Att välja de sista orden (Tankar för
dagen, SR P1, aug 2010)
© Christina Claesson
Som författare får man ibland konstiga förfrågningar.
Det kan vara nån som vill erbjuda en sitt livs historia, som de
tycker man borde skriva. Eller som vill betala en för att skriva
deras platsansökningar. Men det underligaste var när en man
mailade och frågade om jag kunde hjälpa honom att välja
ut vad som skulle bli hans sista ord.
Han hade inga litterära ambitioner och inga andra särskilda
ambitioner heller. Han hade levt ett ordinärt liv. Han hade barn
och barnbarn, som han hoppades en gång skulle samlas kring hans
dödsbädd och där få höra han sista ord uttalas.
Han funderade ofta på vad som skulle finnas kvar av honom efter
hans död. Han trodde att grinden han snickrat till sommarstugan skulle
överleva honom dubbelt upp, utöver det kunde han inte komma
på något som kunde skapa honom ett eftermäle.
Han hade tittat i olika citatböcker på biblioteket
men inte funnit nåt passande sista ord och de flesta citat skulle
han hur som helst aldrig kunna minnas, när det blev dags.
Jag frågade om han var religiös eller hade haft någon
mystisk upplevelse. Nja, det mystiskaste han varit med om var nog den
gången han hittade ett dammsugarmunstycke mitt ute i skogen, ett
som precis passade till hans dammsugare där munstycket just gått
sönder. Det var mystiskt, sa han. Men tyckte inte att dammsugare
var ett passande tema för dödsbädden.
Jag funderade ett tag och rådde honom sen att leta i sina egna drömmar.
Det skulle bli genuint, han skulle därför lätt kunna minnas
det och hade han tur skulle det bli originellt nog för att bli ihågkommet.
Jag mailade honom lite tips om hur man minns sina drömmar.
Sen glömde jag bort det hela.
Det måste ha varit säkert ett år därefter som han
ringde mig. Han bad om ursäkt om han störde men han måste
bara berätta.
Han hade provat tipsen men det hade inte funkat alls till att börja
med. Han mindes inte ett dyft av drömmarna, fast han hade en känsla,
som en smak i munnen, av vad det kunde ha rört sig om. Han hade varit
på vippen att ge upp, till just i natt, sa han, då han hade
en dröm som förklarade allt. Universums mysterium var uppenbarat!
Han insåg allt med en strålande klarhet! En häpnadsväckande
sanning som han bara måste förmedla!
Han hade vaknat med ett ryck och lyckades i mörkret rafsa till sig
en penna och en papperslapp.
Han klottrade ner de dyrbara orden och lättad föll han
tillbaks i sömn.
På morgonen hade han vaknat med en stark känsla av något
viktigt som hänt. Jo! Drömmen! Var var nu lappen? Visst hade
hunnit skriva ner det? Jo, där var den. Med skakande händer
läste han:
SNIPP SNAPP SNUT, LIVET ÄR EN STRUT.
Det var de dyrbara ord han skulle spara som sina sista. Det var kanske
inte särskilt begripligt, sa han, men känslan av klarhet och
sanning, den ville han bära med sig.
Han tackade mig och sa att han skulle skriva in min adress i sitt testamente.
Om det gick för sig.
Det gick ytterligare knappt ett år och en dag kom ett mail
från ett av hans barnbarn, som suttit vid hans dödsbädd
någon månad tidigare. Mannen hade stilla somnat in och i sista
ögonblicket hade han viskat något. Det var bara ett ord, som
han pressade fram. Dammsugaren! Och med ett fridfullt leende och en strålande
klarhet över pannan hade han somnat in.
|