag suttit fyra arbetsdar med storyn och ännu är jag inte klar. Mer än fyra timmar på en dag orkar jag inte sitta och skriva. Sen får jag ont i rumpan och myrkryp i benen och blir uttråkad och längtar ut. Så det är visserligen korta arbetsdagar men icke desto mindre, kalendern går.

Vad är det som händer?

Ja först och främst tar det förstås lite längre tid att knacka ner orden på tangentbordet, än det tar att säga dem. Även om man skriver fort. Ja och sen ska man rätta stavfel och städa upp. Men mer än två timmar borde det inte ta med autocorrect.

Men fyra dar! Varför?

Jo kanske detta:

Jag har inga lyssnare, bara inbillade läsare. I det muntliga berättandet föds språket i relation till publiken. Lyssnarnas förväntan driver på. Man kan bara stå tyst en sååån lång stund innan nästa mening måste levereras.
När jag skriver, däremot, kan jag utan vidare drömma mig bort eller stanna upp för att fundera på kommatering och ordval, utan att det blir pinsamt. Jag tar tankepauser.

Ögat är mer kritiskt än örat. Med ögat sitter jag i jurysoffan och letar stavfel. Som muntlig berättare löser jag grammatiken och ordvalen efter hand. Som lyssnare gör farten och flödet att jag accepterar vad som sägs för att jag inte vill missa det som kommer sen.

Det är lättare att bluffa med kroppsspråk. Det som jag utan vidare kan påstå när jag pratar finner jag att jag måste förklara och motivera tydligare när jag skriver. Kanske är det för att minspel och kroppsspråk kan poängtera, förstärka eller ifrågasätta det som kommer ut ur munnen. Min auktoritet som ensam sceninnehavare dirigerar vad folk ska tänka eller inte tänka på. Texten däremot är befriad från min kroppsliga auktoritet och måste motiveras på annat sätt.

Ny form ger ny inspiration Skrift är en annan uttrycksform än det talade ordet.  Det kan vara svårt att tro för det är ju ord. Ord som ord. Nej. Talade ord går in genom örat (även på talaren själv.) Skriftligt möter hjärnan genom ögonen. Ögonen är mer kritiska och logiska. Öronen är mer känslomässsiga och associativa.

Muntligt låter ett stycke ur HUNTER så här (kroppsspråk inom parentes och kursivt): ( = 901 tecken)

” …
Vilken provokation! Dom tog honom. Satte tvångströja
          (ena armen runt och fäst på ryggen)
och munkorg på

          (andra handen över munnen, ta bort direkt)
Slängde in honom i isoleringscellen.
          (Handen som föreställer tvångströja bort)
Hunter gratulerade sig själv.

          (skakar händer med sig själv, nickar nöjd)
Precis vad han var ute efter! Här kunde han jobba ifred! Han skulle tillverka en snällmask. Med den på ansiktet skulle han lura dom att han blivit snäll och lydig. Så han blev utsläppt. Så han kunde fortsätta vara le och grym resten av livet!
          (Tar upp en näve låtsaständer ur fickan.)
Han tog griständerna, dom han hittat i matskålen. Dom hade han så klart sparat. Han satte fast dom i två fina jämna rader på munkorgen. Lutade sig över vattenskålen –
          (speglar ansiktet, provar olika vinklar och miner som ska föreställa leende men misslyckas)
Men hur såg man ut egentligen om man var snäll? Han hade ju aldrig sett nåt snällhet i hela sitt liv. Men jo! Han kom ihåg arkeologens dumma leende, när han stod där på borggården.
          (låtsas flytta om tänderna i käften)
Såja. Jämnare.
          (trycker in en smilgrop i ena kinden)
Sötare!
          (huvudet inställsamt på sned, böjer sig fram, speglar sitt leende, lyfter ansiktet, visar ett groteskt förvridet snällansikte med ett överdrivet leende)
Snäll! Nu så!

Han kallade på vakterna.
          (inställsamt leende)
Jag har funderat. Jag vill räta upp mitt liv. Göra rätt för mig. Bli en snäll och lydig hund. Jag vill få en ny chans!

… ”

Och så här i skriven version: (= 1542 tecken)

En sådan grymhet hade aldrig skådats på fängelset. En extrem provokation! De tog honom, satte på honom tvångströja och munkorg och sen smällde dörren till isoleringscellen igen bakom honom.
Hunnter gratulerade sig själv. Precis vad han ville! Här skulle han kunna jobba ifred. Han skulle verkställa sin plan och sen skulle han snart vara ute ur fängelset.
Han skulle tillverka en snällmask. Med den framför ansiktet skulle han lura alla att han blivit snäll och lydig, de skulle släppa ut honom och sen kunde han fortsätta att vara grym och elak resten av livet.
Han tog griständerna, som han sparat, och fäste dem i två jämna vita rader på munkorgen. Ställde sig vid vattenskålen och speglade ansiktet. Men hur såg man ut egentligen om man var snäll? Han hade ju aldrig sett nåt snällhet i hela sitt liv. Men jo! Han kom att tänka på arkeologen, på borggården, när han stod där med mackan i hand och det där dumma leendet i ansiktet. Så nånting, så var det nog!
Han placerade om tänderna. Tryckte in en smilgrop i ena kinden. La huvudet på sned. Speglade sig. Ja! Där satt det!
Han kallade på vakterna, visade dem sitt snälla ansikte och deklarerade att han hade kommit till en vändpunkt. Han hade tänkt och han hade ångrat allt dumt. Ett beslut hade mognat inom honom, här i den tysta ensamheten. Han ville räta upp sitt liv, byta bana, komma ut i samhället och göra rätt för sig. Han kände att inombords var han nu redo att fortsätta livet som en snäll och lydig hund. Om de gav honom en ny chans så lovade han att inte göra dem besvikna.

VÄNTRUMMEN, artikelserie

akuten besk_125px_18cmJag har lärt mig vänta. Det började med att min pappa blev akut dålig våren 2015 och så småningom avled, i mars 2016. Sorgeprocessen började redan under sjukdomstiden. Otaliga väntrum tvingades jag besöka, med otålig, irriterad, oroad väntan. Så småningom lärde jag mig uppskatta det andaktsrum som påtvingad väntan kan skapa. Började komma för tidigt. Började samla på väntrum, egna och andras.

Så tillkom artikelserien där jag har valt ut åtta väntrum, som tillsammans bildar en sammanhängande berättelse om sorg, död, skuld och kärlek. De publiceras löpande, veckovis, med start 9 januari 2017, i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda parallellt.

Dessa platser är ett urval för artikelserien. Läs artiklarna genom att klicka på länkarna:
1. AKUTEN
2. JAKTTORNET
3. DELIKATESSDISKEN
4. POLISEN
5. PSYKOLOGEN
6. STOPPLJUSET
7. KREMATORIET
8. TÅGSTATIONEN

I arv efter min pappa fick jag bl a en massa konstnärsmaterial. En del har kommit till användning för illustrationerna som jag har gjort. För första gången nånsin arvoderas jag för att illustrera. Det känns högtidligt, som en  ny era som tar vid. Det vill jag skriva mer om i en separat post.

Blåskontot – terapi för telefonförsäljare

IMG_4040-01

Telefonförsäljarens mardröm – bli trakasserad av kunderna Hon är telefonförsäljare. Blir mobbad av kunderna. Blir knäckt, arbetslös, får mardrömmar. Fantiserar om hämnd.

Ringer till radiopsykologen, får stöd. Fattar mod. Genomför det.

BLÅSKONTOT förvandlar tillvarons svartaste nederlag till triumferande revansch.

Med fötterna i ett ett fotbad reser Claesson över och under tre hav. I vart och ett fiskar hon upp en pärla. De trär hon på sin magiska berättartråd. Allt under moraliskt stöd av radiopsykologen, allas vår Allan.

Muntlig berättarkonst när den är som bäst – gränslös och konkret, evig och sann, knäpp och visdomsspäckad.

SOUNDTRACK på inledningen

45 minuter, 1 stol, 1 fotbad och 1 kg salt
och CHRISTINA CLAESSON förstås.
Uppsökande föreställning på scen, golv, podium.
Ljudanläggning krävs.
Pris och turnétider: kontakta Christina Claesson

Uruppförande på Berättarfestivalen i Skellefteå våren 2016. På repertoaren fr o m sommaren 2017.

 

TRÄDSEGEL urupphängning

I tio års tid har jag klättrat och då och då sovit i träd. Det har förvånat och inspirerat den publik som varit med. Jag har gjort många erfarenheter som sorgligt nog har fått vara ensamma upplevelser eftersom publiken inte kan vara med på samma nivå. Många är de som bett att få följa med upp. Men möjligheten att rigga flera hängmattor i ett och samma träd är begränsade, det krävs två horisontella fästpunkter på rätt avstånd plus lämplig fästpunkt ovanför för klätterlinan. Få träd erbjuder den möjligheten. För övrigt har jag bara en begränsad utbildning i trädlivräddning.

Jag fick en idé. Skickade en skiss till Skogsstyrelsen.

tradsegel-skiss

– som med emfas uppmuntrade mig att söka patent. Sagt och gjort. Jag gjorde en patentansökan som godkändes av PRV efter smärre justeringar. Sen fick jag anslag på 195.000 kr av Skogsstyrelsen för att utveckla prototyper på ”en anordning för vistelse i träd för flera personer samtidigt”, definerad som en radial hängmatta med centralt stamfäste.

= TRÄDSEGEL

Jag har jobbat med detta över ett och ett halvt år. Nu har jag äntligen kommit till redovisningsdags.

Fredag 16 december 2016 kl 17.30 – 20.30

visas Trädseglet för allmänheten inom ramarna för det ordinarie juleventet på Skånes Djurpark. I eken intill renarna.

I ett Trädsegel kan man sitta, ligga, luta sig och kura ihop i trygg närhet av stammen. Trädseglet hängs över en klyka och spänns som en krage runt stammen (=centralt fäste). Det är skonsamt mot trädet och lämnar inga spår. Inga spik eller fasta fästen. Trädsegel kan monteras flera stycken i flera våningar på olika höjd, som en skyskrapa. Det kan sättas upp av en person, och plockas ner på en halvtimme. Hoppackat ryms det i baksätet på en bil.

Ett trädsegel kommer att monteras på låg nivå för närmare inspektion från marken. Ett andra trädsegel monteras på hög höjd, dit jag klättrar med rep och sele. Där uppe kommer en känd säsongsvarelse att ligga och sova som förberedelse för kommande helguppdrag. Jag kommer att peppra eventet med mina berättelser, som i vanlig ordning spänner mellan sakliga fakta och gränslös fantasi.

Lite bilder på delar av processen finns på Facebook  och Instagram: claessonclaesson, prova hashtag: #trädsegel

Övriga medverkande i projektet:
Arborist Kristina Lexmuller / EmblaTrädvård /emblatradvard.weebly.com/
Leg. sjukgymnast Ulrika Stengard Olsen / /Söderåsens forsgård www.soderasensforsgard.se
Konstruktör Reinhold Håkansson / Reipal Höör / www.reipal.se

Human trials – dockteater återigen

g-m-fagelmammaJag har lärt känna Gèneviève Tremblay som är dockspelare från Montreal i Kanada. Vi korsade varandras vägar och det stod klart från början att vi skulle inleda ett samarbete. Från min sida har vägen gått från dockteatern med Garderobsteatern i Malmö på 70-talet, sen blev jag dramatiker, sen författare, sen blev jag berättare, sen började jag sova och berätta i träd, och då började jag använda objekt upphissade i trädet, och plötsligt upptäckte jag att cirkeln började slutas: jag är tillbaka till dockorna.

Att Gennie plötsligt stod där, på torget i Höör, på ett event för nyanlända, kom som en sån där synkronicitet som snuddar vid uppenbarelse. Vi gjorde två experimentföreställningar på rak arm. Den ena, Human Trials, ska jag skriva mer om i ett separat inlägg.

Nya berättarworkshops

vaga-tiga-dekor-2014

Jag provar mig ständigt fram i nya teman för workshops i berättande. Det går parallellt med mina egna behov efter hand som jag utvecklas och förändras. På senare tid har två nya spår utkristalliserats. Båda har jag provat första gången i hägn av Berättarfestivalen i Skellefteå, som alltid är öppen för experiment.

Våga tiga Med utgångspunkt i ett citat ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, analyserar jag en berättares utveckling. (bilden visar dekoren bakom mig vid föreläsningen och visar Dr Glas-trappan) Väcka avsky och förakt – Väcka fruktan – Väcka beundran – Väcka kärlek. Många berättare (och konst över huvud taget) fastnar på tredje trappan, väcka beundran. Målet är att väcka kärlek och för att komma dit måste vi våga tystnaden. Den tystnad där kärlek och inspiration vaknar hos lyssnaren / mottagaren, och inte är en uttryck för artistens egen briljans eller självhävdelse.

Befolka berättelsen. Hur gestaltar man, som ensam berättare, flera olika karaktärer i en berättelse? Hur arbeta med dialog, positioner, status, röst, kropp, rörelse för att befolka berättelsen. Vi provar objekt och dockor som medel att hitta röst, hållning och karaktär, både i utvecklingsarbetet och i själva berättelsen.

BLÅSKONTOT – terapi för telefonförsäljare

img_4042

En ny berättarföreställning skapade jag för Skellefteå berättarfestival i april 2016.

BLÅSKONTOT – terapi för telefonsäljare presenterar den slutliga lösningen på tillvarons samtliga problem. Det gäller att skapa sitt eget plus på blåskontot, sen kan man ta alla besvikelser utan att gå back i sinnesron.  I förtroende får vi höra ett något fejkat radioprogram med Radiopsykologen och mig som gäst. Efter duglig rådgivning går jag sen ut i livet och iscensätter den uppbygggliga terapi jag fått. Vi får höra hisnande berättelser om osannolika segrar och bottenlösa förluster. Den röda tråden i alla berättelserna är PÄRLFISKE. Och när alla knep ändå går fel – så kan man alltid förvandla blåsningen till en god historia.
Rekvisita till föreställningen är 1 balja med fotbad, en teleforlur med sladd, en klappstol.
Föreställningen varar 40 min.
Scenyta: 60 x 60 cm.

Berättarkonsert om Christian IVs resa till Nordkap 1599

10407013_1732479503650256_3365467783776509061_n

Danske Kung Christian IV ärver kungariket av sin far. Som nykrönt konung, 22 år gammal, samlar han sin flotta och seglar iväg till världens ände – Nordkap. Året är 1599. Åtta skepp genomför den strapatsrika resan och de når till slut ön Kildin utanför Murmansk, där de tvingas stanna för att reparera ett skepp.

På Kildin utspelar sig en händelse, som kungens följeslagare Sigvard Grubbe beskriver i sin dagbok.

Kungen blir förtjust i en märkvärdig katt, som ägs av ”en finnkvinna”. Kungen, som är van att få allt han pekar på, rövar med sig katten till fartyget. Skepparn varnar honom – det är troligt att både katten och dess ägare äger magiska egenskaper och en sådan handling kommer aldrig att sluta väl. Mycket riktigt – när de seglar iväg blåser en våldsam storm upp, fartyget håller på att förlisa och kungen och hans besättning går mot döden i ishavet. Enda räddningen är att offra katten – det säger alla. Men kungen vill inte bli av med den underbara katten.

Utifrån denna sanna händelse har Christina Claesson diktat en berättelse som hon framför ihop med två av Ensemble Mare Balticums musiker, Fredrik Persson och Tommy Johansson. Musiken är dels samtida, dels nykomponerad.

Christina Claesson återknyter här till sin tidigare erfarenhet som dockspelare och använder en ny form av ”axeldockor” – ansiktsmasker och dockor fästa på sina axlar. Musiken framförs på dulcian, sinka, kalimba, luta, barockgitarr och diverse slagverk och ljudverktyg.

Se mer på facebooksidan.

Ino-pdf här.

Föreställningen repeteras under våren 2016 och spelas fr o m november 2016.

Föreställningens längd 45 minuter.

Lämplig från 10 år och uppåt.

Manus, dockor och berättare: Christina Claesson

Musiker: Ensemble Mare Balticums Fredrik Persson och Tommy Johansson (Musik i Syd)

Regi och koreografi: Patrik Sörling, Operahögskolan

Tankar för Dagen november 2015

Årets Tankar för Dagen i P1 var svåra att skriva. Dramatiska världshändelser upptar de dagliga tankarna och det är svårt att finna nåt att säga som inte kommer att kännas överspelat efter en vecka. Samtidigt vill jag ju inte avskärma mig från verkligheten.  Men till slut fick jag ihop det (som jag brukar).

1 november: Lyssna: Livet efter döden

8 november 2015: Lyssna: Den smala vägen

15 november 2015: Längtan att mjölka en ko ställdes in pga händelserna i Paris, sänds i stället den 7 februari 2016. Men läs manuset här så länge.

22 november 2015 Lyssna:  Att få medgivande att hata

 

Tomte Urbanen som skapande skola

medborgarhuset1510

TomteUrbanen är Skapande Skola-projekt för Kristianstad ht -15 och vt -16 . Samtliga elever i åk 4 och 3 erbjuds en workshop i urban tomtediktning efter att ha guidats runt på stan där tomtarnas papperskorgar/bostäder ställs ut. Workshopen äger rum inne i Regionmuséets ateljéer. Projektet går under namnet TUVA TILL TAK och har tematiskt fokus på migration från land till stad, hemlöshet och att bygga sig ett nytt bo.

De nya dikterna som skapats av barnen kan läsas här tillsammans med deras bilder, och de kommer också att spelas in så småningom i TomteUrbanens podcast.

Under hösten har 33 klasser deltagit i Tuva till Tak, och under vårterminen finns det utrymme för flera. De exakta tiderna är inte fastställda än. Är du redan nu intresserad går det bra att kontakta Kulturnyckeln och Helena Magnusson.

Tuva till Tak är en del av Kulturnyckeln, och ett samarbete mellan Christina Claesson, Kulturhuset Barbacka och Regionmuséet i Kristianstad.

Nallehotellet för Skapande Skola

20120704-165846.jpgNallehotell i Träd kan nu komma till skolor som ett pedagogiskt-konstnärligt projekt. Det riktar sig till åldern 6-9 år, men kan i sin upplevelsedel njutas av alla åldrar och i stort sett hur många som – beroende på det träd skolan väljer. Inte bara elever utan även föräldrar, syskon och vänner kan komma för att natta nallarna i deras hängkojer, innan de hissas upp i trädet.
Trädnatten rapporteras hem i film bild och ljud genom facebooksidan.
Efter detta spektakulära event vidtar workshops i bl a berättande och  serieteckning med perspektiv och fallhöjd. Se mer detaljer i pdf här.