Pippi Långstrumps brev till Heliga Birgitta

Det är så många som har frågat efter det här så nu lägger jag in det i bloggen. Brevet läste jag i OBS kulturkvarten den 12 maj och ja, jag erkänner, det är jag som ligger bakom. Här kommer hela texten:

”Kära Bigg!

Om man e den starkaste tjejen på jorden och förebild för en hel generation vuxna kvinnor – vem vänder man sig då till när man känner sig ynklig? Det är ensamt på toppen.
Om man är den roligaste och mest slagfärdiga damen i riket – vem vänder man sig då till när man vill gråta?
Om man är den mest kreativa varelsen i världen, full av upptåg, uppfinningar och upplevelser, alltid uppåt, ensam på toppen, vart vänder man sig då när man dalar, sjunker och förfaller, neråt mot den djupaste självföraktande misären?
Å Biggan jag antar att du vet vad jag talar om. Förmodligen var det likadant för dig, upphöjd till de himmelska skyarna och allt mer helgonförklarad för vart sekel. Det är därför jag skriver till dig. Vi, du och jag, är dom två genom tiderna mest hyllade svenska kvinnorna. Och eftersom du Birgitta inte känner mej i förväg hoppas jag att du kan hålla dig för skratt när du hör mitt namn.
Pippi. Pippi det är jag. (Hör du nu hur fnissen sprider sig i etern, hur folk brer leendena över sina anleten, beredda på kul. Nu blir det upptåg och knasiga baklängeslösningar, tjolahopp.)
Grejen är bara den att jag klippte av mig flätorna samma dag jag fyllde 40. Dom var inte så tjocka längre, slitna av allt ihärdigt stajlande genom åren, kluvna toppar, torra av åratals infärgning till det förväntade illröda. Den vita kanten i benan vid hårbottnen blev allt svårare att dölja. Så jag klippte av flätorna, snaggade mig kort och färgade stubben vit. Flätorna donerade jag till kråkorna i parken att bygga bo av, och långstrumporna fick så småningom bli stoppning till den första nallebjörnen jag gjorde till barnbarnet.
Så ja nu börjar det brännas. Vi närmar oss ämnet för mitt brev: barn.
Jag vet av historieböckerna att du hade sju själv, varav den sista, en pojke, Bengt, blev övergiven av dig vid 4 års ålder. Då lämnade du honom i munkarnas vård och gav dig av på din heliga resa.
Jag har aldrig fattat hur en hel värld kan ha en sådan svikare som helgon.
Sånt är det bara män som gör: blir munkar, krigare, vetenskapsmän, rockstjärnor, drar från ungarna och skyller på ädla syften. Ja eller söderhavskung för den delen. Folk har tyckt det är normalt att en karl väljer de högre syftena framför sina barn. Jag tyckte likadant som liten och skröt till och med det. Min pappa är söderhavskung! Tjolahopp! När det i själva verket var så att han bara drog.
Det var inte förrän i tjugoårsåldern jag insåg att det ena främsta motivet för män att ge sig av på ädla uppdrag (konstnärliga, politiska, vetenskapliga) är att få tillfälle att ostörda knulla runt på främmande ort. Det andra motivet är chansen att bli helgon. Eller guru, som man säger nu förtiden eftersom det innefattar både religiösa och världsliga andlighetsrörelser. Pengar och politisk makt, det är bara en ankprutt som drivkraft. Men knulla runt eller bli guru, det är den riktiga hästkraften.
Jo vad jag vill säga är att sånt förvånar en inte från en karl, men för en mamma -! (Detta skulle jag aldrig våga säga till folk i min samtid, att jag gör sån skillnad på mammor och pappor, men så är det.)
Hade det bara varit för det här med lille Bengt som du reste ifrån, i en tid då en europaresa varade minst två år och ofta ändade i döden, ja hade det bara varit för det så hade jag aldrig ägnat dig så mycket som förflugen tanke från en fesen septemberfluga.
Men så var det det där med Karl. En av dina andra söner, som följde efter dig ner i Europa och levde högt på att namedroppa släktskapen med den kända Brigida. En odåga och en festprisse var han, som spelade och söp upp alla sina pengar. Och dina! Och knullade runt i kölvattnet på sin morsas pilgrimsfärd. Och för hans skull ägnade du dina sista månader i livet åt att låna ihop pengar och betala hans skulder och krognotor.
Här kommer du hem från Jerusalem, uppfylld av heliga uppenbarelser och redan med ena foten inne på kanoniseringslistan, och vad gör du med dina sista dagar? Betalar fylleskulder.
Där börjar det likna en morsa.
Det var när jag hörde det som det föresvävade mig att kanske, bakom fasaden av den gudainspirerade Birgitta Ulfsdotter, kanske där ändå dolde sig en riktig människa och inte bara en maskäten oblat-tant.
Där var alltså ändå ett barn som följde dig och som du inte övergav. Du måste alltså ändå ha ägnat dig åt nåt slags barnafostran under dom åren.
Barnafostran. Vad jag vet har du aldrig skrivit ett ord om den saken. Sju barn. Vad gjorde du med dom?
Mig har nån påve aldrig mässat om. Men vad gör det. Påven är ankskit i jämförelse med Pippi Långstrump. Jag sätter fem nävar guld på att jag har haft större betydelse än både du och alla helgon och påvar i världen, på hur dagens kvinnfolk, från sju till sjuttio år, har blivit. Alla bär dom Pippi i hjärtat och i tankarna.
Att en tjej är stark som en oxe och dessutom tror på det själv, det sätter spår. Att en tjej får va som hon är, och dessutom bli hyllad för det, sånt etsar sig in i små barnahjärnor.
Tack vare mig blev barnen äntligen människor. Tack vare mig började man bejaka kreativitet och barns rätt att ha en personlighet. Tack vare mig blev det sunt att vara uppkäftig. Tack vara mig skryter folk idag med hur busiga dom var i skolan.
Jag vet inte hur det var på din tid, vad man skröt med. Vad skröt du med Birgitta? Men idag hör man aldrig nån skryta med hur snälla och lydiga dom var och hur mycket dom respekterade och såg upp till sina lärare och föräldrar. Men så vill dom ju inte bli helgon heller.
Vad också alla lärde sig var att jag klarade mig utan föräldrar. Pippi fostrade sig själv. Och med det i huvudet inleddes en ny era för barnuppfostran i Sverige.
Barn blir bäst om dom fostrar sig själva. Pappan – och mamman med för den delen – kan sticka till Söderhavet och lekar kungar, då utvecklas ungen till högsta kreativitet och förverkligar sig själv till en sjudundrande personlighet. Ju mindre dom vuxna och alla prussiluskor blandar sig i ungarnas värld, desto bättre.
Och en hel generation av växande ungar växte upp och knaprade krumelurpiller och svor på att aldrig bli vuxna och tråkiga och ha kostym och sitta på kummunalkontor.
Framför allt svor dom på att aldrig växa upp och själva bli tråkiga föräldrar.
Själv var jag värst förstås. Jag fick tre söner som lärde sig att baka pepparkakor på golvet och sova i träd och äta efterrätten först och för övrigt fick dom klara sig själva. Dom blev framgångsrika och hamnade på kumminalkontor där dom bakar pepparkakor på golvet varje dag.
Hur var det på din tid Birgitta? Slog ni ungarna? Slog du dina barn? Smällde till dom på fingrarna när dom drog katten i svansen? Tog lite hårt i dom när de slogs med varandra? Eller använde du riset? Nä, det lät du väl pappan ta till?
Du ska veta Birgitta att i Sverige finns det en lag på att man inte får inte bara aga barn, man får inte heller smälla till dom och inte ens ta hårt i dom. Det är första landet i världshistorien som har skaffat en sådan lag och jag undrar om det inte är tack vare mig, i grund och botten, som den kom till.
Så du förstår varför jag tycker att jag är viktigare än påven. Och varför du och jag Birigitta är dom två mest inflytelserika svenska kvinnorna i historien. Det är inte ankskit, det jag åstadkommit.
Jag är stolt över det. Barn är människor som ska respekteras. Man ska inte slå och förnedra barn. Så det är inte det.
Problemet är bara – vad gör man i stället?
Nu börjar vi närma oss kärnan i varför jag skriver till dig.
Själv härjade jag vidare i mitt liv som kreativitetsnarkoman, besatt av att inte en dag fick gå utan ett galet upptåg och inte en natt fick passera utan en ny sovställning.
Tills jag klippte flätorna av mig, färgade vitt och blev mormor. Och fick en liten pippi med rött hår som redan vid födseln var flätat i två styva flätor som stod rätt upp. Läkarna förklarade att det var en typ av förlossningsskada, eftersom flickungen kom ut med rumpan före. Håret stod rätt upp av bara farten.
Och medan mina söner hade varit snälla och fogliga och gjort sina bus på rätt sätt bara man talade med dom, så var den här lilla nypippin en riktig jävul. Hon tänkte ut egna bus och med glimten i ögat och ett frejdigt tjolahopp började hon gå bärsärkagång på omgivningen.
Har jag berättat för dig om Herr Nilsson? Apan? Jag tar det kort. Jag hade en apa. Han följde mig hela livet. Hästen dog men apan hade evigt liv, som det verkade. Han måste ha varit åtminstone femtio år när barnbarnspippin föddes. Pälsen hade blivit grå och växte i glesa tussar över hans magra kropp. Han var ett unikum. Varje jul blev han fotograferad i alla helgbilagor: hur mår Herr Nilsson nu? Och barn från hela världen skickade julklappar till honom, till det sammanlagda värdet av FNs hela barncancerfond.
Kära Bigg, om man är den starkaste kvinnan på jorden och förebild för en hel generation vuxna kvinnor – vem vänder man sig då till när man känner sig ynklig? Det är ensamt på toppen.
Mitt lilla älskade barnbarn, den lilla naturfödda nypippin, hon kunde inte hålla tassarna från Herr NiIsson. Gammal som han var fick han allt svårare att hänga med i svängarna. Han orkade inte riktigt svinga sig i taklampan som han brukade. Först fick hon naturligtvis tag i svansen och drog. Vi tog den lilla mjukt åt sidan och förklarade att hon skulle klappa snällt och hon lyssnade och tittade och sen gick hon bort och drog honom i svansen igen. Vi höjde rösterna när vi förklarade att hon skulle klappa fint. Hon drog honom i svansen. Vi började skrika. Hon drog honom svansen.
Herr Nilsson började tröttna. Efter femtio år av vilt och fritt leverne och med gåvor och godis från hela världen blev herr Nilsson för första gången nånsin trakasserad.
Jag tål inte det. Jag klarar inte av att se någon göra någon annan illa. Jag kände hur det växte en smärta i mitt bröst. Små blixtar flög mellan mina revben. Men lugnt och tydligt förklarade jag för lillpippin att hon skulle klappa fint.
Herr Nilsson visade inte ens tänderna när lillpippin en dag tog ett fast grepp om hans svans med båda sina knubbiga händer och förtjust började vrida om. Släpp, sa jag. Hon släppte inte. Herr Nilsson skrek och klamrade sig fast i taklampan. Släpp!!! skrek jag. Hon vred hårdare.
Då hände det. Jag vet inte själv var det kom ifrån. Det är mig fullkomligt främmande. Men plötsligt smällde jag till den lilla över fingrarna. Det bara kom.
En smäll på fingrarna, det var allt. Men min värld rasade. Allt jag stått för och allt jag trott på föll ihop som en sufflé.
Det var försent. Herr Nilsson tappade greppet om lampan och föll till golvet med ett litet kras som när en julgranskula krossas. Nacken bröts och han låg slak och tunn på golvet.
Själv stod jag med skammen brännande i fingrarna på handen som nyss smällt till ett litet barn.
Så kära Bigg. Om man är den roligaste och mest slagfärdiga damen i riket – vem vänder man sig då till när man vill gråta? Birgitta idag gråter jag och jag tror att det är bara du i hela världen som får se det och nu ställer jag bara den enkla frågan till dig: Vad gör jag?”

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.