En läsare av Tjörnarpsbloggen (som jag driver på hobbybasis) skickade detta foto (från en gammal glasplåt) och bad mig hjälpa till med identifieringen av personerna.
Jag skickade det vidare till byns historieexpert och när jag fick svaret blev jag skakig och gråtfärdig. Läs här.
Jag har en stark och lugn relation till mitt hus i Tjörnarp. Jag köpte det 1989. Det är byggt i slutet av 1800-talet. Att köpa det var ett av de bästa beslut jag fattat och har aldrig ångrat det en sekund.
Det har så goda vibrationer, både inomhus och i trädgård och omgivning. Inga räliga spöken på många hundra meters håll. (De finns på ett ställe i skogen, men det är en annan historia.)
Jag har en pågående konversation med mitt hus. När det är mycket folk här i längre perioder, då tystnar huset. Eller om det är jag? I alla fall, samtalet upphör. Det är så skönt när vi blir ensamma igen och flödet mellan mig och huset återupptas.
När jag är borta hemifrån några dagar längtar jag hem. Man måste vara rädd om sina kärleksfulla relationer och vårda dem. I huset kan jag se spår efter de som har bott här. Reparationslösningar och slitage är personliga hälsningar från en annan tid. Ett klistermärke sitter kvar på sovrumsfönstret på övervåningen. Det är ett av barnen som bodde här före mig som lämnat det spåret – det får sitta kvar. Den flickans eget barn var på besök här för några veckor sen i sällskap med sin mormor.
Glasverandan jag bygger krävde att jag rev en gammal ruttnande farstu. På takstolarna jag plockade ner fanns blyertsmarkeringar som en annan snickare en gång gjort. Kanske var det Axel – han som hade bageri ett tag men också var byggnadssnickare. Han som är så stilig invid sin bageribil.
I det här rummet bodde dom. Pratade även de med huset? Finns deras röster kvar i väggarna?
Senaste kommentarer i bloggen