Rösten är själens spegel

I vintras upptäckte jag av en slump ett knep att avhjälpa knarrande röst.

Jag minns  på 70-talet, när jag jobbade med Garderobsteatern i Malmö. Vi hade ett internt seminarium om röstutveckling. Den inbjudne pedagogen hade en sagolik stämma: fyllig, avslappnad, klingande. Vi andra stod i ring och hade gjort uppvärmningsövningar. Nu skulle pedagogen skapa sig en bild av våra röstresurser. Var och en, i tur och ordning, skulle säga några ord.

Det var som domens dag. Rösten avslöjar allt, det visste jag. Jag hade hört mig själv på band. Jag hade hört alla inställsamma tonfall, all osäkerhet, alla försök att frisera min breda dialekt. Kort sagt: all uselhet. Och nu skulle jag demaskeras, in i själens intimast vrå, av den här röstpedagogen.

Nå, dagen gick, det kan man väl i alla fall konstatera.

Senare har jag genom åren tränat rösten och talet så att jag oftast känner mig glad när jag hör mig bandad. Jag vet också att min röst bär till 200 personer utomhus, om jag skulle vilja, bara jag inte står i motvind. Jag har också lärt mig att höra andra människors röster, och känner igen alla de sakerna som begränsar röstuttrycket.

Jag är ingen röstspecialist, men jag delar gärna med mig av det jag själv haft nytta av. När jag numera håller egna workshops i storytelling vet jag hur fasansfullt det kan vara att få sin röst granskad. Enklaste lilla lekfulla övning, som att prova att humma, kan få folk att stelna i prestationsångest. Jag är försiktig med att kommentera folks röster, men ibland öppnar de själva upp för sina problem och då kan det bli en öppen och ospänd diskussion.

I vintras hade jag en workshopdeltagare som hade ett starkt knarr på rösten. Hon hade svårt att göra sig hörd och fick snabbt ont i halsen, en stegrande spiral. Men hon tog själv upp saken och bad om råd.

Knarrande röst uppstår när stämbanden inte får tillräcklig luftgenomströmning. Ljuden pressas fram av halsmusklerna och det blir knarr i stället för resonans. Ibland är det tvättbrädesambitioner och en omedveten strävan att hålla in magen som skapar låsningen. Ofta börjar kvinnor knarra efter graviditet, när de inte vänjer sig av med att andas med övre delen av bröstkorgen. Det kan förstås vara en kombination av alla möjliga spänningar och dåliga andningsvanor.

Under dagens lopp lyssnade jag på hennes röst i olika situationer. Allra sist avslutade vi med en uppsummerande fika då hon beslutade sig för att ta hjälp av en logoped. Det tyckte jag var en god idé. Vi pratade fram och tillbaka om detta och mitt i en mening sträcker hon armarna upp över huvudet och suckar djupt, men fortsätter att tala, innan hon sänker armarna igen.

-Stopp, säger jag. Gör om det där. Sträck upp armarna och snacka.

Hon fick höja och sänka armarna, ställa sig upp, sitta ner, stå igen. Alla satt med gapande munnar. Det var en sån uppenbar skillnad att höra hennes röst när hon hade armarna uppsträckta. Hon öppnade upp bröstkorgen och tvingades att andas med mellangärdet. Med uppsträckta armar blir det svårt att pressa fram luften med halsmusklerna (det som man gör när man knarrar). Plötsligt hörde både hon och vi andra hur hennes röst kunde låta när den fick luft.

Varsågoda: prova själva. Lyssna på skillnaden och vänj öronen vid nya klanger.

Du gillar kanske också...

49 svar

  1. Göran Jönsson skriver:

    Du har helt rätt med det där med ”armar uppåt sträck”!
    Som gammal körsångare är det en återkommande övning för att släppa fram rösten – och tonerna. De flesta har innom sej betydligt större resurser än de själv anar. Med sådana små knep som att sträcka armarna uppåt eller rakt ut åt sidorna släpps dessa resurser lös. Det är ju inte en slump att de stora operastjärnorna ser ut som om de ville ta hela världen i famn när de river av sina arior. Genom dessa rörelse öppnar man upp och ”tvingas” samtigt ta hjälp av stödet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.