OROSHÅLET EFTER DE TVÅ LYCKLIGASTE DAGARNA

Vilka är de två lyckligaste dagarna i en husbilsägares liv?

Den första: När man köper den.

Den andra: När man säljer den.

Hålet blev lagat

När jag sista åren vaknat mitt i natten med oro, så har det varit den som tornat upp sig: Husbilen! Sedan hunden dog har jag tappat sugen på att övernatta på parkeringsplatser och den har stått avställd rakt utanför köksfönstret, i väntan på beslut.

Jag har vant mig vid att balansera förbi den och sakta har en ny liten stig trampats upp i rabatten.

Jag borde nog sälja. Men – med det hålet i plåten? Från staketstolpen som stod i vägen? Och dörrhandtaget som bröts av vid ett inbrottsförsök? Och säkerhetsbältet som mössen gnagt hål i? Måste åtminstone starta upp den, om batteriet fortfarande lever. Men först somna om!

Jag tar barnbarnets stora sovnalle i famnen och mot gryningen går det.

När den nye ägaren sen bara startade, och körde iväg som ingenting, med min hjulstudio, var det som ett mirakel. Jag stod gapande med en sedelbunt i handen och såg den svänga runt hörnet med bara ena bakljuset som lyste: Inte mitt problem längre!

För när jag väl beslutat mig för att sälja gick det på en vecka att fixa dom småsaker som gjort mig sömnlös i fem år. Det jag inte gjort för min egen skull gjorde jag i ett huj för nån annans: Så snyggstädad och oljebytt och fulladdad har husbilen inte varit sen jag köpte den.

Där husbilen stått hade all växtlighet dött, och lämnat ett svart slätt tomrum som en nyfylld grav. Och en lättnad snudd på chock infann sig.

Infarten var inte längre blockerad! Utsikten mot skogen åter fri!

Fri – mot vadå?
När jag därefter vaknade mitt i natten så var det tomt i det där oroshålet där husbilen tidigare stått.

Vad skulle jag nu gnaga, vrida och vända på?
Jag sökte efter annat, och de var inte svårt: saker jag borde ta itu med, fixa, ordna, reparera, BETALA, alltid betala. För att inte nämna barn, och barnbarn, och sjuka vänner, och krig och elände… Nä nu är det kört med den här natten. Lika bra jag stiger upp och… och.. sen vaknar jag med sovnallen i famnen.

När jag nu möter husbilar ute på vägarna ropar jag högt av glädje: Jag slipper! Inte bara husbilen. Också båten – båtarna! – tack och lov att det är förbi!
Jag är glad över att ha haft höns, men gladare nu att slippa. Och hund, och sambo och.. skönt att barnen inte bor hos mig längre, och tänk, tänk om min föräldrar fortfarande levde? 110 år gamla? Nä, frid över dem, och stort tack för att jag slipper bekymra mig.

Så varför ropar ändå oroshålet att på mig? När jag har så mycket att känna lättnad över?

Då viskar sovnallen i mitt öra: Du behöver ta hand om. Det är mänskligt att ta ansvar. Det är vad som gör dig till människa. Var stolt över det! Ingen annan jag känner är snäll som du. Bara människor som kan sånt, inte vi dumma nallar som bara sover hur som, mumlar nallen, halvvägs in i sömnen. Kan du klappa mig lite på ryggen nu, .så ska vi först somna tillsammans

Christina Claesson nov 2025