Mitt kulturarv: GRAVPLATS ELLER DRIVBÄNK?

Båda mina föräldrar är döda. Deras aska upptar på sin höjd en kvarts kvadratmeter, långt ner i jorden. Deras grejer, däremot…

Pappas hoptorkade målarpenslar, en del av mitt kulturarv.

De största sakerna är sålda till dödsbouppköpare. Radhuset till fastighetsförmedlingen. Tavlor och vaser på auktion. Kläder och böcker till Myrorna. Trettio burkar utgångna Alvedon återbördade till apoteket. Återstår: ett vindsrum i mitt hus, fyllt av kartonger med fotoalbum, brev, smalfilmer, smyckeskrin, syskrin och konstnärsmaterial. Och familjebibeln från 1700-talet som nog ingen läst på länge men där allas namn och datum finns inskrivna.

Var gång jag har ärende till vindsrummet går halva dagen åt till att lyfta på lådlock och ta ställning till översta lagret. De här kärleksbreven… borde de inte sparas? Och smalfilmerna… Och, och, och? Om inte för mig själv, så för mina barn och barnbarn.

Men hur i all världen ska jag veta vad barnen kommer att vara intresserade av? När jag knappt vet vad jag själv vill nästa år?

Mängden ägodelar tenderar att öka för var generation som överlever krig eller landsflykt. Jag känner folk som knappt får plats själva, i hus fullproppade med arvegods de inte har hjärta att avyttra. Jag vet en som blev begravd med knäckta revben under kollapsade ärvda boktravar. Ibland kan jag känna avund när jag hör om folks hus som brunnit upp eller fallit ner i ett okänt slukhål. Börja om från början med tomma händer och ett oskrivet blad.

VAR FÅR DU ALLT IFRÅN?

Författare får ofta frågan: Var får du allt ifrån?

Olika svar på den frågan kan vara – gudomlig inspiration, en postorderaffär i Tyskland (som Hasse Alfredsson svarade) eller samtal med träden eller fragment uppfångade ur nattens drömmar.

Mina bästa idéer får jag antingen i badkaret eller på promenad i skogen. Där är sinnet fritt och min rastlösa kropp tvingas till begränsning. I badkaret är det bara hjärnan som får spelrum och tankekraften tvingas ut i andra fantasifåror. I skogen ska vandringen leda hem igen, fötterna tar hand om det fysiska och sinnet kan vandra fritt åt andra håll.

När jag får en idé så uppenbarar den sig ofta som en komplett story med början, vändpunkt och slut. Ett skelett, som sedan måste utökas med kött, muskler och rörelseförmåga. Då börjar jag forska. Jag tar reda på så mycket fakta jag kan. Jag vill veta så exakt som möjligt – för att sedan kunna avgöra var det är dags att börja ljuga. Fel ord. Fabulera. I den exakta sakliga kunskapen skapar jag läsarens / lyssnarens tillit till min röst. Efter det kan jag ljuga dem proppfulla med de mest sanslösa historier och de kommer att älska att bli bedragna av sin egen samarbetsvilliga fantasi.

Vart litet fragment av fysiskt kulturarv som jag stöter på i ett sådant skede, kommer till användning. Det är som magi: man kan nästan tro att grejerna avsiktligt placerats ut framför mina fötter enbart för att tjäna mitt skaparsyfte.

Tack vare denna magi har jag förletts att börja skriva om historiska händelser trots att jag egentligen inte var ett skvatt intresserad av historien. Jag tillhörde ju framtiden, och när jag skriver ser jag det för mitt inre som en rapport till de utomjordiska framtidsvarelser som är mina egentliga uppdragsgivare.

KIDNAPPAD AV HISTORIEN

Jag är uppvuxen utan kulturarv – så har jag alltid sagt, lite raljant och upproriskt. Historia var det tråkigaste jag visste – ett dammigt fängelse med rutten mat och noll tandläkarbedövning. Mina föräldrar visste inget om släkten bortom pappas farbror Gustav som stack till Amerika. De tillhörde den förstummade generation som klippts av från kontakten med sitt landsbygdsursprung men ännu inte nått fördelen i urbaniseringens stadskultur och internet. Min familj var tyst och historielös – med undantag för att pappa läste godnatthögt för mig ur sagosamlingen Min skattkammare och reciterade Fröding när han druckit snaps.

Själv tillhörde jag historiens mest bortskämda tonårsgeneration. Barnbidrag, vaccinationer, studiemedel. Penicillin, p-piller, fri abort. Liftning och tågluffarkort. Före HIV och bensinen kostade 69 öre litern. Allt gammalt var passé för nu var det vi och vår framtid som var tillvarons mening.

Så när jag tidigt bestämde mig att bli författare var det inte för att föra ett immateriellt kulturarv vidare – det var för att skapa det på nytt. Att bryta mig ur tystnaden och ensamheten. Jag älskade science fiction, som gav mig hopp om liv och fantasi. Det enda med historien som inte tråkade ut mig var de fina spetsklänningarna de hade förr, som fanns på Malmö Museum. Jag fantiserade om att bli utvald att prova en sådan. Kanske till och med få stå där i en glasmonter och se märkligt levande ut. Vad skulle en sådan klänning göra med mig? Förvandla mig kanske, till en helt främmande Christina? Eller den verkliga?

Det hände ju inte.

Jag läste etnologi och i folkloristikens skrock och sagor kände jag igen magin från science fiction. Sen efter universitetet tackade jag nej till en plats på Journalisthögskolan och bestämde mig för en konstnärlig bana. Jag lämnade den faktiska realistiska basen och tog avstamp i fantasilandskapet genom teatern.

Så kom mitt fantasiskapande att tvinga mig in i kulturarvets både materiella och immateriella yttringar.

Jag skrev en barnpjäs om tavlan Grindslanten och dök in i historien genom 1860-talets svenska landsbygd via målaren August Malmström. Jag fann en reproduktion av målningen i en bokhandel. Barnen kring grinden kom att bli som fantasisyskon till mig.

Jag blev övertalad att skriva en pjäs om Sankt Laurentius, Lunds domkyrkas skyddshelgon, vars liv ändade som kristen martyr 254 e Kr. Birgitta Hellerstedt-Thorin, ledare för Lunds Stifts kyrkospelsgrupp, stack en kort text kopierad ur nåt uppslagsverk i händerna på mig. Skriv! Men Birgitta dog just som manuset var klart och det blev aldrig uppfört.

Jag började läsa Bibeln men kom aldrig längre än till Första Mosebok. Jag dramatiserade skapelseberättelsen som utmynnade i Kains uppfinning av atombomben. Den väntar fortfarande på att bli uppförd, skriven på blankvers.

Från dåvarande Musik-i-Skåne (nu Musik-i-Syd) beställde Stefan Edenborg en monolog om det sista slaget om Skåne, Jag skrev Vad Johan Sparv såg i blodet från sin döda häst, som framfördes av en skådespelare och två musiker i Ensemble Mare Balticum. Faktabakgrunden fann jag i böcker på biblioteket och hembygdsföreningens årsskrifter. Min granne Sven Tägil, professor i historia vid Lunds Universitet, kompletterade i livliga muntliga diskussioner.

Ytterligare tre scenföreställningar har jag skrivit för Mare Balticum. Häxornas dödsdans, om Anne Jydequinde som dömdes och avrättades som häxa i Malmö på 1570-talet. Materialet fick jag från de autentiska tingsböckerna, skrivna på danska, som museet tillhandahöll. Jag satt i deras arkiv och tydde gammeldanskan.

Förebilden till Melkina, marmorkerub i Heliga Trefaldighetskyrkan Kristianstad.

Melkina och Dulcian, trumpetartvillingarna, som spelades som jubileumsföreställning i Kristianstads 400-årsfirande: bakgrundsmaterial fick jag dels från någon privat sajt om militära trumpetarnamn genom tiderna, dels från en guidning bland målningarna i Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad. Kung Christians pekfinger, den senaste föreställningen med Mare Balticum, härrör från en episod skildrad i Sivert Grubbes dagböcker, som man kan läsa på danska på nätet.

 

Jag har gjort mängder av kortare, muntliga berättelser inspirerade av gamla platser, t ex Hovdala slott och Glimmingehus i Skåne. Jag har vandrat längs gamla stengärdeskantade stigar, strukit händerna över gravstenar, suttit på blankslitna kyrkbänkar och studerat samma utsikt genom kyrkfönster som de personer såg, som jag skrivit om.

Jag har gjort ett streetart event baserat på Elsa Beskows Tomtebobarnen – det som blev installationen TomteUrbanen. Kommunala papperskorgar ombyggda till tomtemigranter i stan.

 

Mitt i allt detta började mina föräldrar släktforska och helt oförutsett fann de trådar på min pappas sida ända tillbaka till 1300-talet. Ingen i den levande släkten hade en aning om detta. Plötsligt dök namn från historieböckerna upp i min egen släktlista, och där fanns den förste Claesson i släkten, på 1600-talet. När jag kom till Glimmingehus och forskade efter berättelser där uppdagade jag att det var en av mina avlägsna släktingar, Riddar Ulfstand, som låtit uppföra borgen. Plötsligt blev allting konkret och nästan överblickbart och jag kände det som om jag verkligen till sist hade fått klä mig i den där klänningen som jag beundrade på Malmö Museum i tioårsåldern.

Alltmer kommer protokollsutskrifter, dammiga årsskrifter och vittrad sten att ersättas av filer på internet. Hur sårbart och begränsat det är, är uppenbart för en sån som jag som helst behöver snubbla över något fysiskt, ett berörbart minnesmärke, som slumpen eller skaparguden placerat ut framför mina fötter.

Familjen klädborste

Mina föräldrars hela bohag kan jag inte härbärgera som privatperson. Men jag fotograferar allt och jag har förberett sex stycken stora lådor som jag ska fylla med de minst skrymmande klenoderna, brevkopior och memory sticks, till var och en av mina sex ättlingar.

Och jag som växte upp i tron att jag var historielös, utan kulturarv, är numera ett levande led i det kulturarv som vi alla skapar bara genom att leva våra liv.

Christina Claesson, mars 2018

2 comments to Mitt kulturarv: GRAVPLATS ELLER DRIVBÄNK?

  • Anders Abelin

    Så underbart skrivet!
    På något sätt breddas bilden av dej. men det skapar också tankar kring mig själv!
    Tack

  • admin

    Tack själv Anders för att du läste!

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>