Positiva reaktioner på Åskflickan text + ljud

Clemens Altgård recenserar Åskflickans två utgåvor, den tryckta boken och ljudboken.

Jag gläds åt att få gensvar på det kopplade greppet muntligt – skriftligt – muntligt. Det är nämligen väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att se (höra) det själv.

Här händer också något intressant. Ordens magi fungerar bäst i ljudversionen, anser Clemens Altgård. Samtidigt är den berättelse han tycker bäst om, den som jag berättat mest sällan: Doktorn i Hammenhög.

Det är också den berättelse jag själv är mest nöjd med, i den här formen. Den hänger ihop litterärt, och har en ordrik formuleringsglädje som inte fungerar lika bra i muntlig live-form. Det var också den berättelse jag hade mest jobb med att få ihop som novell. Jag fick slita, och njöt stort av det, som ett rent skriftligt arbete. Medan skrivandet av de andra tre berättelserna fick något mer pliktskyldigt refererande över sig: berättelserna var ju redan klara i sin första form, nu skulle de ”bara” ner på pränt.

Det här är den första och hittills enda kvalificerade synpunkt jag fått på just denna aspekten: det muntliga som blir skriftligt som blir muntligt igen. Jag hoppas verkligen att det är fler som vill ägna mitt arbete just den granskningen. Och särskilt gärna någon som hört mig framföra berättelserna live tidigare, och verkligen kan göra en jämförelse. Någon i berättarvärlden kanske, som är sugen? Det är bara att höra av sig, så skickar jag bok och ljudfil.

Detta är ett forskningsarbete, så ge mig lite observationer!

Läs Clemens Altgårds recension här i Opulens.

Första ljudboken ute: Åskflickan – Glimmingehus 1

9789197987271_cover_ljudbokbanner

Trestegspubliceringen av Åskflickan fullbordad

Åskflickan finns nu publicerad i print (mjukband), elbok och ljudbok. Triangeln är komplett.

Det är en fascinerande resa att först utarbeta en berättelse muntligt, sen berätta den flera hundra gånger under loppet av femton år, sen skriva ner den, få den lektörsläst, få den korrekturläst, få den satt i inlaga, få den tryckt. Sedan läsa in, med samma röst, fast i studio.

Lite snurrig blir man allt. Vad händer nästa gång jag ska berätta den live? Var i minnet sitter den?

En sak är säker. Det sista lilla tillägget jag gjorde i huvudberättelsen, den om Åskflickan, lade jag i Åskflickans egen mun. Hon steg själv in och tog plats och formuleringsutrymme. Den biten kan jag förstås inte berätta själv, live. Berättandet fungerar inte på det viset, jag kan inte bara byta hatt, och plötsligt bli nån annan än berättaren.

Jag löste det så här i somras, vid bokreleasen i somras på Glimmingehus. Jag hade en föreställning i Borgstugan, just där berättelsen utspelas. I god tid innan spanade jag in en tjej i publiken. Jag frågade om hon ville läsa det stycket ur boken. Jo, svarade hon direkt. Hon fick boken och övade lite. Sen fick hon komma fram under föreställningen och läsa det innantill. Det blev m a g i s k t.

En annan sak som hänt är att berättelserna, i ordmängd och tid, har ökat. De här fyra berättelserna tar cirka en timme att liveberätta. Ljudboken blev 2 tim 45 minuter. Då tycker jag ändå att jag läser lite väl fort på sina ställen.

Lyssna själv! Till exempel via Bokus – där finns också ett gratis provstycke på 5 minuter.

Berättarcafé i Älmhult 21 september

poster älmhult 170921

 

Vilken spökhistoria är värst – den muntliga eller den skriftliga? Hur försätter man publiken i lyssnartrance? Finns det en levande berättartradition idag?

Det är lite av vad jag kommer att prata om på Älmhults bibliotek. Men mest kommer jag förstås att berätta och berätta, både spökigt, dråpligt och känslosamt.

ÅSKFLICKAN, ny bok i papper och e-pub


Askflickan-cover_135x210_mm_142+0_SC

Nu är den här! ÅSKFLICKAN, första boken som jag producerat själv (och skrivit). Nr 1 i serien På Pränt – muntliga berättelser i skrift. Det fina omslaget är gjort av Anna Sjölin, utifrån ett originalkonstverkoch jag har haft inhyrd proffshjälp till lektörs- och korrekturläsning samt sättning av texten.
Boken kommer i dagarna ut i både pappers- och e-format och kan köpas direkt via mitt förlag Triangelhissen. Den kan naturligtvis också köpas i bokhandeln och på nätbokhandlar som Bokus och Adlibris. Den kommer också, vad det lider, som ljudbok.

SMAKPROV HÄR 15 sid pdf

ÅSKFLICKAN är huvudberättelsen i boken som innehåller fyra berättelser inspirerade av miljön i och kring Glimmingehus. Så här står det i efterordet om själva Åskflickan:

ÅSKFLICKAN kom till precis så som jag skriver det. Jag var där med min hund, sov över på luftmadrassen i vänstra bortre hörnet, sett från dörren, och såg henne just när jag släckt lampan. Någon har frågat varför hon syr? Inte vet jag – det var vad hon gjorde. Hon satt i fönsternischen i högra väggen, närmast bortre hörnet.

Jag tillfogade sedan andra kunskaper. Riddar Ulftand, som lät uppföra borgen från 1497, hade en dotter som dog i tioårsåldern av pesten. Blixten har, vad man vet, aldrig slagit ner i borgen. Flickor, i en svunnen tid, lär ha använt synålar som självskadebeteende, läste jag in en psykologisk forskningsrapport. Jag gick i hypnosterapi, ja. Tack, Billy Persson, för guidningen och kassettbandet! Och tack, Svend-Erik Engh, som hjälpte mig med instuderingen av föreställningen den gången!

Den åskrädda hunden, Yrsa, som var med dog fem år senare och jag avslöjar inte färg och ras – många lyssnare skulle få sin inre berättelse förstörd. Hennes aska vilar i frid i yttersta hörnet av min trädgård, där hon fortsätter att beskydda mig vartenda dygn på året, utom när det åskar.

Triangelhissen lyfter nu!

t-riangelhissen_gra_h170

 

Jag har startat ett förlag, Triangelhissen.

Triangelhissen ska ge ut böcker som papper och e-böcker. Vi kommer att ge ut ljudböcker med tonvikt på inläsningar av upphovspersonerna själva.

Alltsammans har originalberättelser som fokus och nya böcker ska gynna högläsning i alla sammanhang och mellan alla åldrar.

Förlaget har en egen webbshop.

Planen är:
– Sälja min s k back-list, alltså tidigare utgivna böcker som jag har i restlager.
– Lansera serien På Pränt som består av muntliga berättelser omformade till skrift (saknar fortfarande ett slagkraftigt begrepp för den genren). Nr 1 i serien, ÅSKFLICKAN m fl, publiceras 2 juli 2017, som pappers- och e-bok. Ljudboken, liksom en engelsk översättning följer strax. Nr 2 i serien, HUNTER m fl, ligger i produktion. På Pränt är öppen för att publicera originalberättelser även av andra muntliga estradberättare, spokenwordartister, föreläsare, standupare – är du en sådan så hör gärna av dig.
– Efterhand publicera annat, som lever upp till den genuina berättelsens signum: Efter fyra meningar är man fast, och följer berättelsen till sista ordet.

Release av första utgåvan ÅSKFLICKAN sker den 2/7 2017 på Glimmingehus borggård följt av en berättarföreställning av Christina Claesson samma kväll. Fler detaljer här.

Att gå från muntligt till skriftligt = 68% mer


Jag fattar inte hur en berättelse som tar 17 minuter att berätta tar en vecka att skriva ner.

Det borde ju vara så enkelt. Bara sätta på mikrofonen, prata in alltihop i ett sträck, utan avbrott: Hunter, den grymmaste hunden som nånsin levt i Skåne. Sen bara renskriva rubbet. Det borde inte ta mer än två timmar, 30 tusen tecken, sagt och gjort.

Nu har jag jobbat fyra dar med den, och ännu är jag inte klar.

Jag har berättat den säkert hundra gånger. Den sitter. Den har putsats och polerats och tajmats intill perfektion. Jag vet exakt när folk kommer att skratta och exakt var de kommer att fatta att jag ljuger. Jag vet var de kommer att förfasas och var de kommer att äcklas. Jag vet punkten där somliga i publiken börjar ana vad som ska hända, och andra släpar efter och ännu ser frågande ut. Jag vet när de kommer att stanna upp i logisk tvekan och vet precis vad jag ska säga då för att besvara deras ännu inte medvetna frågor, så flödet inte stoppas. Jag vet hur jag sätter onelinerna och jag vet precis hur länge jag kan dra pausen före slutmeningen. Vet hur många sekunder det sen tar innan de börjar applådera.

Ja, den sitter.

Nu har jag suttit fyra arbetsdar med storyn och ännu är jag inte klar. Mer än fyra timmar på en dag orkar jag inte sitta och skriva. Sen får jag ont i rumpan och myrkryp i benen och blir uttråkad och längtar ut. Så det är visserligen korta arbetsdagar men icke desto mindre, kalendern går.

Vad är det som händer?

Ja först och främst tar det förstås lite längre tid att knacka ner orden på tangentbordet, än det tar att säga dem. Även om man skriver fort. Ja och sen ska man rätta stavfel och städa upp. Men mer än två timmar borde det inte ta med autocorrect.

Men fyra dar! Varför?

Jo kanske detta:

Jag har inga lyssnare, bara inbillade läsare. I det muntliga berättandet föds språket i relation till publiken. Lyssnarnas förväntan driver på. Man kan bara stå tyst en sååån lång stund innan nästa mening måste levereras.
När jag skriver, däremot, kan jag utan vidare drömma mig bort eller stanna upp för att fundera på kommatering och ordval, utan att det blir pinsamt. Jag tar tankepauser.

Ögat är mer kritiskt än örat. Med ögat sitter jag i jurysoffan och letar stavfel. Som muntlig berättare löser jag grammatiken och ordvalen efter hand. Som lyssnare gör farten och flödet att jag accepterar vad som sägs för att jag inte vill missa det som kommer sen.

Det är lättare att bluffa med kroppsspråk. Det som jag utan vidare kan påstå när jag pratar finner jag att jag måste förklara och motivera tydligare när jag skriver. Kanske är det för att minspel och kroppsspråk kan poängtera, förstärka eller ifrågasätta det som kommer ut ur munnen. Min auktoritet som ensam sceninnehavare dirigerar vad folk ska tänka eller inte tänka på. Texten däremot är befriad från min kroppsliga auktoritet och måste motiveras på annat sätt.

Ny form ger ny inspiration Skrift är en annan uttrycksform än det talade ordet.  Det kan vara svårt att tro för det är ju ord. Ord som ord. Nej. Talade ord går in genom örat (även på talaren själv.) Skriftligt möter hjärnan genom ögonen. Ögonen är mer kritiska och logiska. Öronen är mer känslomässsiga och associativa.

Muntligt låter ett stycke ur HUNTER så här (kroppsspråk inom parentes och kursivt): ( = 901 tecken)

” …
Vilken provokation! Dom tog honom. Satte tvångströja
          (ena armen runt och fäst på ryggen)
och munkorg på

          (andra handen över munnen, ta bort direkt)
Slängde in honom i isoleringscellen.
          (Handen som föreställer tvångströja bort)
Hunter gratulerade sig själv.

          (skakar händer med sig själv, nickar nöjd)
Precis vad han var ute efter! Här kunde han jobba ifred! Han skulle tillverka en snällmask. Med den på ansiktet skulle han lura dom att han blivit snäll och lydig. Så han blev utsläppt. Så han kunde fortsätta vara le och grym resten av livet!
          (Tar upp en näve låtsaständer ur fickan.)
Han tog griständerna, dom han hittat i matskålen. Dom hade han så klart sparat. Han satte fast dom i två fina jämna rader på munkorgen. Lutade sig över vattenskålen –
          (speglar ansiktet, provar olika vinklar och miner som ska föreställa leende men misslyckas)
Men hur såg man ut egentligen om man var snäll? Han hade ju aldrig sett nåt snällhet i hela sitt liv. Men jo! Han kom ihåg arkeologens dumma leende, när han stod där på borggården.
          (låtsas flytta om tänderna i käften)
Såja. Jämnare.
          (trycker in en smilgrop i ena kinden)
Sötare!
          (huvudet inställsamt på sned, böjer sig fram, speglar sitt leende, lyfter ansiktet, visar ett groteskt förvridet snällansikte med ett överdrivet leende)
Snäll! Nu så!

Han kallade på vakterna.
          (inställsamt leende)
Jag har funderat. Jag vill räta upp mitt liv. Göra rätt för mig. Bli en snäll och lydig hund. Jag vill få en ny chans!

… ”

Och så här i skriven version: (= 1542 tecken)

En sådan grymhet hade aldrig skådats på fängelset. En extrem provokation! De tog honom, satte på honom tvångströja och munkorg och sen smällde dörren till isoleringscellen igen bakom honom.
Hunnter gratulerade sig själv. Precis vad han ville! Här skulle han kunna jobba ifred. Han skulle verkställa sin plan och sen skulle han snart vara ute ur fängelset.
Han skulle tillverka en snällmask. Med den framför ansiktet skulle han lura alla att han blivit snäll och lydig, de skulle släppa ut honom och sen kunde han fortsätta att vara grym och elak resten av livet.
Han tog griständerna, som han sparat, och fäste dem i två jämna vita rader på munkorgen. Ställde sig vid vattenskålen och speglade ansiktet. Men hur såg man ut egentligen om man var snäll? Han hade ju aldrig sett nåt snällhet i hela sitt liv. Men jo! Han kom att tänka på arkeologen, på borggården, när han stod där med mackan i hand och det där dumma leendet i ansiktet. Så nånting, så var det nog!
Han placerade om tänderna. Tryckte in en smilgrop i ena kinden. La huvudet på sned. Speglade sig. Ja! Där satt det!
Han kallade på vakterna, visade dem sitt snälla ansikte och deklarerade att han hade kommit till en vändpunkt. Han hade tänkt och han hade ångrat allt dumt. Ett beslut hade mognat inom honom, här i den tysta ensamheten. Han ville räta upp sitt liv, byta bana, komma ut i samhället och göra rätt för sig. Han kände att inombords var han nu redo att fortsätta livet som en snäll och lydig hund. Om de gav honom en ny chans så lovade han att inte göra dem besvikna.

VÄNTRUMMEN, artikelserie

akuten besk_125px_18cmJag har lärt mig vänta. Det började med att min pappa blev akut dålig våren 2015 och så småningom avled, i mars 2016. Sorgeprocessen började redan under sjukdomstiden. Otaliga väntrum tvingades jag besöka, med otålig, irriterad, oroad väntan. Så småningom lärde jag mig uppskatta det andaktsrum som påtvingad väntan kan skapa. Började komma för tidigt. Började samla på väntrum, egna och andras.

Så tillkom artikelserien där jag har valt ut åtta väntrum, som tillsammans bildar en sammanhängande berättelse om sorg, död, skuld och kärlek. De publiceras löpande, veckovis, med start 9 januari 2017, i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda parallellt.

Dessa platser är ett urval för artikelserien. Läs artiklarna genom att klicka på länkarna:
1. AKUTEN
2. JAKTTORNET
3. DELIKATESSDISKEN
4. POLISEN
5. PSYKOLOGEN
6. STOPPLJUSET
7. KREMATORIET
8. TÅGSTATIONEN

I arv efter min pappa fick jag bl a en massa konstnärsmaterial. En del har kommit till användning för illustrationerna som jag har gjort. För första gången nånsin arvoderas jag för att illustrera. Det känns högtidligt, som en  ny era som tar vid. Det vill jag skriva mer om i en separat post.

Blåskontot – terapi för telefonförsäljare

IMG_4040-01

Telefonförsäljarens mardröm – bli trakasserad av kunderna Hon är telefonförsäljare. Blir mobbad av kunderna. Blir knäckt, arbetslös, får mardrömmar. Fantiserar om hämnd.

Ringer till radiopsykologen, får stöd. Fattar mod. Genomför det.

BLÅSKONTOT förvandlar tillvarons svartaste nederlag till triumferande revansch.

Med fötterna i ett ett fotbad reser Claesson över och under tre hav. I vart och ett fiskar hon upp en pärla. De trär hon på sin magiska berättartråd. Allt under moraliskt stöd av radiopsykologen, allas vår Allan.

Muntlig berättarkonst när den är som bäst – gränslös och konkret, evig och sann, knäpp och visdomsspäckad.

SOUNDTRACK på inledningen

45 minuter, 1 stol, 1 fotbad och 1 kg salt
och CHRISTINA CLAESSON förstås.
Uppsökande föreställning på scen, golv, podium.
Ljudanläggning krävs.
Pris och turnétider: kontakta Christina Claesson

Uruppförande på Berättarfestivalen i Skellefteå våren 2016. På repertoaren fr o m sommaren 2017.

 

TRÄDSEGEL urupphängning

I tio års tid har jag klättrat och då och då sovit i träd. Det har förvånat och inspirerat den publik som varit med. Jag har gjort många erfarenheter som sorgligt nog har fått vara ensamma upplevelser eftersom publiken inte kan vara med på samma nivå. Många är de som bett att få följa med upp. Men möjligheten att rigga flera hängmattor i ett och samma träd är begränsade, det krävs två horisontella fästpunkter på rätt avstånd plus lämplig fästpunkt ovanför för klätterlinan. Få träd erbjuder den möjligheten. För övrigt har jag bara en begränsad utbildning i trädlivräddning.

Jag fick en idé. Skickade en skiss till Skogsstyrelsen.

tradsegel-skiss

– som med emfas uppmuntrade mig att söka patent. Sagt och gjort. Jag gjorde en patentansökan som godkändes av PRV efter smärre justeringar. Sen fick jag anslag på 195.000 kr av Skogsstyrelsen för att utveckla prototyper på ”en anordning för vistelse i träd för flera personer samtidigt”, definerad som en radial hängmatta med centralt stamfäste.

= TRÄDSEGEL

Jag har jobbat med detta över ett och ett halvt år. Nu har jag äntligen kommit till redovisningsdags.

Fredag 16 december 2016 kl 17.30 – 20.30

visas Trädseglet för allmänheten inom ramarna för det ordinarie juleventet på Skånes Djurpark. I eken intill renarna.

I ett Trädsegel kan man sitta, ligga, luta sig och kura ihop i trygg närhet av stammen. Trädseglet hängs över en klyka och spänns som en krage runt stammen (=centralt fäste). Det är skonsamt mot trädet och lämnar inga spår. Inga spik eller fasta fästen. Trädsegel kan monteras flera stycken i flera våningar på olika höjd, som en skyskrapa. Det kan sättas upp av en person, och plockas ner på en halvtimme. Hoppackat ryms det i baksätet på en bil.

Ett trädsegel kommer att monteras på låg nivå för närmare inspektion från marken. Ett andra trädsegel monteras på hög höjd, dit jag klättrar med rep och sele. Där uppe kommer en känd säsongsvarelse att ligga och sova som förberedelse för kommande helguppdrag. Jag kommer att peppra eventet med mina berättelser, som i vanlig ordning spänner mellan sakliga fakta och gränslös fantasi.

Lite bilder på delar av processen finns på Facebook  och Instagram: claessonclaesson, prova hashtag: #trädsegel

Övriga medverkande i projektet:
Arborist Kristina Lexmuller / EmblaTrädvård /emblatradvard.weebly.com/
Leg. sjukgymnast Ulrika Stengard Olsen / /Söderåsens forsgård www.soderasensforsgard.se
Konstruktör Reinhold Håkansson / Reipal Höör / www.reipal.se

Human trials – dockteater återigen

g-m-fagelmammaJag har lärt känna Gèneviève Tremblay som är dockspelare från Montreal i Kanada. Vi korsade varandras vägar och det stod klart från början att vi skulle inleda ett samarbete. Från min sida har vägen gått från dockteatern med Garderobsteatern i Malmö på 70-talet, sen blev jag dramatiker, sen författare, sen blev jag berättare, sen började jag sova och berätta i träd, och då började jag använda objekt upphissade i trädet, och plötsligt upptäckte jag att cirkeln började slutas: jag är tillbaka till dockorna.

Att Gennie plötsligt stod där, på torget i Höör, på ett event för nyanlända, kom som en sån där synkronicitet som snuddar vid uppenbarelse. Vi gjorde två experimentföreställningar på rak arm. Den ena, Human Trials, ska jag skriva mer om i ett separat inlägg.

Nya berättarworkshops

vaga-tiga-dekor-2014

Jag provar mig ständigt fram i nya teman för workshops i berättande. Det går parallellt med mina egna behov efter hand som jag utvecklas och förändras. På senare tid har två nya spår utkristalliserats. Båda har jag provat första gången i hägn av Berättarfestivalen i Skellefteå, som alltid är öppen för experiment.

Våga tiga Med utgångspunkt i ett citat ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, analyserar jag en berättares utveckling. (bilden visar dekoren bakom mig vid föreläsningen och visar Dr Glas-trappan) Väcka avsky och förakt – Väcka fruktan – Väcka beundran – Väcka kärlek. Många berättare (och konst över huvud taget) fastnar på tredje trappan, väcka beundran. Målet är att väcka kärlek och för att komma dit måste vi våga tystnaden. Den tystnad där kärlek och inspiration vaknar hos lyssnaren / mottagaren, och inte är en uttryck för artistens egen briljans eller självhävdelse.

Befolka berättelsen. Hur gestaltar man, som ensam berättare, flera olika karaktärer i en berättelse? Hur arbeta med dialog, positioner, status, röst, kropp, rörelse för att befolka berättelsen. Vi provar objekt och dockor som medel att hitta röst, hållning och karaktär, både i utvecklingsarbetet och i själva berättelsen.

BLÅSKONTOT – terapi för telefonförsäljare

img_4042

En ny berättarföreställning skapade jag för Skellefteå berättarfestival i april 2016.

BLÅSKONTOT – terapi för telefonsäljare presenterar den slutliga lösningen på tillvarons samtliga problem. Det gäller att skapa sitt eget plus på blåskontot, sen kan man ta alla besvikelser utan att gå back i sinnesron.  I förtroende får vi höra ett något fejkat radioprogram med Radiopsykologen och mig som gäst. Efter duglig rådgivning går jag sen ut i livet och iscensätter den uppbygggliga terapi jag fått. Vi får höra hisnande berättelser om osannolika segrar och bottenlösa förluster. Den röda tråden i alla berättelserna är PÄRLFISKE. Och när alla knep ändå går fel – så kan man alltid förvandla blåsningen till en god historia.
Rekvisita till föreställningen är 1 balja med fotbad, en teleforlur med sladd, en klappstol.
Föreställningen varar 40 min.
Scenyta: 60 x 60 cm.

Berättarkonsert om Christian IVs resa till Nordkap 1599

10407013_1732479503650256_3365467783776509061_n

Danske Kung Christian IV ärver kungariket av sin far. Som nykrönt konung, 22 år gammal, samlar han sin flotta och seglar iväg till världens ände – Nordkap. Året är 1599. Åtta skepp genomför den strapatsrika resan och de når till slut ön Kildin utanför Murmansk, där de tvingas stanna för att reparera ett skepp.

På Kildin utspelar sig en händelse, som kungens följeslagare Sigvard Grubbe beskriver i sin dagbok.

Kungen blir förtjust i en märkvärdig katt, som ägs av ”en finnkvinna”. Kungen, som är van att få allt han pekar på, rövar med sig katten till fartyget. Skepparn varnar honom – det är troligt att både katten och dess ägare äger magiska egenskaper och en sådan handling kommer aldrig att sluta väl. Mycket riktigt – när de seglar iväg blåser en våldsam storm upp, fartyget håller på att förlisa och kungen och hans besättning går mot döden i ishavet. Enda räddningen är att offra katten – det säger alla. Men kungen vill inte bli av med den underbara katten.

Utifrån denna sanna händelse har Christina Claesson diktat en berättelse som hon framför ihop med två av Ensemble Mare Balticums musiker, Fredrik Persson och Tommy Johansson. Musiken är dels samtida, dels nykomponerad.

Christina Claesson återknyter här till sin tidigare erfarenhet som dockspelare och använder en ny form av ”axeldockor” – ansiktsmasker och dockor fästa på sina axlar. Musiken framförs på dulcian, sinka, kalimba, luta, barockgitarr och diverse slagverk och ljudverktyg.

Se mer på facebooksidan.

Ino-pdf här.

Föreställningen repeteras under våren 2016 och spelas fr o m november 2016.

Föreställningens längd 45 minuter.

Lämplig från 10 år och uppåt.

Manus, dockor och berättare: Christina Claesson

Musiker: Ensemble Mare Balticums Fredrik Persson och Tommy Johansson (Musik i Syd)

Regi och koreografi: Patrik Sörling, Operahögskolan

Tankar för Dagen november 2015

Årets Tankar för Dagen i P1 var svåra att skriva. Dramatiska världshändelser upptar de dagliga tankarna och det är svårt att finna nåt att säga som inte kommer att kännas överspelat efter en vecka. Samtidigt vill jag ju inte avskärma mig från verkligheten.  Men till slut fick jag ihop det (som jag brukar).

1 november: Lyssna: Livet efter döden

8 november 2015: Lyssna: Den smala vägen

15 november 2015: Längtan att mjölka en ko ställdes in pga händelserna i Paris, sänds i stället den 7 februari 2016. Men läs manuset här så länge.

22 november 2015 Lyssna:  Att få medgivande att hata

 

Tomte Urbanen som skapande skola

medborgarhuset1510

TomteUrbanen är Skapande Skola-projekt för Kristianstad ht -15 och vt -16 . Samtliga elever i åk 4 och 3 erbjuds en workshop i urban tomtediktning efter att ha guidats runt på stan där tomtarnas papperskorgar/bostäder ställs ut. Workshopen äger rum inne i Regionmuséets ateljéer. Projektet går under namnet TUVA TILL TAK och har tematiskt fokus på migration från land till stad, hemlöshet och att bygga sig ett nytt bo.

De nya dikterna som skapats av barnen kan läsas här tillsammans med deras bilder, och de kommer också att spelas in så småningom i TomteUrbanens podcast.

Under hösten har 33 klasser deltagit i Tuva till Tak, och under vårterminen finns det utrymme för flera. De exakta tiderna är inte fastställda än. Är du redan nu intresserad går det bra att kontakta Kulturnyckeln och Helena Magnusson.

Tuva till Tak är en del av Kulturnyckeln, och ett samarbete mellan Christina Claesson, Kulturhuset Barbacka och Regionmuséet i Kristianstad.

Nallehotellet för Skapande Skola

20120704-165846.jpgNallehotell i Träd kan nu komma till skolor som ett pedagogiskt-konstnärligt projekt. Det riktar sig till åldern 6-9 år, men kan i sin upplevelsedel njutas av alla åldrar och i stort sett hur många som – beroende på det träd skolan väljer. Inte bara elever utan även föräldrar, syskon och vänner kan komma för att natta nallarna i deras hängkojer, innan de hissas upp i trädet.
Trädnatten rapporteras hem i film bild och ljud genom facebooksidan.
Efter detta spektakulära event vidtar workshops i bl a berättande och  serieteckning med perspektiv och fallhöjd. Se mer detaljer i pdf här.

Om Plånbokshjärtat och känslomässig kortslutning

Det är roligt och stärkande att ingå i ett viktigt offentligt samtal. Här är två läsvärda inlägg i vår gemensamma bearbetning av mötet med fattigdomen, den som vi trodde var utrotad endast för att den inte syntes bakom vår horisont.

Per Svensson i Sydsvenskan 6/2 2015 gör en översikt av tiggandets historia.

I Arbetarbladet 5/3 2015  skriver Kristian Ekenberg om olika konstnärliga uttryck för den känslomässiga kortslutningen som uppstår när vi hamnar i vanmakt.

 

Jag nyttjar barnarbete

2

Jag har deadline på tre viktiga jobb på måndag. Jag har svårt för att säga nej så jag har samtidigt åtagit mig att passa ett av barnbarnen i fyra dagar. Han går i skolan så jag borde rimligtvis kunna arbeta ostört på dagarna. Men han blir småsjuk, ont i magen, och måste hämtas. Då blir det stressbryt här.

Som ensamstående mamma till två barn, och frilansande författare, fick man vara uppfinningsrik för att organisera arbetsron. Det är ett tag sen nu, men i gengäld har jag idag fyra barnbarn och uppfinningsrikedomen måste ta nya tag.

Jag har varit frilans, alltså egenföretagare, hela mitt yrkesverksamma liv. Jag är inte rik, men snudd på skuldfri och gör alltid det jag själv har lust med. Jag har blivit en jäkel på att se ekonomiska möjligheter i knasiga idéer. Mina vuxna barn tycker ibland att jag är alltför fokuserad på att dra in pengar. Det har inte alltid varit så populärt att jag avlönat barnbarnen för att genomföra enkla uppdrag i hem och trädgård, ibland även i anknytning till mitt jobb.

Jag hävdar så klart att det är för deras fostrans skull, de ska lära sig disciplin och att ta ansvar. I själva verket är det förstås mer en typ av mutor för att de inte ska störa mig medan jag sitter och skriver eller vad jag nu gör som jag kallar jobb. Och föräldrarna anar ju risken att barnen ska förvänta sig samma belöning för att rensa deras blåbär. Själv har jag också börjat dra örona åt mig när barnen kommer hit och antydningsvis avslöjar hur många hundra de saknar för att kunna köpa drömlegot eller vad det är.

Så jag försöker en ny metod. Jag skriver en lista på saker som ska vara klara före måndag. Vänsterkolumnen är jobb, högerkolumnen är hus- och städgrejer. Nu är det barnbarnet som ska se till att JAG får gjort grejerna, och för varje uppgift jag avslutar får han en summa: 30 kronor för jobb och 20 för städ. Ungen har piskan, jag jobbar.

Han bör kunna klara det fastän han har ont i magen (det har förresten gått över redan). Jag kan inte anklagas för att utnyttja barnarbete. Igår kväll låg han i soffan och glodde på mig medan jag sydde sofföverdrag. Han bekymrade sig för att jag kunde råka sy mig i fingrarna och det var av uppriktig omsorg om min hälsa. Så långt som att tänka att det skulle minska hans förtjänst har han inte kommit. Än.

I morse var det piskan på klockan sju.
– Upp och jobba mormor!
– Vad ska jag göra?
– Första grejen på listan!
– Specificera, annars kommer jag att skolka.
– Vilken ska jag säga då?
– Det där med brevet till patentverket, det är jobbigast, jag vet att jag kommer försöka smita från det.
– Okej mormor. PATENTVERKET! NU!
– Ja vänta, jag ska bara —
– NEJ! JOBBA!

Nu tror han att jag jobbar med patentkorrigeringen eftersom jag sitter vid datorn, men jag smiter för jag skriver ju det här. Men SEN blir det patentverket (usch nu smyger han bakom min rygg och kollar vad jag gör) och brevet ska postas före fem.

Jag har förstås en jävulsk förhoppning med den här planen. När han märker att dagen går och vi endast har bockat av ett 30-kronorsjobb och tre 20-kronors, kommer han att inse att här behövs det nog en insats. Och då blir det inte barnarbete, utan frivillig hjälp från tjänstvilligt barn.

Somliga står inte ut med presens

2012-06-29 16.42.31Deltog häromsistens i berättarföreställning hos Fabula, på Teater Pero i Stockholm. Det var Mats Rehnman, Frida Spång och jag, som delade på två berättartimmar med vardera två berättelser. Vid repetitionen kommenterade Mats att jag berättade min ena berättelse i presens. Varför? undrade han. (Detta stycke i imperfekt, eller preteritum som det ibland kallas.)

Ja varför? Jag har knappt tänkt på det. Många av mina berättelser kör jag i presens. Jag blandar också ofta tempus i samma berättelse. Kan börja i imperfekt (mer redogörande, med distans) men när det börjar hetta till övergår jag till presens. Det händer just nu, och jag är lika spänd som publiken på hur det ska gå. Det sker oftast instinktivt. (Observera att nu skriver jag i presens.)

Det har också att göra med att jag ofta improviserar fram berättandet, inte det huvudsakliga skeendet, men alltid formuleringarna och ordvalen. För att orka med att berätta samma berättelse många gånger, ibland flera gånger om dagen, måste jag hitta nya inre bilder. Jag ”tittar fram” berättelsen och beskriver vad som då sker rakt framför mina ögon. Som om händelserna sakta utvecklas medan jag berättar. Presens, alltså.

Det är ju svårare när man skriver, att låtsas att allt händer rakt framför en, på andra sidan skrivbordet, just medan man sitter och knackar ner orden. Ändå åker ofta presensformen med mig när jag skriver berättelser.

Bara för att Mats sa det där bestämde jag mig för att berätta presensberättelsen i imperfekt, för att prova hur det kändes. (Imperfekt igen.) Det var berättelsen jag kallar SAV, om mannen som går till dansbanan och sedan blir förförd av en trädkvinna. (Presens inuti imperfekt.)  Det gick bra, ända tills jag kom till stället där han upptäcker den nakna kvinnan inuti trädstammen. Det gick inte att fortsätta i imperfekt eftersom jag i det ögonblicket, som berättare, verkligen upptäcker själv vad jag ser, framför mig, i skogen, i fantasin.

Sen mot slutet, där samlaget har ägt rum på stranden och kvinnan tar på sig hans kläder, då gick det bra att övergå till imperfekt igen. Lite avrundande, som att man sakta smyger ut ur berättelsen igen, avlägsnar sig och ser personerna på allt längre avstånd. (Blandat.)

I författargruppeerna på facebook kommer ofta frågan om presens och imperfekt upp. (Presens, det pågår hela tiden, om än inte just i denna minut.) Somliga står helt enkelt inte ut med presens. Man hör däremot aldrig nån säga att de inte står ut med imperfekt. Jag minns själv när jag som liten bokslukare första gången hamnade i en bok med presens. Jag tyckte det var jättekonstigt. Kanske är det bara en vanesak?

Nu sitter jag med manuset till en roman som jag skrev för tio år sen, den gavs ut av Alfabeta under namnet Allt är som vanligt. Nu ska den publiceras som e-bok och jag går igenom manuset för att eventuella ändringar. Den är skriven i presens! Det kändes helt adekvat när jag skrev den och jag tycker fortfarande att det känns rätt. Men kanske ändå… ska jag prova att ändra tempus. Bara för att se vad som händer. Ihhh… ska bli spännande.

Jag ska ändra titeln också, förresten. Den var förhastad och jag var aldrig nöjd med den. Den är också i presens faktiskt. Det går ju inte . (Futurum, imperfekt, presens.)

Och nu är detta inlägg klart. Nu tog det slut.

 

Nallehotellet för skapande skola

PÅ MARKEN

Nu erbjuder jag Nallehotellet för alla skolor som har ett stort fint träd i närheten.

Som skapande-skola-projekt innefattar det både en konstnärlig upplevelse och pedagogik.  Det inleds med ett dygnslångt event då upp till 50 nallar får sova över i egna sovkojer uppe i trädet, tillsammans med CC som sover i hängmatta. Under natten rapporteras både godnattsaga och andra händelser vis facebook hem till barnen. På morgonen hissas nallarna ner för en gemensam nallefrukost, då nallarna även blir intervjuade om nattens händelser.

Därefter vidtar workshops i dels berättande, dels bild. Alla med utgångspunkt från träderfarenheterna.NERIFRÅN 18 cm

Läs hela konceptet på en nedladdningsbar pdf här.