Att välja de sista orden (Tankar för dagen, SR P1, aug 2010)

© Christina Claesson

 

Som författare får man ibland konstiga förfrågningar. Det kan vara nån som vill erbjuda en sitt livs historia, som de tycker man borde skriva. Eller som vill betala en för att skriva deras platsansökningar. Men det underligaste var när en man mailade och frågade om jag kunde hjälpa honom att välja ut vad som skulle bli hans sista ord.
Han hade inga litterära ambitioner och inga andra särskilda ambitioner heller. Han hade levt ett ordinärt liv. Han hade barn och barnbarn, som han hoppades en gång skulle samlas kring hans dödsbädd och där få höra han sista ord uttalas.

Han funderade ofta på vad som skulle finnas kvar av honom efter hans död. Han trodde att grinden han snickrat till sommarstugan skulle överleva honom dubbelt upp, utöver det kunde han inte komma på något som kunde skapa honom ett eftermäle.

Han hade tittat i olika citatböcker på biblioteket men inte funnit nåt passande sista ord och de flesta citat skulle han hur som helst aldrig kunna minnas, när det blev dags.
Jag frågade om han var religiös eller hade haft någon mystisk upplevelse. Nja, det mystiskaste han varit med om var nog den gången han hittade ett dammsugarmunstycke mitt ute i skogen, ett som precis passade till hans dammsugare där munstycket just gått sönder. Det var mystiskt, sa han. Men tyckte inte att dammsugare var ett passande tema för dödsbädden.
Jag funderade ett tag och rådde honom sen att leta i sina egna drömmar. Det skulle bli genuint, han skulle därför lätt kunna minnas det och hade han tur skulle det bli originellt nog för att bli ihågkommet.

Jag mailade honom lite tips om hur man minns sina drömmar. Sen glömde jag bort det hela.
Det måste ha varit säkert ett år därefter som han ringde mig. Han bad om ursäkt om han störde men han måste bara berätta.
Han hade provat tipsen men det hade inte funkat alls till att börja med. Han mindes inte ett dyft av drömmarna, fast han hade en känsla, som en smak i munnen, av vad det kunde ha rört sig om. Han hade varit på vippen att ge upp, till just i natt, sa han, då han hade en dröm som förklarade allt. Universums mysterium var uppenbarat! Han insåg allt med en strålande klarhet! En häpnadsväckande sanning som han bara måste förmedla!
Han hade vaknat med ett ryck och lyckades i mörkret rafsa till sig en penna och en papperslapp.

Han klottrade ner de dyrbara orden och lättad föll han tillbaks i sömn.
På morgonen hade han vaknat med en stark känsla av något viktigt som hänt. Jo! Drömmen! Var var nu lappen? Visst hade hunnit skriva ner det? Jo, där var den. Med skakande händer läste han:
SNIPP SNAPP SNUT, LIVET ÄR EN STRUT.
Det var de dyrbara ord han skulle spara som sina sista. Det var kanske inte särskilt begripligt, sa han, men känslan av klarhet och sanning, den ville han bära med sig.
Han tackade mig och sa att han skulle skriva in min adress i sitt testamente. Om det gick för sig.

Det gick ytterligare knappt ett år och en dag kom ett mail från ett av hans barnbarn, som suttit vid hans dödsbädd någon månad tidigare. Mannen hade stilla somnat in och i sista ögonblicket hade han viskat något. Det var bara ett ord, som han pressade fram. Dammsugaren! Och med ett fridfullt leende och en strålande klarhet över pannan hade han somnat in.