Jag Har Tagit Chefen i Båten krönika Dagens Nyheter 25/11 97

Chefen sa att det var dags nu.
- Låt inte illusionen om helhet sprida sig, sa han. Mer splittring är vad vi behöver.
Jag försökte protestera men. Har man väl tagit chefen i båten ser han nog till att bli rodd i land.

Jag skulle starta eget för några år sedan och måste hitta på ett firmanamn. Kollegor i samma situation kläckte käcka saker som "Aktiebolaget Rim & Reson ", "Ren och skär profit AB" och liknande, för att betona sitt ironiska avstånd till de marknadsmässiga företagsformerna. Hyckleri, tyckte jag. Är man i båten är det fånigt att låtsas att man simmar.

Jag rådbråkade min företagsidé och fastnade slutligen för "Claesson & Claesson", trots att jag är helt allena. Det lät inte så ensamt. Och det lät seriöst, som en advokatbyrå. Det gav bilden av ett samkört team som passionerat engagerade sig i varandras uppdrag, tänkte jag. Patentverket godkände namnet, men ringde dessförinnan upp för att fråga om stavningen. Då föll det mig in att svara:
-Ett ögonblick får ni tala med chefen.
Jag bytte luren till andra örat, och chefen fortsatte samtalet.

Därmed hade jag tagit Chefen i båten. Han (för det är en han) fann sig väl tillrätta och installerade sig med eget skrivbord mot väggen i mitt arbetsrum. Själv har jag mitt vid fönstret. Chefen behöver inte utsikt. Chefen behöver näsan i bokföringen. På chefens skrivbord ligger räkningar, kontoutdrag och almanacka. Han sköter faxen och håller reda på alla lösenord till internätet. På mitt skrivbord, däremot, står blommor, rökelse och ett rimlexikon.

Det är klart att det blir intressekonflikter. Chefen är dryg, pompös och samhällsansvarig. Och tjatar bara om fonder. Själv är jag anarkist, dagdrömmare och obotlig smitare från allt som på minsta vis antyder att det kan skjutas till morgondagen. Och är säker på att jag ska hitta det säkra systemet för V75, bara chefen lät mig.

Det ligger i Chefens natur att det är han som breder ut sig på min bekostnad. Brevhögar går att peka på, till och med att väga. Men idéer och visioner, som ännu ingen sett, hur kan man föra deras talan ? Mitt skrivbord har jag lyckats freda (chefen tycker ändå det är äckligt med sina kafferingar och rökelseaska) - men tiden ! Chefen förföljer mig med sina måsten. Måste svara på breven, måste fylla i ansökningarna, måste skicka presentationer och måste deklarera, alltid deklarera.

Nå, hur löser vi det ? Fredlig samverkan och mbl ? Tror ni ja. Nej, här är det den råa maktkampen som gäller. Chefen hotar mig (kronofogden), förolämpar mig (oduglig obildad uppkomling), går bakom min rygg och utövar den skändligaste utpressning (som jag av naturliga skäl inte kan avslöja detaljer om).

Själv drar jag mig inte för att ljuga (men revisorn sa...), förfalska (trippelradavstånd) och baktala honom (chefen sextrakasserar mig).

För tillfället lever vi dock under ett fruktbart stilleståndsavtal. Chefen får bestämma varannan vecka, och jag varannan. Hans vecka prioriteras alla uppdrag som ger inkomster, och chefen är stenhård i förhandlingarna. Det svaras på brev och telefon och frimärkskontot är högre än systemet på Jägers. Följande vecka är det jag som bestämmer. Då öppnas inga fönsterkuvert, och ingen förebrår en för att gå och sparka i löven en hel dag.

På så vis befriar vi oss från två dåliga samveten. Det dåliga samvetet över att vi inte deklarerar när vi diktar. Och det dåliga samvetet över att vi inte diktar när vi deklarerar.

Nu står chefen och tittar över min axel. Har du räknat raderna, tjatar han. Du måste sluta nu. Skriv så här, väser han och sticker ett vasst finger i min rygg, annars får du inte åka till Köpenhamn på lördag. Skriv att det finns ingen äkta helhet. Det är en illusion. Den äkta helheten är döden. Leve splittringen, skriv det. Och den skoningslösa men frukbara kampen mellan splittrade intressen.

Okej, det är gjort. Men det var chefen som sa det. Det är ju hans vecka.

© Christina Claesson