|
BLYGHET
Plötsligt flyttar
andningen upp i käken. Tungan
känns som sandpapper.Handflatorna däremot dryper. Ansiktet har
förvandlats till ett brinnande stoppljus. Knäskålarna
spelar kastanjetter. Och inne i hjärnan bara flimrar det. Allt jag
skulle säga, allt jag hade tänkt ut, allt det som jag ville
- borta!
Förgiftning? Ett anfall av nån
dödlig sjukdom? Nej: blyghet.
Min väninna i grundskolan reagerade
på ett annat sätt. Hennes ansikte blev som en stekpanna, tjockt,
ointagligt. Det var bokstavligen som om ansiktshuden förvandlades
till ett annat material, flytspackel, fogskum, nåt som kunde skydda
henne, som inte släppte ut eller in minsta lilla signal. Munnen som
ett ärr. Blicken nervänd.
Alla trodde hon var sur.
Blyghet, förstod jag sen.
Och killen som på rasterna
var glad, frimodig, ofta skrattade, hade många vänner. När
han kallades fram till tavlan för att lösa någon uppgift
började han klia sig. Klådan spred sig över hela hans
kropp. Han kliade och kliade, själv omedveten om vad han gjorde.
Hårbotten, rygg, ben, mage, överallt. Vi andra skrattade. Det
såg så komiskt ut. Så småningom fattade han, och
började i stället göra ett clown-nummer av det.
Blyghet, det med.
När man ber folk skriva en lista
på vad de är mest rädda för, brukar den börja
så här: 1. Atombombskrig 2. Att mina barn ska få en dödlig
sjukdom 3. Att tvingas att stå upp och tala för publik. Kanske
är blyghet ändå en dödlig sjukdom?
Nej. Den är inte dödlig, bara känns så.
Den går till och med att bota själv. Ja, så att man en
vacker dag upptäcker att man älskar att stå inför
publik, och att man njuter så av situationen att man glömmer
sig själv och sin egen rädsla och i stället upptäcker
att något av det vackraste som finns, det är ansiktet på
den människa som tittar på en, och uppmärksamt lyssnar.
Så var det med mig. Min blyghet började först när
jag började skolan - dessförinnan var jag en frimodig unge.
Med skolan växte blygheten, efterhand som jag kände kraven växa.
I gymnasiet var det som allra värst. Jag blev, bokstavligen, sjuk
när jag skulle hålla föredrag. Kräktes, fick feber.
Många gånger fick min mamma ringa och sjukanmäla mig.
Idag arbetar jag som muntlig berättare och älskar att stå
inför publik, utan manus.
Fastän det kan kännas skämmigt att vara blyg är det
ändå en egenskap som har ansetts fin och lite rörande.
På små barn, i synnerhet flickor. Blygheten kommer ur sårbarheten,
ur rädslan för att bli avvisad, att inte få tala färdigt,
ur skräcken att ingen ska lyssna - och, ännu värre, att
dom lyssnar men bara skrattar och hånar. Den blyge vill bli älskad
av världen men fruktar att världen inte är intresserad.
Det har ansetts vara en klädsam inställning hos dom som man
tycker ska hålla sig på mattan.
Det gör den blyge både till offret, men även hjälten.
De blyga mobbar inte, slår inte, skriker inte könsord efter
tanter på gatan. De blyga stör inte.
Detta är något som de blyga kan gömma sig bakom. De blyga
sitter tysta och iakttar. De blyga tänker ut saker för sig själva.
De blyga har tid att fundera. När dom andra är fullt upptagna
med att babbla och skoja, flamsa och skrika, då står de blyga
bredvid och observerar. När dom andra låter sig fångas
av spontaniteten, då står dom blyga och tänker på
vad dom skulle ha sagt och gjort, om dom vågade. När dom andra
blottar sig, gör bort sig och lär sig av stundens misstag, sitter
de blyga och försöker kontrollera vad de vill visa eller inte.
Det innebär att den blyge, när han väl vågar säga
något, ofta kommer med mycket välgenomtänkta saker. Det
gör att den blyga, när hon äntligen törs öppna
mun, ofta säger sådant som får de andra att lyssna.
Blygheten har blivit ett slags sil för kvalitet. Den blygas självkritik
har slipat argumenten. Den blyges väntan har funnit de rätta
orden.
Därför ska blyghet respekteras, och därför kan man
betrakta sin egen blyghet som en förmåga - inte nödvändigtvis
en brist. Blygheten är en känslighet som kan hjälpa en
att utveckla ett större register, både intellektuellt och emotionellt.
Men i försöken att överkomma sin blyghet kan den blyge
även bli till en arrogant människoföraktare. Den blyge
kan komma att använda sin iakttagelseförmåga till att
främst finna felen hos de andra. Om omvärlden består av
idioter - då behöver jag ju inte bry mig ifall de avvisar mig.
Om jag skiter i dom - då blir jag inte sårad av att dom skiter
i mig. Det blir en överlevnadstaktik.
Blygheten kan komma att använda cynism och nedlåtenhet som
skydd för sin egen sårbarhet. Därför kan det ibland
vara svårt att säkert säga vem som är blyg eller
inte. Om den som står och rodnar, råder väl ingen tvekan.
Men även bland de högljudda skränarna, de som är bra
på att göra sig lustiga på andras bekostnad, de som skarpsynt
kan genomskåda världens brister, även bland dem finns
det extremt blyga personer. När jag träffar en människa
som ger ett avvisande och riktigt surt intryck, brukar jag försöka
tänka mig att det är blyghet som styr deras beteende. Det hjälper
mig ofta att förstå dem och komma dem till mötes.
Trots att blyghet inte längre är en eftersträvansvärd
egenskap, tycks det som om folks problem med blyghet ändå ökar.
Kanske just därför? Det finns människor som har sådana
extrema svårigheter att man gett det en diagnos, social fobi. Då
är blygheten riktigt handikappande. Man vågar aldrig gå
på fester, inte ringa telefonsamtal. Har svårt att gå
och handla. Man undviker jobb som kräver att man tar kontakt med
andra, eller arbetsuppgifter som ska utföras medan andra tittar på.
Somliga vågar inte ens gå ut på gatan, av rädsla
för att någon ska titta på dem, eller ännu värre,
börja prata. Ständig rodnad och svettningar, hjärtklappning
och svårigheter att andas bara vid tanken på det som är
hemskt.
Kanske kan de ökande problemen ha att göra med att kraven på
oss, hur vi ska bete oss, är så stora. Massmedia dikterar en
beteendemall som är ganska stereotyp. Vi förväntas vara
frimodiga och att fritt kunna prata om vad som helst, även de mest
intima och känsliga ämnen. I yttrandefrihetens namn flyttas
gränserna för det privata in i den intimaste hemliga sfären.
Den som vill behålla sitt privatliv - privat! ...anklagas för
att inte vilja "bjuda på sig själv". Den som vill
behålla sin integritet, få ha sin själ i fred, kan tvingas
till blyghet, när inget annat respekteras.
TV som kommunikationsform förfalskar även bilden av hur ett
normalt vardagsumgänge ser ut. I soffprogram sitter folk, till synes
avslappade och vardagliga, och levererar genomtänkta argument och
fyndiga kommentarer. Det ser spontant ut, men är oftast ingående
repeterat. Manus är skrivet i förväg och man har repeterat
replikerna - för att framkalla ett sken av "naturlighet".
Men naturligt är att tveka, stamma, fundera och ändra sig. Naturligt
är att ta tid på sig för att komma fram till vad man vill
eller tycker. Och att ta tid på sig - det tycks vara det värsta
brottet man kan begå.
Blyga människor behöver tid.
I våra dagar dikteras människors värde av deras köpkraft.
Även våra personligheter är en vara på den allmänna
marknaden. En vara som ska presenteras så kvickt och slagkraftigt
som möjligt, för att finna sin köpare. Att vara blyg blir
då som att ha en affär utan skyltfönster, utan annonsering
och noll öppettider. Nej, i stället förväntas vi exponera
oss så tydligt som möjligt och profilera oss för att kunna
konkurrera med de andra personligheterna i utbudet. Det är klart,
att i en sådan försäljningssituation kan blygheten bli
ett överlevnadsknep. Hellre än att bli uppäten väljer
jag att gömma mig och låtsas död.
Att låtsas död kan i längden bli ett plågsamt projekt,
det också. Finns det någon utväg? Kan man göra sig
av med den hämmande och handikappande blygheten, utan att exponera
sin själv för alla och utan att bli en ytlig småstjärna?
Ja, visst. De intressantaste människorna att lyssna till, anser jag,
är ofta dom som trots sin blyghet ändock lyckas tränga
igenom motståndet och komma fram med det dom vill. Man vet att det
som sägs är noga granskat och inte enbart till för att
fylla tomrum eller få tiden att gå. Om man dessutom har lyckats
behålla sin respekt för andra människor, så har
en stor människokännedom utvecklats. En förståelse
för de som ännu inte vågar. Och en förmåga
att lyssna till det som är outtalat.
Hur gör man då? Öva. Prova i små
ofarliga situationer, där risken är som allra minst, och där
man inte behöver tänka så mycket. Man ska inte göra
sig till självmordspilot, och kasta sig ut i de största uppgifterna
innan man är redo för det. Har man spindelfobi ska man inte
börja med att slåss mot tarantellor. Då kan fobin förvärras.
Är man blyg ska man nog inte börja med att hålla bröllopstal.
Det kan vara så enkelt som att börja fråga främmande
människor efter vägen, i stället för att alltid klara
allting själv. Våga sätta sig bredvid någon på
bussen i stället för att automatiskt söka upp ett ensamt
säte. Våga le mot någon förbipasserande
på gatan. Söka kontakt i de allra minsta och ofarligaste situationerna.
Öva och öva - tendensen att rodna försvinner faktiskt efter
hand.
När det sedan gäller prestationer, där man blir bedömd
av andra, då är det en fördel att vara väl förberedd
så att man vet att man har något att komma med. När man
gör en muntlig presentation, till exempel. Om man talar om något
som man verkligen känner till, som man kan bättre än de
som lyssnar, då har man redan en grund av självförtroende
att stå på. Man gör sig dessutom en stor tjänst
ifall man har övervägt vilket intresse lyssnarna har av det
man talar om. Att prata inför folk som är ointresserade kan
vara en mardrömslik upplevelse.
Blyga människor har ofta svårt för att be om hjälp
- försök att komma över det. Att be om lyssnarhjälp
av en eller flera när man förbereder en presentation, det är
viktigt. Då slipper man att öka på sin nervositet även
med premiärnerver, när det sedan blir dags för denverkliga
presentationen.
Det allra viktigaste, som det hela handlar om, det är att sluta fokusera
så mycket på sig själv och i stället rikta sig till
andra. På festen: sluta tänka på vad andra tycker om
dig, och koncentrera dig i stället på att visa din nyfikenhet
och uppmärksamhet på andra. Stå inte och vänta på
att någon ska uppmärksamma dig, sök i stället efter
någon som du själv kan uppmärksamma.
Vänta inte på att bara få - börja med att ge. Då
kommer det andra av sig självt.
co Christina Claesson
|