Såna som jag kan aldrig bli statsminister

SDS 4 mars 2001

Jag tillhör en orepresenterad majoritet. Alla vi som inte är medlemmar i något politiskt parti utgör (enligt SNS Demokratiråd juni 2000) 94 % av landets röstberättigade invånare. Ur en snäv krets av 6 % av medborgarna rekryteras de politiker som styr kommuner och rike. Detta lilla skikt fortsätter att minska, liksom valdeltagandet.

Om dessa 6 % utgjorde en ädel och upplyst elit, då kunde kanske vi andra nöja oss med att lämna våra valsedlar och lugnt låta dem sköta ruljansen. Så är det inte. Partierna måste ragga folk för att bemanna sina mandat. När underlaget av intresserade, kvalificerade kandidater minskar sjunker den samlade kompetensen bland politikerna, och vi som nöjer oss med att rösta blir mer och mer uppgivna.

Detta är den politiska aspekten av tigandets kultur, och en stor fara för demokratin.
När folk klagar på politiken är standardsvaret (från politiker): Jamen gå med i ett politiskt parti, utnyttja dina demokratiska rättigheter!

Jag känner massvis av människor som är kloka och insiktsfulla och som jag skulle önska hade mer att säga till om angående rikets affärer. Ibland tycker jag att jag är en sådan själv. Men få av oss kan tänka sig att gå med i ett politiskt parti, långt mindre föra dess talan. Vi är därmed utestängda från politiskt inflytande. Det är ett stort problem för en demokrati, om stora delar av dess kvalificerade mänskliga resurser inte vill eller kan delta i det politiska arbetet.

Vad beror detta på?

Dels är vi kanske lata, egotrippade individualister som vill slippa ta ansvar. Det gäller i alla fall mig, att jag ogärna skriver under på något jag inte själv formulerat.

Men det kan också bero på partierna.

Så här ser jag det. Vänster och höger har traditionellt kännetecknats av två dygder: God vilja (vänstern) och Kompetens (högern). Den Goda Viljan har av vänstern kallats ”solidaritet”. Man kan också kalla det ”empati”, eller ”barmhärtighet”. Vänsterns goda vilja har yttrat sig i dygder som omsorg om de svaga, social trygghet och fackliga rättigheter. Den borgerliga kompetensens dygder har varit bildning, disciplin, flit, företagsamhet och konsekvensmedvetande. Höger och vänster har båda från sina utgångspunkter klandrat varandras dygder. Högern har beskyllt den Goda Viljan för ineffektivitet och verklighetsfrämmande dalt. Vänstern har förebrått Kompetensen dess elitism, rovdrift och profithunger. Motsättningen var länge fruktbar; högerns kompetens kombinerad med vänsterns goda vilja gav oss ekonomisk tillväxt och ökad välfärd.

Sen hände något. Båda parterna försökte tillskansa sig den andres dygder, men förlorade i samma ögonblick sina egna. Ställda inför bristerna hos den kompetensbefriade goda viljan, den statliga förvaltningens tröghet, trygghetens ineffektivitet, mättnadens initiativlöshet, kastade sig socialdemokratin med pendelns ohämmade kraft över mot den hägrande kompetensen. Konsulterna marscherade in och verksamheter bolagiserades, även de som inte har ekonomisk vinst som mål, eftersom den enda kompetens de kände var den som mättes med de siffror som fyller valutatabeller. Miljöpartiet har tagit över rollen som den Goda Viljans riddare men Kompetens tycks man nästan principiellt se med samma misstro som en struken skjorta. Högern å sin sida annekterade de andliga värdena genom kristdemokraterna och miljömedvetandet genom centern, men dumpade samtidigt sin traditionsmedvetenhet, disciplin och bildning. Vi fick finansvalpar, internationella finansspekulationer och kulturfientlighet.

Borgerligheten har gjort avkall på sin kompetens och vänstern på sin goda vilja. I stället för både och har vi fått varken eller. I stället för en fruktbar syntes av två dygder har vi fått ett dekadent monster av två idémässiga brister. Vi förväntar oss numera varken kompetens eller god vilja från politikerna. Därav uppstår politikerföraktet. I sådant sällskap är det allt färre som vill vistas. Försök nämna tio offentliga, nu levande, personer som förenar de två egenskaperna! En tankenöt för den ihärdige.

Nå varför är det så svårt för kompetensen att ingå en konstruktiv syntes med den goda viljan?

Det krävs en tredje hörnsten: Sanning. Inte bara sanning i form av ärligt redovisade kvitton och krogkostnader, och inte någon abstrakt filosofisk sanning, utan sanning i form av klar och ärlig varseblivning av verkligheten. Det är varseblivningen som ger oss gensvaret, som berättar om den egentliga effekten av våra handlingar. Endast det sanna gensvaret kan berätta för oss ifall den Goda Viljans intentioner förverkligats med hjälp av Kompetensens handlingskraft.

Denna brist på Sanning gestaltas av de missnöjespartierna som tagit greppet att oförblommerat säga högt allt det som folk mumlar om på gatan, men i den förvrängda form som uppstår när både Kompetens och God Vilja saknas. Kvar blir skvaller, förtal och rasism, som är den förträngda sanningens förvrängda missfoster.

Triangeln av God Vilja, Kompetens och Sanning är min andliga, moraliska och professionella måttstock. Fanns ett parti som arbetade med dessa tre som bas skulle jag genast ansluta mig.

I denna sanna varseblivning brister de politiska partierna liksom många samhällsinstitutioner. Politikerna är fångade i sina färdiga begrepp och kan inte se verkligheten utan att placera in den som byggstenar i sina egna begrepp eller ideologiska scheman. Sätt våra politiker inför en jordbävningskatastrof, och de skulle likt digitala växeltelefonister börja rabbla sina standardsvar. Socialdemokraterna skulle vägra att ta emot hjälpsändningar eftersom det inte kunde garanteras att de skulle distribueras lika till alla. Liberalerna skulle hävda jordskalvets rätt att själv välja sitt epicentrum. Moderaterna skulle påpeka de gynnsamma effekterna på de internationella handelsförbindelserna och Kristdemokraterna skulle säga att bristen på andliga värden utlöste skalvet. Under tiden skulle de flesta medborgarna ligga och dö i ruinerna, medan de övriga definitivt inte skulle vända sig till politikerna i hopp om hjälp.

Denna kollaps av triangeln Kompetens – God Vilja - Sanning yttrar sig just nu med akut tydlighet i många skolor. De saknar Kompetens eftersom de inte når upp till målet, som är att lära barnen vad de behöver. De saknar God Vilja genom att i hela kedjan av beslut om ekonomi, administration, organisation och pedagogik inte prioritera det som är verksamhetens mål. Nämligen barnen, vilkas framtidsutsikter nu ruineras. Sanningen saknas eftersom man antingen döljer eller försöker blunda för sakernas tillstånd. Främst är det den socialdemokratiska skolpedagogiken, som envist hävdar att självförtroende skapas bättre av glada tillrop än av kunskap och kompetens, som lägger lock på den ärliga varseblivningen.

Betyg, exempelvis, är ett formaliserat system för sådant gensvar. Bland dem som är emot skolbetyg finns de som främst räds svedan i sanningen och som föredrar att leva kortsiktigt bekvämt i den ulliga livslögnen, kravlöst och kompetensbefriat. Bland dem som är för, finns de som längtar efter kadaverdisciplinens återtåg och vill ha entydiga instrument för utgallring inför valutatabellernas krav.

I betygsdebatten som i andra frågor har vi polariserats i två läger som grundar sina argument på varandras negativa aspekter. Den goda viljan huserar bland betygsmotståndarna, som vill låta eleverna utvecklas enligt egna förutsättningar, utan stress och konkurrens. Men utan sanningen i gensvaret bäddar de i stället för fusk, lathet och kallt utnyttjande av trygghetssystemets sprickor.

Betygsförespråkarna å andra sidan hyllar kompetensens överhöghet, men ensidig betygshets byggd på korta intensiva prestationer bäddar för anpasslighet och konformism, och en utslagning av alla som inte kan leva upp till den minsta gemensamma nämnarens normalitet.

Inget av dessa ”betygsläger” fungerar utan sanningen. Vi behöver sanningsenliga gensvar på helheten av vårt arbete och vår skapande inverkan på världen – inte livslögner eller utslagningsinstrument. Det gäller alla, skolelever såväl som lärare, politiker såväl som föräldrar. Vi borde välkomna allt och alla som har det minsta lilla av sådan varseblivning att ge oss, eftersom det är det viktigaste redskapet för utveckling. Även om sanningen ibland svider.

Hur denna varseblivning kan synliggöras vill jag återkomma till i nästa artikel, där jag visualiserar 56 påståenden om en undermålig skola.

Christina Claesson