Att lyssna till en muntlig berättelse, en story, är som att se film på bio. Man sjunker in i ett drömlikt tillstånd, vakenlivets tid och rum kommer i skymundan och efteråt är det som att återvända från en resa i en annan värld. De andra åhörarna finns där runt omkring, med sina stödjande eller störande reaktioner. Alla upplever filmen tillsammans och de andras skratt eller suckar och gråt (eller störande prassel) påverkar även ens egen upplevelse.

Det finns tre stora skillnader mellan film och muntlig berättelse.
Man kan somna mitt i visningen av en film utan att filmen märker det. Filmen är envägskommunikation som inte påverkas av publikens reaktioner. Berättelsen däremot är ett flöde som strömmar fram och tillbaka och sidledes. Berättaren är lika beroende av lyssnarna som tvärtom.

Den muntliga berättelsen behöver ingen teknisk apparatur. Berättaren har hela filmrummet i huvudet och filmduken finns i lyssnarnas huvud. Det är lätt bagage att turnera med!
Berättandet sker här och nu, upplevelsen äger rum samtidigt som skapandet och berättelsen kan anpassa efter publiken och situationen. En lyssnare som nyser, en passerande ambulans eller en skränande kråka är saker man absolut ska se som tillgångar att väva in i berättelsen.

Varför ta filmen som exempel? Varför inte böcker? Berättelser är väl ord, liksom böcker?
Jo, för orden är inte det viktigaste i en muntlig berättelse. Orden är medlet. Bilderna är målet.
Och berättelsen är (till skillnad från läsningen) en scenkonst och en publikupplevelse. Även om scenen består blott av en stol eller en kvadratmeter gräsmatta och även om publiken är bara fyra öron stor. Berättelsen utspelas nu och här, i ett gemensamt rum skapat av röstens och lyssnandets räckvidd, inte nödvändigtvis av väggar eller tak.

Den muntliga berättelsen ska trollbinda publiken och skapa detta magiska rum som ställer den vanliga verkligheten i bakgrunden. Det är målet. Det är inte alltid det lyckas. Då kan man tänka igenom de fem grundläggande aspekterna på berättandet, som tillsammans ska samverka för att skapa magin: berättelsen, berättaren, framförandet, publiken och situationen.

Berättelsen
En muntlig berättelse kan handla om precis vad som helst, så länge den kan uttryckas med ord och så länge publiken sitter frivilligt kvar (vakna och odrogade...). Det måste inte vara gamla sagor. Det kan vara en personlig upplevelse, eller en beskrivning av hur man bakar smörgåstårta. Det kan vara en bok man aldrig får tid att skriva, det kan vara något man hört nån annan berätta eller det kan vara en vision om framtiden.

Men en sak är viktig: det måste vara möjligt för lyssnarna att hänga med, att följa tråden. Man kan ju inte som i en bok bläddra tillbaka och titta efter. Därför måste det finnas en dynamik som gör att uppmärksamheten upprätthålles. Det måste finnas en logik som följer de regler man stakar upp för berättelsen. (T ex har spökhistorier en annan logik än förklaringssägnen.) Det måste finnas ett slut, där upplevelsen känns fullbordad, och för att ett slut ska uppstå måste det finnas en början där historien och personerna presenteras och där vår nyfikenhet väcks.

Jämför t ex med en dikt, som mera kan bestå av häftiga ord eller fantasieggande associationer, men där man inte behöver ha ett händelse- och tidsförlopp. (En kompis till mig brukar skoja om att en dikt är när man inte vet om man behöver vända sida. I en berättelse ska man definitivt känna när man vill vända sida, och man känner också när det inte behövs längre - det är slut.)
Upplevelsen av "slut", den känner vi alla instinktivt. Då vet vi att det är dags att applådera. Det är pinsamt när publiken osäkert tittar på varandra med händerna hängande i luften: Och -? Är det slut nu?

Slutet är inte bara en formalitet. Slutet är en funktion av början. Det binder samman alla de nyfikenhetstriggare som berättaren har presenterat innan. Det är lika viktigt som slutackordet i en sång. Hjärnan har funnit struktur och är nöjd (även om den kanske längtar efter mer).
Berättelser är bilder, inte ord i första hand. Orden är medlet och målet är filmen som ska visas inne i lyssnarens huvud. Därför ska man tänka sig noga om ifall man vill utgå från skrivet material. En novell, t ex, kanske bygger mer på vissa formuleringar och ordvändningar än på händelse­förloppet. Då är den inte lämplig som muntlig berättelse.

Man kan också frestas att försöka behålla just de ord som finns på pappret, i synnerhet om man skrivit dem själv och slitit hårt med att finna dem. Ångesten att glömma bort de fina formuleringarna kan öka nervositeten och skapa bundenhet och stelhet.

Vill man göra sin egen story är det klokt att inte skriva ner den som en novell. Gör gärna korta anteckningar, ungefär som i recept till en maträtt. Eller rita. Eller - allra helst - tala fram berättelsen genom att berätta den för allt och alla som kommer i din väg. Hunden är bra för den har oändligt tålamod och är en god lyssnare. Vänner och familjemedlemmar är också bra, ifall de är intresserade och orkar med dig. Banda in på mobilen är jättebra.

Själv har jag märkt att min hund är alltför okritisk. Hon älskar allt jag säger och det är förstås bra för självkänslan. Men ännu bättre är någon som kan ge ett mera genomtänkt gensvar.

Jag har en kompis som bor nere i byn. En gång i veckan går vi samtidigt hemifrån och möts halvvägs, i skogen. Vi hälsar på varandra men får inte yttra ett ord. Vi promenerar en timme och under den tiden får vi endast yttra oss när vi berättar en historia för den andra. Var och en bestämmer själv när det är dags och var det är lämpligt. Vi håller tyst med muntligt gensvar, går vidare och funderar på vad vi hört.
Sen går vi hem till den ena och dricker te. Och då pratar vi! Då är gensvaret genomtänkt och vi har låtit tystnadens magi ladda berättelsen.
Det är, hittills, det bästa sättet jag har funnit att utarbeta nya berättelser. Vi provar såväl små fragmentariska idéer som hela stories, och ibland återkommer samma historia flera veckor. (Jo, hunden är med då också.)

Det fina med denna muntliga inarbetning är att man slipper problemet med memorering. När det är dags att berätta för en ny grupp av åhörare tittar jag på den inre filmen och beskriver vad jag ser.

Berättaren
En vanlig missuppfattning är att somliga helt enkelt är födda till berättare. Och att alla andra gör bättre i att hålla tyst. Men de flesta människor kan faktiskt tala ett eller annat språk, och så gott som samtliga av dessa berättar varje dag någonting. De tänker inte på det som berättelser för det sker spontant, ungefär på samma sätt som vi drömmer om natten. Även de som lever ensamma berättar i sina tankar för någon tänkt person. Att be till Gud är att berätta.

Så snart vi är med om något anmärkningsvärt, glädjande eller sorgligt, eller bara lite ovanligt, då söker vi efter någon att berätta det för. Hur svårt är det inte att bevara en smaskig hemlighet! Man nästan spricker av längtan att få berätta. Vanligt skvaller kanske inte sker så mycket av illvilja och avund som man ofta tror. Det kanske mest är berättarbehovet som pockar!

Berättandet finns alltså där, precis som nattens drömmar, men vi är inte vana att betrakta det som en konstart. Vi kommenterar inte varandras stories så som vi kommenterar en oljemålning eller en ny låt. Vi analyserar sällan berättelser på samma sätt som vi diskuterar filmer.

Alla har alltså förutsättningen att berätta. Vad är det då som gör att somliga utmärker sig som berättare i andras ögon? Jo framför allt att de alltid har berättat. Det kan man inte upprepa ofta nog: enda sättet att lära sig att berätta är att berätta. Eftersom berättandet är ett samspel med lyssnare går det inte att tänka ut hemma i tysthet. Man måste göra det.

Det är som att försöka spela schack med sig själv. Det går inte. De enda partier som fungerar är de reellt genomspelade. Man riskerar att förlora förstås. Det är en risk man måste ta för att få chansen att vinna.

Det är också som kärleken. Du kan sitta hemma och formulera det mest fantastiska kärleksbrev till din drömda kärlek. Med fyndiga citat, vackra rim, underbara metaforer. Allt det där tjänar ingenting till förrän du tar dig modet att visa fram brevet till din älskade, och du står där med skälvande ångest och oro för att bli avvisad, kanske utskrattad. Eller mottagen, och älskad.

Det är samma med berättelser. Man måste göra det för att kunna göra det. De som vi betraktar som "födda berättare" kanske mest hade turen att bli lyssnade till som små? Och uppskattade för sina tankar? Berömda för sina infall? Och lärde sig tidigt att njuta av situationen.

Vad är det då som hindrar folk att tro sig om att kunna berätta? Skälen är många: Jag har svag röst. Jag är så blyg. Jag talar dialekt. Jag kan inte komma ihåg slutet. Jag tycker det är pinsamt när folk tittar på mig. Jag blir så nervös. Jag är rädd för att ingen ska orka lyssna till slut. Folk kommer att tro att jag mallar mig. O s v.
Det skulle alltså vara fel antingen på kroppen och personligheten, eller på nerverna och självförtroendet. Det hänger ihop så klart.

De flesta invändningarna kan mötas på samma sätt: Den största kvalitén som berättare är att man är sig själv.
En storyteller är inte det samma som en skådespelare som förväntas kunna imitera kungar och tiggerskor, utradera sin egen dialekt och sedan på pricken härma alla andra. Det gäller framför allt att utnyttja alla sina personlighetsdrag till sin fördel, antingen det gäller dialekt, kroppsvikt eller utstående tänder. Det är bättre att erkänna det och få det att verka till sin fördel än att dra in magen och låtsas vara nåt annat. Försöker man låtsas vara nåt annat än man är lägger man sig i underläge eftersom man hela tiden kommer att vara rädd för att bli avslöjad eller att inte kunna behålla sin roll.

Framförandet
Jag har njutit av berättare som levandegjort tjugo olika karaktärer utan en enda kostym eller någon som helst rekvisita. Jag har även sett berättare som suttit blickstilla rätt upp på en stol i flera timmar - och trollbundit publiken.
Det handlar inte så mycket om yttre gestaltning och gester, som att kunna levandegöra sina egna inre bilder - för att kunna levandegöra lyssnarnas inre bilder.

I början, när jag tog mina första steg som offentlig berättare, brukade jag ha på mig en vacker sammetskavaj som en kompis skaffat i Oman. Den var väl inte direkt Tusen-och-en-natt, men snudd på. Den annonserade Saga och Fantasi in i minsta stygn. Det var ingen tvekan om vad publiken borde förvänta sig - i alla fall ingen statistisk bearbetning av viltstaketens effektivitet mot klockgrodans vandringar. Den tjänade sitt syfte i ett år ungefär. Sedan behövde jag inte den yttre rollen att ikläda mig.

Numera ser jag bara till att vara lagom snyggt klädd (av respekt för publiken) och ha på mig det som känns bekvämt. Jag vill ha på mig sånt som inte var och varannan i publiken har, och undviker iögonfallande varumärken. Det får inte finnas något i klädseln att oroa sig för. Inga behåband eller byxor som kasar ner. Inga linningar som glipar, knappar som spänner eller skor som knarrar. Ska jag sitta ner tar jag inte kort kjol på. Jag undviker allt för iögonfallande smycken (särskilt ringar) eller privata attribut. Är det på kvällen eller i artificiellt ljus sminkar jag mig lite extra för att framhäva ögon och mun, så att mitt ansikte syns tydligare.

Jag äter inte tunga måltider timmarna före. I kombination med magnerver kan resultatet bli förödande. Jag dricker lite extra vatten för röstens skull och ser till att gå på toaletten alldeles före föreställningen. Självklart dricker man inte alkohol innan. Tar man dryck med på scenen ska den vara kolsyrefri.

Jag värmer upp rösten genom att sjunga lite nätt för mig själv i bilen. Jag gör en avslappningsövning (i mitt fall qi gong) för att samla mig.

Nervositet då? Nervositet är inte enbart dåligt. Den är ett mått på anspänningen, och kan man leda den in i berättandet kommer den att ge energi, skärpa och inspiration.
Nervositet kan drabba plötsligt, minuten innan man ska börja, och den kan få en att tappa andan så att man blir torr i munnen. Det hjälper inte att dricka då, och det kan vara svårt att kontrollera andningsfrekvensen enbart med kommandon. Satsa i stället på att förlänga utandningen, då minskar du risken för hyperventilering. Räkna först till fyra på utandningen, sedan fem, sedan sex... Det dämpar automatiskt andningsfrekvensen, nervsystemet får signalen "fara över", hjärtat sjunker till sitt vanliga läge och saliven återvänder i munnen.

Dålig nervositet kommer sig ofta av att man chansar och inte är herre över situationen. Se till att vara väl förberedd på din berättelse och inte skjuta det arbetet till minuterna före. Testa din berättelse många gånger privat innan du kastar dig ut inför publik.

Nervositet kommer sig ofta också av att man ser publiken som sina motståndare i stället för sina medspelare. Man ställer sig ju utanför gruppen när man tar plats och står i fokus. Man blir ensam, och man har tagit en ledarroll. Försök att överbrygga den utsattheten genom att småprata med åhörarna, kanske hälsa på dem innan, pyssla om dem. Skapa en gemenskap i de gemensamma villkor ni har (Det är varmt här va? Vad kul att du kom hit! Oj vilken regnbåge!) Deras högsta önskan är att få ha trevligt och att det ska gå bra för dig. Samarbeta i stället för att konkurrera eller känna dig hotad.

Betrakta din berättelse som en gåva, som du ska ge lyssnarna. Hur ger man en bra gåva? Helhjärtat. Man tänker mer på mottagarens glädje än sin egen prestation. Förbered den väl (rätt gåva till rätt person), förpacka den vackert, överraska dem med något de inte visste att de önskade sig, och njut av - och förläng! - deras spänning när de packar upp den. Då behöver du inte oroa dig för att de inte ska lyssna - det är de som kommer att tigga dig att berätta mera!
Be aldrig om ursäkt för att du berättar - varken före eller efter. (Det är lika dumt som att ursäkta sig för en gåva man ger.) Se i stället fram emot stunden med den största förväntan du skulle kunna önska dig av dina lyssnare. Om något går på tok och inte fungerar som du hade hoppats - försök att glömma de förväntningar du hade och se det som det är. Det är inte alls säkert att publiken märkte något - de visste ju inte vad du hade planerat. Om du i efterhand nedvärderar din egen insats kan de känna sig kritiserade i sin egen upplevelse - som kanske var entusiastisk!

Publiken
Att berätta för en publik som inte frivilligt kommit för att lyssna är att starta i underläge. Jag försöker själv att undvika sådana situationer om jag inte är säker på att kunna "erövra dem" inom tre minuter. Drömläget är när alla har kommit för min skull och förväntansfulla sitter och väntar. Då startar man i medvind.

Men det är också en underbar känsla att komma in på "berättar-razzia" som jag ofta gjort på skolor. Då knackar vi på i klassrum och stövlar helt enkelt in och berättar en historia för en totalt oförberedd skolklass. Det är mästarprovet. Man måste erövra dem kvickt och det måste vara en fullständigt oemotståndlig berättelse.

Publiken är en, och de är individer. Det är viktigt att behandla alla jämlikt, ha lika mycket ögonkontakt med alla flanker och att samla dem ungefär som en fiskare samlar fisk i ett nät. Ovana berättare tenderar att glömma bort ena sidan eller de som sitter allra ytterst. Eller så tittar de enbart på vissa personer (t ex läraren), liksom de kan helt undvika vissa andra (nån man är förtjust i).

De är också individer med helt olika gensvar och ansiktsuttryck. Somliga ser gråtfärdiga ut medan andra sitter och ler. Somliga skrattar högt och nickar åt varandra medan andra sitter med rynkad panna och stirrar. Det behöver inte betyda att de vantrivs. Folk ser olika ut i sitt lyssnande.
Vissa människor tror inte att de syns. I synnerhet inte när de sitter i en större grupp. De är omedvetna om att även de uttrycker sig när de lyssnar. Det har de rätt att vara. Men som berättare ska man inte ta det personligt om de inte sitter och ler bekräftande hela tiden. Lyssna in hela gruppen. Är den koncentrerad? Följer de dig?

Det är lätt hänt att man blir oroad av någon som verkar ointresserad eller kritisk och att man hakar upp sig på just den personen. Om vederbörande inte stör de andra så försök i stället att hämta näring och gensvar från de andra. Är det någon som uppenbart drar sig undan så försök att fånga in vederbörande med din blick eller till och med några ord riktade direkt till dem.

Om någon avsiktligt försöker störa eller ta makten från dig t ex genom att utmana till utdragen dialog, så släpp aldrig makten och initiativet ifrån dig. Det ska naturligtvis göras med finess och utan konfrontationer. Allt du gör och alla dina reaktioner ska tjäna det fortsatta berättandet. Se allt som händer som ett element eller rekvisita till berättelsen. (Någon trillar av stolen.) "Ja, precis lika rädd blev Robin Hood när han fick se sheriffen." (En vaktmästare kommer in med en stege för att byta taklampor.) "Ursäkta men du kan inte komma med en stege här, vi är mitt på fängelsegården och omgivna av beväpnade vakter! Fem minuter? Bra!" (Någon räcker hela tiden upp handen för att fråga saker.) "Kan du vänta en liten stund, för jag ska bara först berätta hur..." (Någon sitter och säger hela tiden högt vad han tror ska komma att hända.) "Ja, just precis! Skarpt tänkt! Men det var så här det gick till!" eller "Ja, det var precis vad byns alla dumskallar sa men så var det ju inte alls, för..."

Situationen
Helst ska man i förväg försöka undvika sådana här störningar. Om man anar att det blir en orolig publik är det bra att skaffa sig en medhjälpare bland arrangörerna. De kan diskret se till att folk som vill gå ut kan släppas smidigt genom dörren. De kan milt lotsa föräldrar med skrikande barn mot falluckan i hörnet - nej, vad sa jag? Hjälpa det stackars barnet till en plats där det kan bli mer nöjt med tillvaron.

Riktlinjerna i hela berättarsituationen är att berättaren ska göra sig till Kung i sitt rike (drottning går också bra). Jag menar då en snäll och omtänksam kung som vill sina medborgares bästa och har deras välfärd i sikte. En kung som försvarar riket (berättarrummet) mot yttre fiender (störningar) och som utstrålar förtroende och kapacitet så att alla känner sig trygga. Lyssnarna vill inte se sin kung tappa fattningen, göra bort sig, få ett vredesutbrott eller falla i hjälplös gråt.

För att kunna tillägna sig denna goda makt bör man i förväg ta reda på så mycket man kan om de praktiska omständigheterna kring berättandet. Det allra första gäller ställningstagandet till arrangemanget. Är det över huvud taget en situation som lämpar sig för berättande? Är det personalfest två timmar efter middan och groggen? Tacka nej. Är det på puben med VM-final på storbildsteven i hörnet? Tacka nej. Är det på klassträffen 30 år efter studenten? Då alla bara vill prata med varandra? Tacka nej.

Har du accepterat förutsättningarna, så kom till berättarstället i god tid. Se till att du träffat avtal med vaktmästare eller någon som vet var ljusknappar och stolar finns. Propsa på hjälp med att flytta om eller rikta ljus eller dra för gardiner eller vad som nu kan behövas. Tänk på att det ska bli ditt rike och att du är kung.

Gå sedan inte och rabbla din berättelse in i sista minuten före, utan ta en stunds avspänning då du tänker på annat, strax före berättandet. När du sedan ser dina lyssnare, möt dem med förväntan. Tänk på vilken härlig stund ni ska ha tillsammans. Låt dem se att du vet vilken fin gåva du har förberett åt dem.

Och glöm för all del inte att påminna dem att de ska sätta på sina mobiler igen när de går där ifrån.