De döda är i minoritet (Tankar för dagen, sr, aug 2010)

© Christina Claesson

Det sägs att världen nyligen passerat en avgörande gräns: antalet nu levande personer överstiger det sammanlagda antalet döda i människans hela historia. Hur man nu kan veta det. I alla fall är det en slående tanke att vi levande numera är i majoritet. Spökena får ta och börja visa ödmjukhet och lite mer respekt.

När folk dör vill de efterlevande gärna hålla hyllningstal.
Normalt sett baktalar man inte festföremålet på en begravning. Till skillnad från på 50-årskalas, där man kan höra hemska elakheter framföras under täckmantel av skämtsamt turnerade tal. I skydd av feststämningens fernissa, som få gäster vågar repa, kan syskon passa på att puckla på varandra, och föräldrar och barn förolämpa varandra, medan desserten smälter och gästerna håller masken.
Men begravningstal brukar inte kryddas av avslöjande anekdoter om festföremålets sämre sidor. Man uttrycker heller inte sin stora lättnad över att vederbörande äntligen gett upp. Till och med när en riktig skitstövel dör, så är det vid begravningen endast de fina sidorna som nämns. Man erinrar sig att bakom den svårtillgängliga fasaden dolde sig en djupt känslig person, eller en yrkesmänniska med hög integritet, eller en generös välgörare. Sådant.

Det sägs vara ett uttryck för respekt för den avlidne. Man ska inte kritisera den som inte kan försvara sig. Men är det verkligen av respekt och rättvisepatos vi undviker att kritisera de avlidna?
Den döde har ju sällat sig till den kategori av folk som i alla tider har befunnit sig i majoritet över oss levande: De döda, ett mystiskt folk som inte bara är fler än oss, utan dessutom står under beskydd av vem vet vilka sorters kända och okända makter? Bäst att akta sig. Vem vet vad dom kan hitta på. Snart ligger man förresten där själv och vem vet då vilka regler man måste lyda?

Så vi håller masken. Vid gravkanten är endast ädla känslor tillåtna, trots att sorg efter en illa tåld person kan vara väl så djup och svår att genomgå. Så vi granskar minnet efter alla tänkbara försonande nyanser och så kommer hyllningstalen. Allt det dåliga och jobbiga läggs ner i gravens mörka tystnad. Kvar i ljuset stannar bara det positiva, i en skala från det minsta godkända "han gjorde så gott han kunde" till den oreserverade helgonförklaringen.

Kanske skulle vi ändra på sederna? För när är det vi behöver de oreserverade förlåtande hyllningstalen? Ja inte när vi är döda.
Var gång jag läser en nekrolog finner jag det så sorgligt att den avlidne aldrig själv fick höra de uppskattande orden. Innan han dog, då han verkligen kunde behövt det, då det kunde piggat upp och påverkat levernet på ett gott sätt.
Vi borde skynda oss att hålla de där talen till varandra, som om vi nyss hade dött, innan vi gjort det. På kaffepausen. DÅ skulle jag vilja höra allt det där försonande, förstående, uppskattande. NU, medan jag ännu lever, och medan det kunde underlätta mitt liv efter kaffepausen.

Och sedan, på gravens kant, kunde vi i stället få tillfälle att häva ur oss all v
rede och besvikelse, anklagelser och beskyllningar som nu inte längre kan såra men som ändå kan behöva luftas för att även den ambivalenta sorgen ska kunna läka.
För vi levande, vi är nu i majoritet. Och det är vi som sätter reglerna för övergången mellan livs- och dödsriket.