Öppet brev till statsminister Göran Persson

Nu vill jag tala med Chefen! Jag vänder mig till Dig eftersom jag försökt tala med kommunledningen här i Malmö och inte är nöjd med resultatet.

Det pågår nu en klappjakt på unga vita skinnskallar som skruvar av hjulmuttrar på bilar för att skrämma folk att tiga. Men inom skolorna, på fasta tjänster, avlönade med skattemedel, sitter sådana som i all yttre anständighet gör samma sak. Du är högste chefen för dem. Det är därför jag nu vänder mig till Dig. Om Du tillåter detta finns det ingen trovärdighet i vad Du säger om att försvara demokratin, och att kämpa mot nazism.

Jag vet inte om Du känner till det men här i Skåne har den sista tiden förts en upprörd debatt om skolans misslyckande och om hur en generation av svenska barn av alla hudfärger håller på att gå åt helvete. Utlösande faktor var ett brev jag skrev till de kommunala ledarna. (Brevet finns att läsa här.) Dagstidningarna har översvämmats av inlägg och själv har jag fått över 400 personliga vittnesmål och upprörda synpunkter från människor som har egen erfarenhet av barn och skola. Alla, utan undantag, har stött mig positivt, många med hurrarop, somliga med tårar. Som författare har jag naturligtvis glatts över mina ords genomslagskraft. Men känslorna har varit blandade. Det har varit ruggigt att inse hur många människor som gått och burit på så starka känslor av förorättelse och orättvisa utan att de själva kunnat eller vågat göra sig hörda.

Missförhållandena inom de kommunala skolorna kan skyllas på många saker, från bristande resurser och lärarrekrytering, till segrgation och arbetslöshet. Men kärnpunkten, varför alla dessa svårigheter ska tillåtas bli så stora problem, ligger i det som nu av många kallas "tigandets kultur" eller "tystnadens förvaltning".

Det är om detta jag vill varsla. Inga av alla dessa problem kan lösas om det råder både outtalade OCH uttalade förbud mot att erkänna eller ventilera problemen. Man kan införa ett tionde, tolfte eller tjugonde skolår, och bussa barnen runt hela Skåne, men problemen kvarstår om inte alla inom skolan - elever och personal - kan återupprätta den självrespekt som är grunden för samhällsrespekt.

Alla dessa unga killar, vars anleten nu bespottas offentligt, satt själva för bara några år sedan på skolbänken. Var tror Du att de har tappat sin respekt för rättvisan i vårt demokratiska system? Vilka förebilder har de fått, i sin tilltro på yttrandefrihet och demokratiska rättigheter? Vilka exempel har de att följa, när de nu själva vill påverka det samhälle som de anser sig blivit orättvist behandlade av?

I Malmö har de kommunala ledarnas reaktion på min kritik varit antingen tystnad eller undanflykter. En suckade hjälplöst och frågade mig vad de skulle göra. En annan sa att hon redan kände till allt, så det var inget nytt. En tredje skrev så här i ett mail: "Det finns ett behov av att skälla av sig. Vi tar gärna på oss den rollen, vi är trots allt vana... Alltför många inlägg kommer inte längre än till att beskriva problemen och i brist på någon annan att skylla på så skyller man på politikerna. Vi klarar det med, men vi tror att det är farligt om så många vuxna i skolan tror att lösningarna enbart sitter i de politiska besluten." (Anders Rubin, soc.dem.) Är det så ni ser på yttrandefrihet och demokrati? Som en terapeutisk ventil?

Det är därför jag nu ser mig tvingad av vända mig till Dig. Två saker som föranleder detta. För det första har jag två gånger påstått offentligt att det på flera skolor fuskas och har fuskats med betyg i avsikt att upprätthålla en skolas goda rykte. Förutom att rektorer och lärare i sådana fall begår tjänstefel syndar de moraliskt sett mot de elever som inte får ett rättvisande omdöme på sina bristande kunskaper och som därmed inte kan åtgärda det.

Iingen har kommenterat detta. Ingen har dementerat, och ingen har heller frågat mig hur jag vet det? Skolkommunalrådet Agneta Eriksson har offentligt sagt, att hon inte har någon möjlighet eller rätt att lägga sig i det dagliga arbetet på skolorna. Till mig sa hon i ett personligt samtal att hon inte kan göra något. På min direkta fråga om hon undersökt beskyllningarna mot rektorer svarade hon: "Och vad tror du att jag skulle få för svar om jag ställde en sådan fråga? Vad tror du de skulle svara?" Underförstått: hon vet att de inte skulle svara sanningsenligt och väljer då hellre att avstå från frågan.

För det andra förekommer det att personal i skolan av sina överordnade hotas med avsked eller att de ska stämplas som "illojala" ifall de offentligt yppar kritik mot skolverksamheten. Med hänvisning till lagen om anställningskydd, och paragrafen om illojalitet mot arbetsgivare, tystas den kritik som syftar till att förbättra situationen för dem som är skolverksamhetens mål: barnen.

Rektorerna har beskydd från stadsdelscheferna, stadsdelscheferna har beskydd från kommunledningen som i sin tur tycks göra allt för att visa sej duktiga inför Dig. Alla beskyddar varandra, alla går säkra, men under tiden går barnen under. Stämmer det? Det tycks som om den enda som skulle kunna motsäga den bilden är Du.

Vet Du, att i skolan som jag skildrade har INGENTING hänt. Jag är numera inte rätt person att skildra detaljerna, men vet att den väg neråt som jag varslade om har fortsatt i en rak bana och att det fortfarande är barnen, de som inte kan tala för sig själva, som inte FÅTT LÄRA SIG att tala för sig själva, som tar de största smällarna.

Säg mig: Vad har unga människor för anledning att tro på demokratin om de demokratiskt valda politiska ledarna är eller säger sig vara maktlösa och står handfallna inför uppenbara missförhållanden? Vad har elever för anledning att respektera demokratin om de dagligen ser hur fusk och rövslickeri styr deras verklighet? Och ingen reagerar?

Det ropas nu på förbud och hårdare tag mot nazister och kriminella. Men det är inte längre bara dessa grupper som börjar tvivla på demokratin. Om demokratin å ena sidan inom sig tillåter kryphål och undantag för dem som öppet säger sig förespråka demokratin, och samtidigt, å andra sidan, vill införa undantag från de demokratiska rättigheterna för dem som inte är demokrater, då kommer allt fler att fråga sig om demokratin, som vi utövar den, är rätt metod att uppnå medborgerlig rättvisa och trygghet. Mellan de laglydigas uppgivenhet och nedåtvända mungipor, och de laglösas våldsamma vrede blir snart bara en gradskillnad.

Du kan aldrig få folk att våga tala med hjälp av fler poliser. För att det demokratiska styressättet ska fungera krävs att det finns värdegemenskap mellan medborgarna. T ex att man vittnar sanningsenligt i rättegångar. T ex att man har heder nog att erkänna misstag och ta konsekvenserna. T ex att makthavare ska vara omutliga. T ex att man inte hotar varandra p g a avvikande åsikter. Finns inte denna värdegemenskap är demokratin kraftlös, den blir ett eldorado för dem som vill raka åt sig egna fördelar och sko sig på systemets godtrogenhet. Ställda inför denna godtrogenhet, denna flathet, kommer medborgarnas respekt för demokratins representanter att minska, så som lögnaren alltid föraktar den som inte förmår genomskåda lögnen, den som låter sig luras. Bristen på respekt övergår till förakt, och därifrån växer den självpåtagna Rätten att utkräva Rättvisa ur ett Orättvist system.

Om man kallar dessa mekanismer för Ondska då försöker man göra det lätt för sig, man försöker bortförklara de konkreta skäl och motiv som ligger bakom besvikelsen på de demokratiska formerna. Genom att stämpla detta missnöje som Ondska skänker man legitimitet åt revanchkänslor som verkligen kan bli okontrollerbara. Nej, ett värdigt sätt att bemöta desperationen vore att våga granska den kritik mot demokratins brister som ligger till grund för denna de kuvades revolt. Att erkänna sina egna brister och se sanningen: att som man bäddar får man ligga.

Jag kommer själv från en gedigen socialdemokratisk miljö, jag lärde Arbetets Söner med modersmjölken och hade aldrig kunnat studera och bli författare utan socialhjälp, uppmuntrande lärare och studielån. Jag har fått lära mig att Solidaritet var det vackraste ordet som fanns, att det betydde rättvisa och medmänsklighet, barmhärtighet mot de svaga, och att Solidaritet var grunden för den socialdemokratiska ideologin.

Nu ser jag att Solidariteten med de svaga, alltmer håller på att ersättas av ett annat ord: Lojalitet. Lojaliteten gäller alltid Makthavarna, de Där Uppe. Lojaliteten kräver tystnad och maskhållning inför yttre fiender, reella eller påhittade. Lojaliteten mot arbetsgivaren är viktigare än solidariteten med verksamhetens mål. Lojaliteten är kittet som sammanfogar makthavarna medan de inbördes bevakar sina privilegier. Jag frågar Dig nu: är det Solidaritet med de svaga som är Socialdemokratins rättesnöre, eller är det Lojaliteten mot makthavare (socialdemokratiska eller andra) som ska råda?

Det talas om "Nolltolerans". Det förmodas vara krafttag mot brottslighet. Det är väl gott och väl - lagar finns till för att upprätthållas. Men jag frågar mig, och jag frågar också Dig, varför Nolltolerans endast ska gälla neråt? Nolltolerans utfärdas mot dem som öppet och våldsamt bryter mot samhällets lagar därför att de redan blivit så svikna av dem att det är deras sista chans till upprättelse. Har det fallit Dig in att rikta samma krav på Nolltolerans mot dem som är satta att utöva samhällets tjänster betalda av skattemedel?

Jag fruktar att om inte Du själv på ett kraftfullt sätt inför Nolltolerans mot ALLA som bryter mot lagen, de må vara gängledare eller rektorer, tjänstemän eller knarklangare, ministrar eller rånmördare - så kommer en dag då dessa kuvade slutar att slåss mot varandra på gatorna och i stället går i gemensamt krig för att själva utkräva Nolltolerans mot hela det vuxensamhälle och den urgröpta demokrati som har svikit dem. Gud hjälpe oss då.

Att det idag finns grupper utanför lagen som vill missbruka yttrandefriheten beror bland annat på att det länge funnits folk innan för lagen som begränsat den. Lösningen är inte att införa ytterligare begränsningar - utan att se till att den kan praktiseras ännu friare, ännu öppnare, i alla led, även inom de offentliga verksamheterna. Det är Din uppgift, som högste representant för det demokratiska styresskicket i det här landet, att garantera att alla medborgare kan yttra sin mening utan risk för repressalier och att uppmuntra, ja belöna, att kritik kommer i dagen. I kritiken ligger de samlade erfarenheterna av vårt dagliga liv och det borde ses som en gåva, inte ett hot. Det skulle skänka trovärdighet åt Dina uttalade avsikter att demokratin ständigt, varje dag, på nytt, måste erövras.

Christina Claesson