Boplats Malmö - Utvägar och Ingångar

(ur Svenska Turisttrafikföreningens Årsbok 1996: Skåne.)

Boplatsen och jag - vem väljer vem?

Så här är det med mig. Jag är född i Malmö; boplatsen valde mig. Jag växte upp och började genast söka Utvägar, ty Malmö är, sägs det, ingen stad man kan leva i. Däremot en utmärkt stad att åka ifrån. För vad vore Röda Torget i Moskva om man inte dessförinnan upplevt Nobeltorget i Malmö, en söndagseftermiddag klockan tre, i februari och ösregn? Vad vore det prunkande Provence om inte Magistratsparken hittills utgjort ens största naturupplevelse? Vad vore Copacabana utan Ribersborg? Och vad vore Himalaya utan Himlabacken i Pildammsparken, Malmös okrönta krön, ett stup på fyra meter, alla skånska störtloppslöftens svindlande startvagga?

Tidvis har jag bott på andra platser, i Sverige eller utomlands. Men flera gånger - stopp, nu måste jag räkna: fyra. Fyra gånger i mitt liv har jag åter bosatt mig här - det är första gången jag räknar, faktiskt. Jag har valt den boplats, som en gång valde mig. Så är det med mig, och min fysiska vistelseort.

Sen är det själen, som opponerar sig. Mitt sinne uppreser sig mot påståendet att jag, bland alla platser på jorden, har valt Malmö som boplats. Själen har kallat det öde, oföretagsamhet och feghet. Själen har ömkat sig och paraderat med oroväckande symtom. Den har periodvis drivit mig till handlingsförlamande bort-längtan och självförtärande melankoli, p g a av dessa val. Den har presenterat ändlösa listor med skäl att lämna den här boplatsen för någon vackrare, ljusare, mera vindstilla, med livligare folkslag, vitalare mötesplatser, smalare gator, bättre karriärmöjligheter, och så vidare, alla dessa sakskäl som vi famlar efter när vi ställs inför viktiga avgöranden. Sånt har inte tagits på allvar ty själen är, för Malmöbon, ett invektiv. Mer om det sen.

Fyra gånger: Malmö. Senast erbjöd mig livet en boplats bland höga berg, i en olivlund, intill ett azurblått hav. Jag valde Malmö. Ett konstaterande som genast föder frågor. Varför? Varför har jag för fjärde gången i mitt liv valt att bo i Malmö? Och när slutade jag söka Utvägar, för att i stället börja leta efter Ingångar?

För att beskriva staden måste jag göra mig till Främling. Jag har länge närt en dröm: att packa en väska, ta mig till flygbåtsterminalen och sticka från stan. En banal Malmödröm, som sagt, men den här drömmen stannar inte där. Jag tänker mig att, med väskan i hand, stiga av i ett annat land, smyga in på en trång toalett i ett hamnkafé, packa upp väskan och - förklä mig. Jag ska ta på mig plagg som ingen sett mig i tidigare. Jag ska flytta ögonbrynen en halv decimeter närmare hårfästet, måla läpparna plommonlila, rakpermanenta håret och ta på sol-glasögon. Sen ska jag fara tillbaka till Malmö, och återvända som en Annan Människa, en Främling.

Jag ska fråga Malmöborna om vägen. Ta in på hotell, gå till turistbyrån, leta efter sevärdheter och nyfiket låta mig lotsas genom staden. Med mörka glasögon ska hemmablindheten botas. Som Främling ska jag kika genom nyckelhålet på min intet ont anande hemstad, i hopp att få en glimt av en Ingång.

Öresundsförbindelsen - utväg eller ingång?

Jag tar inte flygbåten tillbaka. Den ska snart vara historisk kuriosa. Med "Öresundsförbindelse" menar Malmöborna idag den bro, som ska stå färdig år 2000. Självklart tar jag bron till Malmö! En äkta Främling låter sig inte hindras av en sådan petitess som att den inte råkar vara byggd än. Nej, låt oss simulera brofärden med hjälp av helikopter!

Tillsammans med min färdkamrat, fotografen Georg Oddner, hyr jag en helikopter, ger förarna koordinaterna för den kommande bron, och instruerar dem att noga följa den framtida vägbanans sträckning och höjd över havet.

På den danska sidan är allt redan förberett. Vägen till brofästet över Amager är redan röjd - och insinuanta tungor påstår att detta är själva meningen med den kombinerade bil- och järnvägsbron för danskarna: att få ett skäl att demolera sig rakt igenom en villastad för att kunna bygga den efterlängtade motorvägen till Kastrup. Men detta ska handla om Malmö, inte Köpenhamn. Nå, viskar de insinuanta, också på den svenska sidan är bron framför allt ett sätt att finansiera utbyggnaden av det svenska järnvägsnätet, som inte låter sig betalas på annat sätt.

Avgifterna för biltrafiken över sundet ska finansiera både bron och järnvägsförbindelsen, och om kalkylerna håller ska det vara betalt på 30 år. Under brons resterande 70 år ska sedan brotullen ge svenska och danska staten vinst.

Högt talas det framför allt om De Dynamiska Effekter som broförbindelsen ska ge näringslivet, å ena sidan. Ett så gott som enigt näringsliv och politiskt etablissemang hävdar att bron är Malmös enda chans att ta sig ur ett desperat bottenläge. Förra årets bokslut visar att Malmö hade näst sämst resultat av alla svenska kommuner, räknat per invånare: 2 455 kr i underskott. (Sämre var bara Ljusnarsberg i Örebro län, 2 701 kr minus.) Väg den siffran mot att redan själva brobygget kommer att skapa 31 000 årsarbeten.

Bromotståndarna, å andra sidan, talar om miljöskadorna. Bron, och de konstgjorda öar den vilar på utanför Saltholm, befaras hindra vattengenomströmningen i sundet, påverka salthalten och därmed skada den känsliga ekologiska balansen i Östersjön. Den ökande biltrafiken och avgaserna kommer att skada inte bara vattnet och dess fauna, utan även landmiljön vid brofästet och i Malmö. Om Citytunneln byggs genom Malmö, för att ansluta bron till Centralstationen, kan den komma att förstöra oersättliga byggnader och unika parkområden. Och dessutom: vad ska vi med en bro till, i tider då alltfler kontakter sker via datornät?

Det finns invändningar mot båda inställningarna. Är det så säkert att de Dynamiska Effekterna slår sig ner i Malmö? Är det så självklart att företagsamhet, kreativitet, investeringar dras till Malmö och inte ifrån? Och med brons placering, söder om Malmö, riskerar inte hela farleden att gå Malmö förbi? Är bron en ingång eller en utväg?

Jag minns min biologilärare på högstadiet, det var på Bergaskolan i Limhamn, det kommande brofästet tillhörde vårt exkursionsområde. Han ritade på svarta tavlan, danska kusten till väster, svenska kusten till öster, och två korta rör som ledde ut från vardera kusten. Avloppen. Båda städerna plågades av bristen på avloppsrening. Båda fann samtidigt den till synes smarta lösningen, att förlänga avloppsrören ut i Sundet för att bli av med skiten. Utsläppen kom att riktas mot den motsatta kusten i stället för den egna. Malmö blev av med sitt eget utsläpp - men fick i gengäld Köpenhamns. Gissa vem som vann på manövern?

Risken är nu att bron kommer att fungera på liknande sätt: Malmö kan bli en förort till Köpenhamn, en sovstad för pensionärer och arbetslösa, medan begåvning, kultur, forskning och företagsamhet dras till Köpenhamn. När det kontinentala Europa lockar, då ligger Köpenhamn bättre till.

Mot bromotståndarna kan invändas att det ju alltid är riskfritt att vara emot nyheter. Varje förändring måste ha sitt pris. Det är en bara alltför malmöitisk intällning att vara demonstrativt oentusiastisk, med sitt "vad-var-det-jag-sa" färdigt på tungan.

Så riskerar båda sidorna att gestalta var sin sida av ett gammalt malmöitiskt dubbel-komplex. Å ena sidan en tendens till ogrundade storhetsdrömmar som yttrar sig i ett slags kulturell elefantiasis; småstadens pretentioner att vara metropol. Å andra sidan en oförmåga att uppskatta och ta till vara de tillgångar, möjligheter och begåvningar som faktiskt finns: den lilla stadens kvardröjande självförtryck och dåliga självkänsla.

Höjdpunkter

Men på med solglasögonen, helikoptern startar. Dörrarna är borttagna och selarna fastgjorda.

För det första är det fel att tala om bro. Inte förrän 3 750 meter ut från den danska stranden dyker vägbanan upp ovanför vattenytan. Dessförinnan löper motorväg och järnväg i en sänktunnel på sundets botten. Jag håller för ögonen inne i helikoptern för att ge rätta instängda illusionen. Jag får cellskräckvisioner - kommer jag nånsin att våga mig på den här färden på riktigt? Strax söder om Saltholm dyker vi upp genom sundsvattnet som glittrar grönt. Saltholm, med sitt fågelreservat och gröna vattensprängda sumplandskap, ger ett tropiskt intryck. Vi far 10 meter över vattenytan, på de konstgjorda öar som bär vägbanan 4 km framöver. Nere i vattenytan ser jag något som liknar en torped forsa fram. En säl, på vild jakt efter en halvmeterlång lax. Vi passerar snabbt, bilen i 110 km, tåget i 180.

Vi har färdats halva sträckan över sundet, 8 km, och först nu vidtar det som kan kallas bro: mitt i sundet ger sig vägbanan ut över vattnet på bropelarna, och sakta stiger höjden från 10 meter upp till c:a 60 på den högsta punkten, den s k högbron. Vi far på en höjd som motsvarar ungefär 17:e våningen i ett modernt hus. Vattendjupet är som mest c:a 11 meter - 4 våningar. Under vägbanan är det här en fri segelhöjd på 57 meter.

Över oss sträcker sig pylonerna - de brotorn som högbron är upphängd i - till 200 meters höjd. De utgör därmed Sveriges högsta byggnadsverk. (Kaknästornet är 155 m.) Framför oss till vänster ser vi nu Malmös profil. Påståendet är banalt, men kan inte undvikas: det är platt. Påtagligt platt. Staden ser ut som en grovkornig, trögflytande vätska - låt mig slippa nämna vilken - som spillts ut på slätten och av sin inneboende viskositet formats till optimal platthet. Trotsande ytspänningen i denna pöl, sticker de karaktäristiska höjdpunkterna upp: Kockumskranen (140 m), Heleneholmsskorstenen (130 m), S:t Petri kyrka (106 m), Hotell Sheraton (86,7 m) och Hyllie vattentorn (62 m). Till dessa kommer alltså bropylonerna (200 m) att sälla sig.

Lernacken vy norrut

Malmös höjdpunkter. Är det en tillfällighet att denna stad, en av Sveriges plattaste, hyser så många byggnadsverk som så omotiverat, på ett nästan obcent sätt, med sin höjd sticker av mot omgivningen? Är det en tillfällighet att dessa höjdpunkter var och en representerar stadens nyckelfunktioner: industriproduktionen, energiproduktionen, andligheten, turismen och nöjeslivet, dricksvattnet. Och så bron - Utvägen. Eller Ingången?

Tillfälligheten heter kanske Lund? Universitetsstaden, den evige konkurrenten och trätobrodern som ligger 2 mil norr om Malmö är - hör och häpna - den stad i Sverige som har störst nivåskillnader inom bebyggt område. Jo, det är sant, vi talar alltså om marknivån, inte byggnaderna. Nivåskillnaden i Lund är 90 meter. I Malmö däremot rör det sig om c:a 10 meter.

Räknar man däremot in ytterområdena finner man, i marknivå, ytterligare några höjdpunkter: Kungshögen i öster (66 m ö h) Spillepengen i norr (... m ö h) och Lernacken (10 m ö h), i söder. En gravhög och två f d soptippar.

Till den senaste, Lernacken, anländer vi nu på bron, som åter sänkt sig till 14 meter över havsytan.

Lernacken är ett på ytan fascinerande månlandskap, som påstås hysa en fauna av ovanliga arter som borde skyddas. Ensligheten bryts här och var av folk som rastar hundar, joggar, tittar på utsikten eller flyger drakar. Men en gammal soptipp, alltså, där hushållsavfall började dumpas 1953, på en tid då industri och lantbruk ohejdat släppte ut sitt avfall bland vanliga sopor. Där finns också slam från Malmös kanaler, oljeslam och bygg- och rivningsmaterial. Detta ska man nu, innan bron byggs, sanera. Det ska flyttas om och bort och sedan täckas med en täckmassa och jord. Under täckmassan läggs rör som samlar upp metangas och kolväten till en förbränningsanläggning.

I Lernackens inre, en sänka av kalksten

Men de anländande broresenärernas utsikt sträcker sig söderut, åt höger, där vi ser det klassiska skånska landskapet, pilevall och rapsfält. Till vänster, norrut, hägrar staden, den platta boplatsen, inramad av en gravhög och två soptippar, tryfferad med ett antal alltför höga monument representerande stadens själva mening och mål. Och detta har jag valt, mer än en gång?

Vi passerar Limhamns Kalkbrott, 60 meter djupt, 1 miljon kvm stort. Ur detta stora vita hål grävde Skånska Cement sin rikedom, och när vi nu ser det i förgrunden, med den platta staden som en tunn skorpa på jordytan därbakom, blir det till en sinnebild av en stads tillblivelsehistoria: Tag ett landskap, gröp däri ett hål. Innanmätet bearbetas till cement och betong. Betongen formas till hanterliga stycken som sammanfogas på markens yta, till ett stadigt hägn kring boplatsens mjukdelar: människorna.

Hålet vilar kvar i väntan på en ny funktion. Upplevelsepark? Forskningscentrum? Rekreationsområde? Vintersportort? Ett så stort hål inbjuder till fantasier, men än så länge består dess största upplevelser i utsikten det bjuder, fåglarna som svävar på uppåtvindarna längs de branta stupen och det häpnadsväckande faktum att en fiske-entusiast här fick napp i form av en aborre, i en av dammarna på bottnen. Var aborren kommit ifrån är en gåta. Vilken Ingång fann denna firre, till staden som mest uppmuntrar till Utvägar?

Ställ Malmö på högkant

Eftersom vi redan färdas på en imaginär framtidsvägbana, fortsätter vi med helikoptern in till stan på den framtida Citytunnelns sträckning. Vi tar sikte på Hyllie vattentorn, där Citytunneln ska svänga in mot stan, och följer sedan Pildammsvägen norrut mot centrum.

Genast övergår främlingens kalla registrerande blick i igenkännandets barnsliga förtjusning. Jag identifierar plats efter plats som alla betytt mycket för mig, och gläds åt att se dem så här uppifrån. Där är mitt föräldrahem, där min gamla skola, titta Möllevångstorget, där var jag i morse och handlade jordgubbar. Där är restaurangverandan där My sitter och ammar babyn. Och S:t Johanneskyrkan där jag döptes och mina barn firar skolavslutning, vi tar två varv runt.

Vi svänger runt Sheraton och tittar ner i en takträdgård jag inte haft en aning om, i Magistratsparken ser jag ryggarna på de hundar min valp brukar tumla runt med. Vi följer Gågatan och med ett hisnande stråk av svindel kan jag plötsligt se rakt in i mitt eget köksfönster på Kärleksgatan, uppifrån. Mitt hjärta bankar. Nu är det så många kära detaljer, svindeln kommer sig av att se dem både som välförtrogna och främmande, både gamla och nya, samtidigt.

Medan vi fortsätter färden till helikopterlandningsplatsen längst ut i hamnområdet, slås jag av vilken intimitet staden utstrålar sedd så här, uppifrån. Staden skyddar sig inte mot insyn från himlen. Den skyddar sig mot väder och vind, där så behövs - men inte från insyn. De vertikala fasaderna är bara delvis ett skydd mot klimatet; framför allt är de avvisande. De skyddar mot de andras blickar, de andras habegär, de andras avund.

Men här uppifrån kan jag se rakt ner i trädgårdar och bakgårdar där folk ligger och solar, där tvätt hänger på tork, där barn leker i sandlådor. Jag ser ner på balkonger där malmöborna intar förmiddagskaffet, ser rätt ner i kopparna, ser vilket pålägg de har på rundstycket. Jag ser terasser med klinkergolv, parasoller och vajande palmer, jag ser takträdgårdar med bambusnår, fågelbad och örtagårdar. Det är ett myller, ett färggrannt liv, en helt annan upptäcktsresa för ögat, ja sett ifrån ovan liknar Malmö ett litet Neapel.

Tänk om Malmö kunde öppna sig så här till vardags! I mitt huvud formar sig ett förslag till de styrande, en radikal syntes av platthet och höjdlängtan: Tag hela Malmö och ställ det på högkant! Som ett dockskåp i New Yorksk skyskrapemodell, med Kinesiska Murens pampighet, kunde Lutande Tornet i Pisa därefter dra något gammal över sig, ty världen hade fått en ny sevärdhet.

I normala fall tar helikopterfärden mellan Malmö Hamn och Kastrup 6 minuter. Med flygbåt och buss 70 minuter. Med buss och färja via Limhamn-Dragör tar resan 90 minuter.

Under förutsättning att Citytunneln byggs (inom 5 år efter att bron är klar) beräknas tågresan mellan Malmö Central och Kastrup ta 17 minuter, och till Köpenhamns Huvudbangård 27 minuter. Är det de få minuterna vi jagar? Vad ska vi göra med de minuterna som blir över? Går det att spara tid? Vilket konto skall man sätta in den på? Och när, säg när, ska man ta ut den? Ju mer tid vi tror oss vinna, desto mer kommer vi - inte att vara tacksamma för att uppleva - utan gräma oss över att ändock inte lyckas fånga.

Man har sett annat här i världen

Vi ska också ta oss till fots genom staden, för att få närkontakt med plattheten. Vi får fråga oss fram. Stan är omöjlig att hitta i. Man tror den ligger på västkusten, men upplevelsen stämmer inte med kartbilden. I själva verket böjer sig centrala Malmö runt sydsidan av Lommabukten och havet ligger alltså norrut.

Större delen av hamnområdet är öde, på väg att förslummas. Den nedlagda SAAB-fabriken är omgjord till Mässhall och står tom större delen av året. Kockums har bara begränsad verksamhet kvar som u-båtsvarv. Några tonåringar åker skate-board på den tomma planen utanför en av de f d monteringshallarna. På en annan plan står toaletterna till Malmö-festivalen staplade, i dyster väntan på nästa augusti. Lunds Tekniska Högskola har flyttat in i en av byggnaderna och deras lunchrestaurang är det enda som antyder någon slags aktivitet.

Där utanför får jag syn på en kollega, Malmöfödd som jag. Jag tar på de svarta glasen och närmar mig henne utan att hon känner igen mig. Frågar henne inledningsvis om hennes syn på Malmö i dagsläget.

- Bron vägrar jag att prata mer om. Jag har sagt mitt, nu är beslutet fattat. Citytunneln är fullkomligt idiotisk, inget som Malmöborna har nytta av. Vill man lösa kollektivtrafiken finns det bättre sätt. Malmö, fnyser hon avslutningsvis, är en tönn liten stad som inte begriper sig på sig själv.

"Tönn" är ett skånskt ord som betyder dum, fånig.

- Vad är det då stan inte begriper, som du begriper? Det vore intressant att höra.

Det lämnar hon åt mig att själv finna svaret på. Hon avslutar samtalet och skyndar vidare.

Trots att jag utgivit mig för att vara Främling, känner jag mig personligt angripen. Liten och tönn. Dessutom antydde hon att hon begrep något om mig, som jag inte begrep själv, och ville sen inte ens säga vad.

Vi tar havet som måttstock och söker oss fram mot vad vi tror vara söder. Jag försöker skaka av mig obehaget av hennes påstående genom att granska det närmare.

Att påstå om sin hemstad att den är liten och tönn förutsätter att man har funnit dess Utvägar. Man har sett annat här i världen. Man har jämförelseobjekt. Man vet sanningen om sitt ursprung: litet och tönnt. Men sedan skulle konstaterandet kunna ske med ömsinthet, ungefär som man beskriver familjens första bil på femtiotalet, eller det första billiga vinet man som tonåring drack sig berusad på.

Men hon påstår dessutom att stan saknar självinsikt, vilket är långt allvarligare. Det är att därutöver utge sig för att vara något annat än man är, och därmed göra sig förtjänt av omgivningens genomskådande förakt och löje.

Malmöborna reser mycket. Tack vare närheten till Köpenhamn, och det kontionentala Europa, är Malmöborna förmodligen de svenskar som oftast, och tidigast i livet, varit utomlands. Vi har sett världen. Ofta har vi tvingats konstatera att den är vackrare och intressantare på andra håll, innan vi, trots allt, återvänder hem. En sådan erfarenhet kan ge upphov till två extrema inställningar. Antingen att allting är bättre borta. Eller att allting är bäst hemma. Båda inställningarna är extrema, och osanna, och tjänar främst syftet att skydda oss själva mot den konflikt som utblickarna i världen skapar. Avund, gentemot det som är bättre. Grämelse, över allt det vi inte kan få.

När Sydsvenska Dagbladet häromåret startade en annonskampanj träffade de därför mitt i prick när de myntade slagordet: "Haur du sitt Malmö haur du sitt varrden". De vände upp och ned på begreppen, men många var de som inte förstod den milda ironin utan blev antingen allvarligt provocerade, eller grovt stärkta i sin dum-patriotism.

Dubbel-komplexet än en gång; är Malmö den lilla staden som inte begriper sin storhet, eller den stora staden som inte inser sin litenhet?

Grannstaden Lund tycks ha bestämt sig genom att vid infarterna annonsera: LUND - DEN LILLA STORSTADEN. Tänk om Malmö på likartat sätt bestämde sig för: MALMÖ - DEN STORA SMÅSTADEN? Kanske skulle det vara en lättnad att få identiteten fastställd, och sedan kunde näringsliv, politik och kultur enade arbeta på att förverkliga småstadskaraktären, i stor skala.

Ett diskret men okuvligt liv

Vi promenerar vidare. Vart vi rör oss svävar den överblivna Kockumskranens silhuett som en gloria över våra huvud. Kranen såldes till det danska varvet Burmeister & Wain, som nu hotas med konkurs. I så fall kan Malmö köpa tillbaks den billigt, vilket skulle glädja Malmöborna som är stolta över sin stora stålbock och regelbundet kommer med nya förslag på vad den kan användas till. Det senaste är att spänna upp en jättelik projektionsduk mellan dess ben och visa film över hela södra Skåne. Världens största drive-in.

Scaniaparken sträcker sig längs stranden och fram till hundrastplatsen vid Ribersborg. Den är nyanlagd på en utfylld del av stranden, promenadstråk vindlar sig mjukt fram mellan gräsklädda kullar. Folk metar från stranden. En familj som ser ut som zigenare bygger en koja av drivvedsplankor i skuggan av några vresrosor. En kvinna sitter lugnt och läser på en sten. Ett ungt par har slängt cyklarna i gräset och sitter och spelar kort på en filt, medan maten puttrar på grillen bakom dem. En kille på cykel tränar jycken att springa bredvid.

Bänkarna, som står utplacerade med jämna mellanrum, är samtliga tomma. Det pågår ett diskret men okuvligt liv, där människorna tar staden i besittning på sitt eget vis.

Nyligen har två rån ägt rum här, mitt på ljusa dagen. I tidningen häromdagen frågade en 82-årig man hur han skulle beväpna sig för att kunna skydda, inte sig själv men väl sin 78-åriga väninna. Sin gamla pistol ville han inte ta med ut, det vore olagligt. Polisen rådde honom att ta med hårspray, eller möjligen färg på sprayburk.

- Men är det inte farligt, att få spray i ögonen? undrade den gamle mannen oroligt.

Småstaden möter storstaden.

Vi passerar det gamla slottet, Malmöhus, som är museum. Där bakom på en stor öppen gräsplan, Mölleplatsen, står ett enkelt kors omgivet av blommor. Nyligen knivskars en ung man till döds här, mitt under Folkfesten, den årliga icke-kommersiella musik- och kulturfesten. Folkfestarrangörerna, som i många fall arbetat ideellt med festen sedan början av 70-talet, är chockade. "Det känns som om någon trängt sig in och vandaliserat vårt vardagsrum", sa de. Flera gånger återkom denna bild, med vardagsrummet som vanhelgats. I alla läger är det en chock när småstaden möter storstaden. Bara i en småstad, där den sociala kontrollen inte satts ur spel, kan man arrangera en fest för 20 000 personer i en offentlig park och fortfarande betrakta den som sitt vardagsrum. Och bara i en småstad kan man utgå från att de som inte är välkomna till festen själva visar hänsynen att hålla sig borta.

Vi promenerar vidare, genom "Gamla Väster", som den äldre centrala stadsdelen kallas. I korsningen av Engelbrektsgatan och Grynbodgatan, ett kvarter ifrån Gustav Adolfs Torg, står en man helt lugnt och övar golfslag. Han har ställt bollen mitt på gatan och svingar sin klubba i riktning mot Gågatan och S:t Jörgens uteservering. Ingen bryr sig om honom.

På andra sidan Triangeln korsar vi Magistratsparken. Det är svårt att tänka sig att det är samma plats som vi nyligen cirklade runt, uppe i luften. Nu står där en grupp människor under mandelträden och tränar Tai Chi, kampsport i slow motion. De har samma rytm i sina rörelser som de sista fallande blombladen från trädet. Ingen tycks notera deras förehavanden. Samtidigt, på piazzan utanför Stadsteatern, tränar en dansgrupp ett nummer, unga flickor i böljande ringblommegula klänningar svävar runt som fjärilar, lika självklara som stadsbussarna.

Georg har fickorna fulla med filmrullar, som vi ska lämna in till framkallning på vägen.

- Vad tycker du är unikt med Malmö, frågar han mig.

- Själen, svarar jag. Hur den förnekas. "Nej min själ·!" säger man, när man fastslår att sista ordet är sagt i saken. "Jo min själ", säger man och lägger största möjliga eftertryck vid ett påstående. "Min själ" är en förstärkning med samma innebörd som "för helvete", "för fan" eller "djävlar-ta-mej". Så som andra åkallar fan och djävulen, så åkallar malmöbon själen, Själen, enligt malmöitiskt språkbruk, är något man sätter i pant för att öka sin trovärdighet, en bytesvara med vilken man tuktar omgivningens vilja och röjer väg för sin egen.

Och språket, så klart. De runda diftongerna, de glidande blues-tonerna. De små extravokalerna som tonsätter meningarna i valstakt: brännevin, fittamad, mattebom, bonapåg, rullebör, gullegris, grisaknorr... hör du dansestegen? Nu måste vi ha något att äta!

Horisonten är alltid i ögonhöjd

Vi kommer till Restaurang Möllan invid Möllevångstorget, restaurangen med Sveriges garanterat sämsta service. Här får man göra det mesta själv, utom själva matlagandet, ja t o m räkna ihop notan och plocka ihop växelpengar ur kassan.

Där sitter, som så ofta, Louise och Henrik med Kalle Werup och har just avslutat måltiden, och inför dem går det inte att upprätthålla masken som Främling. Henrik kysser på kind och är sedvanligt fyndig i sina komplimanger. Vi slår oss ned hos dem och skriver på beställningssedeln vad vi vill ha. En Glad Lax, skriver Georg. Då skriver jag En Nöjd Noisette. Vi lägger fram lappen på disken. Jag har råkat höra att Sadettin, den turkiske kocken, fyller år idag, och vi stämmer upp en födelsedagssång. Men ingen vet exakt hur många år han fyller, inte han själv heller.

Vi väljer vin och enas om den inte helt billigaste sorten. Nu är det min tur att fråga Georg, som bott här i 30 år, vad han tycker är speciellt med Malmö.

- Horisonten. Horisonterna, svarar han, inte platthet. Platthet är något annat. Malmö har framför allt horisonter. Det är två olika sätt att se det på. Plattheten är låg och trivial. Plattheten ligger alltid under ens haka. Men horisonten är alltid i ögonhöjd. Horisonten kan du aldrig nå, aldrig fånga, och byter du själv nivå, så följer horisonten med dig. Det är något helt annat än platthet.

- Det beror också på vartåt man blickar, säger jag. Blickar du ut från Malmö, då och endast då kan du se horisonten. Platthet, det är vad man ser när man blickar utifrån och in.

Jag minns barnen på Sofielundsvägen, där jag bodde några år, i ett slitet men i sista stund renoverat kvarter intill Möllevångstorget. Bakgården hade öppnats upp genom att gårdshuset rivits. Därigenom hade en liten nivåskillnad uppstått mitt på gården, ett trappsteg på kanske 30 cm. En vinter föll snön, som den gör i Malmö, tveksamt, under natten, i januari. Barnen i huset vaknade och såg det vita, skyndade sig, som man måste i Malmö om man vill uppleva snön, och slet fram sina julklappsskidor och tefat. Sådana måste man ju få, även om de ska komma till användning endast en gång, för den gången är ju desto nödvändigare.

Med samlade krafter lyckades de skrapa ihop det tunna snöskiktet på gården, så att det fyllde ut vinkeln i trappsteget. De modellerade fram en liten skidbacke, 30 cm hög, och nedför detta gupp satte de så igång att fara, gång på gång, i lycklig frenesi, medvetna om att litet är gott, och lyckligt är kort.

De barn som försov sig den morgonen gick snöpligen miste om det årets vintersport. Vid middagstid släppte himlen ifrån sig sin långt ifrån tveksamma nederbörd regnet, och så var snön ett minne blott.

En sådan händelse kräver ett hundraprocentigt platthetstänkande: att se staden inåt. Att lyda dess egna villkor och ta vara på dess egna nyckfulla förutsättningar, hur de än må se ut. Man är utvald av boplatsen, och anpassar sig till den, ovetande om vilka andra boplatser som existerar och hur livets villkor ser ut där. Kanske kommer dessa barns kinder att rodna senare i livet, när de på vintersportresa till Zell am See eller Chamonix gör bekantskap med andra nivåskillnader, och minns sina egna ömkliga försök som små. Då gäller det, ifall de ska se tillbaka på sin egen medfödda boplats med ömhet eller förakt.

Ställen vi behöver

Vi smuttar på vinet. Vi har inte bara sett världen, vi har också lärt oss avsmaka vin. Är det möjligt, att lära sig uppskatta de goda vinerna, och ändå inte se med vämjelse och förakt på de första billiga man provade? Den dag man lärt sig uppskatta de fina nyanserna i en vällagrad årgång är det svårt att njuta av det Montrouge man en gång köpte för 4:25 flaskan.

En storstad kan man välja som man väljer vin. Man avläser en lista där sötma, fyllighet och syra, kropp och bouquet, är graderade och sedan relateras till ens avsikter och ekonomi. En storstad kan man välja avsiktligt med tanke på läge, jobbmöjligheter, utbildning, klimat, kontakter.

Men en liten stad väljer man inte rationellt. Det är den lilla staden som väljer en, och sedan fortsätter man att stanna där på grund av ...kärleken. Så är det. Jag bor i Malmö därför att här bor de människor jag älskar mest, här bor mina barn, här bor mina bästa vänner.

En liten stad väljer man av kärlek. Det är något som staden borde respektera. Tänker staden på det, när den bygger sina utfarter och infarter, sina avfallsanläggningar, sina busshållplatser och parkeringsplatser? Att allt detta är till för att skapa ett hägn åt människors kärlek? För att människornas kärlek ska kunna växa sig större och vackrare?

Begriper den stora småstaden sig på sin egen uppgift? Det borde den, för den uppgiften är stor och helig.

Nu kommer maten, men den hinner jag knappt smaka, för nu är jag upptagen med att skriva en lista på vad den stora småstaden mest borde koncentrera sig på.

STÄLLEN VI BEHÖVER, skriver jag. Ställen för ostörda kärleksmöten. Ställen att föra allvarliga samtal. Ställen att dagdrömma. Ställen för slumpmässiga möten. Ställen att skiljas. Ställen att dö. Ställen att minnas. Ställen att känna igen. Ställen att längta till. Ställen att.

CHRISTINA CLAESSON