Drömprotokoll

Bokhandeln Mareld, Stockholm, 28 januari 1999.

Händelsen går till så här: Jag håller första kvällen (27 januari) ett föredrag om drömforskning och klara drömmar. I lokalen hänger den tavla som ska bli föremål för mina drömmar: Vandrare av Jan Anders Eriksson. Sängen står också bäddad i en vrå. Publiken lämnar mig med löfte att komma tillbaka följande kväll för att höra "hur det gått". Sängen ställs fram så att tavlan kommer inom min synkrets när jag ligger ner. Sängen skymtas också från skyltfönstret - om man vet vad man ska titta efter. Kandelabrar med stearinljus ger lagom starkt sken för att jag ska kunna se målningen varje gång jag vaknar till. Jag har min hund med mig, som sover vid mina fötter. Bredvid sängen har jag anteckningsblock och en "ljuspenna" - en kulpenna med inbyggd lampa så att man ser att skriva i mörker. Jag har också min "NovaDreamer" - min elektroniska drömmask som garanterar att jag vaknar efter varje dröm, för att säkert kunna minnas den.

Här är berättelsen:

Bengt och Katarina ger mig nyckeln och går.

KL 22.15

Jag tar en promenad till Vasaparken med hunden. Ställer mig på högsta kullen och övar att snurra. Ut med armarna, och medsols, månen tittar på. Varför snurrar du med solen ? Varför inte med mig? undrar han avundsjukt.

Hur många varv kan jag snurra utan att bli yr?

Om man är i en klar dröm, och känner att man håller på att vakna, då ska man ( i drömmen) börja snurra. Då skruvar man sig ner i sömnen igen och kan fortsätta att drömma. Jag måste öva på det här, jag har inte fått grepp om hur det går till

Jag snurrar tio varv utan att bli yr. Sen fortsätter månen att snurra, bara för att retas.

Att vandra. Kräver två fötter. Som placeras en i taget, efter varandra, framför varandra. Vänster höger, vänster igen. Att vandra är som att andas, en rytm av två motsatta rörelser Vänster fot alternerar med höger, den omedvetna sidan med den medvetna, hjärtat med förnuftet, ljuset med mörkret. Vandrandet återupprättar balansen och syresätter sinnet.

Jag har aldrig sovit i en bokhandel förr. Hemma - är: där man sover. Så nu är detta rummet mitt, för en liten stund. Jag går runt och följer el-ledningarna för att finna kontakterna.

Kl 23.10

Jag gör mina meditationsövningar på golvet framför målningen av Vandrare.

Jag bestämmer mig för att flytta ut sängen hit i det stora rummet. Det är vackrare här och målningen kommer bättre till sin rätt.

Men kommer jag att synas då, från gatan?

Syns jag ?-

När syns man ? När man är i mer ljus än omgivningen.

Om det är ljusare här inne, än ute på gatan, då syns jag.

Vi tänder ljuset för att se. När kan man se ? När man är i mer mörker än det man vill se.

Men ju fler lampor vi tänder, desto mindre ser vi av stjärnhimlen.

Vad är det mer som försvinner för vår syn ? - I allt ljuset ?

Jag har släckt alla lampor i fönstret men hittar inte kontakten till taklampan. Jag tar på mig vantarna och skruvar ur de heta glödlamporna. Tänder stearinljusen och ställer kandelabern på golvet framför målningen. Jag ställer tulpanerna jag fick av Ulla bredvid. Det blir vackert. Jag tror inte jag syns nu.

Jag kryper ner. Hunden ligger vid mina fötter. Lågorna fladdrar framför målningen, det röda lyser. Vandrarna vandrar, de vandrar på ett näs av blod, de vandrar på en sträng av kyla.

-

Jag är i ett rum utanför alla rum.

Jag är i ett rum innanför alla rum.

Jag är ett rum som rymmer alla rum.

Jag är ett rum inuti alla andras rum.

Jag ställer in drömmasken. Tre timmars fördröjning för att få sova lugnt en stund. Sedan starkaste ljuset och. pip, för att vakna säkert efter nästa dröm. Jag lägger anteckningsboken och ljuspennan bredvid sängen. Drar ner masken över ögonen, intar min sovställning för att somna in mig: Vänster hands långfingerspets mot höger hands "hegu", och tummen mot högerhandens hjärtpunkt. Sen räknar jag ner mig.

Stranden. Jag andas in och ritar med pekfingret HUNDRA i sanden. Jag andas ut och en våg kommer och suddar ut siffran. Jag andas in och ritar med pekfingret 99, jag andas ut och vågen kommer och suddar ut siffran. Jag skriver 98, vågen kommer och suddar ut, jag hör några steg på trottoaren utanför, en nattvandrare, men hans steg suddas bort av vågen som vandrar in, jag skriver 96, jag skriver 95 jag sover...

Tre saker har naturvetenskapen lärt mig:

Energi är oförstörbart. Tid, rum, materia, är skepnader som den oförstörbara energin kan ta sig.

Kretsloppet är evinnerligt. Mina barn vet att mineralvattnet i Ramlösa flaskan är samma molekyler som flöt omkring i dinosauriernas kiss, eller i Jesu blod.

Och det tredje: Alla sinnesintryck som jag mottar under min livstid - då räknar jag från befruktningsögonblicket - stannar kvar. Alla intryck finns i mitt minne. Allting finns där, tillgängligt, väntande, i sina mer eller mindre förslutna boxar. Ibland går medvetandet ner och sorterar och ordnar, rumsterar i minnena, ändrar deras ordning, lägger dem bredvid någon ny granne, eller flyttar bak dem bakom någon annan. Men alla finns kvar.

Jag är i ett rum utanför alla rum.

Jag är i ett rum innanför alla rum.

Jag är ett rum som rymmer alla rum.

Jag är ett rum inuti alla andras rum.

I minnet finns alla sinnesintryck från alla celler. Att drömma är att färdas i sitt eget minne.

Kl 03.25:

Jag vaknar efter tredje signalen, sätter mig med möda upp, tänder ljuspennan och antecknar:

Jag är hos M och har ett uppdrag att jag ska sova i ett rum i hennes hus. Det är något viktigt jag ska göra och jag får inte misslyckas. Men jag blir störd hela tiden och det irriterar mig. Det är folk vid dörren, som är av glas, och jag får inte sova ifred. Två kriminella ungdomar tränger sig in i rummet, de har var sin ficklampa i handen som de lyser runt med. De tänker råna mig. Jag måste köra ut dem. Jag är rädd om min handdator som innehåller allt jag skrivit. Jag gömmer den under madrassen. Sedan kör jag ut dem, men är inte säker på att jag ska lyckas. Lite rädd. Men jag gör det, våldsamt. Den ene killen fastnar med pekfingret i dörröppningen. Det sticket ut där vid stålramen. Den andre killen viftar och fäktar genom rutan. Jag öppnar och släpper loss fingret, men smäller sedan snabbt igen dörren igen.

Hela tiden blir jag störd. Till slut tröttnar jag på alltihop och försöker köra därifrån, i Ms bil. Men bilen delar sig i två delar, längs mittlinjen. Jag sitter med en fot i var bilhalva som kör åt olika håll, det går inte att köra och jag är sur på Mia för att hon har en sån slarvig bil.

Jag är tillbaka i huset. Min f d man sitter där och berättar för alla hur mycket min bil kostar per vecka - alldeles för mycket enligt honom, jag håller mig med en alldeles för dyr bil. . Jag blir fruktansvärt arg på honom, tar min väska och dänger i golvet. Jag beslutar mig för att aldrig nånsin prata med honom igen.

Sen upptäcker jag att mitt raseri har skadat datorn, som låg i väskan. Den kommer aldrig att fungera igen. Jag blir ännu mera arg och irriterad, och jag har ju ett uppdrag, jag måste sova, men jag får ingen ro!

Nu vaknar jag, sur och irriterad. Vems jävla idé var det här?

Efter att ha antecknat drömmen stiger jag upp, kissar, dricker ett glas vatten. Stearinljusen har nästan brunnit ner, så jag släcker dem och drar fram en skrivbordslampa till målningen. Jag ligger och tittar på den, blundar och försöker framkalla bilden av målningen, och tittar igen.

Vart är de på väg, vandrarna ?

Har de något mål?

En vandrare med mål framför sig är en pilgrim. En pilgrims mål är Mekka, Rom eller Jerusalem. Eller templet i the Forest of Gir i Gujarat.

En vandrare med målet bakom sig är flykting.

Vandraren bara vandrar.

Kanske finns inte målet utanför vandraren. Inte framför som hos pilgrimen. Inte bakom som hos flyktingen. Utan inuti?

Igår berättade jag om pilgrimerna till det indiska templet. Jag var en av dem.

Jag nämnde också en vän som föreslagit att jag skulle sova i Klippmoskén i Jerusalem. Jerusalem är målet för en pilgrim.

Hon som föreslog det är M.

Det var i Ms hus, i Jerusalem, som jag sov i natt, i drömmen, med uppdrag att sova.

M bor i den gamla palestinska delen av Jerusalem. Jag har flera gånger varit på väg att hälsa på henne men det har inte blivit av. Jag beundrar M för att hon i flera år har levt på resande fot. Hon har lämnat sitt hus här hemma till uthyrning, själv levt i kappsäck. Hon är journalist, skriver om Palestina, och håller just på med en bok med intervjuer med Yassir Arafat. (En gång hade hon drömt att Arafat slog kullerbyttor mot Klagomuren och mailade till mej och frågade om jag visste vad det betydde. Att du ska skynda dig att göra klart intervjuerna svarade jag.)

Mia älskar öknar. Mia är nomad.

Konflikten i Palestina handlar som jag ser det också om den urgamla konflikten mellan nomader och bofasta.

Den konflikten startade med Kain och Abel.

Abel var herde, kringvandrande med får och getter. Kain däremot ville odla marken, hägna in, och bygga bevattningskanaler. Konflikten dem emellan gällde, tror jag, äganderätten till marken, grödan, djuren och naturen.

Kain slog ihjäl Abel och bofastheten segrade, staket restes, djuren märktes och blev boskap (obs ! BO-skap), gränserna började försvaras. Långt senare, blev Kain den första stadens grundare.

Kain slog ihjäl brodern med en sten.

Idag kastar palestinska ungdomar sten mot bosättare.

Vad blev Kains straff , för brodermordet?

Att vandra, planlös, i öknen.

Varför är himlen röd?

Varför är jorden röd?

Vad är det för rök som skymmer himlen?

Vad är det för rök som är röd?

-

Kain om Straffet:

(ur "Stenen i Människans Hand", pjästext CC)

I ÖKNEN:

KAIN: /Han kommer, bärande på en liten säck. Han hittar stenen och tar upp den./

Där! I öknen kan man inte gömma sej. Om inte inuti sej själv förstås ? ( ....) Det är just vad märket säger: att jag är jag, är Kain, och att den som skadar mej ska lida sjufald hämnd. Men vilket grymt beskydd! Jag bad att få ett skydd mot vreden hos er alla över - Då doppa' Skaparen sin tumme ner i glöderna från det jag åstadkommit, och brände sedan fast sitt vänstra tumavtryck i pannan, här. Först kände jag mej trygg och lättad över märket och dess outplånlighet. Men strax förstod jag vilket utstuderat grymt och raffinerat straff jag fått: att märket är ett skydd, men framför allt en skylt som lyser likt neon och tvingar mej att ständigt se. Att aldrig kunna gömma sej för nån ! Och värst av allt: att aldrig kunna glömma. Skyddet är ett straff, mitt straff ett skydd. I öknen kan man inte gömma sej - nej inte inuti sej själv en gång. Så är jag dömd att irra utan mål med onda minnen som mitt enda sällskap.

(- - - )

Kl 03.40

Jag somnar in mig, med bilden av tavlan placerad i halsgropen, strax under struphuvudet. Jag riktar in min inre blick dit. Bilden växer och tornar upp sig framför mig. Först ser jag den lite underifrån, uppe mot vänster. Jag flyttar upp min blick i jämnhöjd med bilden och då täcker den hela mitt synfält. Så vandrar jag runt bilden och försöker se den ur olika vinklar. Sedan provar jag att gå rakt in i den.

Plötsligt är jag i Köpenhamn, vid Gammelkongens gade, på en parkeringsplats utanför ett hus där jag en gång var på Tatueringsfestival. Två män står och lastar in tavlor i en skåpbil vars bakdörrar står öppna och slår i vinden. Tavlorna hanteras ovarsamt, ramarna lossnar och målningarnas ytor gnids mot varandra. Jag sitter i bilen nu med ansiktet nära framrutan, det regnar och vindrutetorkarna vevar. Jag säger till dem att köra försiktigt för att inte förstöra tavlorna. Det behövs inte säger de, de kan inte gå sönder. Klart de kan, duken är skör säger jag. Nej det är ingen duk. Tavlorna är tatuerade, inte målade. De kan inte gå sönder. Det vet du väl, att tatueringar aldrig försvinner?

Jag vänder mig om och tittar på tavlorna där. Det rinner röd färg från dem ner mot golvet. Jag tror att det är ett bevis på att målningarna skadats, de blöder ju. Nej, säger männen, det är bara för att tatueringen är alldeles färsk. Det blöder alltid de första dagarna. Det hör till. Då först inser jag att det är något konstigt med tatuerade tavlor. Tatuerade tavlor finns inte. Långt inuti minns jag att det något jag ska göra. Jag ska vara kritisk, javisst ja: jag drömmer ju. Det är en dröm.

I samma ögonblick är jag utanför bilen. Jag lämnar den under mig och lyfter, liggande på magen, upp över Köpenhamns tak. Jag tänker, tänk att jag klarade det, tänk att det händer en gång till, nu ska jag vara alldeles stilla, så jag inte vaknar. Jag håller andan, och ställer mig och trampar luft, så som man trampar vatten för att inte sjunka. Jag vill vara alldeles stilla, jag vill flyta och vila. Ljusen från staden är så vackra, djupet är så stort och jag är inte rädd. Sen hör jag en ambulans. Den kör i vild fart genom staden. Det kommer ambulanser från alla håll. Vart är de på väg? De vet inte, de kör planlöst runt, i hög fart. Sirenerna tjuter och lamporna blinkar. De vill mig något. De stör mig verkligen. Jag skulle ju stanna kvar här. Jag skulle ju bara vila, alldeles stilla.

Jag glömmer att snurra. Alltid glömmer jag att snurra. Jag vaknar. Drömmasken blinkar starkt och piper. Jag stänger av den och tvingar mig att anteckna drömmen.

Klockan är 04.50.

Det är fortfarande mörkt. Hunden sover djupt. Jag stiger upp. Det är grus på golvet, som fastnar på mina fotsulor. Jag vandrar, en fot efter den andra, flyttar tyngdpunkten, balansen mellan vänster och höger, mellan ljus och mörker, mellan hjärta och förstånd.

Var är mitt förstånd nu?

Varför gör jag detta?

Vad består min vandring i?

Är målet framför mig, eller bakom mig?

Eller inuti?

Jag minns Alma, flykting från Bosnien. Hon har allting bakom sig

/Ur "Gästboken", pjästext.)

Alma:

"Vi byggde huset själva, med pengar som min man hade tjänat på eget arbete. Det låg i vinkeln där floden mötte ett mindre vattendrag. I trädgården fanns plommon, körsbär, äpple, päron... och rosor, fullt av rosor, vita rosor. Alla rummen var målade i gult, ljust gult, som bananer. På morgonen lyste solen in i vårt sovrum. Sedan under dagen vandrade sol-ljuset genom vardagsrummet. På kvällen lyste solen in i barnens rum. Vi byggde huset själva för pengar som min man tjänat på arbete och vi hade ingen skuld i banken. Det låg i vinkeln mellan floden och ett mindre vattendrag. Fullt av rosor, vita rosor. Och solen lyste genom huset från öster till väster. Vi flydde till förläggningen på andra sidan floden. Efter bombningarna gick vi dit min man och jag. Vi hejdades på vägen av posteringar. Vart ska ni ? Bara till vårt hus. Det är inte ert hus längre. Ge er av. Vi tog en annan väg. Först så syntes ingenting. Framsidan var inte skadad. Vi gick sakta runt. Sen såg vi. Hålet från granaterna gick in i väggen just vid barnens sovrum. Sedan genom vardagsrummet. Och sist igenom sovrummet. Från väst till öst, som solen gick igenom huset varje dag, så hade granaten gått fast motsatt väg. Jag började att plocka, murbruk, ville sopa, städa rent. Kom vi går, sade min man. Vi går. Kom, här finns inget kvar för oss. Kom nu... går vi härifrån. Lämnar vi det här."

-

Resten är osammanhängande.

Jag återkom till Ms hus där en stor fest pågick, vägrade att låta mig kyssas av rektorn för Folkuniversitetet som stod i garderoben och letade igenom allas kappfickor, Jag fick säga till på skarpen för att avvisa honom.

Inne vid ett långbord träffade jag sedan W.

W som var min klasskamrat i mellanstadiet och vars pappa kommit som flykting från Tyskland någon gång innan vi föddes. Mer visste jag aldrig om honom. Hans mamma var död, och när vi gick i sjuan dog hans pappa. W berättade att han tvättade sina småbröders kläder på kvällen, och frågade oss tjejer hur många gånger man skulle skölja. Några av oss sa tre, andra sa tills vattnet var helt rent. Vi bråkade lite om det där, och tänkte inte mycket mer på Ws problem.

En gång berättade vi för en lärare att W tvättade sina småbröders kläder. Jag minns att jag noterade att läraren tänkte något. Det verkade inte som om han kände till det.

I gymnasiet blev W sjuk och låg på sjukhuset. Han missade första gymnasieåret fast alla visste att han hade nästan högst betyg av alla.

Jag var en gång och hälsade på. Han var alldeles mager. Vi var lite generade och visste inte vad vi skulle prata om. Han hade dropp i handleden.

Jag har aldrig träffat W sen dess, den enda gång jag tänkt på honom var en gång jag råkade se hans namn i telefonkatalogen och såg att han bodde vid Värnhemstorget i Malmö.

Inte förrän i natt har jag tänkt på W igen. I drömmen satt vi vid långbordet och lutade våra huvun emot varandra, i djup förtrolighet och vänskap. Vi satt så länge, med kinderna emot varandra, och alla som var där fick titta om de ville.

Sedan sov jag till 08.47 och vaknade av att någon svarade i telefon på italienska på andra sidan väggen. Det är dagsljus och det röda i tavlan lyser inte alls lika starkt.