Gasten i Galgträdet

20131028-143835.jpg

– Ge mig det bästa som du har! väste Gasten och slet med ett raskt grepp blodådrorna ur den fastfrusne soldaten. Han nystade ihop dem till en trasslig härva som han slängde över axeln och gled sen tillbaka ner mellan galgträdets rötter till sin underjordiska håla.

Hur hemsk får en spökhistoria vara? Det beror naturligtvis på hur mycket publiken tål.

Gasten i Galgträdet har tillkommit bl a som en reaktion på en nyhet häromdan, om en man i Iran som dömdes till döden genom hängning, men överlevde. Det är så hemskt så jag vågar nästan inte tänka på det. Bara för några veckor sen skrev jag om en annan hängningsscen, som inleder berättelsen om Melkina och Dulcian (premiär till våren i en berättarkoncert med Ensemble Mare Balticum.) Och en av mina erotiska rysare handlar om ett kärlekspar som paddlar på Almaån och plötsligt paddlar rakt in i fötterna på en man som hängt sig i ett träd invid ån.

Det verkar vara ett återkommande tema i min fantasi. Varför berättar man då en spökhistoria om sådan sak? Kanske inte i första hand för att skrämma publiken, utan mer för att bemästra sin egen skräck. Kan man hjälpa åhörarna med på samma läkningsresa, i stället för att bara öka deras ångest, så är det en bra historia.

20131028-145047.jpg

Gasten i Galgträdet handlar om en man som för länge längesen skulle hängas av härjande soldater. De trodde han var död och gick för att slå läger. Senare på natten återvände en av soldaterna för att se om det fanns något värdefullt att plundra från den hängde mannen. Då var där ingen kropp men kvar i trädet hängde en lysande snara. När soldaten ska känna på den märkliga snaran går hans hand helt motståndslöst rätt  igenom. I samma ögonblick känner han en iskyla om sin ena fotled, ett järnhårt grepp av en ishand håller fast honom och nerifrån underjorden hörs en rosslande halvkvävd röst. – Ge mig det, ge mig det…

Vad var det då som gasten ville ha, han som flytt ur sin snara? Kom till Bara den 29 oktober kl 19, så får du höra. Samling vid Killehuset.

De lysande lamporna är mina egna konstruktioner, de hänger ner från grenarna och lyser utan sladd. Inuti varje glasbubbla finns Galggastens troféer.  Jag tycker skräck ska kopplas med skönhet. Blir det inte värre då? Värre, nä jag menar uthärdligare.

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>