Doris Lessing: Alfred och Emily

Jag läser nu…

Det är en märklig bok. Första halvan består av en fiktiv rekonstruktion av Lessings föräldrars liv, så som det hade kunnat bli. Det är intressant för i den versionen gifter de sig aldrig och Doris Lessing blir inte född. De stannar i England och utvecklar var och en på sitt håll sina talanger och resurser.

Andra halvan av boken är dokumentär och skildrar deras verkliga liv, med flytten till dåvarande Rhodesia i Afrika, där Lessing växte upp på en rätt så sjabbig farm. En sorglig historia där båda föräldrarna är svårt krigsskadade efter andra världskriget. Han som soldat, nu med träben. Hon som sjuksköterska bland sårade och döende soldater. Båda med hopp om nytt liv i Afrika som snabbt visar sig vara en illusion.

I den första fiktiva delen blir jag irriterad och förmår knappt fortsätta läsa. Lessing verkar uttråkad, hastar igenom skildringen och avfärdar sina egna gestalter. Boken verkar vara tryckt direkt utifrån en hög med anteckningar, snabbt hoprafsade och avskannade.

Från ena sidan till den andra dör folk som har en avgörande betydelse för berättelsen. Man blir snopen. Hon kan avsluta ett stycke bara med ”och så vidare”. Som om hon inte hade tid, eller lust, att orda mer om den saken. (Själv kan jag känna igen det i mitt skrivande, att jag gör så där bara för att påminna mig att jag ska arbeta färdigt det där senare. Kanske behöver jag söka fakta eller undersöka nåt, eller bara smälta tankarna. Men det är alltså en arbetsnotering som inte ska gå till läsarna.)

Det ger ett otåligt intryck, och en känsla av cynism, som nog inte är avsiktlig. Det blir ju cyniskt när man avfärdar levande varelser så korthugget. Fast, Lessing är en karsk dam som inte är lagd åt det sentimentala.

Sen plötsligt! Så övergår boken i den faktiska historien och då bränner det till. Med färger, dofter, sensuella detaljer och häpnadsväckande beskrivningar från en verklighet som är nåt helt annorlunda. Hon skildrar livet på farmen, matvanor, arbetsrutiner, husdjur och människor och framför allt det stigande förfallet där moderns fina kläder från England ligger och ruttnar i en stor koffert. Det kulturella sociala liv hon hade hoppats på blev ett tröstlöst grovarbete på en farm som inte alls ger den avkastning som hade förespeglats dem. Ett riktigt nerköp med andra ord, utan återvändo.

Lessing rymmer från den tillvaron, gifter sig ur det, men plågas hela livet av den absurt hysteriska relationen till modern. Lessing avskyr henne. Skildringen av modern är ändå på något vis objektiv och mycket levande.

Där finns svartvita skamfilade foton och långa avsnitt skildrar matlagning med detaljerade beskrivningar på afrikanska rätter.

Allt är så sakligt och så skarpt iakttaget. I skildringen av hennes äktenskap tycker jag mig känna igen Bang, vår svenska Barbro Alving. Den hårdkokta journalistbönan.

Den enda gång som Lessing verkligen blir passionerad är när hon berättar om de svältande barnen. Då släpper hon sin skarpa saklighet och börjar till och med agitera.

Jag läste allt av Doris Lessing fram till 80-talet. Sen kom Det femte barnet och den tyckte jag var så hemsk, så då släppte jag kontakten. Alfred och Emily utkom 2008, alltså året efter Nobelpriset och hamnade i mina boktravar. Jag är glad att jag läste den och skulle inte skrivit detta annars.

Spara eller ge bort? Den får nog stå i spara-hyllan.

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.