Skoldebatt 10 år
1999 drog jag oavsiktligt igång en våldsam debatt om skolan i Malmö. Ännu idag, tio år efter, stöter jag på folk, särskilt på skolor, som frågar mig: Var det inte du som skrev det där om Stenkulaskolan?
Jag hade arbetat med en berättarworkshop på Stenkulaskolan i Malmö och blev fruktansvärt upprörd över det bedrövliga tillstånd som skolan och undervisningen befann sig i.
För att inte hänga ut skolan, som redan hade dåligt rykte, avstod jag från att skriva en debattartikel och valde i stället att skriva ett personligt brev till samtliga politiker i Malmös kommunfullmäktige. Jag hade ont om pengar och tyckte att portot skulle bli dyrt. (På den tiden var det inte självklart att alla hade e-post.) En vän rådde mig att i stället sända brevet till varje stadsdelsnämnd. De skulle då ha skyldighet att kopiera till samtliga politiker. Bra! 10 frimärken istället för närmre hundra. Jag kostade på ett frimärke till Ilmar Reepalu också, för säkerhets skull.
Föga anade jag att brev till stadsdelsnämnder är offentliga handlingar, som regelmässigt bevakas av pressen. Följande morgon ringde Sydsvenskan och sa att de tänkte publicera brevet i dess helhet. Det var inget jag kunde göra åt det, och jag fick inte ens något arvode.
Sen brakade helvetet loss. 2 år av mitt liv kom att ägnas åt detta. Jag skrev många artiklar i frågan den gången, de finns här. En bok blev det också: Tiga eller Tala.
Många hade sagt liknande saker tidigare, men jag tror att skälet att mitt brev fick sådan effekt var att det var just ett brev. Jag berättade personligt, från hjärtat, och rörde vid andras hjärtan. En debattartikel hade inte väckt lika starka känslor.
Min slutsats efter dessa händelser var, att berättarkonsten är det starkaste uttrycksmedel jag har. De följande tio åren fokuserade jag på utveckla mitt muntliga berättande.
Jag kommer fortfarande ihag den exakta tidpunkten och platsen: sen morgon,lag kvar i sangen och bladdrade i SDS,fangades av en artikel: ”fy fan, har du last detta, ar det sa har?”. Min fru, som var larare, laste och svarade syrligt: ”javisst, det har jag ju talat om for dej!” ”Ja, men att det ar sa, visste jag inte’, svarade jag.
Manga ar senare traffade jag CC och stallde genast samma fraga, som alla tycks gora: ”var det du som skrev om den dar skolan i Malmo..”.
”ja, och det tog tva ar av mitt liv innan jag kom ur det…”.
Da vagade jag inte fraga mer, ta mer av hennes tid i ansprak, sa jag kopte boken och laste pa egen hand.
Jag gillade boken enormt, fick mycket att fundera kring. Blev intresserad av CC:s ovriga skriverier, kopte alla titlar som fanns kvar hos forlagen. Och blev tagen. Sedan dess kollar jag CC:s blogg lite da och da – saknar Carmen – i vantan pa nasta bok. Nar kommer den?
(skriver pa dator utan svenska bokstaver, darav stavningen. Internetcafe utomhus,35 grader trots kokospalmens skugga. No snow here!! Men man kan fa is i glaset!
Tack, ”j”, för uppskattning och värmande ord (med isklirr!) / cc