Efterord till Glimmingehus/2

Om den muntliga skapelseprocessen bakom del 2 / På Pränt

Jag berättar ofta skrönor, vars poäng och existensberättigande är att gränsen till sanningen överskrids med råge. Folk frågar ofta om det är sant, det jag berättar.

En befogad fråga, som vi kanske avfärdar lite väl lättvindigt, i dessa dagar när källkritik seglar upp som ett nytt skolämne och fake news har kommit att bli en ny genre i sig.

Mitt svar har alltid varit att allt jag berättar är sant — men somligt har inte hänt än.

Det är ju också ett charmigt och rappt svar, som avfärdar fortsatt diskussion.

Men hur sant är det egentligen, det jag berättar?

Jag tar frågan på allvar i det följande och hoppas att det inte förstör nöjet för någon.

ÄNGELN OCH FÅNGKÖREN.

Allt av det oförklarliga hände precis så som jag skriver, med reservationen att det var en subjektiv upplevelse.

Det finns inget tillfogat eller tillrättalagt för att skapa en bra story. Där finns ju heller inget riktigt slut, ingen tydlig poäng. Jag har bara försökt att redogöra för omständigheterna så sanningsenligt som möjligt.

Jag har aldrig nånsin varit så rädd och heller aldrig upplevt något så vackert.

Vem var ängeln? Och fångkören? Varför var rösterna så plågade?

Två gånger i mitt liv har jag hört den där rösten, som jag endast kan beskriva som en ängels. Jag har då och då hört andra röster, men änglarösten endast två gånger.

Första gången var några år tidigare, hemma i loftsängen i kammaren på Kärleksgatan i Malmö, där jag bodde då. Det var en period då jag hade stort medialt fokus på mig med anledning av en debatt om skolorna i Malmö, som jag hade initierat. Jag var jagad som intervjuoffer, ombedd att komma och föreläsa och uttala mig överallt. Det hände efter en period av depression och nu kastades jag plötsligt in i ett halvmaniskt tillstånd.

Mitt i natten, under lugn sömn, vaknade jag av vibrationer i den väggfasta loftsängen. Och rösten, som mycket tydligt, mycket kärleksfullt, frågade:

”Och hur stort är det?”

Jag berättade om det i bilen dan efter, på väg till en berättarföreställning med mina dåvarande berättarkollegor Anders Granström och Svend Erik Engh. De skrattade rått och gott. Jag hade den senaste tiden varit inte så lite självupptagen. Deras reaktion fick mig att se ängelns budskap i ett tydligt ljus. Bra sagt, av en ängel, att utan användning av ordet ”grandios” få mig att hålla mig på jorden

Även vid tillfället i Glimmingehus befann jag mig i ett uppskruvat tillstånd. Jag hade just kommit hem från en resa till Peru, en resa som väl snarast får betecknas som en pilgrimsresa i namn av energihealing.

Vi hade ridit i Anderna på små oskodda hästar på rassliga branta stigar upp till glaciären på fem tusen meters höjd, sovit i tält, ätit sparsamt. Det var påfrestande i den tunna luften och gruppen jag reste med fungerade illa. Några hade burit en guruambition med sig och andra en längtan efter frälsning, och jag har svårt för båda.

Jag höll mig mycket för mig själv och arbetade på berättelserna jag skulle göra på Glimmingehus när jag kom hem.

Den övning som jag hela tiden praktiserade ensam, vid sidan om, var vanan att varje kväll före sömnen tänka igenom dagens alla förlopp baklänges, minut för minut, som en lång sammanhängande kedja. En snabbspolning bakåt. Jag vill minnas det var nåt tibetanskt som jag snappat upp ur någon av alla de böcker i ämnet jag läste vid den tiden.

Det var bra för minnet och jag tänkte mig också att det var bra för drömmarna. Att liksom avverka dagsresterna redan före insomnandet för att sedan kunna gå rätt på de djupare drömmarna i sömnen.

Jag har inte berättat den här historien om Ängeln och fångkören så många gånger offentligt. Mest för att jag tycker att den saknar ett ordentligt slut eller en förklaring. Och att tillfoga något sådant skulle kännas som att begå våld på erfarenheten.

Vissa historier ska man heller inte berätta för ofta, för det verkliga minnet riskerar så småningom att begravas under lagren av återberättelser.

Detta var ingen dröm, det hävdar jag bestämt. Jag var vaken och de yttre händelserna, nattvakten, bilmotorn och rasslet av hänglåset, de skedde på riktigt. Hunden var hysterisk av skräck. Och porten blev helt bevisligen låst och förblev så tills personalen öppnade vid niotiden.

En enda sak är konstruerad i den här berättelsen, en praktisk detalj snarast. Mobilen, som ljudteknikern hittade. Men det har ju inte med denna berättelsen att göra. (Se Penicillinpiloten.)

Vad menade ängeln med att jag ”var tillbaka”?

Varför uppfattade jag honom som min storebror?

Vilka var de instängda mansrösterna i källaren?

Jag vet inte.

Om någon har kompletterande synpunkter på de här sakerna så hör gärna av er, jag vill själv gärna veta.

EVIGHETENS PERSPEKTIV. Den här lilla sedelärande fabeln har, till skillnad från de övriga, sitt ursprung i ett skriftligt format. Möjligen var det en av krönikorna jag skrev i Dagens Nyheter på 90-talet, jag minns inte exakt. Eller kanske nån radiokrönika. Den ingick sedan i samlingen av krönikor Det blir aldrig mer nu än nu (Carlssons 1994).

Jag har berättat den muntligt vid flera tillfällen och brukar förlägga den till ett ställe som publiken känner till och som jag plockar en detaljerad beskrivning ur. Naturligtvis skulle mannen med sina högmodiga tankar om en reinkarnationskarriär även få lov att besöka Glimmingehus.

Berättelsen uppstod med min pappa i tankarna, vid ett tillfälle då jag var särskilt trött på honom. Han hade just den bakgrund som beskrivs här: dog i en olycka men återupplivades, och ville därefter inte tillhöra den smutsiga jordiska tillvaron. Den delen av hans berättelse har jag all respekt för. Men, som jag sagt tidigare, den största frestelsen som djävulen kan utsätta en för är inte makt, pengar eller berömmelse. Det är frestelsen att spela rollen som guru.

Det slår mig att en annan frestelse är att göra sig märkvärdig på bekostnad av andras svagheter, må min pappa i sin eviga himmel förlåta mig för det.

PENICILLINPILOTEN. Den här har en lång och vindlande historia som radioberättelse. Det började med att Fredrik Pålsson, på den tiden han var redaktör för OBSet i P1, beställde en alternativ skildring av de tre vise männens vandring till Betlehem.

Tre författare tilldelades var sin vis man, jag fick Kaspar. (Jag vill minnas att de övriga var René Vaquez Dias och … vad heter han den långe med den fina basrösten? Jo Evan Storm.) Jag vet inte hur jag kom på att Kaspar skulle färdas baklänges i tiden, men det föll sig väl naturligt med tanke på att de alla skulle landa samtidigt i Betlehem.

Det var ett roligt jobb med fina resultat. Det sändes i repris vid mer än ett tillfälle. Det satte igång mina fantasier och jag kände att där fanns mer att utvinna ur uppslaget.

Några år senare fick jag i uppdrag att göra en adventskalender åt Radio Kristianstad, att sändas en kvart om dagen fram till jul.

Vid den tiden var jag matte till tryffelgrisen Carmen, som jag skrev krönikor om varje vecka i Kristianstadsbladet. Hon var en stor läsarfavorit. (När hon sedermera dog var det landssorg i norra Skåne.) Det fanns ett litet önskemål om att Carmen på något vis skulle ingå.

Jag slog ihop två bra historier och gjorde en adventskalender, Kirskålens hemlighet, som beskriver hur jag och min gris blir förgiftade av kirskålsrök och börjar resa baklänges i tiden. Var natt förflyttar vi oss 3 år och 325 dagar bakåt i tid, vilket lustigt nog innebär att vi hamnar i Betlehem just i december år noll. Den nördige läsaren kan härav räkna baklänges på baklänges och lista ut vilket år adventskalendern sändes.

Jag skrev kalendern parallellt med att den sändes och körde var tredje dag med tre rykande färska avsnitt till Radio Kristianstad för att göra inläsningen. En hel världshistoria skulle genomkorsas och den fiktiva berättelsen hänga ihop. Det krävde en del forskning kring Newton, häxprocesser, benediktinmunkar och Leonardo da Vinci. Heliga Birgitta kom också med på ett hörn, där hon kom snubblande över en piazza i Rom.

Jag var tvungen att ta främst sånt jag redan kände till eller hade skrivit om tidigare. Det är ju så det är för en författare som lever, för all del för konsten, men i det materiella ur hand i mun.

Fredrik Brofalk var tekniker och bidrog med tålamod, skicklig redigering och fräscha ljudeffekter av olika grisbelägenheter. Det är ett ljust minne.

Berättelsen om Glimmingehus ingick i avsnitt fyra och fem. Det vore oförlåtligt att inte återge det i en bok om Glimmingehus, men tryffelgrisen fick jag utesluta annars skulle jag hamna för långt på avvägar.

Professor Hagerman och hans fru Karin är autentiska, numera avlidna, släktingar till mig. Gösta Hagerman var en framstående dermatolog (hudläkare), allergispecialist och forskare, och den första läkare i Sverige som fick tillgång till penicillinet. Ur hans mun har jag skildringen om hur penicillinet smugglades in med fallskärm av ett engelskt flygplan via Bornholm och Glimmingehus under andra världskriget.

Likaså är det hans autentiska ordval i beskrivningen av raggningen av prostituerade på Västergatan i Malmö. Det var faktiskt så det gick till och femtio kronor var arvodet åt försökspersonerna.

Jag minns inte säkert om han någonsin nämnde platsen där ”flickorna” internerades i försöket. Jag har för enkelhets skull placerat dem i närheten av själva smugglingen. Och att planet blev nedskjutet och piloten omhändertogs, det är nog för bra för att vara sant. Om jag känner mig själv rätt.

Hagelgeväret däremot, som professorn skjuter råkor med, ärvde jag senare efter hans död. Det är ett tolvkalibrigt Eckermann tillverkat i Huskvarna1939, och det kändes angeläget för mig att röva det med mig från borgen.

Men det är en annan historia.

Ja, så mycket är sant i den berättelsen.

HUNTER, DRÄPARHUNDEN. Denna berättelsen är en av mina favoriter att berätta och den har nog luftats genom min andedräkt ett par hundra gånger. Det kändes som en självklarhet att Hunter, tillsammans med Åskflickan, skulle få skapa titeln till den här boken. Det bestämdes redan för ett år sen och omslaget har legat klart sen dess.

Nu när jag har skrivit ner även de andra berättelserna är jag inte längre så säker på att Hunter är huvudnumret. Den är jätterolig att berätta, det är kul att få fläska på, men i skrift känns alla överdrifter och groteskerier inte lika lustiga. Eller, jag vet inte. Kanske har jag kört den för mycket.

Hunter uppstod som en hybrid av tre saker.

För det första fick jag redan tidigt på Glimmingehus höra talas om den svarta hund som många påstår sig ha sett traska över borggården, gärna vid skymningstid. Själv såg jag honom aldrig men en sån allmänt känd personlighet måste ju hedras med en berättelse.

För det andra hade jag de föregående åren undervisat i berättarkonst på kriminalvårdens anstalt på Kirseberg i Malmö. Mina elever var tungt kriminella män med mycket grova brott i sina CV.

Varje dag var fylld av dramatik. En morgon var det stora samtalsämnet att en nyanländ osäker kille hade kommit till duschrummet och duschat med kalsongerna på. Det gav upphov till vilda gapskratt och historien valsade runt i flera dar. Det kan ju finnas skäl att vara försiktig med allt möjligt i den djungel som ett fängelse är, och jag grät inombords när jag hörde duschrumshistorien.

Det var bara en av alla händelser och jag funderade mycket på hur jag skulle kunna skriva eller berätta om de här sakerna utan att utelämna någon.

När jag kom på att göra om alla de ”intagna” till hundar så hittade jag plötsligt ett sätt att kunna vara både grov och respektfull på samma gång.

Ja, jag har berättat den på fängelse också, till stor förtjusning för den publiken

Den tredje ingrediensen här är Kurosawa, den japanske filmaren, som gjort en samurajfilm på en gammal japansk myt. En samuraj börjar bli gammal och svag och för att fortfarande kunna sätta skräck i fiender, tar han på sig en djävulsmask. Masken växer sen fast, till stor vånda för den stackars samurajen, som blir ond på riktigt.

Jag minns inte hur det slutade. Men jag vet att jag blev oerhört fascinerad av temat och gick i flera år och funderade på hur jag skulle göra en maskberättelse.

Med Hunter sker ju det motsatta: Han vill vara ond men blir snäll och god mot sin vilja.

Först efter att berättelsen var klar och hade börjat finna sin form ordentligt, gick det upp för mig att den ju kan ses som en metafor för kognitiv beteendeterapi.

GULDKRAGEN. För några år sen hade jag en enstaka berättarkväll på Glimmingehus, det var upptakten till ett sommaruniversitet arrangerat av Tredje Rummet.

Aftonen inleddes med att en musikgrupp spelade ett par stycken och därefter skulle jag ta över. Medan musiken pågick satt jag på en väggbänk i bakgrunden och gick i huvudet igenom vad jag skulle berätta. Jag kör sällan med lappar utan vill ha allt i huvudet.

Till saken hör, att jag ett par timmar innan hade tagit en promenad runt borgen för att ladda. Jag hade passat på att lägga upp en notis med ett foto på Facebook, och medan jag rundar borgen kommer en kommentar från Lasse Westman, som bodde i Brasilien.

”Vet du att dom blandade blomfrön i utsädet för att avslöja dom fattiga bönderna som snodde av säden. Dom gula blommorna kallades för gullkrage och syntes långa vägar. Bönderna blev hårt straffade.”

När jag en timme senare satt på bänken och väntade på att berätta fick jag idén att låta den stackars bonden berätta sin historia baklänges, för att det inte skulle bli allt för tung. Jag vill minnas att det blev en stark och gripande stund. Men jag gjorde inga anteckningar så jag minns inte om jag har lyckats återskapa den i skrift på samma sätt.

RIDDAR PILÖGA OCH HÖNANS BLICK. Den här berättelsen hade jag med i programmet Väggarna Viskar, men har inte berättat den därefter. Jag kände mig inte nöjd med utformningen och det blev aldrig av att jag satte mig ner och jobbade igenom den ordentligt.

Men jag har i flera år gått och längtat efter att hugga tag i den. Basen i storyn är ju Meretes tes att man måste kunna andas in den sista utandningsluften hos någon man dödar, för att inte drabbas av den andres svagheter.

Det där låter som en gammal hednisk visdom från nåt krigiskt släkte. Vad jag vet har jag kommit på det själv, så jag har ingen att skylla på. Jag har inga problem med den utsagan och man måste ju inte hålla med alla sina karaktärer om allt.

Problemet var Riddaren. Jag vill inte kalla honom Ulfstand, för jag vet inte om han hade den problematiken. Det fick bli Pilöga i stället. Och hunden fick bli Ulfsben. Men framför allt kan det vara besvärligt att ha en osympatisk person som huvudperson.

I den här utformningen kanske det finns hopp om honom ändå, om och när han läkt sina sår.

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.