Före och innan tuppen

20130907-100452.jpg
De flesta människor har varit med om att vakna precis innan väckarklockan ringer, särskilt de som har regelbundna vanor. Det var inget konstigt på den tiden när väckarklockorna var mekaniska och fjädrarna inne i uret började rassla en stund innan. Men det händer även med mobiler.

Somliga har ett inprogrammerat diskret pip någon halvminut före själva signalen. Det kan vara tillräckligt för att väcka den som vet att väckning väntar. Men även utan detta pip finns det folk som vaknar före klockan. Det sitter i kroppen.

Det finns till och med folk som påstår att de kan ställa in tiden för sitt uppvaknande helt utan klocka. Jag vet inte om det är bevisat, kanske vaknar de till då och då och kollar ljuset eller klockan men somnar genast om och glömmer det, ifall det inte är dags?

Sen ett år tillbaks har jag höns, och en tupp. När han började gala (vid könsmognaden, ca 5 mån) var det till att börja med halvhjärtat och rossligt. Nu är det en praktfull och distinkt signal som inte kan undgå någon i byn runt omkring.

I flera veckor nu har han tagit det mycket lugnt, inte galit alls på morgonen. Semester? Sommarlov? Men från och med denna veckan har han satt igång igen.

Det stör inte mig om jag vill fortsätta sova, jag bara somnar om. Men det konstiga har hänt att jag numera vaknar en liten stund innan hans första galande kommer. Och han gal inte regelbundet så jag kan inte veta under natten när det ska komma.

Finns det nån rosslig mekanism inuti i honom som omärkligt varnar mig? Ja, så klart, han vaknar väl och öppnar ögonen. Sträcker sig. Harklar sig kanske. Och han tar sats.

Har ni sett en tupp ta sats för att gala? Det är pampigt. Han pumpar upp hela kroppen med luft, ställer sig på tå, sträcker huvudet mot himlen, fäller ut vingarna, och sen trycker han på med all den kraft som hans lekamen kan uppbringa. Snacka om magstöd.

En viktig indikator på ett hälsosamt leverne är att klara sig utan väckarklocka. Sömnen ska få leva sitt liv och drömmarna avsluta sig själva i rätt takt. Metabolismen ska också få jobba i fred. Det är så klart inte alltid som den önskningen kan uppfyllas. Man kan skylla på barn och jobbtider men oftast handlar det om att man inte går och lägger sig i tid.

Men hur har folk klarat sig genom tiderna, utan väckarklocka? Det kan ju inte ha varit alltid som schemat har sammanfallit med tuppens?  Upp och lägga ved på elden, hålla vakt mot rovdjur. Packa tidigt för att hinna vandra eller rida till nästa ställe, alla möjliga anledningar folk har haft att stiga upp före tuppen.

Jag tror jag har kommit på hur de gjorde. När jag sover i träd är jag noga med att inte dricka något på kvällen för jag vill inte hamna i situationen att bli kissnödig på natten. I somras slog det mig att man naturligtvis kan göra tvärtom: avsiktligt dricka extra mycket för att en full blåsa ska väcka en. Kanske kan man t o m dosera drickandet så att man kan ställa in en viss väckningstid? Halv flaska klockan fyra, hel klockan två?

Kanske är det det som jag undermedvetet uppfattar, stunden innan tuppen gal: hur han öppnar gylfen för att pinka.

Och lösningen för att få en ostörd lördagmorgon är naturligtvis att dra in kvällstéet för hönsen på fredan.

 

 

Glimmingehus igen

Trovärdighet i fakta och fiktion, med exempel i spöksalen.

Det ska bli SÅ roligt att återse Borgstugan på Glimmingehus, där jag berättade en hel sommar 2001.  Flera av de berättelser jag skapade där har jag fortsatt att berätta, och de har blivit något av paradnummer. Det gäller t ex ÅSKFLICKAN och HUNTER I FÄNGELSET.

Nu ligger den infrysta rosen i frysen, i väntan på att få droppa av sig i Brogstugan ikväll.

120.000 i utvecklingsbidrag till Tomte Urbanen

Tomte Urbanen har beviljats ett utvecklingsbidrag på 120.000 kr från Kultur Skåne för att skapa en vandringsled på 10 st tomteboställen inredda i offentliga papperskorgar. Tomtarna kastar hattarna i taket och hurrar, men först tar de av dem, bugar djupt och tackar Kultur Skåne.  Skattepengar, anser tomtarna, är de värdefullaste pengar som finns och de ska förvaltas med kärlek, fantasi och stora nypor tomtevett.

Till berättelsens försvar i NY

Läs om berättelsernas kraft, i en intressant artikel av Lars Berge i SvD här.

Nu är det ju inte bara i New York som detta händer, men kanske är det mer spännande att åka dit än till exempel till Ljungby. Berättarrörelsen i både Sverige, Danmark och Norge är mycket livskraftig och yttrar sig i många former. Vi har flera högskoleutbildningar i muntligt berättande, bland annat den på Gotlands Högskola som jag undervisat på i många år.

Berättandet lever i olika former och det skapas ständigt nya genrer och blandformer. Pecha kucha är en sådan. Stand up comedy är en estradform av berättande. Spoken word är en mer poesiinriktad gren. Corporate storytelling är berättande inom näringslivet, för varumärket och företagskulturen.  Sommar i P1  är en klassisk berättargenre, som kanske är den som mest påminner om det som Lars Berge beskriver: starka jagberättelser.

Den workshop jag ger den 26-27/4 i Malmö ger grunderna i detta berättande: Berätta grejen, se mer här

I Lars Berges artikel citeras några bra tips  av Meg Bowles, som är producent på The Moth. Hon nämner sådant som den dramatiska strukturen (alltid ha slutet klart för sig, att börja med en stark bild eller händelse som skapar nyfikenhet) men ett av hennes tips vill jag särskilt hålla med om:  Gör klart för dig varför det som händer i berättelsen är viktigt för dig, och på vilket sätt det har förändrat dig.

Berätta sånt som är viktigt, oavsett det är komiskt eller allvarligt. Berätta aldrig bara av slentrian, för att det förväntas av dig, eller för att fylla tomrum.

Bra berättande förhöjs av den väl valda tystnaden.

 

Chris Marker berättade

 

Den franske dokumentärfilmaren Chris Marker betydde mycket för mig på 70-talet. Det var en uppenbarelse att se hans experimentella filmer där han blandade berättande med film och stillbilder på ett hänförande sätt. Allting var möjligt! var den känsla jag fick. Det var för övrig den känsla som hela 70-talet genomsyrades av för en ung människa. Det var som om vi i den generationen uppfann historien och världen från början. En fruktansvärd hybris, javisst, men en härlig tid att ha varit med om! Framtiden var en fantastisk kreativ utmaning.

Jag såg hans tidigare filmer, om Vietnam och Sibirien, men under 80-talet tappade jag kontakten med mycket av den samtida kulturen eftersom jag då hade små barn. Ett decennium gick åt till mer inåtvänt fokus.

Men jag hörde talas om hans tilltag att spela in en film om Japan på Island, eftersom han inte fick ihop budgeten för Asien. Vad jag tyckte mig förstå, berättade han i sin film om den andra film som han aldrig kom att göra så som tänkt. Jag tyckte det var en underbar idé, men kom aldrig så långt att jag såg filmen ifråga, Sans soleil (Utan sol).

Jag tror att det var den berättelsen om Chris Markers berättelse som var en viktig skjuss in i berättandet för egen del. Genom livet har jag berättat mig fram genom kreativiteten. När jag får en idé, oavsett till vad, så finner jag att jag berättar om det för allt och alla. Och var gång får jag ett specifikt gensvar, kommentarer, frågor, direkta uppslag, som jag för vidare in i projektet och nästa gång jag berättar om det har det vuxit en bit till. Efterhand har den spontana berättandet i kompisgänget naturligtvis också utvecklats till regelrätt pitchning inför arrangörer och producenter av skilda slag. Ibland har jag frågat mig om kanske inte pitchen eller berättelsen är mycket bättre än det färdiga resultatet i sig. Som att pepparkaksdeg är mycket godare än de gräddade pepparkakorna. Och i alla fall jag, tycker ofta skisser är mycket mer intressanta än färdiga målningar.

I mitt fall berättar jag om kommande och pågående projekt. Chris Marker berättade om ett havererat projekt och gjorde det i och med berättelsen till ett nytt eller annat konstverk.

Jag tänker också på det ambitiösa extramaterial som ofta finns på film-dvd nu för tiden. Tagningar från inspelningarna, med regissörens eller skådespelarnas röster som i bakgrunden kommenterar filmen och arbetet bakom den. Hur skulle dessa kommentarer te sig ifall de gällde en film som aldrig spelats in?

Tankar som dessa ligger bakom mitt beslut att försöka göra en speciell berättargenre av detta. Berätta grejen, kallar jag det. Se mer om här om den första workshopen.

Kungen kommer

Jag vet vad Carmen skulle tänkt om den pågående Eriksgatan. Hon skulle tjata om att leka leken Kungen Kommer, utan att fatta att det när som helst kan bli verklighet. Plötsligt stannar en limousine utanför grinden. Den står stilla en liten stund, kollar att det är lugnt, och ut kommer… Kungen kommer kan börja.
Läs vidare här. 

Berättandet som kreativ hävstång

Var gång jag får en idé och sätter igång ett nytt projekt, börjar det med att jag berättar det. Kort och fragmentariskt, bubblande osorterade infall, för första bästa öron inom hörhåll.

Och så håller det på, i eskalerande, alltmer avancerade former. Jag letar efter samarbetspartners, en musiker, en glasblåsare, en ljusdesigner, en ljudtekniker… Och vid varje möte berättar jag grejen.

Jag berättar vad jag tänkt mig, jag berättar vad jag tvivlar på, jag berättar om lösningar jag söker.

Sen berättar jag för arrangörer och finansiärer. Jag berättar för journalister, om och om igen. Berättar jag tillräckligt bra kommer de ut med en fotograf för att se miraklet.

Sist men inte minst: jag berättar för mig själv. Jag tar med mig folks gensvar, frågor och kommentarer. Folk slänger ur sig de mest fantastiska pärlor, bara så där, lösningarna på problem man har, osäkra kort i konceptet som blir formulerade, infallsvinklar man inte sett själv. Man får det  gratis! Bara för att man berättat.

Och på det viset berättar jag fram verket.

Det har slagit mig hur kraftfull denna arbetsmetoden är, och nu vill jag för första gången ge en kurs som fokuserar på just att berätta sitt verk. För kreativa människor av alla de slag.

Det kan handla om färdiga eller pågående verk. Om ännu ej startade verk.Om verk man länge drömt om att göra, men man börjar inse att det nog aldrig blir av. Men man kan berätta det! Och vem vet vad som händer då…

Välkomna till kursen i Malmö 26-27/4 på Poetens Hörna.

Se mer om kursen här

13 år sen mitt brev om skolan

Jag skickade ett brev till Ilmar Reepalu och de styrande politikerna i Malmö, om min upplevelse av en skola i kris.  Det var 1999 och det väckte stort rabalder den gången. Det händer fortfarande att okända människor frågar mig ”Men var det inte du som skrev det där fantastiska brevet om skolan?”

På senare tid har det blivit allt mer aktuellt. Återkommande rapporter från alla håll bekräftar, till min stora sorg,  att min förutsägelse från 1999 blivit bekräftad.  Läraryrket har sjunkit så i status att intagningspoängen till utbildningen är bland de lägsta. De sökande har så låga poäng i högskoleprovet att det ligger under ett slumpmässigt svar med hjälp av tärning. Universitetslektorer rapporterar om studenter som har grava språk- och lässvårigheter och de har i flera fall gjort exakt samma iakttagelser som jag gjorde i en åk 8 klass 1999. Beväpnade vakter på skolorna är snart en realitet inte bara i USA.

Jag får bita mig i tungan för att inte säga ”Vad var det jag – ”.

Det där brevet har in extenso legat på den här hemsidan under alla år, tillsammans med de andra artiklar och krönikor jag skrev i ämnet under de två följande åren.  De ligger samlade under länken skoldebatt här. Det förekommer att bloggar och websiter nämner brevet, citerar delar av det eller till och med lägger in hela som egen fil.

Jag står fortfarande för både erfarenheterna och formuleringarna. Jag har inga problem med att avsnitt citeras under förutsättning att länken till hela brevet på min hemsida också anges, så att var och en kan läsa det i sitt rätta sammanhang.

Upphovsrättsligt har brevet en intressant historia. Konfronterad med skolan i kris kände jag ett starkt behov att diskutera det. Jag vände mig först till skolans rektor med ett förslag till diskussion med lärarkåren på högstadiet. Det avvisade hon. Vart vända mig då med mitt av förtvivlan sprickfärdiga hjärta? Att skriva en tidningsartikel skulle ju ligga nära till hands, det var min vanliga kanal. Men jag vill inte ställa skolan och utsätta barnen för skammen att se dess rykte bli ännu mer skamfilat. Jag kom på att det bästa var att skriva ett brev till var och en av politikerna i Malmös kommunfullmäktige. Jag skrev brevet men insåg att portot skulle bli för högt för min skrala kassa. En kompis kom på den lysande idén att jag skulle adressera brevet endast till de 10 stadsdelsnämnderna, plus Ilmar Reepalu och utbildningsnämndens ordförande direkt.   Det blev inte ens hundra kronor i porto. Bra lösning, tyckte vi.

Varken min välmenande rådgivare eller jag själv tänkte på att brevet i och med det skulle bli offentlig handling.

Följande morgon ringde Sydsvenskan och meddelade att de tänkte publicera det, ordagrannt, i dess helhet, över ett helt uppslag. Jag hade inte mycket att säga till om, mer än att vi rättade några små skrivfel.  Och dan därefter briserade bomben.

Upphovsrättsligt och juridiskt kan man diskutera om jag ens har upphovsrätt till min text, eftersom den klassats som offentlig handling. Kanske en fråga för jurister på Författarförbundet att bita i?

Något arvode har jag, varken då eller senare, fått för den texten.

Som rubrik hade tidningen citerat en mening i mitt brev: En generation håller på att gå åt helvete, rent ut sagt.

Det var mycket svarta bokstäver, och ännu svartare var de på löpsedlarna.

Vad jag tänker på idag är inte bara att de allmänna utvecklingslinjerna har fortsatt åt det mörka håll som jag skisserade. Jag tänker på de ungdomar som jag undervisat och vars vän jag så småningom blev. Vad har hänt med dem?

Jag sa, att jag tyckte mig se en spegelbild av dem och de andra eleverna jag hade på fängelset. Det kan vara en hård profetia att få skrivet på sig, offentligt, och under stort mediapådrag. Hur har det gått för dem?

Jag våndas vid tanken att jag också i deras fall fått rätt i mina förutsägelser och om i så fall mitt brev har påverkat deras bana. Enstaka av dem har kontaktat mig och sagt att det var en ögonöppnare, att de insåg att om det skulle bli något av dem så måste de med egna kraftansträngningar se till att få den utbildning som skolan inte mäktat ge dem.

Men alla de andra? Hur har det gått? De bör idag vara 27 år. Många av dem har säkert egna barn. Några jämnåriga med mina barnbarn. Somliga av barnen har kanske redan börjat skolan.

Hur ska det gå för dem, allihop?

Om någon av er, som gick i min 8a på Stenkulaskolan den gången, läser det här, snälla ta kontakt. Maila mig på cc@christinaclaesson.se

Läs brevet här.

Gåva till Tomte Urbanen

22 praktfulla solida 50 liters papperskorgar för offentlig miljö! Vilken gåva! Sponsringen kommer från tillverkaren Plastic Omnium och det är Lunds Renhållningsverk som förmedlat kontakten.

Det här är inte vilka papperskorgar som helst, de är gjorda för att tåla tuffa tag på stadens gator, inte kunna vältas, flyttas eller tömmas hur som helst. Men hen som konstruerade den tänkte nog inte i sin vildaste fantasi på att de är perfekta hem för bostadslösa tomtar som börjar sin urbanisering.

Tomtarna tackar och klappar i händerna!

Soundtrack till Tomte Urbanen / Nyanlända

En beskrivning av installationen på Stortorget i Lund i februari-mars 2013, med soundtracket till sagan. Bilder och mer detaljerad berättelse här.

skrivning finns här

Tomte Urbanen

STORTORGET i Lund en vecka i slutet av februari. På gatlyktan sitter en ovanlig papperskorg. Den är upplyst och när man närmar sig börjar det att snarka ljudligt inifrån.

Man går fram och kikar. Det är fönster i papperskorgen. Både runt om och i tre våningar på framsidan. Det bor nån därinne!

På locket är en takträdgård med gräs och snödroppar. Mitt i gräset har visst någon glömt en plånbok.

Måste bara titta på den… Pling! De börjar prata därinne.

– Det är nån på taket! säger en liten röst.

– Såja, det är bara vinden som blåser…

– Läs en saga!

SAGAN kommer här:

Djupt under tallens rötter har tomtarna sitt bo
Där lever de i frid i sin trygga tomtegrop
Men plötsligt hörs ett dunder som ruskar deras loft
Och hemfridens aromer förbyts i skräckens doft

En motorsåg skär sönder det träd de gjort till sitt
Och taket över boet slits loss och faller fritt
-Det rasar! Spring för livet! beordrar Tomtefar
Men Tomtemor hon skriker: -Vi måste stanna kvar!

-Vi ropar hit de människor som alltid var’t vårt stöd
Vi hjälper ju tillbaka när människor är i nöd!
Men människorna är borta, har flytt från tall och gran
Och tagit med sig flyttlass och framtid in till stan

Djupt under tallens rötter dras rottrådarna opp
För tomtarna har livet på landet nått ett stopp
Ty människorna är tomtarnas stora ändamål
Och utan dem blir tomtar som sytråd utan nål

Så trots att skog och mark är en tomtes sanna värld
så river de sitt läger, mot stan går deras färd
Sin sanna plikt den känner var tomteindivid:
Att va’ med sina människor, i både rum och tid

Nu är de nyanlända som främlingar till stan
Och första steget taget mot livet som urban

INSPIRATIONEN kommer förstås från sagan Tomtebobarnen, som skrevs och illustrerades av  Elsa Beskow 1919. Sagan är en klassiker och dess innehåll och versmått ringer i mångas öron. De nya texterna använder sig av samma rytm och versmått och citerar enstaka fraser, men är i övrigt helt fristående dikt.

Denna första installation av TOMTE URBANEN är en prototyp, ett pilotprojekt som jag gjort med bidrag från Framtidens Lund.  Kultur- och Fritidsförvaltningen i Lund vill utprova det här konstkonceptet för en eventuell fortsättning i Sommarlund 2013.  Papperskorgen, som är helt autentisk och en vanlig modell på Lunds gator, har skänkts av  Lunds Renhållningsverk.

PAPPERSKORG?  Och TOMTAR? Varför det?

Sen en tid tillbaka bor majoriteten av jordens befolkning i städer, inte på landsbygd. Tomtarna, som lever i symbios med människan, har tvingats flytta efter. De blir urbana. De anländer med knyten och räfsor, men var ska de bo? Vad ska de äta? Hur ska de ta hand om sina barn? Och vilken blir deras nya relation till människor och djur?

Papperslösa som de är, flyttar de in i papperskorgarna och försöker klara sig på det överskott som människorna kallar skräp.

Men snart kommer de att ha mobil och stegräknare. Historia och landsbygd ingår förening med framtid och stad.

TOMTE URBANEN vill visa att tomtar enligt vår nordiska tradition lever året om, inte bara kring jul, att även stadsmiljön är full av magi och att det pågår ett hemligt liv av produktiv återvinning i underjorden. Tomtarna är en magisk länk mellan det gamla bondesamhället och framtiden. Tomtarna rör sig i olika arkeologiska lager. De kan därför resa i olika tider som tidsresenärer i stadens historia. Projektet vill även locka till fantiserande och eget skapande kring denna hemliga värld så att folk själva kan  dikta nya verser och bygga nya boplatser.

TOMTARS UTSEENDE varierar beroende på platsen de lever på och folket som de speglar. Det är bara jultomtar som har röd dräkt och vitt skägg  men det är en disneyfiering av traditionen. Tomtarnas värld visar lika stor mångfald som människornas. I Tomte Urbanen får tomtar prägel av sin lokala miljö och tomtarna är klädda i fynd från Lunds gator och rännstenar.

Gemensamt för dem alla är dock att de har luvor i en eller annan form.

FIGURERNA måste göras platta för att få plats i papperskorgen.  De måste också göras i material som tål både fukt och kyla utan att deformeras. Ett annat rättesnöre, med tanke på framtida samarbeten, har varit att de ska kunna göras av vem som helst, ung som gammal, och på ett enkelt sätt få både variation, individualitet och charm. Därför har jag undvikit en utstuderat professionell design.

I prototypen NYANLÄNDA får tomtarna gestalt av udda vantar, ratade eller upphittade.  Vantarna är vikta så att lång- och ringfinger bildar ben och tummen blir en arm.

ANSIKTENA är gjorda av överblivna klumpar av cernitlera i blandade färger, som kavlats ut. Små kulor av vitt har placerats in där ett ögonpar skulle passa och sedan har ansiktena härdats i ugn.  De har placerats lite olika på vantarna, ibland instuckna i en uppklippt öppning, ibland nerstoppade i mudden och ibland klistrade (med limpistol) utanpå. Några av dem har hår som jag klippt från min vita lagotto hund.

EFTER denna första visning av prototypen väntar nästa steg då en serie av 10 boställen för tomtar ska produceras och formas till en vandringsled. Mer om det framöver…

Bilder och berättande

Att berättelser är bilder,  kan man inte ofta nog understryka för de som tror att det mer är en typ av uppläst litteratur. Man startar en film i lyssnarens huvud.

På senare tid har jag alltmer kommit att arbeta även med konkreta bilder, både i digital och reell form. (Se gärna på mina instagrambilder under id treeteller.)

Under mina senaste workshops i berättande har jag provat att rita bilder medan jag lyssnar på elevernas berättelser. Det blir snabba skisser som jag därefter använder, tre och tre, som inspiration till nästa övning, för att eleverna ska skapa nya berättelser. Både barn och vuxna älskar att se bilderna tillkomna ur deras egna berättelser.

De bästa av dessa snabbskisser (de som inte eleverna tar med sig hem, vill säga!) färglägger jag sen med oljesticks, och laminerar. Nu har jag en hel kortlek.

Kort för kort fylls den på och vandrar vidare som inspiration i nya berättargrupper.

 

 

Nya former för Berättarrazzia

I slutet av 90-talet uppfann Anders, Svend-Erik och jag i Berättarakademien konceptet berättarrazzia, som sedan har spritt sig både inom och utom Sverige. Under några år har jag haft en paus i razziaberättandet, med enstaka nedslag som gästberättare med Fabula Storytelling i Stockholm. Men nu har jag hittat en ny razziaberättare i Skåne: Clown Ramondo, som egentligen heter Raimo Juntunen och som jag (och några andra) startade Garderobsteatern med i Malmö på 1970-talet.

Raimo är både berättare, musiker och clown och tar med sig ett oefterhärmligt kroppsspråk i klassrummen. Efter några mycket lyckade provrazzior på två skolor har vi beslutat att fortsätta med razziakonceptet, och vi förhandlar även med flera andra kvalificerade razziaberättare för att kunna skapa ett helt stall med hett stampande razziärer!

Skapande skola är ett perfekt sammanhang för en berättarrazzia- både underhållning och utbildning! Både för barn och lärare!

Mer om berättarrazzia här.

Drömmar ur Natthyllan på Hornstull

Natthyllan har nu lämnat startbanan i Halland och möter ny publik i Stockholm under Fabula Storytelling Festival.

Jag kommer till biblioteket med mitt täcke. -Hej det är jag som ska sova här.

Du fnissar bibliotekarierna förtjust. Alla fnissar förresten när de hör om det här.

20120914-112458.jpg
Fabulas scenografer riggar min sovplats i avdelningen för Konst Film Teater Historia. De fnissar förtjust.

20120914-112700.jpg

På eftermiddagen ”demo-sover” jag.

Jag har en ”sömn-app” i min iPhone för att få hjälp med insomningen. Den heter förresten AmbiScience BrainPower  Runt omkring sitter biblioteksbesökarna och läser och studerar. Jag hör inte om de fnissar. De kanske tror att jag är död och ligger på lit de parade?

20120914-115104.jpg

I början hör jag ljuden svagt omkring mig, men de är avlägsna och ovidkommande. Lite på samma sätt som när man sitter uppe i ett träd och betraktar marknivån.

Jag känner mig nästan själv som om jag var död. Min kropp är där men inte jag. Jo öronen. Men det är allt.

Meningen är att jag ska sova en timme. Jag sätter väckning men somnar om. Efter enoch en halvtimme kommer bibliotekarien, Maria Stenmark, och väcker mig försiktigt.

På kvällen har jag berättarföreställning. Det är fullt med folk i avdelningen för Konst. Jag har förstås min pyjamas på mig. Folk fnissar förtjust. De skrattar också högt ibland, när jag berättar om min ”böjelse” att sova på konstiga ställen. Jag berättar om förlåtelseappen. Om indiska tempel, om spökborgar. Om fotosyntes och konsten att finna rätta sista ordet på dödsbädden.

Publiken säger godnatt till mig och går hem. Maria instruerar mig om släckning, larm och dunsar som kan komma från bokinkastet vid dörren. En senkommen  städerska går runt och torkar av golven. Hon talar hela tiden högt med någon i sin mobil. Sen går också hon och jag är ensam kvar.

20120914-113504.jpg

Jag går runt och boar in mig.

20120914-113434.jpg

 

 

Magiska Män vid gammelboken

Historier om manfolk med häpnadsväckande egenskaper. Och då snackar vi inte muskler och matcher. Här är det magi, erotik och trolleri i skön blandning. Det är berättarföreställningen om Magiska Män.

I Lund finns denna underbara gamla bok, alldeles bakom Stadsbiblioteket. Den satt jag ofta och glodde ut på när jag studerade i Lund på 70-talet. Boken är förstås mycket äldre än så, jag skulle tippa på 500 år. Här har jag haft tre sena kvällsföreställningar i sommar, Magiska Män. De var en del av Sommarlunds program. Så här såg det ut innan publiken kom:

20120719-155257.jpg

I föreställningar vid träd har jag dekor som är fantasieggande men samtidigt så naturnära som möjligt. Ingen elektricitet och så lite teknologi som det går. Den här isskulpturen har jag haft sedan jag berättade på Glimmingehus 2002. Jag fryser in rosor eller annat säsongsaktuellt och hänger upp när jag berättar utomhus, eller i lokaler där det passar. Isen smälter droppvis ner i en stor silverskål och det blir en hypnotisk ljudeffekt. Nytt för i år var att jag monterat in en liten lampa i isen, så den lyser lite inifrån. Så lite elektricitet var det – men inga sladdar!

20120719-155530.jpg
För var säsong utvecklar jag trädberättandet steg för steg. I år har jag börjat rigga saker där jag kan utnyttja både höjden till grenarna och de fall och lyftmöjligheter det ger. Eftersom jag ät rätt erfaren trädklättrare vid det här laget kan jag kasta upp fästpunkter till omöjliga ställen och hänga fast saker där. Jag hade med mig en hink full med rosenblad jag plockat i min trädgård. Hinken hängde jag upp högt över publikens huvun bland lövverket. Den är svart för att inte synas så lätt underifrån.

20120719-155432.jpg

Hinken hänger med en tunn lina i handtaget, över en gren, och en annan lina är fäst i bottnen på utsidan. Båda linorna leder ner till mig på marken, där jag knutit fast dem vid en korg. Vid rätta läget i slutet av föreställningen drar jag i det rätta snöret, hinken tippar långsamt och ut flyger alla rosenbladen ner över publiken. En fin och vacker överraskning.

20120719-155625.jpg

En av berättelserna handlar om en ängel som ibland kliver ner på marken. Det är en annan sak än att vara fallen! Jag avslutar den genom att dra i en annan lina. Då kommer änglavingarna (med inbyggda små cykellyktor i) svävande ut från grenverket och lyfter sakta upp till kronans innertak, där de stannar, blinkande.

Första kvällen kunde jag inte få ner dem igen. Den svarta linan jag valt var för trög och fastnade på barken, trots att jag hade fäst en halvkilos kastpåse vid vingarna som tyngd. Så vingarna fick hänga där i några dygn, men lamporna slutade inte att blinka. Till slut fick  jag den att glida ner genom att svänga linan i öglor upp mot grenen – ett lassotrick.

Hur det var att sova i boken? – Läs mer om det i nästa inlägg.

 

Nallesagor i träd

20120704-165558.jpgI sommar berättar jag Nallesagor i träd i Lund inom programmet i Sommarlund. Det är sagor, dockor, trädklättring i mix mellan fakta och fantasi. Det är första gången jag använder dockor i träd och det är en återknytning till hur jag började inom showbiz, i Garberobsteatern i Malmö på 70-talet.

De tre nallarna Kassnallen, Honungsnallen och Sotarnallen är lärlingar i trädklättring och jag har hyrt in dom som praktikanter i min verksamhet. De får lära sig lite i taget men ibland går det förstås på tok.

Honungsnallen gör vad som helst för lite godis och det är ju bra, problemet är bara att han lockas lika lätt att avvika från arbete som att utföra det.

Sotarnallen klättrar helst bara i skorstenar. Så för att få¨med honom ut i träden måste jag också ta med en skorsten. Att rigga skorsten i ett träd är en uppgift som jag fick jobba en del med att lösa.

20120704-165749.jpg

Kassnallen har kommit så långt att han fått egen sele och kan klättra på prussik – på mitt klätterrep och med lite knuffar i baken från mig, som klättrar under honom. Kassnallen fick sitt namn av den häxa som skapade honom, och som råkade sy ena foten bak och fram. Han blev kasserad! Men jag återvann honom. Han lärde sig så småningom att gå genom att hoppa ett steg bak och två steg fram och det är en otrolig fördel för en nalle, eftersom ingen kan veta vilket håll han gått när han blir jagad.

20120704-165846.jpgNallarna har jag sytt själv med hjälp av ett utmärkt mönster gjort av min kompis Christina AndersonSvenska Mönster. Köp ett mönster och sy en egen nalle!

Arrangör för Nallesagorna i sommar är Sommarlund.

Nallesagorna visas i Lund på dessa tider:

15/6 kl 14 Stadsparken i Lund, platanen vid lilla fontänen.
11/7 kl 10 Norra Fäladen, Borgarparken, vid grillplatsen
11/ 7 kl 14 Stångby, parken mellan biblioteket och församlinghemmet
12/7 kl 10 Gunnesbo,  på kullen bakom Bostället
12/7 kl 14 Linero,  vid Vikingaskolan, samling på gräsmattan vid lekplatsen
15/8 kl 14 Löwengrenska parken bakom Stadsbiblioteket, sikta på jätteboken!

Malmö Garden Show 2012

20120704-173115.jpg

Det är en stor ära för mig att kunna presentera min lärare Tim Kovar från Oregon. Han lärde mig klättra 2006 i den lilla hålan Cave Junction i södra Oregeon på USAs västkust, strax intill Redwood-distriktet.

Nu är han i Skandinavien och vi har blivit engagerade tillsammans av Malmö Stads Arrangemangsenhet för att presentera trädklättring under Malmö Garden Show.

20120704-172958.jpg


20120704-173045.jpg

Under Malmö Garden Show håller Tim i prova-på-trädklättring under den stora eken intill Möllan, i i Slottsträdgården. Själv berättar jag trädhistorier om Varför sitter katten katter i trädets topp, i den vackra platanen nära kanotklubben.

Jag har passat på att få en uppfräschning av mina trädklättringskunskaper. Och så har jag hittat på ett sätt att rigga en katt högt upp i trädtoppen – och sedan låta en mus jaga ner den på marken igen! Mer om det i ett annat inlägg.

 

 

Kreativt placebo

Ibland kan man bli avundsjuk på sina elever. Själv har jag aldrig gått i kurser för att lära mig skriva eller berätta. Det fanns inget sånt när jag började. Men jag har undervisat nästan hela livet och naturligtvis har jag lärt mig mycket av kollegor jag sett i aktion.
Jag älskar att hitta på nya inspirationsuppgifter åt elever. Jag vet att de ger resultat till stor del beroende på den auktoritet och trovärdighet de tillskriver mig. Det är som en sorts kreativt placebo – det fungerar därför att man litar på den som uttalar löftet.
Sånt där kan vara svårt att fingera och tillämpa på sig själv. Drömmar ur Natthyllan är ett försök. Jag använder mig av publiken som uppdragsgivare för att driva mig till nya berättelser. Under den första berättarkvällen (varje biblioteksbesök består av två kvällar) ber jag publiken skriva ner olika ord på lappar.

Jag ber dem t ex om en färg, en upphittad sak, något de är rädda för, något förbjudet, som de själva väljer. Lapparna läggs i hattar. Sedan drar jag en lapp ur varje hatt. Orden på lapparna ska sedan kombineras i en berättelse.

Det är klassisk improvisationsteknik.

För att ytterligare krydda experimentet kombinerar jag det här med en slumpvis utvald bok ur biblioteket. I Falkenberg kom jag på att jag skulle snurra flaskan – naturligtvis för att det är en bryggeristad. Bibliotekarien hittade en pilsnerflaska från Falcon och den snurrade jag på biblioteksgolvet mitt i natten. Den pekade mot en särskild hylla, och där trevade jag över bokryggarna med förbundna ögon. Vill du veta vad jag hittade så titta på Natthyllans facebooksida, där experimentet redovisas löpande.

Resultatet kan tyckas magiskt men det är förstås bara en efterhandskonstruktion. Vi finner mening och struktur där vi söker det.

Precis som med drömmarna.

Kära drömpublik!

Ikväll ska du få hjälpa mig att skapa nya berättelser. Vi ska vaska fram några stickord som jag ska använda under nattens drömmar. Några ord som kanske kan skapa en berättelse.

Du är välkommen att delta i drömskapandet! Det gäller dig i biblioteket, men också dig på nätet.

Själv kommer jag att sova här i biblioteket i Kungsbacka. Du får sova var du vill! Jag inbjuder dig att använda samma ord och drömma med dem i sinnet. Vem vet vad det blir?  Kanske ingenting. Kanske nånting, vad som.

Om du vaknar  i natt eller imorgon och minns vad du drömt, så snälla låt oss andra ta del av det.

Du är välkommen att tala in din drömberättelse så här:

1)  Du har antingen en mobil med röstmemo eller inspelningsfunktion. Tala in din dröm och maila den till natthyllan@gmail.com

2)  Eller kanske du föredrar att ringa på vanligt vis. Ring 0702-779244 och tala in din dröm i telefonsvararen. Håll berättelsen hyfsat kort. En minut är nog max.

Imorgon 2/2 kommer en kompositör och en ljudredigerare att skapa ett musikverk där fragment av era drömberättelser ingår. Det blir ett kollektivt skapat verk , ett unikt sätt att använda publik interaktivitet. Ni ingår i ett experiment som –så vitt jag vet – aldrig någonsin gjorts förr.

Imorgon kväll spelas era berättelser upp tillsammans med mina berättelser på Kungsbacka Bibliotek Fyren.

För tydlighets skull vill jag säga att du genom att sända din berättelse ger ditt medgivande till att den används fritt för Drömmar ur Natthyllan och att du inte kan ställa några upphovsrättsliga anspråk berättelsen. Däremot kommer du att få en nedladdningsbar kopia av det färdiga text-musik-kollaget.

Följ Drömmar ur Natthyllan under kvällen och natten på www.facebook.com/natthyllan (Man behöver inte vara med på facebook för att se sidan, den är öppen för alla.)

Delar av natten kommer att live-streamas och videon ligger sedan kvar. Där kan ni se vad jag har för mig under natten. Och om ni vill kan ni kommentera, fråga eller berätta om era egna drömmar även där.

CC/ Kungsbacka Biblioteket Fyren 1-2 februari 2012.

Dröm med oss

Vill du vara med på ett kollektivt drömexperiment?

Den 1 februari kommer jag att sova i biblioteket Fyren i Kungsbacka. Jag kommer att ha 5 stickord med mig in i sömnen, med uppgift att försöka drömma kring dem. Orden har publiken givit mig under kvällen i biblioteket. Ett av dem kommer från ett slumpmässigt möte med någon av böckerna i hyllraderna. En kreativ lek, liknande de jag själv brukar ge elever i någon av mina berättarkurser.

Publiken får samma ord med sig hem, med uppgift att drömma. Man kan också delta on-line. För att få veta stickorden, logga in på facebooksidan för Drömmar ur Natthyllan: www.facebook.com/Natthyllan på onsdag den 1 februari. Orden ligger där senast kl 22. Du får uppgiften plus instruktioner till drömmandet. En del av det kommer via Bambuser som video.

Men inte nog med detta. Under natten eller på morgonen fram till kl 10 kan du rapportera vad du drömt till Natthyllan. Du gör det antingen genom att ringa till en telefonsvarare. (Numret kommer att stå på Natthyllans sida.) Eller så kan du tala in ett röstmemo på din mobiltelefon och maila till natthyllan@gmail.com

Under dagen den 2 februari kommer delar av alla drömrapporterna att redigeras ihop till ett text-och-musik-collage. Detta blir en del av min berättarföreställning på kvällen den 2 februari.

Man kan vara uppkopplad på så många sätt nu för tiden. Låt oss prova och se om vi kan koppla ihop våra drömmar, för en natt!

Detta transmediaprojekt pågår hela månaden. Du kan vara med och drömma även 7, 13 och 29 februari (skottdagen!)