The tip of the tounge, the teeth, the lips

Denna vecka befinner jag mig på en teater som heter The Celebration Barn, i Maine på USAs östkust alldeles söder om Canadagränsen. Det gigantiska gamla rödmålade häststallet har i tjugo år varit ett center för mim och teater. Jag deltar i en workshop om mim och storytelling och dygnet runt undersöker vi kroppsrörelser och ord. Det är den bästa workshop jag någonsin deltagit i. Lärarna just denna vecka heter Antonio Rocha och Milbre Burch. De är kunniga, engagerade och respektfulla.

Vi har jobbat i en vecka nu och ikväll har vi en offentlig företällning där vi 12 deltagare framför var sin story för betalande publik. Jag har arbetat med två berättelser, denna ena heter här ”Lingonberry Jam” och är en omarbetning av en skräckhistoria jag gjort, om en liten flicka som går ner i källaren för att hämta, just, en burk lingonsylt. Den andra är ”Train story” och handlar om en man jag möter på tåget, och som behöver äktenskapsrådgivning. Vilken historia jag kommer att berätta beror på publiken som kommer. Lingonsylthistorien är inte lämplig för barn! Så vi får vänta och se…

 

Det är ansträngande att berätta på ett annat språk, det frestar både på tunga och huvud. Men det blir lättare för var minut. En ramsa för att träna båda, på engelska, är: THE TIP OF THE TOUNGE, THE TEETH, THE LIPS, THE TIP OF THE TOUNGE, THE TEETH, THE LIPS… snabbare och snabbare, tills man inte snubblar längre.

Mimövningarna resulterar i att man överallt kring ”the Barn” kan se folk som går runt och håller i, rör vid, klättrar i, helt osynliga föremål. En hel förmiddag övar vi att fiska, gräva, sopa, helt utan redskap. Bilderna skapas av luft, liksom de ju gör när man berättar. Det är sooo fascinating…

En intressant erfarenhet med att berätta utomlands, med sin sjungande svenska accent, är att det plötsligt blir en tillgång att vara svensk i sig. Jag blir en exotisk etnisk minoritet. Folk dör av skratt när jag svär på svenska, utan att förstå vad jag säger. Det ger en förvånande och ny aspekt på historierna. I början ansträngde jag mig att låta så osvensk som möjligt. Nu har jag insett att det är bara att ge upp. Varför ska jag försöka utradera det som är en viktig del av min personlighet?

I workshopen på The Barn är jag den enda, och faktiskt första någonsin, som kommer från ”overseas”. Men accenterna här är ända så mångfaldiga: sydamerika, oregon, new york, texas, colorado… en svensk bland dom sticker inte ut så mycket. Och alla är så generösa, varma och stödjande.

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.