Jag får ett e-mail från en kompis. Om jag skickar det vidare till 10 andra personer så kommer vi att rädda livet på minst 1, står det. Hennes pappa har haft stroke flera gånger, så hon vet hur viktig en snabb diagnos är.

Det finns tre saker man ska kolla, om man misstänker stroke: Be personen att le. Be dom säga en enkel mening, typ det är vackert väder idag. Sen ska dom sträcka båda armarna upp i luften. Klarar dom inte det ska man genast ringa akuten och får de vård inom 3 timmar har de stora chanser bli helt återställda.

Men nu har man upptäckt en fjärde grej. Personen kan också uppmanas att sträcka ut tungan. Om den är krokig eller går åt sidan, då är också det ett misstänkt symtom.
Jag memorerar alla fyra sakerna: le, säg en enkel mening, sträck armarna uppåt! och tungan ut! Sådärja, nu kan ni det också det. Vill det sig väl har vi kanske räddat livet på 100 personer just nu.
Men så skulle jag ju skicka mailet vidare. Vem ska jag skicka till? Om jag skickar till mina barn, då tror dom att jag tror att jag ska få stroke. Och varför skulle jag oroa dem i onödan med det? Om jag skickar till min gamla pappa tror han jag syftar på honom och tar kanske illa upp.
Jag är frisk och stark och har huvudet på skaft. Jag kan väl för sjutton avgöra själv om jag är sjuk eller inte. Jag kan fixa min egen diagnos!

Jag ställer mig vid spegeln. Le! Jag ler. Säg "Det är vackert väder idag". Det är --- jag tittar ut. Kan man kalla det vackert? Det är verkligen en definitionsfråga. Sanningen är väl snarare att Det regnar idag. Det är också en enkel mening. Eller är åtminstone regntunga skyar, lite dimma, men ändå milt i luften och så vindstilla.
Ja, och så var det armarna. Jag sträcker dem uppåt. Inga problem. Men titta, där hänger ett litet spindelnät i badrumstaket. Jag sträcker mig bakåt, och åt sidan för att nå att stryka bort det. Åhej… Där kom det. Så ser jag i spegeln att tungan har följt med och sticker ut i mungipan, den högra. Är det nåt fel nu? Nä. Jag kan sträcka den rakt fram. Krokig är den inte heller.

Med tungan utsträckt i spegeln minns jag min klasskompis Bente som hade så lång tunga att hon kunde slicka sig på nästippen. Jag provar. Det går inte. Men en annan sak kan jag, minns jag. Jag kan klämma fast tandborsten mellan överläppen och näsan. Man kan låtsas att det är en mustasch. Var tog spindelväven vägen? Där! Jag hänger den på tandborsten. Om jag kan blåsa på den nu så kommer den att fladdra. // Kanske kan den blåsa i takt. Jag kan sätta ljud på. // Kolla det går fint! Det ser kul ut. Jag kan filma det här och lägga ut på Youtube.

Jag har gjort det här till en daglig rutin, som morgongymnastik. Det blir bättre för var dag. Det ligger redan femton filmer på Youtube och folk skickar länkarna vidare, till minst 10 personer vardera, och dom säger att skratten räddar liv.
Så det funkar fint att ställa diagnos på sig själv. Men om mina barn kommer hit och undrar hur jag egentligen mår, och får mig att le och påstå att det är vackert väder fast det regnar, och jag sedan sträcker armarna mot taket utan att se spindelväven och tungan sticker precis rakt ut, och inget mer - DÅ! kan dom vara säkra på att något är fel.

Christina Claesson