Att sälja bok på marknader, del 2: säljskammen

Aldrig! att jag skulle stå på marknad och behöva!

Jag var på Kiviks marknad en gång, när barnen var små. Ett roande skådespel att se de olika försäljarna slåss om uppmärksamheten. Men samtidigt genant hur skamlöst de bjöd ut sig. Ju mer skräp och tingeltangel, desto större åthävor. Aldrig! att jag skulle stå så där och trumpeta ut mitt behov av att bli köpt, av att få hem pengar till bröd på bord och bensin i bil. Bjuda ut sig.

Såna behov har vi ju inte i vårt samhälle. I alla fall inte då, innan tiggarna kom och välte undan den högmodiga attityden. När jag varit pank har jag hållit masken och bjudit barnen på en dyrrestaurang för de sista kronorna. Hålla stilen, till varje pris. Och aldrig att jag sagt ”jag har inte råd” som motiv för att avstå något. Konstigt nog har jag trott att jag är den enda som håller på så. Dom andra … dom bara har råd, så där utan vidare.

Jag är uppfostrad med att samhället ska ta hand om de sina, för det finns skyddsnät. Jag har fått lära mig att aldrig be om hjälp av mina nära – en förvrängd baksida av ”att göra rätt för sig”. En gång, för inte alls längesen, dristade jag mig att yppa för min pappa att jag hade ont om pengar och oroade mig för en tandläkarräkning. En antydan bara, för att rakt ut be om hjälp var otänkbart. ”Ja men då får du väl vända dig till det sociala”, var hans svar. Man ber inte sin gamle far om hjälp, för sånt står samhället numera för. Punkt. Socialdemokrat.

Någon arbetarklassromantik har jag aldrig ägnat mig åt.

Det visade sig senare att han var god för långt över miljonen, bara i sparpengar, väl placerade av tjänsteman på bank. Arbetare, 25% invalid och förtidspensionerad sen fyrtio år. Hade aldrig sålt nåt utom sin arbetskraft för timlön. Men levt sparsamt: ingen tobak, ingen sprit, ingen bil, aldrig restaurang, aldrig taxi. Det enda han lade pengar på var oljefärger, målarduk och dyra stafflin.

Min ekonomipanik har följt mig genom hela livet. Att vara frilans har knappast hjälpt. Jag har aldrig haft ett fast jobb och aldrig betald semester. Mycket oro, ja visst – men samtidigt alltid med typ en lott i fickan. Det kan plötsligt hända grejer, ett pjäsarvode, en serie föreläsningar eller berättarframträdanden, sådana avsteg som den fast anställde inte kan förvänta. Så ibland har jag känt mig rik – ett par månader. Sen på pankhetens rand igen.

Jag har till och med gått i hypnosbehandling för att bota min ekonomifobi. Det hjälpte inte. Men var intressant på andra vis, bland annat kom hypnosen till hjälp i mitt berättarprojekt Väggarna viskarGlimmingehus, och berättelsen – och senare boken – om Åskflickan. (Det är t o m med största tvekan jag här länkar boktiteln direkt till nätbutiken – verkar det girigt? Ni ser hur djupt det sitter.)

Jag har varit på Bokmässan i Göteborg två gånger, båda gångerna med de förlag som jag haft aktuell bok ihop med: Det blir aldrig mera nu än nu, på Carlssons förlag och Jakten på Fader Spader med Bonnier-Carlsen. Den första gången var jag inbokad på ett kortseminarium, dit jag strosade i orientalisk sammetskavaj (samma på som på bokomslaget, bärande på en gyllene fågelbur med en speldosefågel i. Många leenden och fint mottagande.

Den andra gången stod jag med handmikrofon på ett podium och drog en skröna och gick från noll till 75 personer i publik på 2 minuter bara genom att ha en bra historia. Lennart Hellsing, min stora förebild i barnramserim, stannade upp och stod leende kvar till slutet, vilket jag tog som en stor seger i min berättargärning.

Så jag är (numera) inte blyg. Jag är van vid att framträda och njuter av det.

Men numera har jag inte nåt stort förlag som ordnar allt. Jag har mitt eget lilla Triangelhissen och jag gör det mesta själv.

Jag är en blyg exhibitionist – så varför är jag livrädd för marknader? Jo så här är det: Jag vill att DOM ska behöva MIG. DOM ska komma frivilligt, dom ska hänga vid mina läppar, dom ska vänta för att höra vad jag vill säga, dom ska spetsa sina öron för att inte missa ett ord.

Det är inte JAG som ska tigga och göra mig till. Det vore lika skamligt som att förfalla till tjatsex.

Än har jag inte gjort kopplingen, att bättre än tjatsex är ju förförelse. Hjälp, hur ska jag komma till förförelsestadiet i säljandet?

Jag ska återkomma till hur det kan bli, i kommande del av den här marknadsserien.

Först en avslutande anekdot om min perversa säljfobi.
Jag har nyss köpt en begagnad husbil och med i köpet följde ett förtält. Ett fint välvårdat fristående förtält på en metallrörsställning. Något som jag absolut aldrig skulle komma att använda.

Jag tog snygga bilder, la in annons på Blocket, begärde 4000 (nytt kostar 13). Inget svar på tre dar. Tältet stod uppmonterat i trädgården och jag var rädd att en plötslig vind skulle välta det. Jag paniksänkte priset till 1000.

Dan efter kommer en kille från Ystad (10 mil bort) för att titta. Jag har printat ut monteringsanvisningar, packat tältpinnar och linor i en spann, tvättat alltihop med Advent, plockat fram lådor och kassar att packa grejerna i.

Jag börjar med att berätta hur svårt ett sånt här förtält är att montera, hur två man måste vara för att klara det, hur mycket skilsmässor som utlöses av förtältsmontering (allmänt känt), vad vindar kan göra inte bara med tält utan hela husbilen.

Jag visar upp den lilla sprickan (som jag lagat) i myggnätet. Jag försöker hitta det millimeterstora hålet i taket (som jag lagat med Tear-Aid) men det är så litet och så snyggt lagat att vi inte kan hitta det.

-Är du säker på att ni verkligen vill ha det? säger jag till slut.

Han och hans familj med en liten baby ska verkligen inte behöva råka illa ut på semestern som börjar på fredag.

Han tittar roat på mig:

– Det verkar som om du inte vill sälja det här? Är det nåt gömt fel på det? Mögel? Fuktskada?

-Nä, vill bara att du ska veta vad du ger dig in på och att ni inte ska tänka illa om mig i efterhand. Karma, du vet, skrattar jag nervöst.

Han köper. Men prutar han ner det till 900 pga en stolpe som var lite sned. Vilket jag omedelbart slår till på, och han packar in tältet i sin kombi och kör iväg.
De första dagarna var jag lite nervös att han skulle ringa om ett eller annat. Men först i förrgår raderade jag ut blderna på förtältet ur min mobil.

Så ni förstår hur mycket icke-säljare jag är.

Här finns första avsnittet av den här serien, Att sälja bok på marknad, del 1: tröskeln.

I nästa avsnitt ska jag berätta om mina uppfinningar för skyltning. För det är ju så – jag måste uppfinna allt från början. Allt, alltid – bara inte sälja.

1 comment to Att sälja bok på marknader, del 2: säljskammen

  • Så fint beskrivit. Det är lätt att känna igen sig. Längtan och fruktan för att sticka ut. Jag har själv inte kommit längre. Ändå är jag leg. psykolog med massor av erfarenheter. Man lär sig rollen, kommer över blygheten men känner sig aldrig riktigt bekväm.
    I ungdomen jobbade jag 18 månader i reklamvärlden. Det var vidrigt. Bland de få jag lärde känna där blev två ganska snart författare och båda hette Peter(Peter Puide och Peter Pohl). Själv debuterade jag först efter pensionen.

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>