Ja frågan är ju hur det egentligen blir, med uppståndelsen. Har man evigt liv eller har man inte?
Den frågan har jag inte bekymrat mig så mycket om tidigare. Men nu när pensionsmattan dras undan från ens fötter och flyger bort som en hägring i Flash, då börjar man ju undra: hur blir det egentligen? Hur ser framtiden ut? Blir det nån uppståndelse?
Då menar jag inte för bibliska gestalter, utan för vanliga människor, sådana som du och jag, som mestadels har farit på den breda vägen och tagit den smala bara för utsiktens skull, för omväxlingen och för nåt nytt att berätta.

Mannen, som jag ska berätta om, han trodde inte på nåt liv efter detta. Vad spelade det för roll om själen har evigt liv, ifall man inte minns att det är JAG. Det är ju detta jag vill behålla, denna identitet, detta namn, dessa relationer, att folk ska minnas just mig, att jag är jag. Kalla det gärna egot, gärna för mig. Men egot är ju det enda som andra kan känna igen? Sa sig mannen.
Om mitt jag uppgår i en allmän själsmassa utan identitet och urskiljbarhet - vad är det då för glädje med det? Om jag inte vet det? Det är ju som att vara död. Sa sig mannen.

Jag vill ha denna kroppen, tänkte han vidare. Dessa naglar på mina egna händer. Känna igen min egen munhåla som jag lagt ner så många tusen på att hålla intakt. Mitt leende, jag vill möta i spegeln, mina kinder, jag vill raka och det är mina egna minnen jag vill ha i huvudet.
Mannen hade inte bara åsikter han hade också bevis. Om det fanns ett evigt liv, tänkte han, då borde jag ju nu minnas alla tidigare liv och identiteter. Det fanns det folk som sa att de gjorde. Men mannen kunde inte påminna sig något sådant hur mycket han än försökte. Det enda han kom på var fragment av matinéfilmer han hade sett som barn och foton på honom i dopklänning. Det var inte mycket till evigt liv!
Nej mannen bestämde sig för att nåt liv efter döden, det trodde han inte på. Vad han däremot trodde helhjärtat på, det var livet före döden. Och det satsade han allt på.

Han var en njutare. Han älskade att utforska alla de möjligheter till njutning som hans kropp, denna tillfälliga konstellation av atomer, kunde skänka honom.
Mat. Det var en pålitlig njutning. Tugga. Tänderna in i det spänstiga motståndet. Smaken. Att svälja och inkorporera den ljuvliga mumsmassan, han kunde känna hur var munsbit gnuggade sig igenom hans inre, som en smekning mot hans tarmar. Men måltiden var bara upptakten. Målet var toaletten som ärligt talat faktiskt gav honom ännu större njutning än matbordet. I flera timmar efter toalettbesöken lekte minnet av den senaste avföringen i hans tankar. Formen, färgen, känslan när tarminnehållet gled ur honom, dessa fantasier dansade i honom flera timmar varje dag.
Och kvinnor! De var också en njutning fast inte lika pålitlig som matbord och toalett. Men han utvecklade en charm som var som ett luftklister, en varm tentakel av blickar och minspel som drog kvinnorna till honom. Det fanns inte en enda som han inte ville fånga på detta vis. En blick, ett leende, åtminstone det tog han, från varenda en. Han fångade in deras energi och lade den i varma lager ovanpå sin egen och kände hur hans konstellation av celler växte.

När han tänkte "jag" tänkte han på sig som en njutningsmassa. Det var samma med allt. Musik. Vin. Målningar. Tandtråden, vårvinden, nagelknipsaren. Allt fanns till för att bygga på hans njutning. Och resor! Jordens länder var som en fruktträdgård där han ville smaka var enda sort, plocka den allesammans ner i sin korg, äga dem, leka med dem, sortera dem efter färger och former och stapla dem på hyllor där de som smycken skulle lysa upp hans tillvaro.

Alla dessa njutningar spetsade mannen med innerliga bloss på en fin cigarr. Tobaken fick hans njutningsmassa att lyfta upp i en annan dimension. Var det något som på något vis kunde förtjäna begreppet själ, så var det detta. Cigarren var som en exponent i njutningsmatematiken, den upphöjde allting till två.
Var gång han öppnade sin ask med cigarrer såg han den lilla varningslappen. "Rökning leder till en långsam och plågsam död." Jamen då gäller det att passa på så länge det varar! Tänkte mannen och tände en ny.
Röken gjorde honom filosofisk. Ibland tänkte han på sina egna tankar, men han frågade sig inte vem som tänkte det. Han kunde tänka att nu tänker jag detta. Sen tänkte han, jag tänker att jag tänker detta. Sen tänkte han, jag tänker att jag tänker att jag tänker detta. Då blev han snurrig men det var väl nikotinet. Han fullföljde aldrig tankekedjan och frågade sig aldrig vem det var som tänkte den bakersta tanken.

Ja sådär höll han på. Några barn blev det inte och ingen familj heller fanns det plats för i hans njutningar. En dag gick han till doktorn som undersökte honom och konstaterade att han led av lungcancer. Mannen gick hem, satte sig på verandan och tände en cigarr. Han läste på lappen. Långsam och plågsam död. Nähä. Det ville han inte vara med om.
Han rökte omsorgsfullt färdigt sin cigarr medan han satt och tänkte. På livet. Och njutningsmassan, den unika njutningsmassa som var han. "Jag". Nä. Det vill jag inte.
Han skred till verket.

Han kontaktade Trans-time Institute i Linköping och gjorde ett avtal om 30 års hyra i en kryonitkapsel. Han skulle frysas ner i flytande kväve i minus 195 grader och djup- och bottenfyst skulle han invänta den dag då vetenskapen hade funnit boten mot lungcancer.
Mannen kvitterade ut sin pension i förskott. Det var inga problem, i alla fall inte med den privata. Han fick jobba lite med den allmänna. Det var en tvistefråga om han skulle räknas som död eller levande men till slut fick han tag i ett företag som hade specialiserat sig på frågan. På samma sätt som man kunde sälja sina fakturor kunde man också sälja sin folkpension. Han fick ut varenda krona och när den 30-åriga hyran var förskottsbetald kunde han avsätta en summa för eftervården.

Han avyttrade sina ägodelar och åkte till Linköping där den måttbeställda kapseln väntade i laboratoriet. Han sov natten före på hotell. Han drömde mycket och i drömmen drömde han att han drömde men inte kunde vakna. Det var otäckt och när han till slut vaknade på riktigt i hotellsängen var han svettig. Han hade glömt att fråga laboratoriet om det, om man drömmer när man är djupfryst? Han funderade på saken medan han rakade sig och beslöt sig för att det var omöjligt. Cirkulationen skulle ju upphöra. Drömlöst skulle han sova i 30 år och när han vaknade skulle det kännas som efter en vanlig natt. Han slängde rakhyveln i papperskorgen och åkte till Institutet.

Han sjönk ner i sin kapsel. Man installerade en kanyl i ena armvecket och en annan i det andra. Långsamt tömdes han på sitt blod som droppade ner i en plastpåse som låg på hans mage och skulle förvaras där tills han väcktes igen. I samma takt droppade den sterila förvaringsvätskan in i honom. Den var kall. Långsamt sjönk temperaturen i hans kropp. Han blev allt stelare och hans tankar blev tröga. Med uppbjudande av sina sista viljekrafter och sin sista muskelstyrka sträckte han ut handen mot sin cigarrask, förde en cigarr till sin mun och drog in ett djupt lustfyllt bloss av en handrullad Havanna. Han hann aldrig blåsa ut röken innan frosten hade lägrat sig över hans läppar.

Man skruvade på locket och fyllde på med kvävet. Snart låg han i 195 minusgrader och mannen som inte trodde på ett liv efter döden inledde sin 30 år långa vila.
Mannen som inte trodde på evigt liv visste inte bättre. Det kanske inte ni gör heller. Men det är så här: själen har faktiskt evigt liv. Nu vet ni det.
Och en sak till: själar älskar livet. De älskar rörelse, värme och ämnesomsättning. Själen njuter när hjärtslag dunkar och tarmar bubblar. Själar vill ha rytmer och musik och knasiga tankar som tänks av nån som tänker att den tänker.
Själar tycker inte om stelfrusna kroppar där ingenting händer. Själar blir uttråkade och börjar se sig om efter förströelse.

Det gick väl en nio månader. Då föddes ett gossebarn. Det var inte så långt därifrån, i Mjölbytrakten, för själar är ju trots allt hemkära. Det föddes en liten pojke som redan från början visade prov på stark njutningslystnad. Å som han åt! Och vad han njöt när blöjan blev fylld! Han växte upp och han lekte och lekte, helst med flickorna, och han provade allt som en kropp kan utvinna njutning av. Musik. Målningar.Tandtråden, vårvinden, nagelknipsaren. Vin, när han kom i den åldern.
Och det var som om en främmande makt plötsligt en dag styrde hans steg till en unik gammeldags inrättning, en tobaksaffär. Innan han visste ordet av var han ägare till en humidor fylld med klenoder, Havanna, Cohiba, Partagas. Han reste mycket, jorden runt och kunde utöka sin cigarrsamling. Humidoren var som ett smyckeskrin av doftande klenoder.

Han utbildade sig till läkare och samlade sig för en stor forskningsgärning. Han var ambitiös och ville satsa på något unikt. Han gav sig ut på en jorden-runt-resa för att finna det uppdrag som bäst skulle gagna mänskligheten.
Så småningom kom han till Sibirien. Det förvånade honom att folk fortfarande rökte på caféer och tehus, resaturanger och syltor. Tjockt med rök, från billiga livsfarliga papyross utan annat filter än en salvblöt pappersremsa.

I en liten rökig sylta träffade han en kväll en tiggarmunk. De kom i samtal och det visade sig att munken hade en liten påse av sällsynta läkeörter i sin ficka. De kunde bota det mesta. Särskilt andningrelaterade åkommor, sa munken. Men det fanns inte mycket kvar av dessa örter nuförtiden, och de han hade höll nu på att ta slut.

Den unge forskaren lyckades byta till sig örterna i utbyte mot en ask av de finaste Havannacigarrer. Han återvände hem och började göra försök med extrakt av de sibiriska örterna. Han genomförde detta i största hemlighet och när han en dag lyckades bota lungcancer på en råtta började ett Nobelpris att hägra. Men örterna var begränsade och han hade inte kunnat finna några motsvarande plantor någonstans.
Han lyckades sedan bota lungcancer på en kanin. Det bara hälften av örterna kvar. Han botade lungcancer på en katt, en hund, en chimpans. Nu var det bara mästarprovet kvar! Kunde han bota en människa? Var skulle han finna denna försöksperson utan att avslöja sin fantastiska upptäckt i förväg?

Nu föll det sig inte bättre än att tiderna hade förändrats hit och dit som tider och finanser har för vana. Transtime Institute i Linköping hade hamnat i likviditetskris. Man var tvungen att skaffa in friskt kapital och kunde inte finna någon annan lösning än att leasa ut några av sina patienter, i sina kryonitkapslar. Till forskningens tjänst, tro inte annat.
Så kom det sig att den unge forskaren, snart 30 faktiskt, fick sig tilldelad en försöksperson. Det var en man som legat i nedfryst i 30 år med lungorna fullproppade med cancertumörer. Perfekt. Kunde inte bli bättre. För nu gällde det.
Forskaren gjorde ett extrakt av de allra sista smulorna av de unika örterna.

Locket öppnades till kryonitkapseln, blodpåsen tinades, kanylerna anslöts och långsamt började man byta ut den sterila kalla förvaringsvätskan i mannes ådror, mot blod, varmt, livgivande blod. Forskaren fyllde kanylen med den unika medicinen. Långsamt steg temperaturen i patientens kropp. Frosten vek från ansiktet och droppade ner mot de igenisade öronen. Långsamt, långsamt började färgen att återvända till hans kinder. Forskaren lyfte kanylen mot lampan och knackade luftbubblorna. Oj, nu rörde det sig där i kryonitkapseln. Patienten vaknar. Nu öppnar han ögonen. Ett litet leende krasar till. Han sätter sig mödosamt upp. Plötsligt fylls laboratorierummet av den mest utsökta doft av ypperlig Havanna, när patienten andas ut det 30 år gamla andetaget. Forskaren ler och gör kanylen redo.

Nu är det så här med själen. Mannen som inte trodde på ett liv efter döden visste det inte. Den unge forskaren visste det inte heller. Men jag kan berätta för er hur det hänger ihop. Det är så här med själen, att den är inte bara odödlig. Den är också monogam.
En själ kan bara hänga ihop med en människa i taget. En kropp, en själ.
I laboratorierummet finns nu en själ med två kroppar. Själen måste välja.

Ställd inför det svåra valet tillämpar själen samma princip som alla vi andra, både då och nu: Sist in, först ut.
Den unge forskaren faller livlös till laboratoriegolvet. I fallet krossas hans kanyl mot stenplattorna och det dyrbara elixiret, de allra sista dropparna av den undergörande medicinen, rinner ut och börjar snart att dunsta bort.
Och patienten, som just återuppstått från de döda för att erövra ett nytt evigt liv, inleder slutligen den första dagen av den långa resan mot en långsam och plågsam död.
Vad hans själ innerst inne tyckte om detta, det får vi inte veta förrän den har återuppstått i en människa med en mun som kan tala och förklara det hela.

Christina Claesson