På ömse sidor om glömskemuren

Drömmarna utspelar sig på andra sidan en mur av glömska.

Man skulle också kunna säga att det är vakenlivet som händer bakom (eller hitom?) samma glömskemur.

Mitt i vår existens reser sig en glömskemur, och det beror på tiden på dygnet ifall livet levs hitom eller bakom den där muren.

När vi sover och drömmer har vi glömt stora delar av vårt vakenliv. Det skymtar förbi ibland som mer eller mindre suddiga minnen.

Och när vi vaknar tar det oftast bara några sekunder så har vi förflyttat oss till andra sidan glömskemuren. Och drömmarna är bortblåsta.

Ibland, under loppet av dagen, kan det plötsligt öppna sig en glugg i den där muren och drömmen från natten är där igen, levande och nära, eller gäckande och undflyende. Lyckas man få tag i svansen på det undflyende drömminnet kan man ofta håva in den hel och hållen.

Bara för att jag skriver det här i mitt vakentillstånd vill jag inte vara så förmäten att jag påstår att detta är ”det verkliga” tillståndet. I mina drömmar har jag ofta en mycket intensivare upplevelse av verklighet än i vakenlivet.

Det finns nog en poäng i att den där glömskemuren finns. Den skapar ju fredade rum åt verksamheter som båda kräver fokusering. Att leva helt utan glömskemur skulle vara som psykos eller hallucination. Men att ha en öppning genom muren, det är bra för den själsliga hälsan. Ett tittglugg, åtminstone. Gärna så stor man man kan kliva genom den hel och hållen, då och då.

Att färdas genom gluggen i glömskemuren är inte bara en möjlighet till ökad självkännedom, vilket  är en dygd. Det är spännande dessutom!

Att lära sig att minnas sina drömmar när man är vaken är första steget. Det andra är att lära sig drömma med öppet medvetande, s k klardrömmande (lucid dreams).

Titta på muröppningen. Memorera den. Somna med den bilden för din inre syn. På morgonen, när du vaknar, ligg still! Glömskemuren byggs upp av muskelrörelser. I samma ögonblick du rör dig stängs gluggen.

Om du i ditt vakna medvetande går igenom drömmen så memoreras den in i vakenmedvetandet. Det är som att foten i dörren. Den hindras från att stängas.

Om du direkt efter uppvaknandet skriver ner drömmen, då har du dessutom satt in en kil i öppningen. Du kan gå därifrån utan att den stängs. Du kan komma tillbaks flera år senare, och tro dig helt ha glömt. Men när du läser dina ord så står dörren i glömskemuren åter öppen. Men den öppnar sig igen, under dagen, flera gånger. Man märker det bara om man vill.

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>