NAMN OCH NAMNLÖSA
När morgonen kommer föds jag tillbaks till denna planeten. Det går fort, typ 9,82 meter per sekund.
Under den korta stund då jag sträcker ut handen mot väckarklockan rusar allt tillbaks till mig: vem jag är, vad jag heter, planerna för dagen och bilden av hela det liv jag tilldelats, det faller över mig som en kvarglömd packning från drömmens planet: där är korsordet från igår, doften av luften på Korsika, att jag glömde lägga in osten i kylen, att min barndomsväninna ska begravas. Jag hinner tänka på vad jag ska ha för kläder på och tvätta håret innan, allt detta sker innan fingrarna nått den pipande mobilen.
Mitt eget namn är inte svårt. Men veckodagens namn är mästarprovet. Tisdag. Eller onsdag? Det är sånt dom brukar fråga på akuten. Kan jag inte svaret är det dags för inläggning.
Travhästar har namn som hejarop och snapsvisor. Hundar har numera enbart människonamn: Sigge, Yrsa, Asta – borta är Buster, King och Fido. Katter däremot, får gärna varunamn som Findus, Pepsi, Zingo.
Alla sjukdomar och minsta lilla symtom har namn, efter Asberger, Huntington, Down och Mr James Parkinson. Influensavirus har namn efter länder, liksom sniglar och parasiter.
Medicinerna – ju fler z x och k:n dess bättre. Vinerna har både för- och efternamn liksom svamparna: Tuber aestivum. Albatrellus confluens Orkanerna hade enbart kvinnonamn tills männen kvoterades in, medan människorna själva alltmer beskrivs med nummer.
Blommornas och trädens namn är själva meningen med skogspromenaden. Därför gillar jag inte sällskap i skogen, utom med småbarn som inte lärt sig tala. Allt ska namnges. Ännu värre i trädgården: Vad heter den rosen? Vad är det för träd? Och den med mörkröda blad, vad är det för buske?
Men själv ska jag ge denna rosen mitt namn så jag alltid blir hågkommen, men vilket namn vill rosen ge mig? Ingen vet.
Det händer att jag kommer på veckodagens namn först mitt i frukosten, och fram tills dess är det ett euforiskt tillstånd jag går omkring i. Det namnlösa, fri, med ena foten kvar på min nattliga planet.
Jag jobbar nu på att förlänga det namnlösa tillståndet mellan väckarklocka och frukost. Dröja kvar i känslor och bilder. Där är det härligt att vara. Men också lite farligt, för tänk om jag fastnar där?
Det sägs att demens framför allt är de anhörigas lidande. Att de dementa själva inte lider lika mycket av det, som omgivningen?
När jag besökte min barndomsväninna sista gången, var det hon som var gladast i sällskapet. Hon skrattade åt sin egen namnglömska och kom inte ihåg att det var hon själv som hade målat tavlan hon hade på rummet. Men den lila färgen på den blommande rhododendronkvisten jag tagit med, den kunde hon benämna. Och hon fingrade ömsint på kvisten medan vi umgicks. Kanske är det en förbisedd frihet i åldrandet, att glömma namn men inte färger? Att glömma definitioner men inte melodier och danssteg? Att uppleva världens skönhet utan att tvingas namnge den?
Christina Claesson (Tankar-för-dagen, S/P1 24 nov 2025)
