Somliga står inte ut med presens

Deltog häromsistens i berättarföreställning hos Fabula, på Teater Pero i Stockholm. Det var Mats Rehnman, Frida Spång och jag, som delade på två berättartimmar med vardera två berättelser. Vid repetitionen kommenterade Mats att jag berättade min ena berättelse i presens. Varför? undrade han. (Detta stycke i imperfekt, eller preteritum som det ibland kallas.)

Ja varför? Jag har knappt tänkt på det. Många av mina berättelser kör jag i presens. Jag blandar också ofta tempus i samma berättelse. Kan börja i imperfekt (mer redogörande, med distans) men när det börjar hetta till övergår jag till presens. Det händer just nu, och jag är lika spänd som publiken på hur det ska gå. Det sker oftast instinktivt. (Observera att nu skriver jag i presens.)

Det har också att göra med att jag ofta improviserar fram berättandet, inte det huvudsakliga skeendet, men alltid formuleringarna och ordvalen. För att orka med att berätta samma berättelse många gånger, ibland flera gånger om dagen, måste jag hitta nya inre bilder. Jag ”tittar fram” berättelsen och beskriver vad som då sker rakt framför mina ögon. Som om händelserna sakta utvecklas medan jag berättar. Presens, alltså.

Det är ju svårare när man skriver, att låtsas att allt händer rakt framför en, på andra sidan skrivbordet, just medan man sitter och knackar ner orden. Ändå åker ofta presensformen med mig när jag skriver berättelser.

Bara för att Mats sa det där bestämde jag mig för att berätta presensberättelsen i imperfekt, för att prova hur det kändes. (Imperfekt igen.) Det var berättelsen jag kallar SAV, om mannen som går till dansbanan och sedan blir förförd av en trädkvinna. (Presens inuti imperfekt.)  Det gick bra, ända tills jag kom till stället där han upptäcker den nakna kvinnan inuti trädstammen. Det gick inte att fortsätta i imperfekt eftersom jag i det ögonblicket, som berättare, verkligen upptäcker själv vad jag ser, framför mig, i skogen, i fantasin.

Sen mot slutet, där samlaget har ägt rum på stranden och kvinnan tar på sig hans kläder, då gick det bra att övergå till imperfekt igen. Lite avrundande, som att man sakta smyger ut ur berättelsen igen, avlägsnar sig och ser personerna på allt längre avstånd. (Blandat.)

I författargruppeerna på facebook kommer ofta frågan om presens och imperfekt upp. (Presens, det pågår hela tiden, om än inte just i denna minut.) Somliga står helt enkelt inte ut med presens. Man hör däremot aldrig nån säga att de inte står ut med imperfekt. Jag minns själv när jag som liten bokslukare första gången hamnade i en bok med presens. Jag tyckte det var jättekonstigt. Kanske är det bara en vanesak?

Nu sitter jag med manuset till en roman som jag skrev för tio år sen, den gavs ut av Alfabeta under namnet Allt är som vanligt. Nu ska den publiceras som e-bok och jag går igenom manuset för att eventuella ändringar. Den är skriven i presens! Det kändes helt adekvat när jag skrev den och jag tycker fortfarande att det känns rätt. Men kanske ändå… ska jag prova att ändra tempus. Bara för att se vad som händer. Ihhh… ska bli spännande.

Jag ska ändra titeln också, förresten. Den var förhastad och jag var aldrig nöjd med den. Den är också i presens faktiskt. Det går ju inte . (Futurum, imperfekt, presens.)

Och nu är detta inlägg klart. Nu tog det slut.