Vattenvandring 5: En droppe i havet

Jag sitter i ett gammalt ombyggt stall på andra sidan Atlanten. För några dagar sedan droppade min svett ner i Åhus hamn när jag paddlade den sista biten ut mot havet. Nu är jag i skogen i Maine på den nordamerikanska östkusten.

När jag packade hade jag bråttom. Alla kläder var impregnerade av sjö- och åvatten. Jag tvättade in i sista sekunden. Lade våta kläder i plastpåsar och hängde upp på tork när jag kom hit. Vattenmolekylerna från tvättmaskinen i mitt hus i Tjörnarp fick till slut flyga ut över Maines skogsklädda kullar. Hur lång tid tar det innan de hittar tillbaks till Skåne igen?

Sådana här tankelekar är kanske absurda, men de är ett uttryck för det sinnestillstånd jag har drabbats av. Jag tänker i vattenbanor, jag är förtrollad av vattnet. Det är vad vattenvandringen har gjort med mig.

När de kom från kommunen för några år sedan och krävde att jag skulle bygga om hela mitt avlopp blev jag arg. Jag hörde om några som varit på vippen att plocka fram hagelbössan. Jag kände viss förståelse för det. Jag hörde andra som sa: ”Jamen det har ju alltid fungerat förut” och jag tyckte det lät sunt och gammelklokt, för sånt man gjorde förr var ju alltid bättre och naturligare.

Jag vet visserligen att det inte var socialstyrelsen som ville att vi skulle äta 6-8 skivor bröd om dagen, men misstänksamheten mot myndigheters förnumstigheter sitter djupt. Varför skulle jag, som aldrig tagit ett banklån i hela mitt liv, plötsligt skuldsätta mig inför ett diktat som kom från nån töntig tjänsteman som klampade runt i min trädgård? Jag förhalade mitt avloppsbygge så länge som möjligt.

Vid kanalhuset i Kristianstad. Foto: Christina Claesson

Jag har alltid sett mig som ett undantag från de regler som gäller för andra.
-Tänk om alla skulle göra så! har jag ofta hört.
Och har lugnt kunnat svara:
-Men alla gör inte så.
Och jag har kunnat fortsätta som jag vill, individualist personifierad.

I slutet av juni började jag min vattenvandring. Det vatten som då strilade ur bäcken vid min tomtgräns fyllde knappt en kaffekopp per sekund.

Ur Finjasjön rinner, i namn av Alma, mellan 17 och 34 tusen liter per sekund. Vid Spånga kraftverk nära Hanaskog har Alma vuxit till mellan 71 och 115 tusen sekundliter. När Almaån förenar sig med Helge strax norr om Hanaskog fyrdubblas vattenmängden. Genom Torsebro kraftverk norr om Kristianstad rinner mellan 288 och 527 m3 vatten per sekund.

Det är många droppar små.

Brittedals kraftverk, dammluckorna

Det är alla droppar tillsammans som nu resulterat i att Östersjön har bottendöda områden som räknas bland de sju största i världen. Jag vet inte hur jag ska stå ut med att veta det. Så jag söker stöd hos vattnet.

Jag orkar inte med rapporter om kväve och fosfor men det är högtidligt att möta andra vatten. När Alma möter Helge kan jag känna det i kanotbottnen. Vi sugs ut i den nya volymen, åbredden blir plötsligt fördubblad. Jag känner till bekämpningsmedlen men Helgeå är bred som en fotbollsplan. Vattnets yta ändrar karaktär, blir blank och utplattad och liksom bågnar, som ytan på ett överfyllt glas av vatten.

Jag vet att p-pillren läcker ut i vattnet och att fiskarna blir tvekönade eller sterila. Men jag noterar att medan vattnet hittills har grävt sig ner i underjorden börjar det nu höja sig upp till markytan. Vi har paddlat från Finjasjön och inte sett ett smack av landskapet, utom de närmsta metrarna närmast ån. På vissa ställen har det varit fyra meter upp till marknivå. Ska jag kräva intyg från alla som kissar på min toalett? Vi har inte sett något och ingen har sett oss. Vi skulle kunna leva ett helt hemligt liv där nere, i den flytande kulverten genom Göinge. Jag skulle vilja köpa med mig några t-shirts här från Maine men kan jag verkligen tvätta ur den nonylfenoletoxylat de innehåller, i vattnet i Tjörnarp?

I Vattenriket norr om Kristianstad blir det svårt att fortsätta vara underjordiskt hemlig. Vi bär med oss vatten från alla hushåll i större delen av norra Skåne och från Småland ända upptill Värnamo. Hur många av alla oss har, liksom jag, sagt ”alla gör inte så”? Hur många av alla de droppar som utgör Östersjön anser sig vara ett undantag? Att ”det har ju alltid fungerat förr”?

Helge mot havet i Åhus Foto: Christina Claesson

Det tar mig 9 dagsetapper att nå havet, utspridda på drygt tre veckor. Det är slitsamt. Jag stupar i säng och vaknar med träningsvärk. Det är härligt att vara utmattad. Ungefär halvvägs vaknar jag hemma i min säng, mitt i natten, och hör ett milt regn strila där ute. Jag kan känna en skir luftfuktighet som en närvaro. Den rör vid min panna. Vattnet är här, hela tiden, intill mig. Det vattnet rör samtidigt vid alla andra varelser i hela världen. Det finns inga andra vatten än detta och svaren är tydliga.

Nej, det har inte alltid fungerat för ena änden av alltid är idag. Nej det är inte min ensak vad jag gör med min kropp, för min kropp är en del av allt vatten som finns. Ja, vi är alla tvungna att göra omvälvande förändringar i vår livsstil, som kommer att leda oss till något vi inte kan veta nu.

Framme! Stranden i Åhus

Vattenmolekylerna i en bäck tar 14 dagar på sig att fullborda sitt kretslopp, från bäck till ånga, till nederbörd mot marken. Det är duktigt gjort av det vatten som vi till stor del själva består av.

Den sista sträckan genom Åhus hamn häver sig Helgeå upp ur marken, brer ut sina armar mot himlen och går med vidöppen famn rätt ut i havet. Vattnet är kristallklart och vi ser ända till bottnen. Horisonten bågnar.

Om så många små droppar tillsammans kan förorena ett helt hav, då kan kanske lika många små droppar tillsammans göra det rent?

© Christina Claesson

Vattenvandring 1: Från källan till havet

Vattenvandring 2: Vattnet hittar alltid fram

Vattenvandring 3: Dumpat i Finjasjön

Vattenvandring 4: I närkamp med Alma

Vattenvandring 5: En droppe i havet

Samtliga publicerade i Kristianstadsbladet juni-juli 2008.

Följ även reportagearbetet i Tjörnarpsbloggen