Mardrömspodden publicerar mardrömmar

Mardrömspodden lägger nu i snabb följd ut avsnitten inspelade i den rullande Hjulstudion under höstlovet och halloween i Kristianstad. Här nedan är länken till avsnittet inspelat utanför Regionmuseet lördagen 27 november 2018.

Följande avsnitt inspelade i Näsby, Tollarp, Huaröd och  Aktivitetshuset Slottet kommer inom de följande dagarna.

Följ gärna Mardrömspoddens egen sajt.

När flamman lyser starkast syns redan stickan krokna svart i andra änden

Nya tankar för dagen från Claesson kommer här. Söndag 21/10 sänds det avsnitt som handlar om ”vi”. Jag har länge retat mig på hur slarvigt det används, för att inkludera folk som kankse inte alls vill bli inkluderade. När jag började nysta i denna fråga, och varför pluralis paternalis provocerar mig så, leddes jag in i allt djupare frågor om vem jag själv egentligen är, eller vill, vara ”vi” med. Det blev till en berättelse om kärleken.

Så kan ett ”vi” blossa upp, i en liten tid, ett litet rum. En flamma från ett tändsticksbloss – när den lyser starkast syns redan stickan krokna svart i andra änden.

Lyssna här.

Följande tankar denna omgången sänds 15 och 22 november.

 

Mardrömspodden har urpremiär till halloween

Första uppdraget för Hjulstudion går av stapeln vid halloween. Mardrömspodden blir en del av Kristianstad höstlovsaktiviteter 27 oktober till 2 november. Hjulstudion åker runt och parkerar på följande platser: Stora torg, Huaröd, Tollarp, Charlottenborg, Näsby. Alla mellan 6 -15 år får möjlighet att komma in och berätta om en mardröm de haft. Anonymt, förstås! Men alla kan försås inte komma på en gång, max 3 åt gången, på mottagningstiderna.  Hjulstudion är 560 x 225 cm, men rymmer en skön u-soffa kring inspelningsbordet.

Under oktober månad spelar jag in tre pilotavsnitt, för att söka mig fram till formen och prova tekniken.

Det första pilotavsnittet spelades in på gallerinatten i Malmö den 29 september. Tack alla ni som besökte mig på Helmfeltsgatan! Ljudet blev jättebra och det låter fint med sorlet från de förbipasserande gallerinattsflanörerna på trottoaren utanför. Redigering pågår och när avsnittet är ute på nätet meddelar jag det här på Instagram och Facebook.

Inom kort kommer Mardrömspoddens egen hemsida upp, kika in här igen för att få veta alla detaljer.
Nu kör vi!

Talbok och ljudbok – vad är skillnaden?

Gestaltad eller neutral inläsning?

Nu har talboken släppts av MTM, Myndigheten för tillgängliga medier. Den är i både ljudfil och punktskrift, för läsare som har svårigheter att läsa vanlig bok. Det är en icke kommersiell produkt som inte går att köpa utan endast låna via bibliotek, för den som har rättighet att logga in på Legimus . Titta gärna på startsidan och se vad som finns.

Vad är skillnaden mellan tillgänglig talbok och kommersiell ljudbok? Talboken ska vara neutral och inte innehålla gestaltning. Det är en uppläsning, ett slags transformering från text till ljud. Ljudböcker däremot görs ofta med konstnärlig gestaltning, även om det varierar väldigt mycket mellan olika skådespelare.

Här är två lyssningsprov på samma avsnitt i de olika inspelningarna. Lyssna gärna och jämför!

Lyssningsprov på talboken av MTM – Doktorn i Hammenhög, inledningen, inläsning av Marika Bergström

Lyssningprov på samma avsnitt i Triangelhissens produktionDoktorn i Hammenhög, inledningen, inläsning av författaren, Christina Claesson:

Det finns vissa skillnader. Dels naturligtvis genom det nyss nämnda, talbok vs ljudbok. Sen är är det skillnad på skådespelare och berättande författare. Och dialekten förstås.

Här finns ytterligare ett smakprov, ur en annan berättelse, inspelad av Triangelhissen. En bit mitt ur ”Flickan med glashanden”

Triangelhissens produktion är gjord på Umamiproduktions studio i Malmö och ljudtekniker var Johan Chandorkar.

Efterord till Glimmingehus/2

Om den muntliga skapelseprocessen bakom del 2 / På Pränt

Jag berättar ofta skrönor, vars poäng och existensberättigande är att gränsen till sanningen överskrids med råge. Folk frågar ofta om det är sant, det jag berättar.

En befogad fråga, som vi kanske avfärdar lite väl lättvindigt, i dessa dagar när källkritik seglar upp som ett nytt skolämne och fake news har kommit att bli en ny genre i sig.

Mitt svar har alltid varit att allt jag berättar är sant — men somligt har inte hänt än.

Det är ju också ett charmigt och rappt svar, som avfärdar fortsatt diskussion.

Men hur sant är det egentligen, det jag berättar?

Jag tar frågan på allvar i det följande och hoppas att det inte förstör nöjet för någon.

ÄNGELN OCH FÅNGKÖREN.

Allt av det oförklarliga hände precis så som jag skriver, med reservationen att det var en subjektiv upplevelse.

Det finns inget tillfogat eller tillrättalagt för att skapa en bra story. Där finns ju heller inget riktigt slut, ingen tydlig poäng. Jag har bara försökt att redogöra för omständigheterna så sanningsenligt som möjligt.

Jag har aldrig nånsin varit så rädd och heller aldrig upplevt något så vackert.

Vem var ängeln? Och fångkören? Varför var rösterna så plågade?

Två gånger i mitt liv har jag hört den där rösten, som jag endast kan beskriva som en ängels. Jag har då och då hört andra röster, men änglarösten endast två gånger.

Första gången var några år tidigare, hemma i loftsängen i kammaren på Kärleksgatan i Malmö, där jag bodde då. Det var en period då jag hade stort medialt fokus på mig med anledning av en debatt om skolorna i Malmö, som jag hade initierat. Jag var jagad som intervjuoffer, ombedd att komma och föreläsa och uttala mig överallt. Det hände efter en period av depression och nu kastades jag plötsligt in i ett halvmaniskt tillstånd.

Mitt i natten, under lugn sömn, vaknade jag av vibrationer i den väggfasta loftsängen. Och rösten, som mycket tydligt, mycket kärleksfullt, frågade:

”Och hur stort är det?”

Jag berättade om det i bilen dan efter, på väg till en berättarföreställning med mina dåvarande berättarkollegor Anders Granström och Svend Erik Engh. De skrattade rått och gott. Jag hade den senaste tiden varit inte så lite självupptagen. Deras reaktion fick mig att se ängelns budskap i ett tydligt ljus. Bra sagt, av en ängel, att utan användning av ordet ”grandios” få mig att hålla mig på jorden

Även vid tillfället i Glimmingehus befann jag mig i ett uppskruvat tillstånd. Jag hade just kommit hem från en resa till Peru, en resa som väl snarast får betecknas som en pilgrimsresa i namn av energihealing.

Vi hade ridit i Anderna på små oskodda hästar på rassliga branta stigar upp till glaciären på fem tusen meters höjd, sovit i tält, ätit sparsamt. Det var påfrestande i den tunna luften och gruppen jag reste med fungerade illa. Några hade burit en guruambition med sig och andra en längtan efter frälsning, och jag har svårt för båda.

Jag höll mig mycket för mig själv och arbetade på berättelserna jag skulle göra på Glimmingehus när jag kom hem.

Den övning som jag hela tiden praktiserade ensam, vid sidan om, var vanan att varje kväll före sömnen tänka igenom dagens alla förlopp baklänges, minut för minut, som en lång sammanhängande kedja. En snabbspolning bakåt. Jag vill minnas det var nåt tibetanskt som jag snappat upp ur någon av alla de böcker i ämnet jag läste vid den tiden.

Det var bra för minnet och jag tänkte mig också att det var bra för drömmarna. Att liksom avverka dagsresterna redan före insomnandet för att sedan kunna gå rätt på de djupare drömmarna i sömnen.

Jag har inte berättat den här historien om Ängeln och fångkören så många gånger offentligt. Mest för att jag tycker att den saknar ett ordentligt slut eller en förklaring. Och att tillfoga något sådant skulle kännas som att begå våld på erfarenheten.

Vissa historier ska man heller inte berätta för ofta, för det verkliga minnet riskerar så småningom att begravas under lagren av återberättelser.

Detta var ingen dröm, det hävdar jag bestämt. Jag var vaken och de yttre händelserna, nattvakten, bilmotorn och rasslet av hänglåset, de skedde på riktigt. Hunden var hysterisk av skräck. Och porten blev helt bevisligen låst och förblev så tills personalen öppnade vid niotiden.

En enda sak är konstruerad i den här berättelsen, en praktisk detalj snarast. Mobilen, som ljudteknikern hittade. Men det har ju inte med denna berättelsen att göra. (Se Penicillinpiloten.)

Vad menade ängeln med att jag ”var tillbaka”?

Varför uppfattade jag honom som min storebror?

Vilka var de instängda mansrösterna i källaren?

Jag vet inte.

Om någon har kompletterande synpunkter på de här sakerna så hör gärna av er, jag vill själv gärna veta.

EVIGHETENS PERSPEKTIV. Den här lilla sedelärande fabeln har, till skillnad från de övriga, sitt ursprung i ett skriftligt format. Möjligen var det en av krönikorna jag skrev i Dagens Nyheter på 90-talet, jag minns inte exakt. Eller kanske nån radiokrönika. Den ingick sedan i samlingen av krönikor Det blir aldrig mer nu än nu (Carlssons 1994).

Jag har berättat den muntligt vid flera tillfällen och brukar förlägga den till ett ställe som publiken känner till och som jag plockar en detaljerad beskrivning ur. Naturligtvis skulle mannen med sina högmodiga tankar om en reinkarnationskarriär även få lov att besöka Glimmingehus.

Berättelsen uppstod med min pappa i tankarna, vid ett tillfälle då jag var särskilt trött på honom. Han hade just den bakgrund som beskrivs här: dog i en olycka men återupplivades, och ville därefter inte tillhöra den smutsiga jordiska tillvaron. Den delen av hans berättelse har jag all respekt för. Men, som jag sagt tidigare, den största frestelsen som djävulen kan utsätta en för är inte makt, pengar eller berömmelse. Det är frestelsen att spela rollen som guru.

Det slår mig att en annan frestelse är att göra sig märkvärdig på bekostnad av andras svagheter, må min pappa i sin eviga himmel förlåta mig för det.

PENICILLINPILOTEN. Den här har en lång och vindlande historia som radioberättelse. Det började med att Fredrik Pålsson, på den tiden han var redaktör för OBSet i P1, beställde en alternativ skildring av de tre vise männens vandring till Betlehem.

Tre författare tilldelades var sin vis man, jag fick Kaspar. (Jag vill minnas att de övriga var René Vaquez Dias och … vad heter han den långe med den fina basrösten? Jo Evan Storm.) Jag vet inte hur jag kom på att Kaspar skulle färdas baklänges i tiden, men det föll sig väl naturligt med tanke på att de alla skulle landa samtidigt i Betlehem.

Det var ett roligt jobb med fina resultat. Det sändes i repris vid mer än ett tillfälle. Det satte igång mina fantasier och jag kände att där fanns mer att utvinna ur uppslaget.

Några år senare fick jag i uppdrag att göra en adventskalender åt Radio Kristianstad, att sändas en kvart om dagen fram till jul.

Vid den tiden var jag matte till tryffelgrisen Carmen, som jag skrev krönikor om varje vecka i Kristianstadsbladet. Hon var en stor läsarfavorit. (När hon sedermera dog var det landssorg i norra Skåne.) Det fanns ett litet önskemål om att Carmen på något vis skulle ingå.

Jag slog ihop två bra historier och gjorde en adventskalender, Kirskålens hemlighet, som beskriver hur jag och min gris blir förgiftade av kirskålsrök och börjar resa baklänges i tiden. Var natt förflyttar vi oss 3 år och 325 dagar bakåt i tid, vilket lustigt nog innebär att vi hamnar i Betlehem just i december år noll. Den nördige läsaren kan härav räkna baklänges på baklänges och lista ut vilket år adventskalendern sändes.

Jag skrev kalendern parallellt med att den sändes och körde var tredje dag med tre rykande färska avsnitt till Radio Kristianstad för att göra inläsningen. En hel världshistoria skulle genomkorsas och den fiktiva berättelsen hänga ihop. Det krävde en del forskning kring Newton, häxprocesser, benediktinmunkar och Leonardo da Vinci. Heliga Birgitta kom också med på ett hörn, där hon kom snubblande över en piazza i Rom.

Jag var tvungen att ta främst sånt jag redan kände till eller hade skrivit om tidigare. Det är ju så det är för en författare som lever, för all del för konsten, men i det materiella ur hand i mun.

Fredrik Brofalk var tekniker och bidrog med tålamod, skicklig redigering och fräscha ljudeffekter av olika grisbelägenheter. Det är ett ljust minne.

Berättelsen om Glimmingehus ingick i avsnitt fyra och fem. Det vore oförlåtligt att inte återge det i en bok om Glimmingehus, men tryffelgrisen fick jag utesluta annars skulle jag hamna för långt på avvägar.

Professor Hagerman och hans fru Karin är autentiska, numera avlidna, släktingar till mig. Gösta Hagerman var en framstående dermatolog (hudläkare), allergispecialist och forskare, och den första läkare i Sverige som fick tillgång till penicillinet. Ur hans mun har jag skildringen om hur penicillinet smugglades in med fallskärm av ett engelskt flygplan via Bornholm och Glimmingehus under andra världskriget.

Likaså är det hans autentiska ordval i beskrivningen av raggningen av prostituerade på Västergatan i Malmö. Det var faktiskt så det gick till och femtio kronor var arvodet åt försökspersonerna.

Jag minns inte säkert om han någonsin nämnde platsen där ”flickorna” internerades i försöket. Jag har för enkelhets skull placerat dem i närheten av själva smugglingen. Och att planet blev nedskjutet och piloten omhändertogs, det är nog för bra för att vara sant. Om jag känner mig själv rätt.

Hagelgeväret däremot, som professorn skjuter råkor med, ärvde jag senare efter hans död. Det är ett tolvkalibrigt Eckermann tillverkat i Huskvarna1939, och det kändes angeläget för mig att röva det med mig från borgen.

Men det är en annan historia.

Ja, så mycket är sant i den berättelsen.

HUNTER, DRÄPARHUNDEN. Denna berättelsen är en av mina favoriter att berätta och den har nog luftats genom min andedräkt ett par hundra gånger. Det kändes som en självklarhet att Hunter, tillsammans med Åskflickan, skulle få skapa titeln till den här boken. Det bestämdes redan för ett år sen och omslaget har legat klart sen dess.

Nu när jag har skrivit ner även de andra berättelserna är jag inte längre så säker på att Hunter är huvudnumret. Den är jätterolig att berätta, det är kul att få fläska på, men i skrift känns alla överdrifter och groteskerier inte lika lustiga. Eller, jag vet inte. Kanske har jag kört den för mycket.

Hunter uppstod som en hybrid av tre saker.

För det första fick jag redan tidigt på Glimmingehus höra talas om den svarta hund som många påstår sig ha sett traska över borggården, gärna vid skymningstid. Själv såg jag honom aldrig men en sån allmänt känd personlighet måste ju hedras med en berättelse.

För det andra hade jag de föregående åren undervisat i berättarkonst på kriminalvårdens anstalt på Kirseberg i Malmö. Mina elever var tungt kriminella män med mycket grova brott i sina CV.

Varje dag var fylld av dramatik. En morgon var det stora samtalsämnet att en nyanländ osäker kille hade kommit till duschrummet och duschat med kalsongerna på. Det gav upphov till vilda gapskratt och historien valsade runt i flera dar. Det kan ju finnas skäl att vara försiktig med allt möjligt i den djungel som ett fängelse är, och jag grät inombords när jag hörde duschrumshistorien.

Det var bara en av alla händelser och jag funderade mycket på hur jag skulle kunna skriva eller berätta om de här sakerna utan att utelämna någon.

När jag kom på att göra om alla de ”intagna” till hundar så hittade jag plötsligt ett sätt att kunna vara både grov och respektfull på samma gång.

Ja, jag har berättat den på fängelse också, till stor förtjusning för den publiken

Den tredje ingrediensen här är Kurosawa, den japanske filmaren, som gjort en samurajfilm på en gammal japansk myt. En samuraj börjar bli gammal och svag och för att fortfarande kunna sätta skräck i fiender, tar han på sig en djävulsmask. Masken växer sen fast, till stor vånda för den stackars samurajen, som blir ond på riktigt.

Jag minns inte hur det slutade. Men jag vet att jag blev oerhört fascinerad av temat och gick i flera år och funderade på hur jag skulle göra en maskberättelse.

Med Hunter sker ju det motsatta: Han vill vara ond men blir snäll och god mot sin vilja.

Först efter att berättelsen var klar och hade börjat finna sin form ordentligt, gick det upp för mig att den ju kan ses som en metafor för kognitiv beteendeterapi.

GULDKRAGEN. För några år sen hade jag en enstaka berättarkväll på Glimmingehus, det var upptakten till ett sommaruniversitet arrangerat av Tredje Rummet.

Aftonen inleddes med att en musikgrupp spelade ett par stycken och därefter skulle jag ta över. Medan musiken pågick satt jag på en väggbänk i bakgrunden och gick i huvudet igenom vad jag skulle berätta. Jag kör sällan med lappar utan vill ha allt i huvudet.

Till saken hör, att jag ett par timmar innan hade tagit en promenad runt borgen för att ladda. Jag hade passat på att lägga upp en notis med ett foto på Facebook, och medan jag rundar borgen kommer en kommentar från Lasse Westman, som bodde i Brasilien.

”Vet du att dom blandade blomfrön i utsädet för att avslöja dom fattiga bönderna som snodde av säden. Dom gula blommorna kallades för gullkrage och syntes långa vägar. Bönderna blev hårt straffade.”

När jag en timme senare satt på bänken och väntade på att berätta fick jag idén att låta den stackars bonden berätta sin historia baklänges, för att det inte skulle bli allt för tung. Jag vill minnas att det blev en stark och gripande stund. Men jag gjorde inga anteckningar så jag minns inte om jag har lyckats återskapa den i skrift på samma sätt.

RIDDAR PILÖGA OCH HÖNANS BLICK. Den här berättelsen hade jag med i programmet Väggarna Viskar, men har inte berättat den därefter. Jag kände mig inte nöjd med utformningen och det blev aldrig av att jag satte mig ner och jobbade igenom den ordentligt.

Men jag har i flera år gått och längtat efter att hugga tag i den. Basen i storyn är ju Meretes tes att man måste kunna andas in den sista utandningsluften hos någon man dödar, för att inte drabbas av den andres svagheter.

Det där låter som en gammal hednisk visdom från nåt krigiskt släkte. Vad jag vet har jag kommit på det själv, så jag har ingen att skylla på. Jag har inga problem med den utsagan och man måste ju inte hålla med alla sina karaktärer om allt.

Problemet var Riddaren. Jag vill inte kalla honom Ulfstand, för jag vet inte om han hade den problematiken. Det fick bli Pilöga i stället. Och hunden fick bli Ulfsben. Men framför allt kan det vara besvärligt att ha en osympatisk person som huvudperson.

I den här utformningen kanske det finns hopp om honom ändå, om och när han läkt sina sår.

Intervju med mig själv m anl av 30-årsplan och bokutgivning

Hunter omslag. Elak hund,snäll hund i kedjor.

Del  2 i sviten om Glimmingehus: Hunter dräparhunden kommer ut den 19 juli. Releasen går av stapeln på Glimmingehus kl 17, och följs direkt av en berättarföreställning där jag framför några av mina ruggiga originalberättelser.

 

DRÄPARHUNDEN YLAR, heter föreställningen

Här är en intervju med mig:


För drygt ett år sedan gjorde Christina Claesson en 30-årsplan. Djärvt? Av en 66-åring? Äsch, det går ju att ändra vid behov. Planen bestod av fyra punkter. En av dem stipulerar att 30 böcker ska ges ut inom 30-årsramen. Idag, 15 månader senare, kommer bok nr 2.

Hinner du? Du ligger ju lite efter?
– Det beror på hur man räknar. Det tog ju tid i början, att starta upp förlag (Triangelhissen) och lära sig allt om tryckerier och distribution. Men nu så… jag hinner ikapp före årets slut. Ytterligare två böcker ligger i pipeline, med färdiga omslag och inlagor.
– Varför just 30 år?
– Snygg och jämn siffra. Och tänk dig om du skulle födas idag. Och har 30 år framför dig. Det är ju ett helt liv. Sen tänker jag att 96 år kan vara lagom ålder att ta paus och samla sig inför avfärden.
– Avfärd? Vart då?
– Jag har alltid sett mig som att jag kommer från framtiden, och reser baklänges. Jag är en tidsresenär med ett uppdrag, som jag måste redovisa.
– Till vem då?
– Dom där framme. Eller där bak, beroende på.
– Du har ju ägnat största delen av ditt skapande åt muntliga berättelser. Är du egentligen en författare?
– Jag hittar på berättelser. Berättelser är mitt sätt att tänka och leva. Jag gör vad som helst för en god berättelse. När jag skriver berättelserna är jag väl vad man kallar författare. Men det är en intressant fråga. Är man författare, om man skriver massor av böcker, men ingen läser dem? Förresten skriver alla människor böcker nuförtiden. Det är ju lätt att säga, att man skriver en bok. Vad man gör, är ju att man skriver ett manus som sen, kanske, blir en bok. Nu föredrar jag att kalla det ”jag gör böcker”. Alltihop, hela vägen. Det är jätteroligt och jag har fått enorm inspiration av att ha makt över hela utgivningsprocessen. Jag skriver så jag hinner knappt sova.
– Den nya boken, Hunter dräparhunden, vad handlar den om?
– Det är en baklängesresa med nedslagspunkter på Glimmingehus, och dom händelserna har blivit lagrade i borgens väggar. Det handlar bl a om Hunter, spökhunden på Glimmingehus, den leaste hunden nånsin, som bet ihjäl Oscar den andres hovarkeolog, hamnade på Ystads fängelse och sen, av ett ironiskt öde, blir snäll mot sin vilja. Ett tidigt case av spontan kognitiv beteendeterapi.
En annan berättelse handlar om hur det första penicillinet kom till Sverige, insmugglat av ett engelskt flygplan, som störtade utanför Glimmingehus. Den berättelsen har jag fått direkt av doktorn som tog emot sändningen, och förbättrat lite grann. Sen är det en berättelse om en riddare som vill lära sig att döda utan att fega, den är ruskig. Och sen är där –
– Okej, men de som hört dig berätta de här historierna live, kommer de att känna igen dem i skrift?
– O ja. De förändras ju lite förstås. När man gör film av böcker brukar folk diskutera, vilken var bäst? De flesta gillar böckerna bäst, eftersom där skapar man sina egna bilder i läsningen och sen blir man besviken av filmen. Men de vill ändå se filmen. Jag tror det finns en poäng i att uppleva de olika formaten, och att de berikar varann.
– Du ger ut böckerna som ljudbok också? Muntligt – skriftligt – muntligt igen… Varvet runt?
– Ja det blir lite snurrigt. När jag sen berättar än en gång vet jag faktiskt inte vilken version jag berättar. Den ursprungliga muntliga? Den skriftliga? Eller ljudboksversionen baserad på boken? Nä, jag vet inte vad jag ska kalla det. Berättartradition, kanske? Publiken är det viktiga.
– Det finns inte många som du. Att teckna ned muntliga berättelser som andra

har hittat på, det ser man ju. Men att skriva ner sin egen berättartradition? Hur vanligt är det?
– Ovanligt. H C Andersen, Piraten, Torgny Lindgren …
– Du har blivit jämförd med Karen Blixen.
– Ja! Det gillar jag! Fast jag har ju ingen kaffefarm. I gengäld har jag odlat tryffel. Duger det?

* * *

HUNTER dräparhunden bokrelease på Glimmingehus 19 juli

Hunter dräparhunden, utkommer 19 juli med release på Glimmingehus

Dags för del 2 i serien På Pränt! 19 juli 2018 är det release för HUNTER DRÄPARHUNDEN på Glimmingehus kl 17. Samma kväll kl 18.30 ger Christina Claesson en berättarföreställning Dräparhunden ylar.

 

Så är det dags för nummer två! Efter ÅSKFLICKAN förra sommaren kommer nu fler berättelser inspirerade av Glimmingehus och mitt berättande där.  I Åskflickan samlade jag magiskt-spöklika berättelser. I Hunter dräparhunden blir det mer gastkramande fasligt-spöklikt där Hunter är huvudberättelsen. 

Berättelsen om Hunter dräparhunden, som välförtjänt hamnade på Ystads fängelse, har liksom Åskflickan varit ett av mina paradnummer de senaste 13 åren.  Jag fick höra från många håll att en svart spökhund hade observerats när den traskade över borggården i skymningen. Detta var 2002 när jag förberedde föresällningarna av Väggarna viskar. Bilden stannade i mitt bakhuvud.

Samtidigt gick jag med purfärska upplevelser av att ha undervisat grovt kriminella män på fängelset i Kirseberg i Malmö. I två somrar undervisade jag dem i berättarkonst. Jag vet inte vem som lärde sig mest. Berättare, det finns det gott om på fängelset. Det kan jag utveckla mer nån annan gång, hur det kommer sig. Dels har de övat sig i att klara livhanken genom att ljuga. Dels är det min tydliga erfarenhet att dyslektiker ofta är bättre berättare än andra – eftersom de hela livet övat sitt minne och att suga i sig muntlig information när sådan gives.

I lektionssalen på fängelset återgavs under ljudliga gapskratt en incident i duschrummet samma morgon. En nyanländ fånge, en kille från Peru om jag minns rätt, hade i skräck för vad han befarade kunde hända behållt kalsongerna på i duschen. Detta blev föremål för många hånfulla skratt och historien förbättrades naturligtvis för var gång den återberättades. Jag grät inombords när jag hörde det, en av alla dessa inblickar i en värld med så stenhårda oskrivna regler.
Jag ville gärna göra berättelser om mina erfarenheter av fängelset, men det kändes fel att exploatera livs levande människoöden för det. Jag ville inte att någon skulle känna sig utpekad. Och att berätta om sådana verkliga, tragiska livsöden kräver ju också det rätta sammanhanget av förståelse.

Men så kom en tredje ingrediens och förenade dessa två element, den svarta hunden på borggården och killen med kalsongerna i fängelsets duschrum. Jag erinrade mig en japansk film, säkert av Kurosawa, där en samuraj lånar en ond mask för att få kraft, och masken växer fast på hans ansikte, han blir aldrig kvitt ondskan som han lekte med.  Som jag ofta göra, så vänder jag reflexmässigt bak och fram på saker och ting när jag vill granska dem. Om det var tvärtom? Att man tar på sig en god mask som växer fast? Vad händer då?

Den idén blev kittet som sammanfogade den svarta hunden med Kirsebergsfängelset, och Hunter dräparhunden föddes.

Att jag sen hade läst massvis om Adèle Rosencrantz, kallad Nådan, den sista adliga ägaren av Glimmingehus, satte sedan färg och must på hela berättelsen.

När jag övade in de här berättelserna hade jag stor hjälp av min berättarkollega Svend-Erik Engh, som drev mig att ta ut svängarna i groteskeri.

-Hur äcklig var hon, Nådan?

– Hon hade tjocka sorgkanter under naglarna.

– Hur tjocka?

– Som lakritsremmar.

– Och hur var hennes andedräkt?

– Tulpanerna vek sig dubbla i vaserna, när hon dukade lunchbordet.

– Var kom den andedräkten sig av?

– Hon hade breda gråa korvar av matrester mellan tänderna.

– Och hennes hår? Hur såg det ut?

– När hon böjde sig fram för att servera föll tunga fettdroppar som bredde ut sig i gråa fläckar på linneduken.

Ja och så vidare.

Tack Svend-Erik för dom vänskapliga knuffarna i baken.

Här är alla de fem berättelserna i denna andra del av serien På Pränt:

HUNTER DRÄPARHUNDEN Han var så grym att inte ens fästingarna vågade bo i hans päls. Och värre blev det i Ystad fängelse när han mötte Nakenhunden.

MERETE HÖNEVAKTERSKA En afton går Riddar Ulftand till Merete i hönshuset. Kan hon visa hur man dödar utan att förlora sin själ? Men han förråder henne och straffet växer genom  hans hud.

GULDKRAGEN Påkommen med stöld sätts bonden i halsjärn av guld. Enda sättet att komma loss är när huvudet huggs av. Går det att fly?

FÅNGKÖREN Inlåst på Glimmingehus väcks Christina av en jämrande fångkör. Men i mörkret är det också en ängel som talar till henne.

LEVERN RAGNAR börjar som elev i Borrby skola och lär barnen smärtlindring genom svordomar.. Men hur länge varar kraften i ett kraftord? Vad sker när den tar slut?

Omslagsbilden på framsidan är tecknad av Alice Engström och Anna Sjölin har designat.

Rastplatsdrömmar får stöd från BOOST

Vad drömmer du på rastplatsen?

BOOST / Hbg har gett projektet Rastplatsdrömmar ett startstöd på 35000 kr. Sommaren 2018  drar det igång.

Hjulstudion installerar sin drömoas – husbilen med förtält – på 8 rastplatser i Skåne. På kvällen, kring fyrfat, ges drömföreläsning, storytelling och godnattsaga. Teamet sover över med nattväktare. På morgonen inbjuds rastplatsresenärer att berätta vad de drömt i en podcast som även har ”faktagäster”. På följande rastplats återberättas drömmarna från föregående ställe så att drömmarna formar en vandringskedja, ett drömvägnät.

Av materialet skapas en ljudbok med specifikt locationbaserade stories. Ljudboken riktar sig främst till lyssnare bland chaufförer och övernattande vägtrafikanter.

Nu rustas Hjulstudion för att bli en fungerande drömsk talinspelningsstudio. Hjulstudion är en husbil av märket Frankia -97, byggd på en Fiat 2.5 D. Den är registrerad för en förare och fyra passagerare, har fem sovplatser, toa, dusch, kyl, gasolkök. Nu ska den först och främst rustas med solceller som gör att studion kan fungera off grid.

TUSEN TACK TILL BOOST som stödjer detta transmediaprojekt

 

 

Jag faller – alltså finns jag (men Descartes sa nåt annat)

Foto: Joi Grinde

Jag låg i badet och förberedde mig på ett prat jag skulle ha om mina Tankar för Dagen. Ett ställe hade bett mig komma och framföra en timme av Tankar Lajv. Kul! Men vilka skulle jag välja? Jag har gjort 60 genom åren. Cirka hälften handlar om döden, visade det sig. Det är de absolut roligaste tycker jag. Tema nr två är gravitationen, konstigt nog. Jag vet att jag tänker på döden varje dag och har alltid gjort. Men gravitationen? tänkte jag där jag låg och gungade i det varma badet. Vilken tur jag haft denna vintern, jag har inte fallit ute på isgatan en enda gång. Det brukar hända minst en gång per vinter annars. Då kom meningen: JAG FALLER – ALLTSÅ FINNS JAG. Men så klart! Så länge man lever har man kropp och tyngd och har sin viktigaste relation med gravitationen. När man dör tappar man förhållandet med gravitationen. Man faller ner på marken eller i graven och överlämnar sin andel av gravitationen till de sörjande som bokstavligen får en tung tung börda att bära ett tag, innan gravitationen långsam omfördelas och allt blir som vanligt igen. Gravitationen är härlig att va med tycker jag. Sedan jag började sova i träd, i hängmatta, har jag upptäckt hur omhändertagande gravitationen är. Det är inte jag som dras ner mot marken med min kroppstyngd. Det är gravitationen med sina vårdande hjälpsamma händer som lyfter mig upp, hela tiden, konstant, nerifrån och upp. Särskilt känns det när jag sover och allra mest i en hängmatta utan stumt underlag. Man kan säga att det är det som gör att jag alls kan sova – att gravitationen bär mig. Jag känner gravitationens handflator pressa upp min rygg och rumpa, och när jag vänder mig på sidan stöder jag fötterna lätt mot gravitationens ena tumme. Tack gravitation, för att du bär mig. Jag vet att du behöver mig fall, mitt kontinuerligt pågående fall, för att kunna utöva din uppgift. Så jag forsätter att falla, falla, falla och i fallet möta ditt mottagande. Jag faller alltså finns jag.

Mitt kulturarv: GRAVPLATS ELLER DRIVBÄNK?

Båda mina föräldrar är döda. Deras aska upptar på sin höjd en kvarts kvadratmeter, långt ner i jorden. Deras grejer, däremot…

Pappas hoptorkade målarpenslar, en del av mitt kulturarv.

De största sakerna är sålda till dödsbouppköpare. Radhuset till fastighetsförmedlingen. Tavlor och vaser på auktion. Kläder och böcker till Myrorna. Trettio burkar utgångna Alvedon återbördade till apoteket. Återstår: ett vindsrum i mitt hus, fyllt av kartonger med fotoalbum, brev, smalfilmer, smyckeskrin, syskrin och konstnärsmaterial. Och familjebibeln från 1700-talet som nog ingen läst på länge men där allas namn och datum finns inskrivna.

Var gång jag har ärende till vindsrummet går halva dagen åt till att lyfta på lådlock och ta ställning till översta lagret. De här kärleksbreven… borde de inte sparas? Och smalfilmerna… Och, och, och? Om inte för mig själv, så för mina barn och barnbarn.

Men hur i all världen ska jag veta vad barnen kommer att vara intresserade av? När jag knappt vet vad jag själv vill nästa år?

Mängden ägodelar tenderar att öka för var generation som överlever krig eller landsflykt. Jag känner folk som knappt får plats själva, i hus fullproppade med arvegods de inte har hjärta att avyttra. Jag vet en som blev begravd med knäckta revben under kollapsade ärvda boktravar. Ibland kan jag känna avund när jag hör om folks hus som brunnit upp eller fallit ner i ett okänt slukhål. Börja om från början med tomma händer och ett oskrivet blad.

VAR FÅR DU ALLT IFRÅN?

Författare får ofta frågan: Var får du allt ifrån?

Olika svar på den frågan kan vara – gudomlig inspiration, en postorderaffär i Tyskland (som Hasse Alfredsson svarade) eller samtal med träden eller fragment uppfångade ur nattens drömmar.

Mina bästa idéer får jag antingen i badkaret eller på promenad i skogen. Där är sinnet fritt och min rastlösa kropp tvingas till begränsning. I badkaret är det bara hjärnan som får spelrum och tankekraften tvingas ut i andra fantasifåror. I skogen ska vandringen leda hem igen, fötterna tar hand om det fysiska och sinnet kan vandra fritt åt andra håll.

När jag får en idé så uppenbarar den sig ofta som en komplett story med början, vändpunkt och slut. Ett skelett, som sedan måste utökas med kött, muskler och rörelseförmåga. Då börjar jag forska. Jag tar reda på så mycket fakta jag kan. Jag vill veta så exakt som möjligt – för att sedan kunna avgöra var det är dags att börja ljuga. Fel ord. Fabulera. I den exakta sakliga kunskapen skapar jag läsarens / lyssnarens tillit till min röst. Efter det kan jag ljuga dem proppfulla med de mest sanslösa historier och de kommer att älska att bli bedragna av sin egen samarbetsvilliga fantasi.

Vart litet fragment av fysiskt kulturarv som jag stöter på i ett sådant skede, kommer till användning. Det är som magi: man kan nästan tro att grejerna avsiktligt placerats ut framför mina fötter enbart för att tjäna mitt skaparsyfte.

Tack vare denna magi har jag förletts att börja skriva om historiska händelser trots att jag egentligen inte var ett skvatt intresserad av historien. Jag tillhörde ju framtiden, och när jag skriver ser jag det för mitt inre som en rapport till de utomjordiska framtidsvarelser som är mina egentliga uppdragsgivare.

KIDNAPPAD AV HISTORIEN

Jag är uppvuxen utan kulturarv – så har jag alltid sagt, lite raljant och upproriskt. Historia var det tråkigaste jag visste – ett dammigt fängelse med rutten mat och noll tandläkarbedövning. Mina föräldrar visste inget om släkten bortom pappas farbror Gustav som stack till Amerika. De tillhörde den förstummade generation som klippts av från kontakten med sitt landsbygdsursprung men ännu inte nått fördelen i urbaniseringens stadskultur och internet. Min familj var tyst och historielös – med undantag för att pappa läste godnatthögt för mig ur sagosamlingen Min skattkammare och reciterade Fröding när han druckit snaps.

Själv tillhörde jag historiens mest bortskämda tonårsgeneration. Barnbidrag, vaccinationer, studiemedel. Penicillin, p-piller, fri abort. Liftning och tågluffarkort. Före HIV och bensinen kostade 69 öre litern. Allt gammalt var passé för nu var det vi och vår framtid som var tillvarons mening.

Så när jag tidigt bestämde mig att bli författare var det inte för att föra ett immateriellt kulturarv vidare – det var för att skapa det på nytt. Att bryta mig ur tystnaden och ensamheten. Jag älskade science fiction, som gav mig hopp om liv och fantasi. Det enda med historien som inte tråkade ut mig var de fina spetsklänningarna de hade förr, som fanns på Malmö Museum. Jag fantiserade om att bli utvald att prova en sådan. Kanske till och med få stå där i en glasmonter och se märkligt levande ut. Vad skulle en sådan klänning göra med mig? Förvandla mig kanske, till en helt främmande Christina? Eller den verkliga?

Det hände ju inte.

Jag läste etnologi och i folkloristikens skrock och sagor kände jag igen magin från science fiction. Sen efter universitetet tackade jag nej till en plats på Journalisthögskolan och bestämde mig för en konstnärlig bana. Jag lämnade den faktiska realistiska basen och tog avstamp i fantasilandskapet genom teatern.

Så kom mitt fantasiskapande att tvinga mig in i kulturarvets både materiella och immateriella yttringar.

Jag skrev en barnpjäs om tavlan Grindslanten och dök in i historien genom 1860-talets svenska landsbygd via målaren August Malmström. Jag fann en reproduktion av målningen i en bokhandel. Barnen kring grinden kom att bli som fantasisyskon till mig.

Jag blev övertalad att skriva en pjäs om Sankt Laurentius, Lunds domkyrkas skyddshelgon, vars liv ändade som kristen martyr 254 e Kr. Birgitta Hellerstedt-Thorin, ledare för Lunds Stifts kyrkospelsgrupp, stack en kort text kopierad ur nåt uppslagsverk i händerna på mig. Skriv! Men Birgitta dog just som manuset var klart och det blev aldrig uppfört.

Jag började läsa Bibeln men kom aldrig längre än till Första Mosebok. Jag dramatiserade skapelseberättelsen som utmynnade i Kains uppfinning av atombomben. Den väntar fortfarande på att bli uppförd, skriven på blankvers.

Från dåvarande Musik-i-Skåne (nu Musik-i-Syd) beställde Stefan Edenborg en monolog om det sista slaget om Skåne, Jag skrev Vad Johan Sparv såg i blodet från sin döda häst, som framfördes av en skådespelare och två musiker i Ensemble Mare Balticum. Faktabakgrunden fann jag i böcker på biblioteket och hembygdsföreningens årsskrifter. Min granne Sven Tägil, professor i historia vid Lunds Universitet, kompletterade i livliga muntliga diskussioner.

Ytterligare tre scenföreställningar har jag skrivit för Mare Balticum. Häxornas dödsdans, om Anne Jydequinde som dömdes och avrättades som häxa i Malmö på 1570-talet. Materialet fick jag från de autentiska tingsböckerna, skrivna på danska, som museet tillhandahöll. Jag satt i deras arkiv och tydde gammeldanskan.

Förebilden till Melkina, marmorkerub i Heliga Trefaldighetskyrkan Kristianstad.

Melkina och Dulcian, trumpetartvillingarna, som spelades som jubileumsföreställning i Kristianstads 400-årsfirande: bakgrundsmaterial fick jag dels från någon privat sajt om militära trumpetarnamn genom tiderna, dels från en guidning bland målningarna i Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad. Kung Christians pekfinger, den senaste föreställningen med Mare Balticum, härrör från en episod skildrad i Sivert Grubbes dagböcker, som man kan läsa på danska på nätet.

 

Jag har gjort mängder av kortare, muntliga berättelser inspirerade av gamla platser, t ex Hovdala slott och Glimmingehus i Skåne. Jag har vandrat längs gamla stengärdeskantade stigar, strukit händerna över gravstenar, suttit på blankslitna kyrkbänkar och studerat samma utsikt genom kyrkfönster som de personer såg, som jag skrivit om.

Jag har gjort ett streetart event baserat på Elsa Beskows Tomtebobarnen – det som blev installationen TomteUrbanen. Kommunala papperskorgar ombyggda till tomtemigranter i stan.

 

Mitt i allt detta började mina föräldrar släktforska och helt oförutsett fann de trådar på min pappas sida ända tillbaka till 1300-talet. Ingen i den levande släkten hade en aning om detta. Plötsligt dök namn från historieböckerna upp i min egen släktlista, och där fanns den förste Claesson i släkten, på 1600-talet. När jag kom till Glimmingehus och forskade efter berättelser där uppdagade jag att det var en av mina avlägsna släktingar, Riddar Ulfstand, som låtit uppföra borgen. Plötsligt blev allting konkret och nästan överblickbart och jag kände det som om jag verkligen till sist hade fått klä mig i den där klänningen som jag beundrade på Malmö Museum i tioårsåldern.

Alltmer kommer protokollsutskrifter, dammiga årsskrifter och vittrad sten att ersättas av filer på internet. Hur sårbart och begränsat det är, är uppenbart för en sån som jag som helst behöver snubbla över något fysiskt, ett berörbart minnesmärke, som slumpen eller skaparguden placerat ut framför mina fötter.

Familjen klädborste

Mina föräldrars hela bohag kan jag inte härbärgera som privatperson. Men jag fotograferar allt och jag har förberett sex stycken stora lådor som jag ska fylla med de minst skrymmande klenoderna, brevkopior och memory sticks, till var och en av mina sex ättlingar.

Och jag som växte upp i tron att jag var historielös, utan kulturarv, är numera ett levande led i det kulturarv som vi alla skapar bara genom att leva våra liv.

Christina Claesson, mars 2018

Mina Tankar för dagen i P1 dec -17

 

Därför kallas båten för hon, 10/12 -17 Lyssna här

Många tror att det går att vara hur förolämpande som helst, bara det är vitsigt formulerat. Hur försvarar man sig t ex mot en metafor som påstår att kvinnan, i likhet med båten, äntras bäst från aktern?

Konsten att klappa katt 22/12 -17 Lyssna här

Hur praktiserar man samtycke utan att förstöra stämningen? Man lära sig hur, genom att klappa sin katt.

Att gå och titta på sina fötter 29/12 -17 Lyssna här

När jag  fått en dödlig diagnos slutade jag att gå och titta på mina fötter.

Jag behöver ett finrum 5/1 -18 Lyssna här

Det är lätt att raljera över gamla tiders finrum i fattiga familjer. Men det finns nåt som är viktigare än yta: Integritet.

Positiva reaktioner på Åskflickan text + ljud

Clemens Altgård recenserar Åskflickans två utgåvor, den tryckta boken och ljudboken.

Jag gläds åt att få gensvar på det kopplade greppet muntligt – skriftligt – muntligt. Det är nämligen väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att se/höra det själv.

Här händer också något intressant. Ordens magi fungerar bäst i ljudversionen, anser Clemens Altgård. Samtidigt är den berättelse han tycker bäst om, den som jag berättat mest sällan: Doktorn i Hammenhög.

Det är också den berättelse jag själv är mest nöjd med, i den här formen. Den hänger ihop litterärt, och har en ordrik formuleringsglädje som inte fungerar lika bra i muntlig live-form. Det var också den berättelse jag hade mest jobb med att få ihop som novell. Jag fick slita, och njöt stort av det, som ett rent skriftligt arbete. Medan skrivandet av de andra tre berättelserna fick något mer pliktskyldigt refererande över sig: berättelserna var ju redan klara i sin första form, nu skulle de ”bara” ner på pränt.

Det här är den första och hittills enda kvalificerade synpunkt jag fått på just denna aspekten: det muntliga som blir skriftligt som blir muntligt igen. Jag hoppas verkligen att det är fler som vill ägna mitt arbete just den granskningen. Och särskilt gärna någon som hört mig framföra berättelserna live tidigare, och verkligen kan göra en jämförelse. Någon i berättarvärlden kanske, som är sugen? Det är bara att höra av sig, så skickar jag bok och ljudfil.

Detta är ett forskningsarbete, så ge mig lite observationer!

Läs Clemens Altgårds recension här i Opulens.

Första ljudboken ute: Åskflickan – Glimmingehus 1

9789197987271_cover_ljudbokbanner

Trestegspubliceringen av Åskflickan fullbordad

Åskflickan finns nu publicerad i print (mjukband), elbok och ljudbok. Triangeln är komplett.

Det är en fascinerande resa att först utarbeta en berättelse muntligt, sen berätta den flera hundra gånger under loppet av femton år, sen skriva ner den, få den lektörsläst, få den korrekturläst, få den satt i inlaga, få den tryckt. Sedan läsa in, med samma röst, fast i studio.

Lite snurrig blir man allt. Vad händer nästa gång jag ska berätta den live? Var i minnet sitter den?

En sak är säker. Det sista lilla tillägget jag gjorde i huvudberättelsen, den om Åskflickan, lade jag i Åskflickans egen mun. Hon steg själv in och tog plats och formuleringsutrymme. Den biten kan jag förstås inte berätta själv, live. Berättandet fungerar inte på det viset, jag kan inte bara byta hatt, och plötsligt bli nån annan än berättaren.

Jag löste det så här i somras, vid bokreleasen i somras på Glimmingehus. Jag hade en föreställning i Borgstugan, just där berättelsen utspelas. I god tid innan spanade jag in en tjej i publiken. Jag frågade om hon ville läsa det stycket ur boken. Jo, svarade hon direkt. Hon fick boken och övade lite. Sen fick hon komma fram under föreställningen och läsa det innantill. Det blev m a g i s k t.

En annan sak som hänt är att berättelserna, i ordmängd och tid, har ökat. De här fyra berättelserna tar cirka en timme att liveberätta. Ljudboken blev 2 tim 45 minuter. Då tycker jag ändå att jag läser lite väl fort på sina ställen.

Lyssna själv! Till exempel via Bokus – där finns också ett gratis provstycke på 5 minuter.

Berättarcafé om spökhistorier i Älmhult 21 september

poster älmhult 170921

 

Vilken spökhistoria är värst – den muntliga eller den skriftliga? Hur försätter man publiken i lyssnartrance? Finns det en levande berättartradition idag?

Det är lite av vad jag kommer att prata om på Älmhults bibliotek. Men mest kommer jag förstås att berätta och berätta, både spökigt, dråpligt och känslosamt.

ÅSKFLICKAN, ny bok i print och e-pub


Askflickan-cover_135x210_mm_142+0_SC

Nu är den här! ÅSKFLICKAN, första boken som jag producerat själv (och skrivit). Nr 1 i serien På Pränt – muntliga berättelser i skrift.

Det fina omslaget är gjort av Anna Sjölin, utifrån ett originalkonstverkoch jag har haft inhyrd proffshjälp till lektörs- och korrekturläsning samt sättning av texten.
Boken kommer i dagarna ut i både pappers- och e-format och kan köpas direkt via mitt förlag Triangelhissen. Den kan naturligtvis också köpas i bokhandeln och på nätbokhandlar som Bokus och Adlibris. Den kommer också, vad det lider, som ljudbok.

SMAKPROV HÄR 15 sid pdf

ÅSKFLICKAN är huvudberättelsen i boken som innehåller fyra berättelser inspirerade av miljön i och kring Glimmingehus. Så här står det i efterordet om själva Åskflickan:

ÅSKFLICKAN kom till precis så som jag skriver det. Jag var där med min hund, sov över på luftmadrassen i vänstra bortre hörnet, sett från dörren, och såg henne just när jag släckt lampan. Någon har frågat varför hon syr? Inte vet jag – det var vad hon gjorde. Hon satt i fönsternischen i högra väggen, närmast bortre hörnet.

Jag tillfogade sedan andra kunskaper. Riddar Ulftand, som lät uppföra borgen från 1497, hade en dotter som dog i tioårsåldern av pesten. Blixten har, vad man vet, aldrig slagit ner i borgen. Flickor, i en svunnen tid, lär ha använt synålar som självskadebeteende, läste jag in en psykologisk forskningsrapport. Jag gick i hypnosterapi, ja. Tack, Billy Persson, för guidningen och kassettbandet! Och tack, Svend-Erik Engh, som hjälpte mig med instuderingen av föreställningen den gången!

Den åskrädda hunden, Yrsa, som var med dog fem år senare och jag avslöjar inte färg och ras – många lyssnare skulle få sin inre berättelse förstörd. Hennes aska vilar i frid i yttersta hörnet av min trädgård, där hon fortsätter att beskydda mig vartenda dygn på året, utom när det åskar.

Triangelhissen nytt förlag lyfter nu!

t-riangelhissen_gra_h170

 

Jag har startat ett förlag, Triangelhissen.

Triangelhissen ska ge ut böcker som papper och e-böcker. Vi kommer att ge ut ljudböcker med tonvikt på inläsningar av upphovspersonerna själva.

Alltsammans har originalberättelser som fokus och nya böcker ska gynna högläsning i alla sammanhang och mellan alla åldrar.

Förlaget har en egen webbshop.

Planen är:
– Sälja min s k back-list, alltså tidigare utgivna böcker som jag har i restlager.
– Lansera serien På Pränt som består av muntliga berättelser omformade till skrift (saknar fortfarande ett slagkraftigt begrepp för den genren). Nr 1 i serien, ÅSKFLICKAN m fl, publiceras 2 juli 2017, som pappers- och e-bok. Ljudboken, liksom en engelsk översättning följer strax. Nr 2 i serien, HUNTER m fl, ligger i produktion. På Pränt är öppen för att publicera originalberättelser även av andra muntliga estradberättare, spokenwordartister, föreläsare, standupare – är du en sådan så hör gärna av dig.
– Efterhand publicera annat, som lever upp till den genuina berättelsens signum: Efter fyra meningar är man fast, och följer berättelsen till sista ordet.

Release av första utgåvan ÅSKFLICKAN sker den 2/7 2017 på Glimmingehus borggård följt av en berättarföreställning av Christina Claesson samma kväll. Fler detaljer här.

Att gå från muntligt till skriftligt = 68% mer


Jag fattar inte hur en berättelse som tar 17 minuter att berätta tar en vecka att skriva ner.

Det borde ju vara så enkelt. Bara sätta på mikrofonen, prata in alltihop i ett sträck, utan avbrott: Hunter, den grymmaste hunden som nånsin levt i Skåne. Sen bara renskriva rubbet. Det borde inte ta mer än två timmar, 30 tusen tecken, sagt och gjort.

Nu har jag jobbat fyra dar med den, och ännu är jag inte klar.

Jag har berättat den säkert hundra gånger. Den sitter. Den har putsats och polerats och tajmats intill perfektion. Jag vet exakt när folk kommer att skratta och exakt var de kommer att fatta att jag ljuger. Jag vet var de kommer att förfasas och var de kommer att äcklas. Jag vet punkten där somliga i publiken börjar ana vad som ska hända, och andra släpar efter och ännu ser frågande ut. Jag vet när de kommer att stanna upp i logisk tvekan och vet precis vad jag ska säga då för att besvara deras ännu inte medvetna frågor, så flödet inte stoppas. Jag vet hur jag sätter onelinerna och jag vet precis hur länge jag kan dra pausen före slutmeningen. Vet hur många sekunder det sen tar innan de börjar applådera.

Ja, den sitter.

Nu har jag suttit fyra arbetsdar med storyn och ännu är jag inte klar. Mer än fyra timmar på en dag orkar jag inte sitta och skriva. Sen får jag ont i rumpan och myrkryp i benen och blir uttråkad och längtar ut. Så det är visserligen korta arbetsdagar men icke desto mindre, kalendern går.

Vad är det som händer?

Ja först och främst tar det förstås lite längre tid att knacka ner orden på tangentbordet, än det tar att säga dem. Även om man skriver fort. Ja och sen ska man rätta stavfel och städa upp. Men mer än två timmar borde det inte ta med autocorrect.

Men fyra dar! Varför?

Jo kanske detta:

Jag har inga lyssnare, bara inbillade läsare. I det muntliga berättandet föds språket i relation till publiken. Lyssnarnas förväntan driver på. Man kan bara stå tyst en sååån lång stund innan nästa mening måste levereras.
När jag skriver, däremot, kan jag utan vidare drömma mig bort eller stanna upp för att fundera på kommatering och ordval, utan att det blir pinsamt. Jag tar tankepauser.

Ögat är mer kritiskt än örat. Med ögat sitter jag i jurysoffan och letar stavfel. Som muntlig berättare löser jag grammatiken och ordvalen efter hand. Som lyssnare gör farten och flödet att jag accepterar vad som sägs för att jag inte vill missa det som kommer sen.

Det är lättare att bluffa med kroppsspråk. Det som jag utan vidare kan påstå när jag pratar finner jag att jag måste förklara och motivera tydligare när jag skriver. Kanske är det för att minspel och kroppsspråk kan poängtera, förstärka eller ifrågasätta det som kommer ut ur munnen. Min auktoritet som ensam sceninnehavare dirigerar vad folk ska tänka eller inte tänka på. Texten däremot är befriad från min kroppsliga auktoritet och måste motiveras på annat sätt.

Ny form ger ny inspiration Skrift är en annan uttrycksform än det talade ordet.  Det kan vara svårt att tro för det är ju ord. Ord som ord. Nej. Talade ord går in genom örat (även på talaren själv.) Skriftligt möter hjärnan genom ögonen. Ögonen är mer kritiska och logiska. Öronen är mer känslomässsiga och associativa.

Muntligt låter ett stycke ur HUNTER så här (kroppsspråk inom parentes och kursivt): ( = 901 tecken)

” …
Vilken provokation! Dom tog honom. Satte tvångströja
          (ena armen runt och fäst på ryggen)
och munkorg på

          (andra handen över munnen, ta bort direkt)
Slängde in honom i isoleringscellen.
          (Handen som föreställer tvångströja bort)
Hunter gratulerade sig själv.

          (skakar händer med sig själv, nickar nöjd)
Precis vad han var ute efter! Här kunde han jobba ifred! Han skulle tillverka en snällmask. Med den på ansiktet skulle han lura dom att han blivit snäll och lydig. Så han blev utsläppt. Så han kunde fortsätta vara le och grym resten av livet!
          (Tar upp en näve låtsaständer ur fickan.)
Han tog griständerna, dom han hittat i matskålen. Dom hade han så klart sparat. Han satte fast dom i två fina jämna rader på munkorgen. Lutade sig över vattenskålen –
          (speglar ansiktet, provar olika vinklar och miner som ska föreställa leende men misslyckas)
Men hur såg man ut egentligen om man var snäll? Han hade ju aldrig sett nåt snällhet i hela sitt liv. Men jo! Han kom ihåg arkeologens dumma leende, när han stod där på borggården.
          (låtsas flytta om tänderna i käften)
Såja. Jämnare.
          (trycker in en smilgrop i ena kinden)
Sötare!
          (huvudet inställsamt på sned, böjer sig fram, speglar sitt leende, lyfter ansiktet, visar ett groteskt förvridet snällansikte med ett överdrivet leende)
Snäll! Nu så!

Han kallade på vakterna.
          (inställsamt leende)
Jag har funderat. Jag vill räta upp mitt liv. Göra rätt för mig. Bli en snäll och lydig hund. Jag vill få en ny chans!

… ”

Och så här i skriven version: (= 1542 tecken)

En sådan grymhet hade aldrig skådats på fängelset. En extrem provokation! De tog honom, satte på honom tvångströja och munkorg och sen smällde dörren till isoleringscellen igen bakom honom.
Hunnter gratulerade sig själv. Precis vad han ville! Här skulle han kunna jobba ifred. Han skulle verkställa sin plan och sen skulle han snart vara ute ur fängelset.
Han skulle tillverka en snällmask. Med den framför ansiktet skulle han lura alla att han blivit snäll och lydig, de skulle släppa ut honom och sen kunde han fortsätta att vara grym och elak resten av livet.
Han tog griständerna, som han sparat, och fäste dem i två jämna vita rader på munkorgen. Ställde sig vid vattenskålen och speglade ansiktet. Men hur såg man ut egentligen om man var snäll? Han hade ju aldrig sett nåt snällhet i hela sitt liv. Men jo! Han kom att tänka på arkeologen, på borggården, när han stod där med mackan i hand och det där dumma leendet i ansiktet. Så nånting, så var det nog!
Han placerade om tänderna. Tryckte in en smilgrop i ena kinden. La huvudet på sned. Speglade sig. Ja! Där satt det!
Han kallade på vakterna, visade dem sitt snälla ansikte och deklarerade att han hade kommit till en vändpunkt. Han hade tänkt och han hade ångrat allt dumt. Ett beslut hade mognat inom honom, här i den tysta ensamheten. Han ville räta upp sitt liv, byta bana, komma ut i samhället och göra rätt för sig. Han kände att inombords var han nu redo att fortsätta livet som en snäll och lydig hund. Om de gav honom en ny chans så lovade han att inte göra dem besvikna.

VÄNTRUMMEN, artikelserie

akuten besk_125px_18cmJag har lärt mig vänta. Det började med att min pappa blev akut dålig våren 2015 och så småningom avled, i mars 2016. Sorgeprocessen började redan under sjukdomstiden. Otaliga väntrum tvingades jag besöka, med otålig, irriterad, oroad väntan. Så småningom lärde jag mig uppskatta det andaktsrum som påtvingad väntan kan skapa. Började komma för tidigt. Började samla på väntrum, egna och andras.

Så tillkom artikelserien där jag har valt ut åtta väntrum, som tillsammans bildar en sammanhängande berättelse om sorg, död, skuld och kärlek. De publiceras löpande, veckovis, med start 9 januari 2017, i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda parallellt.

Dessa platser är ett urval för artikelserien. Läs artiklarna genom att klicka på länkarna:
1. AKUTEN
2. JAKTTORNET
3. DELIKATESSDISKEN
4. POLISEN
5. PSYKOLOGEN
6. STOPPLJUSET
7. KREMATORIET
8. TÅGSTATIONEN

I arv efter min pappa fick jag bl a en massa konstnärsmaterial. En del har kommit till användning för illustrationerna som jag har gjort. För första gången nånsin arvoderas jag för att illustrera. Det känns högtidligt, som en  ny era som tar vid. Det vill jag skriva mer om i en separat post.

Blåskontot – terapi för telefonförsäljare

IMG_4040-01

Telefonförsäljarens mardröm – bli trakasserad av kunderna Hon är telefonförsäljare. Blir mobbad av kunderna. Blir knäckt, arbetslös, får mardrömmar. Fantiserar om hämnd.

Ringer till radiopsykologen, får stöd. Fattar mod. Genomför det.

BLÅSKONTOT förvandlar tillvarons svartaste nederlag till triumferande revansch.

Med fötterna i ett ett fotbad reser Claesson över och under tre hav. I vart och ett fiskar hon upp en pärla. De trär hon på sin magiska berättartråd. Allt under moraliskt stöd av radiopsykologen, allas vår Allan.

Muntlig berättarkonst när den är som bäst – gränslös och konkret, evig och sann, knäpp och visdomsspäckad.

SOUNDTRACK på inledningen

45 minuter, 1 stol, 1 fotbad och 1 kg salt
och CHRISTINA CLAESSON förstås.
Uppsökande föreställning på scen, golv, podium.
Ljudanläggning krävs.
Pris och turnétider: kontakta Christina Claesson

Uruppförande på Berättarfestivalen i Skellefteå våren 2016. På repertoaren fr o m sommaren 2017.

 

TRÄDSEGEL urupphängning

I tio års tid har jag klättrat och då och då sovit i träd. Det har förvånat och inspirerat den publik som varit med. Jag har gjort många erfarenheter som sorgligt nog har fått vara ensamma upplevelser eftersom publiken inte kan vara med på samma nivå. Många är de som bett att få följa med upp. Men möjligheten att rigga flera hängmattor i ett och samma träd är begränsade, det krävs två horisontella fästpunkter på rätt avstånd plus lämplig fästpunkt ovanför för klätterlinan. Få träd erbjuder den möjligheten. För övrigt har jag bara en begränsad utbildning i trädlivräddning.

Jag fick en idé. Skickade en skiss till Skogsstyrelsen.

tradsegel-skiss

– som med emfas uppmuntrade mig att söka patent. Sagt och gjort. Jag gjorde en patentansökan som godkändes av PRV efter smärre justeringar. Sen fick jag anslag på 195.000 kr av Skogsstyrelsen för att utveckla prototyper på ”en anordning för vistelse i träd för flera personer samtidigt”, definerad som en radial hängmatta med centralt stamfäste.

= TRÄDSEGEL

Jag har jobbat med detta över ett och ett halvt år. Nu har jag äntligen kommit till redovisningsdags.

Fredag 16 december 2016 kl 17.30 – 20.30

visas Trädseglet för allmänheten inom ramarna för det ordinarie juleventet på Skånes Djurpark. I eken intill renarna.

I ett Trädsegel kan man sitta, ligga, luta sig och kura ihop i trygg närhet av stammen. Trädseglet hängs över en klyka och spänns som en krage runt stammen (=centralt fäste). Det är skonsamt mot trädet och lämnar inga spår. Inga spik eller fasta fästen. Trädsegel kan monteras flera stycken i flera våningar på olika höjd, som en skyskrapa. Det kan sättas upp av en person, och plockas ner på en halvtimme. Hoppackat ryms det i baksätet på en bil.

Ett trädsegel kommer att monteras på låg nivå för närmare inspektion från marken. Ett andra trädsegel monteras på hög höjd, dit jag klättrar med rep och sele. Där uppe kommer en känd säsongsvarelse att ligga och sova som förberedelse för kommande helguppdrag. Jag kommer att peppra eventet med mina berättelser, som i vanlig ordning spänner mellan sakliga fakta och gränslös fantasi.

Lite bilder på delar av processen finns på Facebook  och Instagram: claessonclaesson, prova hashtag: #trädsegel

Övriga medverkande i projektet:
Arborist Kristina Lexmuller / EmblaTrädvård /emblatradvard.weebly.com/
Leg. sjukgymnast Ulrika Stengard Olsen / /Söderåsens forsgård www.soderasensforsgard.se
Konstruktör Reinhold Håkansson / Reipal Höör / www.reipal.se