Allt i Emilys nya liv började med berättandet

Jag läser ännu…

Jag glömde ju det viktigaste i Doris Lessings Alfred och Emily. I den första, fiktiva, delen, där hon skildrar sina föräldrars möjliga liv, blir den stora vändpunkten för Emily, hennes mamma, när hon upptäcker att hon har en talang för att berätta sagor:

”—
Katten kom inspatserande. Josie kände och tyckte om den här katten. Katten spatserade ut igen.
”Vart ska hon gå?” frågade Josie och denna flyktiga fråga blev början till allt. Allt i Emilys nya liv började just då.
”Jag tror att hon går till förrådskammaren. Det finns möss där. ”
”Ja, kissekatter tycker om möss”, sa detta landsortsbarn begrundande. ”Stackars mössen. Jag hoppas att hon inte hittar några möss.”
”Jag tror att det är klyftiga möss som bor där i förrådet. De har bott där länge.”
”Men katten är större än de.”
”Men de är listiga”, sa Emily. ”De gömmer sig när hon jagar dem.”
”Jag undrar var de gömmer sig någonstans?”
”Mr Lane lämnar sina stövlar i förrådet. Jag tror att de gömmer sig i dem.”
”Ja, och katten kan inte komma ner i stövlarna, eller hur?”
”Nej, mössen kilar raka vägen ner i tån på stöveln och väntar tills katten har gått och de kan krypa upp igen.”
”Jag undrar vilken mat som mössen tycker är godast?”
”Katter, tror jag.”

—”

Emily upptäcker sin förmåga att trollbinda genom berättande och hennes liv förändras. Ur berättandet växer hennes undervisning och hon kommer senare att starta en skola för föräldralösa barn. En skola som växer till en landsomfattande rörelse.

Lägg märke till hur berättelsen växer i den lilla dialogen mellan Josie och Emily. Se hur  logiken driver fram fantasin (Var gömmer de sig? – I tån på stöveln.) och fantasin driver fram logiken (Ja och katten kan inte komma ner i stövlarna eller hur?) och i denna växelverkan skapas en vågrörelse som driver fram berättelsen.

Lite senare i denna del av boken ska Bert göra ett försök att berätta:

”–
Bert kunde inte förmå sig att nedlåta sig till katter och möss, men det fanns numera hästar på gården och han försökte hitta på historier om dem. Men han saknade talang. Barnen var överseende, de satt i ring omkring honom med gapande munnar och förväntansfulla blickar och hoppades på tant Emilys förtrollning. Men Bert klarade det inte. Han kunde helt enkelt inte.
Han kunde säga: ”Ni vet den där nya hästen, Grey Boy. Ja, vi köpte honom i Doncaster för femtio pund men han är inte värd det, han orkar inte hålla tempot.”

”En historia”, ropade barnen. ”En historia, farbror Bert.”
—”
Barnen är större specialister på berättandet än den vuxne Bert. De vet instinktivt vad som krävs av en historia.

I den senare, mer memoarliknande delen av boken är Lessing skoningslös i sin kritik mot modern under deras vistelse i Afrika.
”Hur uppstod då dessa patetiska, tokiga fruntimmer? Det visste vi. — Vi visste var problemet låg. Dessa kvinnor skulle ha arbetat, skulle haft intressen förutom oss, deras kärringstyrda döttrar. —
När jag ser tillbaka på min generations mödrar ryser jag och tänker: Åh, gode Gud, låt det aldrig nånsin hända igen… och jag ser tillbaka på min mor och förstår vem hon verkligen var. Den sanna Emily dog i nervsammanbrott som hon fick strax efter det att hon hamnat på farmen. Jag hade länge förstått att jag aldrig hade känt min far som han verkligen var,  före kriget, men det tog mig många år att inse att jag inte hade känt min mor som hon var heller. Den sanna Emily McVeagh var en pedagog som berättade sagor och gav mig böcker. Det är så jag vill minnas henne.”

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>