Varför engagerar du dig i kompetensstegen för vårdpersonal?

Med berättelser, storytelling, kan man åstadkomma en fantastisk kvalitetshöjning både mellan personal och vårdtagare, men också hos personalen sinsemellan. Målet och glädjen hos alla oss människor, när det kommer till kritan, är ju "dom andra". Berättandet är också lyssnandet. Och båda dessa saker är helt gratis. Det kräver ingen teknisk utrustning. Det fungerar under strömavbrott eller instängd i en hiss, för folk som inte kan se, inte kan sitta. För människor som är låsta i sjukdom eller åldrande kan berättelserna öppna en obegränsad och fantastisk värld, som är personlig och unik för just de personerna, i just den situationen.

Hur är dina föreläsningar upplagda?
Jag blandar eget berättande med lekfulla inspirationsövningar som lockar deltagarna att berätta. Alla har ju inte riktig kläm på hur berättelser kan upplevas även om man principiellt tycker det är bra. Många har aldrig upplevt den starka känslan av att försättas i "berättartrance", som att drömma vaken. Det är skönt och vederkvickande. Tiden står still.
Vi utbyter också erfarenheter sinsemellan om hur berättande används inom vården. Folk hittar egna metoder och lösningar och det är en värdefull kunskapsbank, som även jag lär mig mycket av.
Vi berättar både traditionella sagor och egna självupplevda eller hopljugna berättelser.
Jag använder inga tekniska hjälpmedel alls. Papper och penna är förbjudet i kurserna, för det är ju minnnet, det muntliga och det inre bildskapandet som ska tränas. Vi är alla alldeles för mycket fokuserade vid papper och penna.
Vi rör oss mycket och använder en fri golvyta, med lite lösa stolar bara.
Deltagarna får börja att berätta först två och två, sedan fyra och fyra, osv så svårighetsgraden ökar. Det är frivilligt att berätta inför hela gruppen men jag brukar kunna lura dom flesta att våga ta det steget. Man får gå försiktigt fram och låta var och en ta de steg de är mogna för. Aldrig forcera. Det ska vara roligt, och man ska känna sig stolt och glad över det man gör.

Vad utmärker en god berättare eller högläsare?
Att kunna göra berättelsen eller texten till sin egen, som om den var självupplevd eller skrevs just i ögonblicket. Aldrig slaviskt följa en mall eller förlaga.
Att lyssna in lyssnarna, inte bara köra sitt eget lopp. Att vara närvarande i situationen och utnyttja de möjligheter eller begränsningar som finns just nu, just här.
Allra viktigast är att man tycker om sin berättelse. Man ska välja att berätta sådant man kan vara helhjärtad i. "Helhjärtad" är nog det viktigaste (och ett av de vackraste ord jag vet).

Kan vem som helst bli en bra berättare?
Det skulle ju vara trevligt att kunna svara ja. Jo, i princip kan alla som har röst och kan tala också berätta. Sen finns det de som faktiskt inte tycker om att stå i fokus, eller som blir för nervösa av att försöka komma ihåg saker i huvudet. Allt det där kan tränas upp ganska enkelt, om man vill och även vågar utsätta sig för risken. För visst är det en risk man tar, att ta plats och ta folks tid och uppmärksamhet. Man får samla mod, det gäller även vana berättare.
Jag tror inte på att folk skulle vara födda till berättare. Däremot betyder det mycket att ha vuxit upp i en berättande familj, då man blir van både vid att berätta och att lyssna redan från början.

Vad är viktigt att tänka på när man berättar eller läser högt för äldre människor?
Hörseln kan vara ett problem. Eliminera störande buller. Skapa en fredad miljö. Ta reda på vem som har svårigheter och se till att de kan sitta nära. Låt ditt "ansikte lysa" över alla, sitt inte och bara titta ner i en bok. Rör munnen stort, för vi lyssnar alla även med ögonen. Var inte rädd för pauser, det händer mycket inombords även om det är tyst. Använd kroppsspråk, tänk som stumfilm eller Chaplin.
Använd bildstarka berättelser som inte är för långa. Ta gärna paus för att spela t ex musik som har anknytning till berättelsen.
Använd gärna något fantasieggande föremål som har med berättelsen att göra. En blomma, en leksak, ett foto... vad som kanske spelar en roll i berättelsen.

Har du något speciellt minne från någon ínspirationsdag?
Jag återberättar ofta (senast för 5 dagar sen) om undersköterskan som växte upp i Polen. Vi hade en berättarövning där man skulle beskriva en favoritleksak man hade som barn. Jag har hört mycket om nallar och Barbiedockor. Men hennes leksak var ett hemmatillverkat gevär som hennes bror hade gjort. Dom sköt småskrot med det och hon visade ärret som hon fortfarande hade i pannan. Det var hennes roligaste leksak.
Det är inte bara vårdvärlden i sig, med patienter och livsöden, som är rik på berättelser. Personalen är en färgrik provkarta på olika erfarenheter från hela världen, en fantastisk berättelsekälla.

Hur började du själv berätta?
Jag har alltid hållit på med fantasi men framför allt skrivit. Jag var mycket blyg som liten, det var nog därför jag blev författare. Men jag drogs samtidigt till situationer där folk samlades kring berättande, skratten kring ett bord, den tysta fokuseringen. Det tog lång tid innan jag vågade prova själv. Jag var 35 när jag startade Café Skrönan i Malmö, och provade mig fram tillsammans med folk jag bjöd in. När jag hade publicerat min första bok (Djuriska Sagor, noveller) blev jag ombedd att komma till olika ställen och "läsa upp". Då var jag 40. Jag märkte skillnaden på folks ansikte, när jag slutade läsa ur boken och i stället berättade ur mitt huvud, om min inre film. Folks ansikten började lysa. Då tog berättandet fart hos mig och glädjen över det fick mig att överkomma min blyghet. Det är så kul att det är snudd på beroendframkallande.

Har du framträtt som berättare eller högläsare i vården?
Jag har berättat en del inom kriminalvården och där finner man underbart lyssnande. De har all tid i världen och suktar efter stimulans "utifrån", och känslan av att få tiden att stå still på ett positivt sätt.
Inom sjukvården har jag tyvärr inte berättat mycket, utom i en del privata sammanhang. Jag är ju frilans och måste ta betalt och det finns inte mycket pengar för kulturverksamhet för patienter.
Jag tror inte mycket på enstaka kulturarrangemang inom vården. Det blir med nödvändighet små och oförutsägbara grupper som kan delta, och att "bränna av" en show som varar en timme, om ens det, men kostar flera tusen, det är inte väl använda pengar.
Jag tror att det bästa är om berättandet, eller kulturen ö h t, finns som en del av vården, dygnet runt, alltid, bland alla. Det är så den kommer bäst till nytta.
Om jag i stället kan inspirera och lära ut till dem som jobbar inom vården, då blir det frön som kan gro på plats och växa där kontinuerligt.
Ett sätt att utveckla detta skulle förstås vara om jag kom ut i vården som berättarcoach på en speciell arbetsplats. T ex under en hel vecka. Då kunde jag både berätta själv, för både patienter och personal, och samtidigt träna personalen, vara med dem och coacha, och hjälpa dem att se möjligheterna i vardagen på just den platsen.

(april 2009)