Vattenvandring 3: Dumpat i Finjasjön

Tormestorp akvedukt

När jag blundar kan jag, meter för meter, se hela sträckan från Tjörnarp till Almaåns start.

När jag kör bil minns jag ingenting. Då tänker jag på annat och väl framme vaknar  jag till. Bilkörandets trance på rak väg förflyttar mig bort från nuet. Att vandra, krypa, vada, paddla i ringlande banor tvingar mig däremot att vara närvarande. Vägen etsar sig in i minnet. Jag är snurrig av alla intryck. 3 mil hemifrån är en världsomsegling.

Tupplur på Finjasjön

Vad fanns innan, i de hjärnbanor, som nu fylls av vattenvandring? Man kan alltid hoppas att det är skräpet som sorteras bort, att vandrandet är en infiltrationsbädd. Att minnet skulle vara oändligt tror jag inte på, lika lite som havet är det. Inte ens Finjasjön är det – hur jobbigt det än kan vara att paddla kanadensare tvärsöver, i motvind och när paddelkamraten föredrar att sova med huvudet på flytdynan.

I århundraden har människor dumpat skräp i sjön som vore den ett svart hål med oändlig aptit. Djuphålet, kallas det. Där nere ligger skrot från pansarregementet. Alla som lumpat i Hässleholm har varit med om det. Idag sväljer Finjasjön dagligen ett mer eller mindre renat utsläpp från 42.000 personer, varav ca 1200 från Tjörnarp. Därtill kommer utsläpp från företag och jordbruk, övergödning och bekämpningsmedel. Genom tiderna har man dessutom manipulerat sjöns utlopp och sänkt ytan totalt 3,1 meter för att utvinna några ynka hektar åkermark.

Almaån som ska forsla alltihop vidare till nästa instans, det oändliga havet bortom synhåll, hon kvider och rinner ibland baklänges, som en tarm med kolik. Och Finjasjön rapar, spyr och vrider sig i sura uppstötningar.

Trots kostbara och välgenomtänkta åtgärder, med exemplariskt reningsverk och våtmark, är sjön långt ifrån i frisk balans. Trålning efter skräpfisk har tidvis förbättrat vattnet, men är som medicinering av en kroniskt sjuk patient. Vattnet dessa dagar är grönt och grumligt som grönkålssoppa. Jag ser knappt paddelbladet när jag doppar det. Algblomningen beror denna gång på för lite kväve och nu överväger man t o m att leda en del av utsläppet förbi reningen för att stoppa algblomningen.

I vassen vid Tormestorpsåns mynning ligger en död sjöfågel med huvudet vaggande i vattnet. En död gädda har nyss flutit upp lite längre in. Men solen lyser och vattnet kluckar och jag säger mig att dö ska man ju, på ett eller annat vis. Det är väl naturligt och nu ska jag inte sjåpa mig. Jag vill så gärna att det här ska vara härligt, det är ju äventyr.

Men folk är inte glada. Enstaka badgäster vadar tveksamma i den gröna soppan. Min hund söker sig uppåt land för att finna regnvatten att dricka. En fritidsfiskare har fångat gös och abborre men släppt i dom igen. ”Jag gör det bara för nöjes skull”, säger han och ler snett, glädjelöst. Han har en dyr motorbåt på ett dyrt släp efter en bil som inte varit billig. Vad gör man inte för att söka sig lite glädje? När det är semester?

Det skvalpar om stäven. Jag sjunger och njuter, men vinden tar i och envisas med att vända, från sydväst, till väst,  till nordväst. Vågor börjar brytas och det stänker in. Även vid lågt vattenstånd kan man faktiskt drunkna, men jag känner mig nog mer rädd för algkontakt än drunkning. Jag paddlar bort mot västsidan för att komma i lä för vinden, som passar på att vända samtidigt.

Det tar mig tre timmars oavbruten paddling att nå fågeltornet jag tagit sikte på, som jag tror är märke för Almaån. Då är jag rätt slut och frågar sjön om hon driver med mig.

Vi gör strandhugg vid tornet. Jag har kompass i mobilen och finner att riktningen är rätt. Men var är ån? Gömd i vassen?

Jag tar kanoten på släp och vadar längs vassen.

-Alma! Alma! Var är du?

Ropen ekar, men ingen å. Nu skiter jag i ån, men tar genast tillbaks orden. Det är för många som skitit i den alldeles för länge. Jag ringer Taxi Hässleholm och säger att jag är vid Almaån.

-Allmänna ån? svarar taxi, var är det? Jaså fågeltornet? Jamen det är ju i Finja!

Jag är alltså inte alls där jag trodde och i stället för att klandra mig själv förstår jag att det är Finjasjön som vill mig nåt. Hon vill jag ska stanna. Trots att snäll supporter väntar mig längre upp med kaffekorg, så får Alma vänta ett tag. Finjasjön har mer att berätta.

I denna gröngrumliga misär tröstar jag mig med att vattnet jag kommer från, i Tjörnarp, i alla fall inte försämrar sjön. Snarare tvärtom. Som om det gör mig till en bättre människa? Tormestorpsåns vatten hör till de bättre. Där finns fisk ända upp till Vätteryd, där en fiskeentusiast berättar att han sett både bäcköring och sällsynt bäcknejonöga. I Hovdalaån lär det fortfarande finnas flodpärlmussla och det finns folk som satsar liv och lem för att de ska överleva. Små strimmor av ljus in i sjön.

Johan Forssblad är en av dem som på kommunens uppdrag gör regelbundna vattenanalyser.
-Ta en titt på Hogabäcken, föreslår han.

Hogaäcken, lattebrunTre vattendrag mynnar på västsidan, med några hundra meters mellanrum. Jag traskar in i skogen. Det är inte sant! Vattnet i Hogaån är brunt som kaffe. Jag halkar ner i bäckfåran och får bottenslam på jeansen. Det är segt och svart som tjära. Vad är detta? Det är bara mossar där Hogabäcken kommer från.

Johan Forsslund misstänker att otillbörligt djupa utdikningar av mossar fäller ut extrema mängder järn och kol, ur ett ekosystem som inte ska vara vattenledande. Om hans misstankar besannas är det en ekologisk skandal.

Avlopp, gifter, mediciner, gödning – detta kände jag till. Men mossar, de är ju bara naturliga?

Nu är det svårt att vara glad, trots att jag funnit Almaån.

© Christina Claesson

Vattenvandring 1: Från källan till havet

Vattenvandring 2: Vattnet hittar alltid fram

Vattenvandring 3: Dumpat i Finjasjön

Vattenvandring 4: I närkamp med Alma

Vattenvandring 5: En droppe i havet

Samtliga publicerade i Kristianstadsbladet juni-juli 2008.

Följ även reportagearbetet i Tjörnarpsbloggen