ljande artikel ingår i boken "Tiga eller Tala" Se mera här.

Ur Aftonbladet 4 januari 2000

Går dom att äta?
Christina Claesson om vad vi kan göra när vi nu skaffar barn men struntar i hur de har det.

Vad gör vi nu då, efter millennieskiftets alla högtidstal? CHRISTINA CLAESSON har en radikal lösning på alla problem som rör ungdomars hälsa och skolans misslyckande.
Vi återkommer med fler skribenter och samma fråga: Vad gör vi nu då?

Den svenska skolan bryter dagligen mot den svenska skollagen. Förutom att eleverna inte får den utbildning de har rätt till, håller skolan fasaden uppe med lögner om sitt eget misslyckande. Det ger dåligt exempel. Eleverna blir inte bara analfabeter, de mister även sin respekt för vuxenvärlden och den demokrati som låter detta ske.
  Skollagens ord är utmärkta. Men få kommunala skolor kan leva upp till dem. Kanske är det dags att se över lagen och ge den en realistisk anpassning till verkligheten?
  Mitt förslag är mycket enkelt. Slopa skollagen, och ersätt den med Livsmedelslagen.
  Låt mig utveckla resonemanget.
  För över 200 år sen föreslog Jonathan Swift att man som lösning på befolkningsökningen skulle äta spädbarnen. Texten blev ett skolexempel på satir. Swift var långt före sin tid och förslaget var orealistiskt. Man behövde ju barnen till allt möjligt ännu en tid. I industrin, och som kanonföda i krigen, kom de bättre till användning än på borgarnas tallrikar. Satir var det, och satir fick det kallas.

Förslaget borde kanske omprövas, för nu myllrar våra gator och torg av unga människor vars behövlighet åter kan ifrågasättas. Vi kan inte väja för den fråga som allt klarare uttyds ur deras beteende och utseende: Vad är jag till för, jag som är ung? Vad vill ni ha mig till?

Att människor inte behövs i produktionen har stått klart länge. Alla nydanande åtgärder i samhället går ut på att göra människor obehövliga. Inte bara i produktionen utan också i konsumtion, social samvaro, reproduktion. Inte ens för fortplantningen behövs det idag levande människor.
  Att skolorna inte kan utbilda de unga är inget att förvåna sig över. Hur skulle de kunna det, när ingen vet vad de ska utbildas till? Bondesamhället behövde folk som kunde så, plöja och slakta en gris. Industrisamhället behövde folk som kunde passa tider, sköta maskiner och reparera dem. Skolorna visste då sin uppgift: lära barnen att sköta sin del av produktion och reproduktion.
  I dag behövs de flesta inte för annat än att vara konsumenter. Något högre syfte än konsumtion är svårt att finna. Andlighet eller frågor om livets mening är även de inordnade under konsumtionsmönstren. Är det någon helig skrift som nutidsmänniskan har en inre dialog med så är det kaloritabellen. Förr kanske man grunnade på tio guds bud, på bondepraktikans förutsägelser, på aftonbönen eller åtminstone, multiplikationstabellen. Nu våndas våra sinnen över frågan om jag kan unna mig en kaka till? Hur många färre kalorier är det i en lättöl? Och var gjorde jag nu av rabattkupongen?
  Nynnar vi på något är det reklamslogans, inte psalmer.

Moral har inte längre med etik eller empati att göra. Moral är snarast en budgetfråga: går det ihop? Vad tjänar jag på att ljuga? Vad kostar sanningen? Lönar det sig bättre att vara sambo? Blir det billigare att betala parkeringsböter än att hyra garage? Vilket parti betalar mest? Vilken inkomstkälla bär sig bäst: bidrag, anställning, knarkhandel, svartjobb, prostitution, rån? En ren kalkylatorfråga.

Skälen att skaffa barn har inte längre med överlevnaden att göra. Barn skaffar vi för att förverkliga oss själva som individer, inte för att föra släkten vidare eller säkra försörjningen i ålderdomen. Man kan säga att barn är ett slags intelligenta keldjur som vi skaffar för att känna oss mindre ensamma och för att uttömma våra erfarenhets- och sensationsmöjligheter. Och när barnens potential som keldjur är uttömd hägrar starkare sensationer och de kommer till användning som pornografiska eller sexuella objekt, med eller utan beröring, med eller utan lagens godkännande.
  Nu står vi inför en ny gräns när det håller på att visa sig att barn inte längre är lämpliga som keldjur. De uppför sig nämligen för illa för att duga som gosedjur nån längre tid. Inte för att de inte vill, eller för att de är defekta på något vis. Nej, de får aldrig chans att bli ett gott keldjur eftersom den miljö som gosedjuret behöver inte finns längre: familjen.
  Föräldrarna är nämligen fullt upptagna med att uppfylla sina plikter som konsumenter. När samhället nådde en sådan välfärdsgrad att barnen äntligen skulle kunna ges en fullgod omsorg och en kärleksfull hemmiljö, då valde föräldrarna hellre att splittra hemmet för att kunna tjäna ännu mera pengar och konsumera ännu mera. Barnens fostran överläts på institutioner och betald arbetskraft medan föräldrarna var borta för att tjäna de pengar de behövde för att skaffa den bil de skulle forsla barnen till institutionen med. Påfrestningarna i denna livsföring blev stora. Föräldrarna orkade inte med, blev osams och avtända och valde, helt i följd med konsumtionsmoralen, att byta partner och hem, så som man kasserar en defekt vara. Byt till annat märke. Hemmen och familjerna bröts upp, barnen pendlade emellan.

Men två hushåll konsumerar mer än ett, så i det stora hela har skilsmässoproceduren tjänat sitt samhälleliga syfte.
  Som fullgoda offer för konsumentrollen är det nu genom perversa konsumtionsmönster de unga revolterar: antingen genom att sluta äta helt och bli anorektiker eller genom att aldrig sluta äta och bli smällfeta. Även snatteri, stöld och rån är ett slags konsumtionsmönster, konsekvent på sitt sätt.
  Vi ska inte förebrå dem detta, det är en logisk följd av de levnadsalternativ vi givit dem.
  Frågan är om vi anser det vara en värdig och lycklig utveckling. Frågan är: vad kan vi göra?
  Låt oss granska Jonathan Swifts förslag. Vore det till fromma om den unga generationen kunde komma att känna sig behövd på detta okonventionella sätt?
  Jag tror inte det. Livsmedelslagen skulle nämligen inte tillåta det. Och Livsmedelslagen är, jämte Kaloritabellen, vår heligaste skrift. Dagens barn är, rent ut sagt, inte tjänliga som människoföda.
  Tänk på alla mediciner de får i sig alltifrån första levnadsveckan. Allt penicillin, alla antihistaminer, alla amfetaminer, alla antidepressiva. Det förbjöd vi för länge sedan som ingredienser i griskött och kyckling och biff. Men barnakropparna är fullproppade av allt detta.
  Tänk vidare på all den stress de utsätts för dagligen. Det vet vi av erfarenhet att det gör köttet surt och segt. Och tänk sedan därutöver på allt de sätter i sig: chips och cocacola i obrutna mängder, uppblandade endast av tuggummiessenser.
  Sålunda vill jag bestämt avråda från det förslaget.

Däremot ser jag nu en annan radikal lösning på alla problem som rör ungdomars hälsa och skolans misslyckande. Om vi slopade skollagen helt och i stället lät all barnuppfostran lyda under Livsmedelslagen, då skulle allt lösa sig! Om vi tillämpade samma lagar på barnen som på uppfödningen av värphöns, biffkor och fettreducerad kalkon, då skulle de slippa inte bara penicillin, amfetamin och antihistamin. Vi skulle tvingas utveckla miljöer som var anpassade för deras naturliga förutsättningar och gynnade deras utveckling. De skulle bli harmoniska, lyckliga och välnärda precis som våra ekologiska grisar.

Och sedan – ja, då skulle de ju faktiskt kunna duga som människoföda. Men låt oss ta en sak i sänder.

Christina Claesson

kultur@aftonbladet.se
Christina Claesson bor i Malmö och är författare. Hennes senaste bok är en versroman för barn, Jakten på Fader Spader. I höstas utlöste hon, genom artiklar i Sydsvenska Dagbladet, en våldsam debatt i Skåne om den kommunala grundskolans förfall.
  
Tidigare artikel: Maria-Pia Boëthius: Upproret har redan startat (3 jan).