Tillbaka

Mellan de höga målen och den låga verkligheten härskar det fega tigandet.

av Christina Claesson

(ur SDS 24/10 1999)

Vi har en skollag som uttrycker vällovliga mål. Vi har kursplaner och ordningsregler. Det är inte idealen som brister.

I Malmös olika stadsdelar, i våras, gick mellan 68% och 11% ur 9:an med icke godkänt i minst ett ämne. Genomsnitt 30% i hela staden. Dessa procent har ökats på med (i snitt) 4% sedan 1998. I vissa stadsdelar är försämringen tredubblad. Statistiken kommer från stadskontoret, vars fax rodnade när den sände det. Ett drastiskt framslängt förslag att stänga skolan tycks obefogat. Den har redan stängt sig själv.

När ansvariga myndigheter, trots detta faktum, fortsätter att betrakta barnens utbildning som besvärliga kostnader, i stället för nödvändiga investeringar i framtiden, då är det inte bara ett misslyckande. Jag vill kalla det brottsligt. Juridiskt eftersom det strider mot skollagen. Mänskligt eftersom det förstör folks liv. Basta.

Många försvarar sig: säger att det jag beskriver måste vara ett extremt undantag. Sedan i samma andetag: förresten är det likadant på andra skolor. Var och en må själv avgöra om den ska ta åt sig eller ej. Men har du eksem, är det du som har eksem, även om prickarna bara sitter på vissa ställen.

Det finns tre huvudproblem: Bristande ekonomiska resurser. Bristande undervisningsmetoder. Social misär och segregation. Bakom dessa tre ligger något annat, som inte bara gäller skolvärlden. Misslyckandet uppstår när man vet fakta men underlåter att erkänna och åtgärda dem. Det är här vi kommer in på civilkuraget, och det som kallats tystnadens kultur men rättare borde heta tigandets kultur. I det skriande gapet mellan de höga målen och den låga verkligheten härskar det fega tigandet.

Vi är här av ett intresse: kärleken till våra barn och omsorgen om deras framtid. Enbart därför har jag den högmodiga fräckheten att kräva uppmärksamhet. Ni som känner att ni inte av hjärtat förmår omfatta denna kärlek, var snälla och gå nu. Där är dörren. Det finns ingenting som är viktigare än att ge den unga generationen det allra bästa som våra samlade erfarenheter och våra samlade rikedomar förmår. Barnen är framtiden, och de ska bli föräldrar till framtidens barn.

Civilkurage. Ordet kommer från civis = medborgare, och kurage = mod, som utgår från latinets cor = hjärta. Alltså: det mod som utgår från medborgarens hjärta. När medborgaren, inte bara domare och poliser, försvarar rättvisan. När medborgarna, inte bara läkarna, ger första hjälpen. När medborgarna, inte bara journalister och författare, säger sanningen.

Titta, här är barnen som saken gäller: Barnen som alla klagar på. De bråkiga barnen, de okoncentrerade barnen. De respektlösa och orespekterade barnen. Barnen vars munnar är bättre tränade i att forma tuggummibubblor än begripliga meningar. Barnen som inte kan sitta still i en kvart och som i hela sitt uppträdande ropar efter någon som kan lära dem det.

De är, alla, våra svenska barn. Barn, som må vara förstagenerationssvenskar eller tiondegenerationssvenskar. De svenska barnen, som har olika hudfärg och olika modersmål. De svenska barnen, som tillhopa har fler erfarenheter av livets påfrestningar än någon läroplansförfattare kan föreställa sig. De svenska barnen, som fostrats till vad de nu är, i samspel med svensk skola, svenska daghem, svenskt samhälle.

En del av dem uppför sig illa, ja för jävligt, rent ut sagt. Men det är faktiskt de vuxna som börjar. Hönan kommer, i det här fallet, före ägget. Barn kommer oskuldsfulla till livet. Om de inte lär sig, är det för att ingen lärt dem. Om de uppför sig illa, är det för att ingen har lärt dem bättre.

Men en dag måste de sluta skylla ifrån sig. Vi är varken hönor eller ägg. När blir man vuxen? När man ser och inser vad man varit offer för, och tar till orda för att förändra. Då man låter modet från hjärtat tala. Somliga kommer aldrig dithän hur gamla de än blir. Andra når dit innan de är skolpliktiga.

Jag önskar, ungar, att jag kunde stärka ert självförtroende genom att säga att ni är bäst, ni duger, allt är som det ska. Men skulle det hjälpa er? Ni skulle alldeles för sent upptäcka att ni levt på en livslögn. Det är smärtsamt att höra, men den beska sanningen är att ni är påtvingade ett skolsystem där ni riskerar att bli utbildade till nollor, till underklass.

Vänd er om och titta på alla här: De vuxna. Lärare, föräldrar, politiker, tjänstemän. Vi vuxna medborgare, vi som började.

Här har vi lärarkåren. Många är utmärkta lärare som utför dagliga hjältedåd trots bristande resurser. All heder åt dem! Men - och detta måste sägas - allt för många saknar den erfarenhet och personliga pondus som krävs för att leda en klass. De har gått spikrakt från grundskola till gymnasium, till lärarhögskola, ut till en ny skola där de ska undervisa andra. De har aldrig sett nåt annat än skolan, och deras tillkortakommanden i klassrummet är resultatet av minst 15 års daglig duktighetsträning där anpasslighet är ledtemat. Det var inte dom, som levde jävel på högstadiet. Nej de räknade kvickt ut vad som förväntades av dem, de förutsåg vilka frågor som skulle komma och pluggade okritiskt in svaren. De fick bra betyg som mer var resultat av tänjbara smilband och tåligt sittfläsk än aktiverade geniknölar. De ville ha trygghet och hyfsad lön, ett anständigt arbete, de visste inte så noga vad. Men man kan ju alltid bli lärare, sa de sig, och så är det så bra med de långa sommarloven.

Alla har vi mött dem, i vår egen eller våra barns skola. Vi såg genast skillnaden på dem och de lärare som vi kunde respektera.

Har någon av er mött en halvblind pilot? En darrhänt kirurg? En busschaufför som inte vet var bromspedalen sitter?

Personligt illa rustade, med en utbildning som inte avhjälpt det, kommer de ut i en verklighet som är ett brinnande kaos av för stora klasser, för få speciallärare, för hög segregation, för litet ordförråd, för mycket knark, för lite sömn, för mycket våld, för lite eftertanke, för trötta föräldrar och framtidsutsikter som är så gott som obefintliga.

Det är som att skicka ner någon att täta Titanic utan andra verktyg än sin röstvolym och ett paket Stimorol.

Plötsligt har de duktighetstränade lärarna fått en fråga som de inte listat ut svaret på. De står där, var för sig, vattnet sprutar in från alla håll, dörren till korridoren är stängd, de har fått frågan men det är helt tomt i huvudet. Hade en stödjande rektor eller kollega nu knackat på dörren, hade allt kunnat bli annorlunda. Men läraren känner sig ensammast i världen.

Hit fram är det riktigt synd om dem. De är små ägg som släppts av en virrig höna långt utanför redet. I det läget kan de antingen svälja nesan, erkänna realiteterna och springa efter hjälp och lämpligare verktyg. Det vore att ta steget från ägg till människa. Det vore att med civilkuragets hjälp knacka hål på skalet och bli vuxen. Eller så kan de, av skam för misslyckandet, stänga dörren hårdare så ingen ska se oredan. Sedan lägger de sig på knä och börja gråtande torka i de våta hörnen.

De som på detta vis definierat sig som ägg och höns kommer sedan att lära sina barn att kackla. De kommer att springa i korridorer och lärarrum och baktala varandra. Varje dag blir en kraftsamling som investeras i byggandet av en anständig fasad. De kommer att motarbeta dem som vill påtala bristerna, för nu är fasaden så tjock att de kan slå ihjäl sig när stenarna rasar.

De börjar dra ut på kafferasten. Det har de gjort sig förtjänta av, och där finns så mycket gott skvaller att gona sig i. Och när de sedan kommer tillbaka till klassen kan de aldrig sätta dit de elever som också kommer försent. Var skulle de få den kraften ifrån? De har ju ingen självrespekt.

Sen går det utför, bit för bit. Ambitionsnivån sänks. Vissa dagar går det riktigt bra: flera elever öppnade faktiskt en bok! Andra dagar kan man känna sig riktigt lyckad: bara 50 % av lektionen gick till spillo med ordningsfrågor! Och förresten finns det en skola längre bort där det är ännu värre. Hemmablindheten galopperar, trösten är att snart får man pension.

Ja många gör säkert vad de kan. Men det är inte nog.

Civilkuraget, hjärtats mod, består inte bara av att genomskåda andras brister. Det svåraste är att se sina egna, och uthärda besvikelsen.

Här har vi rektorerna. Många är kunniga och erfarna arbetsledare. Hatten av för dem! Men - och detta måste sägas - många sitter på sina poster inte för att värna om elevernas bästa utan för att uppfylla spartvång de fått från sina chefer. Var tusenlapp de sparar är en stjärna i boken.

De är moderna ledare som tagit förebild i "den professionella modellen". Ställda inför sina chefers sparkrav samlar de sina lärare och säger: vår skola har fått dåligt rykte eftersom för många elever inte får godkänt. Eleverna vill inte söka till vår skola. Det måste vi ändra på! Se till att inte ge så många IG nästa termin, det klarar ni väl? Och till de lärare som invänder, att man kan väl inte godkänna nån som inte uppfyller betygskriterierna, säger rektorn: Varje streck du sätter kommer jag att betrakta som ditt misslyckande, och jag kommer att ta hänsyn till det vid lönesättningen. (Sätt detta i relation till de redan gruvliga siffrorna från stadskontoret, och känn hur klumpen i magen växer.)

Nästa termin kan skolan visa upp bättre siffror. Gymnasier och högskolor fortsätter att ta emot elever som är snudd på analfabeter. Och elever som inte fått rätt gensvar i tid, har lärt sig att fuska sig fram.

Finns det ingen kvaliteskontroll någonstans? Jodå. Till Skolverket ska inlämnas en kvalitetsredovisning från varje skola. Många fina sådana inkommer också, duktigt ifyllda. Författade av vem om inte rektorerna. (Vore inte detta en arbetsbesparande förbättring att genomföra vid Svensk Bilprovning? Varje bilägare skickar in sin egen rapport.)

Bakom rektorerna ser vi tjänstemän och politiker. De har tillgång till all information i världen och är det nåt de undrar kan de åka ut till närmsta skola och gå runt i korridorerna och lyssna. Men de får budgetförslagen i sin hand och röstar sen som sina partikamrater. Välkomna i hönsgården.

Vi förfasar oss över många barns uppträdande i skolorna. De bryter mot umgängesregler och visar ingen respekt. Vi kan kanske genomdriva att reglerna följs, men respekten - hur ska vi få dem att tro på den?

De gör livet surt för skolpersonalen, men dessa får för det första lön för besväret, för det andra kan de ju sluta. Barnen däremot har skolplikt och är tvingade att stanna kvar i eländet. Barnen får inte bara sin tid och hälsa fördärvade, men också sina chanser till senare kompensation i form av betalt kvalificerat arbete ödelagda. Barnen!

Men de politiker och tjänstemän som för höga löner och i behaglig arbetsmiljö sitter och fuskar och bryter mot lagar och förordningar- vem unnar dem inte en riktigt stor och värkande klump i magen?

I tigandets kultur är det första ord som vågar tränga över läpparna ofta: Avgå!

Dumheter. I misslyckandet ligger alla erfarenheter. Misslyckandet är på så vis en guldgruva. Alla dessa erfarenheter är det vi som har bekostat. Ett dyrköpt misslyckande som den svenska skolan är, så sett, en förmögenhet som vi investerat liv, tid, pengar och möda i.

Vi släpper er inte, någon av er, förrän ni hostat upp det ni lärt er och tagit ansvar för att reda ut eländet. Res er upp, sluta kackla och återupprätta först och främst er självrespekt.

Christina Claesson

Utdrag ur skollagen:

SFS nr: 1985:1100 Departement/ myndighet: Utbildningsdepartementet Rubrik: Skollag (1985:1100) Utfärdad: 1985-12-12 Ändring införd: t.o.m. SFS 1999:321 Omtryck: SFS 1997:1212

1 kap. Allmänna föreskrifter

2 § Alla barn och ungdomar skall, oberoende av kön, geografiskt hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom. Utbildningen skall inom varje skolform vara likvärdig, varhelst den anordnas i landet. Utbildningen skall ge eleverna kunskaper och färdigheter samt, i samarbete med hemmen, främja deras harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar. I utbildningen skall hänsyn tas till elever med särskilda behov.

Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. Särskilt skall den som verkar inom skolan 1. främja jämställdhet mellan könen samt 2. aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden. Lag (1997:1212).