Tankar för dagen september 2013

3/9 Likvaka på biblioteket / att sova runt

Det här med att sova på konstiga ställen är en läggning jag har.  Den yttrar sig inte alltid så extremt som här. Även hemma i mitt eget hus har jag som en spelkarta av olika sovmöjligheter. Ibland kan variationen bestå i något så enkelt som att vända mig om och byta väderstreck i sängen. Under dagen växer det omedvetet fram en förberedelse eller längtan efter en viss sovplats eller sovriktning. Det är sällan något intellektuellt avgörande.

De gånger jag har haft rejäla hälsokriser i mitt liv så har det alltid yttrat sig alltid i en villrådighet om var  jag vill sova. När jag inte vet vart jag vill styra mina sömnsteg, då är det dags att söka läkare. Det är en hemsk känsla av att vara inte bara vilse utan även förlorad.

Sedan midsommar sover jag med fötter och ansikte vända mot öster och fönstret mot soluppgången. Där utanför är också den lilla hönsgården och hönsen sover knappt fem meter från mig, fågelvägen räknat. Ibland blir jag väckt av tuppen, men jag tror ofta det är vice versa, dvs att tuppen blir väckt av mig. Att jag skulle sova så här vara bara något jag visste, en kväll. Jag vet inte hur sådant växer fram. Plötsligt en dag vill jag sova i ett annat rum, ett annat väderstreck, på en annan höjd, utomhus, i ett träd…

Det finns folk med ätstörningar som i sin behandling måste lära sig att känna igen sin hunger och sina mättnadskänslor, vilka under lång tid blivit avtrubbade.  Är det nåt liknande jag håller på med? Jag har aldrig haft några direkta sömnstörningar, utom en tioårsperiod i 20-30-årsåldern då jag plågades av svåra mardrömmar. En teknik då, för att kunna somna om, var att jag började om från början.  Steg upp, klädde på mig,  drack en kopp te, borstade tänderna, gick och lade mig igen – men på en annan sovplats. Som om den förra var infekterad av mardrömmen.

Sedan slutade jag så gott som helt med mardrömmar, men min sovplatsscanning har jag fortsatt med.

I mitt liv är det ofta så att jag fortsätter att prova saker som man normalt sett kanske borde sluta med. Det kan vara fantasier eller tankeexperiment, men gäller också konkreta levnadssätt.

Jag är glad över att inte ha stoppat, eller behövt stoppa, mitt behov av att sova runt.

Lyssna här

 

10/9 Varför glömmer vi namn?

Jag fick ett email från en lyssnare som jag aldrig har träffat, ej heller sett någon bild av, men som återkommande hör av sig. När jag ser hans namn i meddelandelistan vet jag omedelbart vem det är. Aldrig några problem.

Men en gång satt jag på tåget hela vägen från Höör till Malmö (35 minuter) och hade ett mycket trevligt och givande samtal med en person som jag visste att jag kände någorlunda väl – men helt hade glömt namnet på. Det kom först efter vi hade skilts på stationen.

Det verkar som ifall namnet föregås av personen, så hamnar kopplingen i rätt fålla från början. Men om personen/ansiktet kommer före namnet, då gå vi lättare vilse.
Det kan möjligen förstärka min tes från denna Morgon Tanke, att det kan vara bra i evighetens perspektiv att lära sig möta människor utan de förutfattade identiteter som ett namn skapar.
Lyssna här

 

17/9 Tacka för maten

Själv slutade jag äta socker för flera år sen i samband med att jag hade tandställning, och upptäckte helt oavsiktligt hur bra jag mådde av det. Så jag fortsatte i samma stil. I en ansträngning att vara social i somras, ställde jag till med födelsedagskalas med kakor och tårta, i samma veva då även flera andra fester, bl a midsommar, firades i familjen. Min kropp som inte fått sötsaker på så länge reagerade våldsamt, jag svullnade upp och fick skyhögt blodtryck (har normalt mycket lågt). Det fick mig att börja sätta mig in i olika dieter och matens betydelse för hälsan. Det kommer ju ny forskning hela tiden så det gäller att hålla sig informerad.

Det finns mängder av olika dieter att välja mellan, beroende på vad man vill uppnå och vilken personlighetstyp man är. Det är som kursprogrammet från Vuxenskolan på hösten: det finns nåt för alla.

Jag tror att folk är olika i sina matbehov, på en skala från rovdjur till idisslare. Somliga behöver tät energi och kan äta sällan, andra mår bättre av att mumsa lite grann men oftare. Etik, eller brist på den, spelar in också.

Själv mår jag nu utmärkt på helt sockerfri mat med generellt låg kolhydratnivå (max 50 gr/ dygn). Utöver godis och kakor äter jag inte heller spannmål, bröd, pasta, fruktjuice  och sånt. Mjölk har jag inte druckit alls i vuxen ålder. Jag äter hemmaproducerade ägg ur trädgården, grönsaker, fisk och kött (ekologiskt, lamm, vilt.) Inte gris men gärna vildsvin. Aldrig fabriksuppfött. Get- och fårost.

Bästa riktlinjen: Köp inget som har en innehållsförteckning. Använd rena råvaror som du själv kan identifiera och där du vet vart du ska rikta ditt tack. Tacka Ko, tacka moder Broccoli. Tacka naturen för gåvan och ät med glädje, inte skuldkänslor.

Lyssna här.

 

24/9 För att dom kan, om råttor och människor

Jag har ett barnbarn som inte kan låta bli att pilla på grejer. Är det något som på minsta vis sticker ut, hänger ner, tittar fram – då måste han dra, peta, kolla. Det slutar ofta med kras och krasch och förtvivlan på alla håll. När vi sansat oss och jag försöker utröna VARFÖR han gjorde det så kan han inte svara. Det var handen eller fingret som gjorde det. Ibland är han djupt förtvivlad för han vet, när han gör det, att nu skulle han kanske fråga först. Men han kan inte låta bli, för han vill se vad som händer.

Anticimexkillen tänkte inte länge innan han svarade. Frågan var: varför gör råttor på detta viset (expanderar, förökar sig). – För att dom kan, var svaret.

De orden har gjort starkt intryck på mig. Konstigare är det inte. Man har ett finger, man pillar. Man har en röst, man talar. Man har ett skjutvapen, man trycker av. Man har ett fildelningsprogram, man laddar ner. Man har en flaska, man smakar. Man har läppar, man kysser. Man har en bomb, man fäller den.

Det är råttans taktik: För att dom kan.

Och människan? För att vi kan, det går av sig själv. Men för att vi vill, det är nåt annat. Kalla det ett moral, etik, konsekvensanalys?

Eller, som med mitt barnbarn: mognad.

(Anticimexintervjun var i ett radioprogram jag hörde. Jag har ansträngt mig att leta reda på vilket och alla tips har lett till Hanna Hellquists underbara dokumentär Storstadsdjungeln. Men vid återlyssning på det har jag inte kunna hitta det exakta citatet. Ber om ursäkt för det, men jag har gjort vad jag kunde.)

Lyssna på programmet här.

 

 

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.