Om Plånbokshjärtat och känslomässig kortslutning

Det är roligt och stärkande att ingå i ett viktigt offentligt samtal. Här är två läsvärda inlägg i vår gemensamma bearbetning av mötet med fattigdomen, den som vi trodde var utrotad endast för att den inte syntes bakom vår horisont.

Per Svensson i Sydsvenskan 6/2 2015 gör en översikt av tiggandets historia.

I Arbetarbladet 5/3 2015  skriver Kristian Ekenberg om olika konstnärliga uttryck för den känslomässiga kortslutningen som uppstår när vi hamnar i vanmakt.

 

Jag nyttjar barnarbete

2

Jag har deadline på tre viktiga jobb på måndag. Jag har svårt för att säga nej så jag har samtidigt åtagit mig att passa ett av barnbarnen i fyra dagar. Han går i skolan så jag borde rimligtvis kunna arbeta ostört på dagarna. Men han blir småsjuk, ont i magen, och måste hämtas. Då blir det stressbryt här.

Som ensamstående mamma till två barn, och frilansande författare, fick man vara uppfinningsrik för att organisera arbetsron. Det är ett tag sen nu, men i gengäld har jag idag fyra barnbarn och uppfinningsrikedomen måste ta nya tag.

Jag har varit frilans, alltså egenföretagare, hela mitt yrkesverksamma liv. Jag är inte rik, men snudd på skuldfri och gör alltid det jag själv har lust med. Jag har blivit en jäkel på att se ekonomiska möjligheter i knasiga idéer. Mina vuxna barn tycker ibland att jag är alltför fokuserad på att dra in pengar. Det har inte alltid varit så populärt att jag avlönat barnbarnen för att genomföra enkla uppdrag i hem och trädgård, ibland även i anknytning till mitt jobb.

Jag hävdar så klart att det är för deras fostrans skull, de ska lära sig disciplin och att ta ansvar. I själva verket är det förstås mer en typ av mutor för att de inte ska störa mig medan jag sitter och skriver eller vad jag nu gör som jag kallar jobb. Och föräldrarna anar ju risken att barnen ska förvänta sig samma belöning för att rensa deras blåbär. Själv har jag också börjat dra örona åt mig när barnen kommer hit och antydningsvis avslöjar hur många hundra de saknar för att kunna köpa drömlegot eller vad det är.

Så jag försöker en ny metod. Jag skriver en lista på saker som ska vara klara före måndag. Vänsterkolumnen är jobb, högerkolumnen är hus- och städgrejer. Nu är det barnbarnet som ska se till att JAG får gjort grejerna, och för varje uppgift jag avslutar får han en summa: 30 kronor för jobb och 20 för städ. Ungen har piskan, jag jobbar.

Han bör kunna klara det fastän han har ont i magen (det har förresten gått över redan). Jag kan inte anklagas för att utnyttja barnarbete. Igår kväll låg han i soffan och glodde på mig medan jag sydde sofföverdrag. Han bekymrade sig för att jag kunde råka sy mig i fingrarna och det var av uppriktig omsorg om min hälsa. Så långt som att tänka att det skulle minska hans förtjänst har han inte kommit. Än.

I morse var det piskan på klockan sju.
– Upp och jobba mormor!
– Vad ska jag göra?
– Första grejen på listan!
– Specificera, annars kommer jag att skolka.
– Vilken ska jag säga då?
– Det där med brevet till patentverket, det är jobbigast, jag vet att jag kommer försöka smita från det.
– Okej mormor. PATENTVERKET! NU!
– Ja vänta, jag ska bara —
– NEJ! JOBBA!

Nu tror han att jag jobbar med patentkorrigeringen eftersom jag sitter vid datorn, men jag smiter för jag skriver ju det här. Men SEN blir det patentverket (usch nu smyger han bakom min rygg och kollar vad jag gör) och brevet ska postas före fem.

Jag har förstås en jävulsk förhoppning med den här planen. När han märker att dagen går och vi endast har bockat av ett 30-kronorsjobb och tre 20-kronors, kommer han att inse att här behövs det nog en insats. Och då blir det inte barnarbete, utan frivillig hjälp från tjänstvilligt barn.

Somliga står inte ut med presens

2012-06-29 16.42.31Deltog häromsistens i berättarföreställning hos Fabula, på Teater Pero i Stockholm. Det var Mats Rehnman, Frida Spång och jag, som delade på två berättartimmar med vardera två berättelser. Vid repetitionen kommenterade Mats att jag berättade min ena berättelse i presens. Varför? undrade han. (Detta stycke i imperfekt, eller preteritum som det ibland kallas.)

Ja varför? Jag har knappt tänkt på det. Många av mina berättelser kör jag i presens. Jag blandar också ofta tempus i samma berättelse. Kan börja i imperfekt (mer redogörande, med distans) men när det börjar hetta till övergår jag till presens. Det händer just nu, och jag är lika spänd som publiken på hur det ska gå. Det sker oftast instinktivt. (Observera att nu skriver jag i presens.)

Det har också att göra med att jag ofta improviserar fram berättandet, inte det huvudsakliga skeendet, men alltid formuleringarna och ordvalen. För att orka med att berätta samma berättelse många gånger, ibland flera gånger om dagen, måste jag hitta nya inre bilder. Jag ”tittar fram” berättelsen och beskriver vad som då sker rakt framför mina ögon. Som om händelserna sakta utvecklas medan jag berättar. Presens, alltså.

Det är ju svårare när man skriver, att låtsas att allt händer rakt framför en, på andra sidan skrivbordet, just medan man sitter och knackar ner orden. Ändå åker ofta presensformen med mig när jag skriver berättelser.

Bara för att Mats sa det där bestämde jag mig för att berätta presensberättelsen i imperfekt, för att prova hur det kändes. (Imperfekt igen.) Det var berättelsen jag kallar SAV, om mannen som går till dansbanan och sedan blir förförd av en trädkvinna. (Presens inuti imperfekt.)  Det gick bra, ända tills jag kom till stället där han upptäcker den nakna kvinnan inuti trädstammen. Det gick inte att fortsätta i imperfekt eftersom jag i det ögonblicket, som berättare, verkligen upptäcker själv vad jag ser, framför mig, i skogen, i fantasin.

Sen mot slutet, där samlaget har ägt rum på stranden och kvinnan tar på sig hans kläder, då gick det bra att övergå till imperfekt igen. Lite avrundande, som att man sakta smyger ut ur berättelsen igen, avlägsnar sig och ser personerna på allt längre avstånd. (Blandat.)

I författargruppeerna på facebook kommer ofta frågan om presens och imperfekt upp. (Presens, det pågår hela tiden, om än inte just i denna minut.) Somliga står helt enkelt inte ut med presens. Man hör däremot aldrig nån säga att de inte står ut med imperfekt. Jag minns själv när jag som liten bokslukare första gången hamnade i en bok med presens. Jag tyckte det var jättekonstigt. Kanske är det bara en vanesak?

Nu sitter jag med manuset till en roman som jag skrev för tio år sen, den gavs ut av Alfabeta under namnet Allt är som vanligt. Nu ska den publiceras som e-bok och jag går igenom manuset för att eventuella ändringar. Den är skriven i presens! Det kändes helt adekvat när jag skrev den och jag tycker fortfarande att det känns rätt. Men kanske ändå… ska jag prova att ändra tempus. Bara för att se vad som händer. Ihhh… ska bli spännande.

Jag ska ändra titeln också, förresten. Den var förhastad och jag var aldrig nöjd med den. Den är också i presens faktiskt. Det går ju inte . (Futurum, imperfekt, presens.)

Och nu är detta inlägg klart. Nu tog det slut.

 

Nallehotellet för skapande skola

PÅ MARKEN

Nu erbjuder jag Nallehotellet för alla skolor som har ett stort fint träd i närheten.

Som skapande-skola-projekt innefattar det både en konstnärlig upplevelse och pedagogik.  Det inleds med ett dygnslångt event då upp till 50 nallar får sova över i egna sovkojer uppe i trädet, tillsammans med CC som sover i hängmatta. Under natten rapporteras både godnattsaga och andra händelser vis facebook hem till barnen. På morgonen hissas nallarna ner för en gemensam nallefrukost, då nallarna även blir intervjuade om nattens händelser.

Därefter vidtar workshops i dels berättande, dels bild. Alla med utgångspunkt från träderfarenheterna.NERIFRÅN 18 cm

Läs hela konceptet på en nedladdningsbar pdf här.

Plånbokshjärtat radiopremiär 7/2 2015

IMG_1849-0.JPG

Den här berättelsen startade i bilen i rusningstrafiken på Föreningsgatan i Malmö, där en plånbok på vägbanan satte igång en moralfilosofisk diskussion i familjen. Jag fortsatte fantisera om händelsen, det ledde först till ett inslag i Tankar för dagen i P1 i Sveriges Radio. Det var år 2006.

Därefter fortsatte jag att använda den upphittade plånboken som tema i en muntlig berättelse några gånger, men den var tämligen obegriplig. Lyssnarna satt med frågetecken i ansiktet och jag hade svårt att svara på vad som egentligen hände.

-Jaha, var det en gång nån som sa. Det var mammans plånbok!

-Dumskalle, tänkte jag, tills jag själv fattade vad det egentligen var jag hade berättat.

Så kan det gå ibland. Publiken fattar bättre än man själv :-)

I somras skrev jag pjäsen för Sveriges Radio i Malmö, uppmuntrad av producenten Henrietta Hultén.
– Och.. äh… jag vill nog gärna regissera själv, sa jag.
– Klarar du det? frågade Henrietta.
Jag funderade ett tag.
– Ja, det tror jag. Om du finns med som stöd.

Jag har ju jobbat med radio i så många former genom livet. Pjäsen Plånbokshjärtat är till sin form upplagd som ett fejkat radioprogram, och där har jag använt mycket av de erfarenheter jag fick som programledare för Retorik i P1.

När vi sen letade skådespelare till rollen som Programledaren ville jag först ha antingen Agneta Furvik eller Martin Dyfverman, tills Henrietta övertalade mig att spela den rollen själv. Okej då. Men spela och spela… jag är ju bara mig själv.

Så kan det gå med en berättelse, som plockar på sig den ena skepnaden efter den andra.

Och sedan 2005, då plånboken faktiskt låg där på vägbanan på Föreningsgatan, så har gatubilden förändrats. I varje gathörn, utanför varje affär, sitter en tiggare. En av dem finns med i Plånbokshjärtat.

Denna tiggare är 3000 år och hans hjärta går mycket långsamt, men bultar desto starkare.

Pjäsen sänds i P1:

Lördag 7 februari 13 30, Måndag 9 februari 21.03, Natt till måndag 16 februari 01.03.

 Man kan lyssna på nätet via radioteatern hemsida, 30 dar efter sändning (alltså till 18 februari 2015).

Och via appen SR Play.

Man kan också ladda ner föreställningen som Pod.

Nallehotell öppnas i Helsingborg

20120704-165846.jpgTyvärr måste jag oftast säga nej när folk tigger att få sova med mig i träd. Kan de inte klättra och har de inte rep, sele eller hängmatta, så kan de inte komma med upp tyvärr.

Därför öppnar jag nu NALLEHOTELL. Nallar kan ju klättra av naturen och många får plats tillsammans i en koj. Premiären blir i  Helsingborg under HX-festivalen den 29 augusti 2014.

Din gosenalle  kan få uppleva sitt livs äventyr! En sova-över-natt i ett av stadsparkens magiska träd tillsammans med berättaren och trädsovaren Christina Claesson.

Fredagen den 29/8
12 – 17 Jag riggar trädet med nallekojer bestående av upp-och-nervända paraplyer.

Det kommer att finnas pälsklädd sovkoj för de frusna,  med skafferi för dom som nattäter. Med galler och lås för dom som är rädda för tjuvar och med lampor för de mörkrädda.
Fritt fram att titta.
kl 17.30 – 18.30 Jag berättar om konsten att sova i träd och barnen
lämnar in sina Gosenallar. Alla nallar får en egen liten sele, så de inte kan trilla ner. Nallarna bäddas ner och hissas upp i trädet.

Du kan följa deras äventyr på facebook där bilder och småfilmer läggs upp lite dåd och då hela natten och morgonen.

Lördagen den 30/8
10 – 11.30  Nallefrukost. Biblioteket bjuder nallarna. Andra tar med egen frukost. Nallarna hissas ner och återförenas med sina barn. Nallarna berättar (genom barnen) vad som hänt på natten. Med Christinas hjälp.

Anmälan. Det är gratis att delta med sin nalle men asntalet platser är begränsat. Först till kvarn. Du anmäler din nalle genom att antingen ringa 042-106900 eller maila stadsbiblioteket@helsingborg.se

Tomte Urbanen har världspremiär i Lund

image

Streetart-installationen TomteUrbanen har äntligen nått offentligheten. Den visas på 7 olika platser i Lund 28/7- 10/8. Alla papperskorgar är olika, innehåller olika berättelser som alla handlar om tomtarnas urbanisering.

Platserna i Lund är: Västra Station (inne i entréhallen), Polishuset (parken mittemot), Stadsparken (vid voljärerna), Stenkrossen (i valvet), Botaniska Trädgården (vid växthusets entré), Stadsbiblioteket (entréhallen) och Stortorget (norra sidan).

Se mer på Tomteurbanens hemsida och Tomteurbanens facebooksida

 

Mata stadsbibl

 

 

Melkina & Dulcian på Höörs Barockfestival

Mekina_DucianFör att rädda livet på sig och familjen tar 10-åriga Melkina på sig broderns kläder, klipper av sin hårfläta och med trumpeten i hand tar hon värvning i danska armén. Året är 1624 när hon kommer till Kristianstad och ett mirakel ska ske tack vare det brådmogna tvillingparet.

Berättelsen framförs av CC ihop med eminenta Ensemble Mare Balticum. Sex musiker, sång och  kraftfull akustisk musik på instrument som t ex luta, viola da gamba och – så klart! – dulcian!

Söndag 15/7 2014 kl 14.

Galgträdets frukter

öga

Han blir hängd i ett högt träd men överlever.
När soldaterna avlägsnat sig häver han sig, med övermänskliga krafter, upp i repet och lossar snaran. Halvdöd, halvlevande,  flyr han ner genom galgträdets ihåliga stam till en håla i underjorden. Jorden fryser och alla som närmar sig förvandlas till is. Först kommer en av soldaterna som hängt honom, för att plundra liket. Sen kommer soldatens fästmö som letar efter fästmannen. Och sen kommer fästmöns mamma och sen … en lång rad av varelser. Marken fylls av vitnande benknotor runt ishålan i marken och trädet börjar bära underliga frukter.  Slutligen kommer den som ställer den rätta frågan till gasten.
Berättelsen framförs i första omgången på Kulturnatten i Växjö 25/1, vinterlovet i Svedala 17 och 19 februari och på Berättarfestivalen i Skellefteå 24-30 mars.
Fler bilder och mer om Gasten här.

Om drömmar i Emils kök

131217 Lokatt Mellansnack EJ

Jag var gäst i Emil Jensen kök under inspelningen av Mellansnack som sändes på juldagen i P1. Temat var sömn och drömmar, och jag måste erkänna att jag knappt kunde hålla mig vaken eftersom jag den här årstiden ligger i ide. De senaste dygnen har jag sovit ca 13 timmar  i snitt.  Som tur är är jag desto mer vaken under resten av året.

I programmet nämner jag saker om drömmar och sömn som någon kanske är nyfiken på att veta mer om.

Jag skrev en artikelserie om klara drömmar i DN 1995, läs dem alla tre här.

Tankar om glömskemuren, som jag kallar det.

Jag nämnde en relation till en Drömälskare, det har jag skrivit en novell om. Novellen Drömälskaren här. (Först publicerad i GP på 90-talet.)

En del Tankar för Dagen jag gjort genom åren, på temat drömmar, finns här:
Likvaka på biblioteket
En drömdröm
Sista Ordet

Diverse blogginlägg på temat drömmar finns här.

Och juldagens program, Mellansnack med Emil Jensen, så efterlyssnas här på SRplay.

Jag klättrar med sidenblus

Jag har blivit omsorgsfullt och proffsigt fotograferad för tidningen TURIST som ges ut av Svenska Turisttrafikföreningen. Roine Magnusson hyrde en skylift för att kunna komma åt ordentligt bland grenar. Lena Birgersson stod parat med anteckningsblocket och fångade ordfragment mellan klättringsbestyren. Vi höll på en hel dag i maj, och det var helt mörkt när jag slutligen drog ner repen.

I normalfall har jag inte sidenblus och pärlhalsband på när jag klättrar. Det är bara när det kommer såna här duktiga fotografer.

Se det fina reportaget här.

Gasten i Galgträdet

20131028-143835.jpg

- Ge mig det bästa som du har! väste Gasten och slet med ett raskt grepp blodådrorna ur den fastfrusne soldaten. Han nystade ihop dem till en trasslig härva som han slängde över axeln och gled sen tillbaka ner mellan galgträdets rötter till sin underjordiska håla.

Hur hemsk får en spökhistoria vara? Det beror naturligtvis på hur mycket publiken tål.

Gasten i Galgträdet har tillkommit bl a som en reaktion på en nyhet häromdan, om en man i Iran som dömdes till döden genom hängning, men överlevde. Det är så hemskt så jag vågar nästan inte tänka på det. Bara för några veckor sen skrev jag om en annan hängningsscen, som inleder berättelsen om Melkina och Dulcian (premiär till våren i en berättarkoncert med Ensemble Mare Balticum.) Och en av mina erotiska rysare handlar om ett kärlekspar som paddlar på Almaån och plötsligt paddlar rakt in i fötterna på en man som hängt sig i ett träd invid ån.

Det verkar vara ett återkommande tema i min fantasi. Varför berättar man då en spökhistoria om sådan sak? Kanske inte i första hand för att skrämma publiken, utan mer för att bemästra sin egen skräck. Kan man hjälpa åhörarna med på samma läkningsresa, i stället för att bara öka deras ångest, så är det en bra historia.

20131028-145047.jpg

Gasten i Galgträdet handlar om en man som för länge längesen skulle hängas av härjande soldater. De trodde han var död och gick för att slå läger. Senare på natten återvände en av soldaterna för att se om det fanns något värdefullt att plundra från den hängde mannen. Då var där ingen kropp men kvar i trädet hängde en lysande snara. När soldaten ska känna på den märkliga snaran går hans hand helt motståndslöst rätt  igenom. I samma ögonblick känner han en iskyla om sin ena fotled, ett järnhårt grepp av en ishand håller fast honom och nerifrån underjorden hörs en rosslande halvkvävd röst. – Ge mig det, ge mig det…

Vad var det då som gasten ville ha, han som flytt ur sin snara? Kom till Bara den 29 oktober kl 19, så får du höra. Samling vid Killehuset.

De lysande lamporna är mina egna konstruktioner, de hänger ner från grenarna och lyser utan sladd. Inuti varje glasbubbla finns Galggastens troféer.  Jag tycker skräck ska kopplas med skönhet. Blir det inte värre då? Värre, nä jag menar uthärdligare.

Spökhistorier och ålder

Foto: Katarina Nilsson

Vissa saker blir bättre ju äldre man blir. Till exempel förmågan att framkalla skräckkårar hos publiken. Jag blir själv rädd när jag ser den här bilden. Och jag som känner mig så snäll… Bilden är tagen i Aggarps Mölla, i Svedala 2011, där jag berättade om mina upplevelser av att ha sovit över föregående natt, vid Allhelgona.

Nu blir det nya spökberättelser, på spökvandring utomhus. GASTEN I GALGTRÄDET kallas min nya berättelse, mer om den senare.

Hållbar retorik

Berättelsens högsta önskan är att bli återberättad. Den drömmer om att åka världen runt, genom mun och öron som glatt bär fram den. På fribiljett! Den drömmer om att bli återbrukad. Den drömmer om evigt, hållbart liv.

Hur rustar man en berättelse för denna lyckliga resa?

Den 5 december håller jag en kurs i Hållbar retorik i arrangemang av Kulturkraft Syd. I Malmö.

Då ska vi undersöka den muntliga presentationens beståndsdelar och prova hur man får dem att komma till sin rätt med hjälp av dramaturgi, språk, kropp, röst och växelverkan med lyssnarna. Vi använder oss av retorikens grundbegrepp men applicerar dem i en konstnärlig metod.

Vi fokuserar speciellt på vad det är som gör en berättelse hållbar, d v s lämpad för spridning och återbruk. Det handlar dels om hur själva berättelsen upplevs i nusituationen där den berättas.  Men hur ska den kunna stanna i lyssnarnas minne? Vad är det med berättelsen som lockar folk att vilja återberätta den? Hur användbar är den i andra situationer förutom den ursprungliga? Vilket ”socialt kapital” kan berättelsen generera?

Workshopen är lekfull och praktisk. Både blyga och oblyga, tysta och pratiga är välkomna.

Vi gör också grundläggande röstövningar och får recept på hur man botar akut heshet.

Helhjärtat är nyckelordet!

Kursen är gratis för kulturarbetare. Anmälan senast 1 november här.

Tankar för dagen september 2013

3/9 Likvaka på biblioteket / att sova runt

Det här med att sova på konstiga ställen är en läggning jag har.  Den yttrar sig inte alltid så extremt som här. Även hemma i mitt eget hus har jag som en spelkarta av olika sovmöjligheter. Ibland kan variationen bestå i något så enkelt som att vända mig om och byta väderstreck i sängen. Under dagen växer det omedvetet fram en förberedelse eller längtan efter en viss sovplats eller sovriktning. Det är sällan något intellektuellt avgörande.

De gånger jag har haft rejäla hälsokriser i mitt liv så har det alltid yttrat sig alltid i en villrådighet om var  jag vill sova. När jag inte vet vart jag vill styra mina sömnsteg, då är det dags att söka läkare. Det är en hemsk känsla av att vara inte bara vilse utan även förlorad.

Sedan midsommar sover jag med fötter och ansikte vända mot öster och fönstret mot soluppgången. Där utanför är också den lilla hönsgården och hönsen sover knappt fem meter från mig, fågelvägen räknat. Ibland blir jag väckt av tuppen, men jag tror ofta det är vice versa, dvs att tuppen blir väckt av mig. Att jag skulle sova så här vara bara något jag visste, en kväll. Jag vet inte hur sådant växer fram. Plötsligt en dag vill jag sova i ett annat rum, ett annat väderstreck, på en annan höjd, utomhus, i ett träd…

Det finns folk med ätstörningar som i sin behandling måste lära sig att känna igen sin hunger och sina mättnadskänslor, vilka under lång tid blivit avtrubbade.  Är det nåt liknande jag håller på med? Jag har aldrig haft några direkta sömnstörningar, utom en tioårsperiod i 20-30-årsåldern då jag plågades av svåra mardrömmar. En teknik då, för att kunna somna om, var att jag började om från början.  Steg upp, klädde på mig,  drack en kopp te, borstade tänderna, gick och lade mig igen – men på en annan sovplats. Som om den förra var infekterad av mardrömmen.

Sedan slutade jag så gott som helt med mardrömmar, men min sovplatsscanning har jag fortsatt med.

I mitt liv är det ofta så att jag fortsätter att prova saker som man normalt sett kanske borde sluta med. Det kan vara fantasier eller tankeexperiment, men gäller också konkreta levnadssätt.

Jag är glad över att inte ha stoppat, eller behövt stoppa, mitt behov av att sova runt.

Lyssna här

 

10/9 Varför glömmer vi namn?

Jag fick ett email från en lyssnare som jag aldrig har träffat, ej heller sett någon bild av, men som återkommande hör av sig. När jag ser hans namn i meddelandelistan vet jag omedelbart vem det är. Aldrig några problem.

Men en gång satt jag på tåget hela vägen från Höör till Malmö (35 minuter) och hade ett mycket trevligt och givande samtal med en person som jag visste att jag kände någorlunda väl – men helt hade glömt namnet på. Det kom först efter vi hade skilts på stationen.

Det verkar som ifall namnet föregås av personen, så hamnar kopplingen i rätt fålla från början. Men om personen/ansiktet kommer före namnet, då gå vi lättare vilse.
Det kan möjligen förstärka min tes från denna Morgon Tanke, att det kan vara bra i evighetens perspektiv att lära sig möta människor utan de förutfattade identiteter som ett namn skapar.
Lyssna här

 

17/9 Tacka för maten

Själv slutade jag äta socker för flera år sen i samband med att jag hade tandställning, och upptäckte helt oavsiktligt hur bra jag mådde av det. Så jag fortsatte i samma stil. I en ansträngning att vara social i somras, ställde jag till med födelsedagskalas med kakor och tårta, i samma veva då även flera andra fester, bl a midsommar, firades i familjen. Min kropp som inte fått sötsaker på så länge reagerade våldsamt, jag svullnade upp och fick skyhögt blodtryck (har normalt mycket lågt). Det fick mig att börja sätta mig in i olika dieter och matens betydelse för hälsan. Det kommer ju ny forskning hela tiden så det gäller att hålla sig informerad.

Det finns mängder av olika dieter att välja mellan, beroende på vad man vill uppnå och vilken personlighetstyp man är. Det är som kursprogrammet från Vuxenskolan på hösten: det finns nåt för alla.

Jag tror att folk är olika i sina matbehov, på en skala från rovdjur till idisslare. Somliga behöver tät energi och kan äta sällan, andra mår bättre av att mumsa lite grann men oftare. Etik, eller brist på den, spelar in också.

Själv mår jag nu utmärkt på helt sockerfri mat med generellt låg kolhydratnivå (max 50 gr/ dygn). Utöver godis och kakor äter jag inte heller spannmål, bröd, pasta, fruktjuice  och sånt. Mjölk har jag inte druckit alls i vuxen ålder. Jag äter hemmaproducerade ägg ur trädgården, grönsaker, fisk och kött (ekologiskt, lamm, vilt.) Inte gris men gärna vildsvin. Aldrig fabriksuppfött. Get- och fårost.

Bästa riktlinjen: Köp inget som har en innehållsförteckning. Använd rena råvaror som du själv kan identifiera och där du vet vart du ska rikta ditt tack. Tacka Ko, tacka moder Broccoli. Tacka naturen för gåvan och ät med glädje, inte skuldkänslor.

Lyssna här.

 

24/9 För att dom kan, om råttor och människor

Jag har ett barnbarn som inte kan låta bli att pilla på grejer. Är det något som på minsta vis sticker ut, hänger ner, tittar fram – då måste han dra, peta, kolla. Det slutar ofta med kras och krasch och förtvivlan på alla håll. När vi sansat oss och jag försöker utröna VARFÖR han gjorde det så kan han inte svara. Det var handen eller fingret som gjorde det. Ibland är han djupt förtvivlad för han vet, när han gör det, att nu skulle han kanske fråga först. Men han kan inte låta bli, för han vill se vad som händer.

Anticimexkillen tänkte inte länge innan han svarade. Frågan var: varför gör råttor på detta viset (expanderar, förökar sig). – För att dom kan, var svaret.

De orden har gjort starkt intryck på mig. Konstigare är det inte. Man har ett finger, man pillar. Man har en röst, man talar. Man har ett skjutvapen, man trycker av. Man har ett fildelningsprogram, man laddar ner. Man har en flaska, man smakar. Man har läppar, man kysser. Man har en bomb, man fäller den.

Det är råttans taktik: För att dom kan.

Och människan? För att vi kan, det går av sig själv. Men för att vi vill, det är nåt annat. Kalla det ett moral, etik, konsekvensanalys?

Eller, som med mitt barnbarn: mognad.

(Anticimexintervjun var i ett radioprogram jag hörde. Jag har ansträngt mig att leta reda på vilket och alla tips har lett till Hanna Hellquists underbara dokumentär Storstadsdjungeln. Men vid återlyssning på det har jag inte kunna hitta det exakta citatet. Ber om ursäkt för det, men jag har gjort vad jag kunde.)

Lyssna på programmet här.

 

 

Brunnsdjup på Brunnshög

I somras gjorde jag en sagovandring i form av optiska brunnar i parken som håller på att utvecklas i norra Lund, stadsdelen Brunnshög. Det är land art som baseras på berättande och på att kika ner i underjorden.
Så här resonerade jag. Varför heter det Brunnshög? I min värld är brunnar djupa, inte höga. Så föddes idén att skapa djupa brunnar på Brunnshög.
De fyra Brunnsdjupen är skapade som en fantasins spegelbild av ett liv ovan markytan.
Brunnarnas ovansida ligger strax ovanför markytan. Det är cirka 100 meter mellan brunnarna och en stig, slagen i gräset, vindlar mellan dem. Ett soptunnelock täcker linsen som man tittar ner genom.  Diametern på ovansida och lock ger illusion av en stor brunn, alltså stort djup. Men i själva verket är innanmätet endast 30 cm i radie och djupet ca 50 cm.
Längst ner är en led-lampa som lyser upp genom ett foto. Där finns också en spegel. I utrymmet från bottnen och upp är olika objekt installerade, små scener där en fågelmamma och hennes unge återkommer. Där finns t ex spindelnät, skelettdelar, antika mynt, klockor, fågelägg, ett pärlhalsband mm. Halvvägs upp i röret ser man öppningen till en liten belyst tunnel. Tanken är att fågeln färdas underjordiskt, via tunneln, från brunn till brunn.
Över öppningen sitter en bred förstoringslins, som tillsammans med spegeln i andra änden skapar ett hisnande djup i brunnen
Interiörerna är tänkta att inspirera till olika led i en en sammanhängande berättelse.
Det är svårt att ge rättvisande bilder av upplevelsen och djupkänslan, svårt att fotografera ner genom en annan lins.
Men så här ser bottenbilderna ut och en aning av hur hela bilden ter sig.

Brunnshögsinstallationen var ett arrangemang inom Sommarlund. Kari Ståbi var attributör och stod för realisering och tillverkning av brunnshöljena.

Namnet Brunnshög kommer från SERGEANT CARL FREDRIK BRUNNSTRÖM som var arrendator på gården Brunnshöj åren 1860-1871. Han bodde där och skötte gården från 40 års ålder tills han blev 51. Mer än så vet vi för ögonblicket inte om honom.

Så här skrev Sydsvenska Dagbladet: Sagan är gömd i jorden

 

TomteUrbanen kavlar upp ärmarna

Nu är det dags att gå vidare i gestaltningen av TomteUrbanen.

Här är den senaste projektbeskrivningen (pdf).

Under sommaren har min första prototyp NYANLÄNDA stått vid en verandastolpe i trädgården. Planteringen på taket, som gjordes i februari, har fått flytta ut i rabatten och nu är det nya blomster som ska på. Höstblomster! Perenner förstås, tåliga ska de vara för miljön på tomtetaket är minst sagt utsatt.

Till helgen har vi Kulturnatt i Tjörnarp. Då kommer TomteUrbanen /Nyanlända att ställas ut i skogen. Ett bekymmer är att denna första prototyp gjordes för nätström, alltså behövs en kabel. Ute i skogen?!

Det löser sig. Jag får låna både ström och 150 meter kabel av kyrkan.

Så besvärliga kommer inte de övriga papperskorgarna att göras. De ska gå på solcell och dynamokraft från publiken! Är det utekonst så är det. Men kanske är det ändå bra att en av dem kan ställas ut inne…

 

Före och innan tuppen

20130907-100452.jpg
De flesta människor har varit med om att vakna precis innan väckarklockan ringer, särskilt de som har regelbundna vanor. Det var inget konstigt på den tiden när väckarklockorna var mekaniska och fjädrarna inne i uret började rassla en stund innan. Men det händer även med mobiler.

Somliga har ett inprogrammerat diskret pip någon halvminut före själva signalen. Det kan vara tillräckligt för att väcka den som vet att väckning väntar. Men även utan detta pip finns det folk som vaknar före klockan. Det sitter i kroppen.

Det finns till och med folk som påstår att de kan ställa in tiden för sitt uppvaknande helt utan klocka. Jag vet inte om det är bevisat, kanske vaknar de till då och då och kollar ljuset eller klockan men somnar genast om och glömmer det, ifall det inte är dags?

Sen ett år tillbaks har jag höns, och en tupp. När han började gala (vid könsmognaden, ca 5 mån) var det till att börja med halvhjärtat och rossligt. Nu är det en praktfull och distinkt signal som inte kan undgå någon i byn runt omkring.

I flera veckor nu har han tagit det mycket lugnt, inte galit alls på morgonen. Semester? Sommarlov? Men från och med denna veckan har han satt igång igen.

Det stör inte mig om jag vill fortsätta sova, jag bara somnar om. Men det konstiga har hänt att jag numera vaknar en liten stund innan hans första galande kommer. Och han gal inte regelbundet så jag kan inte veta under natten när det ska komma.

Finns det nån rosslig mekanism inuti i honom som omärkligt varnar mig? Ja, så klart, han vaknar väl och öppnar ögonen. Sträcker sig. Harklar sig kanske. Och han tar sats.

Har ni sett en tupp ta sats för att gala? Det är pampigt. Han pumpar upp hela kroppen med luft, ställer sig på tå, sträcker huvudet mot himlen, fäller ut vingarna, och sen trycker han på med all den kraft som hans lekamen kan uppbringa. Snacka om magstöd.

En viktig indikator på ett hälsosamt leverne är att klara sig utan väckarklocka. Sömnen ska få leva sitt liv och drömmarna avsluta sig själva i rätt takt. Metabolismen ska också få jobba i fred. Det är så klart inte alltid som den önskningen kan uppfyllas. Man kan skylla på barn och jobbtider men oftast handlar det om att man inte går och lägger sig i tid.

Men hur har folk klarat sig genom tiderna, utan väckarklocka? Det kan ju inte ha varit alltid som schemat har sammanfallit med tuppens?  Upp och lägga ved på elden, hålla vakt mot rovdjur. Packa tidigt för att hinna vandra eller rida till nästa ställe, alla möjliga anledningar folk har haft att stiga upp före tuppen.

Jag tror jag har kommit på hur de gjorde. När jag sover i träd är jag noga med att inte dricka något på kvällen för jag vill inte hamna i situationen att bli kissnödig på natten. I somras slog det mig att man naturligtvis kan göra tvärtom: avsiktligt dricka extra mycket för att en full blåsa ska väcka en. Kanske kan man t o m dosera drickandet så att man kan ställa in en viss väckningstid? Halv flaska klockan fyra, hel klockan två?

Kanske är det det som jag undermedvetet uppfattar, stunden innan tuppen gal: hur han öppnar gylfen för att pinka.

Och lösningen för att få en ostörd lördagmorgon är naturligtvis att dra in kvällstéet för hönsen på fredan.

 

 

Glimmingehus igen

Trovärdighet i fakta och fiktion, med exempel i spöksalen.

Det ska bli SÅ roligt att återse Borgstugan på Glimmingehus, där jag berättade en hel sommar 2001.  Flera av de berättelser jag skapade där har jag fortsatt att berätta, och de har blivit något av paradnummer. Det gäller t ex ÅSKFLICKAN och HUNTER I FÄNGELSET.

Nu ligger den infrysta rosen i frysen, i väntan på att få droppa av sig i Brogstugan ikväll.

120.000 i utvecklingsbidrag till Tomte Urbanen

Tomte Urbanen har beviljats ett utvecklingsbidrag på 120.000 kr från Kultur Skåne för att skapa en vandringsled på 10 st tomteboställen inredda i offentliga papperskorgar. Tomtarna kastar hattarna i taket och hurrar, men först tar de av dem, bugar djupt och tackar Kultur Skåne.  Skattepengar, anser tomtarna, är de värdefullaste pengar som finns och de ska förvaltas med kärlek, fantasi och stora nypor tomtevett.