Nu går min sommarserie med Tankar för Dagen igen. Jag tror det är 7e sommaren som jag gör de här små betraktelserna. Det börjar bli en fin sommarvana!

Första tanken, 3 aug, handlar om att de döda numera är i minoritet och hur det bör [...]]]> Hur många sladdriga vintertankar krävs det för att skapa en välsvarvad sommartanke?

Nu går min sommarserie med Tankar för Dagen igen. Jag tror det är 7e sommaren som jag gör de här små betraktelserna. Det börjar bli en fin sommarvana!

Första tanken, 3 aug, handlar om att de döda numera är i minoritet och hur det bör förändra våra ritualer på gränsen mellan liv och död. Man kan efterlyssna här (till 2/9) och läsa texten här.

Andra tanken, 10 aug, handlar om ett magiskt botemedel mot kärleksolust, och hur fel det kan bli. Den tror jag nog kommer att få en plats i min kollektion av erotiska rysare. Efterlyssna här (till 9/9) eller läs texten här.

Tredje tanken, 17 aug, handlar om hur man förbereder sina sista ord på dödsbädden. Den dröm som det refereras till har jag hört Rolf Rang återge en gång men den förtjänar en plats i det kollektiva undermedvetandet. Tack Rolf! Efterlyssna här (till 16/9) eller läs texten här.

Fjärde tanken, 24 aug, handlar om gökens förmåga att variera budskapet med hänsyn till väderstreck. Kan man göra nåt liknande? Efterlyssna här (till23/9) eller läs texten här.

Femte tanken, 31 aug, handlar om kråkorna som attackerar. Hur upprätthåller man sitt revir utan att vara ogästvänlig?  Efterlyssna här (till 30/9) eller läs texten här.

Jag är nyfiken på vem som skrivit [...]]]> Alla framträdande politiker använder talskrivare numera. Dagens understreckare i SvD beskriver detta ingående. De har också stylister som väljer kläder, glasögon och frisyrer åt dem. Politikens offentliga ansikte blir alltmer likt teater, fast med bara en genre, den naturalistiska monologen. Recensionerna, i form av  kommentarer från retorikexperter, kompletterar skådespelet.

Jag är nyfiken på vem som skrivit talen. Jag undrar också om talskrivarna är med i Författarförbundet. Eller Dramatikerförbundet? Hur funkar det med upphovsrätten? Kan en talskrivare sälja samma tal till flera olika talare? Det skulle vara kul att se, på slutdebatten i TV.

Fast monologer är lite fattigt i längden. Varför inte utöka repertoaren? Vi saknar poetisk absurdism och den magiska realismen. Framför allt skulle vi vilja se fler roller och dramatisk konfrontation. Löp linan ut för sjutton. Igår såg  jag dvdn The Wrestler där Mickey Rourke spelar Randy The Ram. Brottarna gör upp med varandra i förväg hur de ska puckla på varandra, allt för publikens skull. De slåss med häftpistoler, köksbord, stekpannor och drar sig inte för använda en benprotes från publiken att slå i huvudet på domaren när han står i vägen.

Jag drömmer om att se Gudrun banka på Fredrik med en domkraft och Fredrik nita tillbaks med en stavmixer. Och så eftertexterna, tack, där vi får veta vem som egentligen ligger bakom: Produktionsbolaget Politisk Scenkonst.

Fr v: Robin Hund, Helena Dunér, [...]]]>

Fr v: Robin Hund, Helena Dunér, Espen Jensen, Christina Claesson.

Vi riggar och repar kring boken. Espen spelar såg och vilket instrument kan vara bättre valt för rysare i träd? Helena ska spela med stråke på specialblåsta vinglas. Incendi innehåller de mest förbluffande resurser…

Christina går runt och spånar på en ny erotisk rysare om Adam och Eva, och tjatar på Helena att ta reda på om man kan grilla orm på glödande glasmassa?

Christina håller på med sin  kastlina för att komma så högt som möjligt med fästpunkten i bokens topp.

Blake´s Hitch 5-3

Lite schyssta knutar med vackra rep gör Fria Fall skönare…

Läs artikel i Skånska Dagbladet här

Och Lokaltidningen här.

Jag demonstrerar trädklättring med sele och rep och visar hur man inrättar en sovplats i kronan. Jag berättar förstås historier om träd.

Ta gärna med picknick! Grill tillhandahålles av Incendi Glashytta.

Entré vuxna 100 kr, barn 50 kr.

Boka på 0413-21055 eller kontakt@incendi.se

TRÄDEN finns i parken intill Incendi Glashytta i Höör (vid Kulturhuset Anders).

GLASET blåses av Helena Dunér och Espen Jensen och görs speciellt för denna performance.

EROTISKA RYSARE är muntliga berättelser av Christina Claesson, som samlat nya pärlor i samlingen som sträcker sig tillbaka till den första föreställningen [...]]]> Världsunik performance med trädklättring, glas, is, musik. Och erotiska rysare!

TRÄDEN finns i parken intill Incendi Glashytta i Höör (vid Kulturhuset Anders).

GLASET blåses av Helena Dunér och Espen Jensen och görs speciellt för denna performance.

EROTISKA RYSARE är muntliga berättelser av Christina Claesson, som samlat nya pärlor i samlingen som sträcker sig tillbaka till den första föreställningen av Väggarna viskar på Glimmingehus 2000. Några uppstod under somrarna på Hovdala slott 2002-04. Och flera nya har tillkommit, bl a inspirerade av det nya samarbetet med glaskonstnärerna.

TRÄDKLÄTTRING ingår förstås eftersom träden för Christina inte bara är metaforer utan högst påtaglig realitet – hon sover i trädtopparna för att komma dem riktigt nära och fångar så många drömmar hon kan ur kronans själsliga fotosyntes.

IS fryses i olika formationer med hjälp av glasskålar som tillverkas i hyttan, och konstellationen av is och glas utgör den hisnande, vackra och farliga dekoren i trädföreställningen. Glaset kommer att balanseras av den smältande isen -och vad sker när den dödliga passionens hetta får isen att ge vika?

MUSIK till allt detta framföres på SÅG av Espen Jensen. Sågen som kan sägas vara det mest hotfulla musikinstrument ett träd kan uppleva – men kanske också därför det allra skönaste?

PICKNICK välkomnas – Incendi tillhandahåller grill.

Föreställningarna med Erotiska Rysare ges kl 21 på kvällen och är barnförbjudna.

Berättelser om träd och trädklättring är däremot för hela familjen och ges kl 17.

13, 14, 15 augusti, samtidigt som Höörs marknad pågår i andra delar av staden.
Boka på 0413-21055 eller kontakt@incendi.se

I helgen bodde jag i och kring en gammal ek på Mossagården, under Mossagårdsfestivalen. Eken är ett s k evighetsträd inom Lunds kommun. Den är mer än 100 år gammal.

Jag berättade historier på marken för festivalpubliken, med 4 olika  teman: 1. Klättra i träd 2. Sova i träd 3. Historier under träd 4. Erotiska rysare [...]]]>

I helgen bodde jag i och kring en gammal ek på Mossagården, under Mossagårdsfestivalen. Eken är ett s k evighetsträd inom Lunds kommun. Den är mer än 100 år gammal.

Jag berättade historier på marken för festivalpubliken, med 4 olika  teman:
1. Klättra i träd
2. Sova i träd
3. Historier under träd
4. Erotiska rysare (sent på kvällen, barnförbjudet)

Jag installerade en hängmatta uppe i trädkronan att sova i (fast första natten småregnade det och jag sov i stället i min lilla hydda på marken.)

Hängmattan är en s k tree boat som tillverkas av New Tribe i Oregon. Det var också där som jag fick min utbildning i trädklättring. Den har 4 fästpunkter vilket gör den stadig och plan. Den har inbyggd ficka där man stoppar in liggunderlag. Det kan bli rätt kallt om ryggen där uppe, ifall det blåser, även på sommaren. Det här är en s k long boat som rymmer 2 personer (ifall man sover skavföttes).

Man måste ha kudde och nalle med när man sover i träd!

Uppifrån grenverket installerade jag ett rep med en isklump med rosor i. Den smälter droppvis ner i glasskålen, som den frusits i. Folk samlades kring droppandet som kring en bybrunn. Vad är detta? Vad betyder det?

Jag tänker att det illustrerar gravitationen, som är mitt genomgående tema i trädberättelserna. En droppe faller vertikalt (om det är vindstilla). Uppe i trädkronan finns inga räta vinklar och inget definitivt rakt eller skevt. Endast ett fallande eller hängande föremål indikerar det vertikala. Inga plana golv inga raka väggar, det gör en till att börja med lite vimsig. (Man tror t ex man har hängt hängmattan horisontellt, tills man lägger sig i den och känner att den lutar). Efterhand gör det en gott att vistas i ett tredimensionellt rum där bara ens egen kropp bestämmer vad som är upp eller ner.

I min markhydda berättade jag erotiska rysare vid midnatt.

Ja – jag drömde häftiga träddrömmar. Men mer om det senare.

Här är ett litet bild- och berättarporträtt av Evighetsträd nr 372 På Youtube, 3 min 52 sek.

Jag försöker utvinna vätska ur bladen utan att skada trädet. Den vätska som bladen svettas ut kallas guttation. I gryningen kan man se den kondensera som små droppar på olika blad. Man kallar det generellt för dagg, fast dagg egentligen är ett samlingsbegrepp för all luftfuktighet som kondenseras.

Jag har trätt en plastpåse över en gren [...]]]>

Jag försöker utvinna vätska ur bladen utan att skada trädet. Den vätska som bladen svettas ut kallas guttation. I gryningen kan man se den kondensera som små droppar på olika blad. Man kallar det generellt för dagg, fast dagg egentligen är ett samlingsbegrepp för all luftfuktighet som kondenseras.

Jag har trätt en plastpåse över en gren med rikligt med blad och blommor. Jag har lagt en tvättad sten i bottnen så det tynger ner. Jag har knutit om upptill med ett resårband så det blir helt tätt.

I förra försöket hängde det så i 3 dygn och därefter kunde jag tappa ut ca 5 cl vätska. Men stenen som låg i påsen var ett hugskott, jag tog den direkt från marken, så vätskan blev smutsig.

Nu gör jag ett nytt försök med bättre hygien. Sen ska vi se vilka drömmar man drömmer efter en sådan sup!!

Min arbetshypotes är att drömmarna, liksom luften, renas och syresätts genom växternas blad. Fotosyntesen förvandlar koldioxid till syre. Tillsammans med utandningsluften från alla varelser strömmar deras drömmar in i träden, blandas med varandra, renas, syresätts – och skickas på [...]]]> Nästa weekend (18 – 20 juni) ska jag sova i en ek på Mossagårdsfestivalen. Målet är drömmar.

Min arbetshypotes är att drömmarna, liksom luften, renas och syresätts genom växternas blad. Fotosyntesen förvandlar koldioxid till syre. Tillsammans med utandningsluften från alla varelser strömmar deras drömmar in i träden, blandas med varandra, renas, syresätts – och skickas på morgonkvisten ut igen som förbluffande nya skapelser, nya kombinationer och erfarenheter.

Sover man alldeles intill denna process, så bör man, föreställer jag mig, kunna uppfånga alldeles extraordinära drömmar. Färskpressat syre och färskpressade drömmar.

Följ gärna mina experiment och delta i en egen drömskola.

Lektion 1:
Starta en drömdagbok.
Det kan räcka med att du lägger fram papper och penna bredvid sovplatsen. Det är själva föresatsen som räknas, att fr o m nu börja ägna uppmärksamhet åt drömmar.

Drömmarna är mycket lättsmickrade. De älskar när man tänker på dem och tar dem på allvar. De svarar direkt!

Det sista du tänker på när du somnar bör vara att du ska minnas vad du drömt, imorgon bitti. När du vaknar, ligg kvar helt stilla. Rör dig inte alls. Försök glida tillbaks in i drömmen och minnas den. Gå igenom den och memorera. Fokusera på bilderna från drömmen.

När du ”har den”, sträck dig då efter din drömdagbok och börja skriva. Skriv så som minnesbilderna kommer upp, tänk inte på logisk ordning. Nya minnesbilder kommer att dyka upp efter hand, så det kommer hur som helst att bli kladdigt i anteckningarna.

Du kanske har svårt att minnas dina drömmar? Du tror kanske rent av att du inte drömmer? Det är förmodligen så, att du sover för lite. Du har väckarklocka som väcker dig mitt emellan två drömperioder i stället för alldeles efter den sista (tredje) drömcykeln under natten. Satsa på att starta din drömskola när du har en sovmorgon framför dig och får sova tills du vaknar av dig själv. Det är, normalt sett, alldeles i slutet av din tredje drömcykel, och det är då du har störst chans att minnas drömmen.

Läs mer här om drömmarnas minne.

Lycka till!

Jag var där för att berätta om min egen vattenvandring 2008, då jag följde vattenkällan i Tjörnarp till Östersjön. [...]]]> I förra veckan var jag på SEA-U som är ett havslaboratorium på Ribban i Malmö. I södra delen av Limhamnsfältet ligger denna vattenstation dit skolklasser välkomnas för att utforska den rika biotopen i vattnet och på stranden.

Jag var där för att berätta om min egen vattenvandring 2008, då jag följde vattenkällan i Tjörnarp till Östersjön. Och det är faktiskt samma vatten som det som kluckar vid Ribersborgsstranden, sett i vid bemärkelse.

Det var härligt att dra på sig vattenstövlar som gick ända upp till armhålorna, och sedan vada långt ut i vattnet – utan att bli våt! Att undvika att bli våt, är ett grundläggande bud i vår uppfostran. Det kommer väl från det ännu mer grundläggande budet att inte kissa på sig. Det sitter så djupt att man inte ens tänker på det.

Jag tror det är väldigt bra för hälsan att då och då smaka på gränserna för de där tabuna. Blöta ner sig! Trilla, falla! Leka med elden! Att hålla små krabbor i handen och få ögonkontakt med en tångräka.

Jag rekommenderar alla att försöka organisera ett besök på SEA-U. De har klassuppsättningar med vattenstövlar för både barn och vuxna.

I morse hade [...]]]> Ibland i drömmen tycker man sig uppleva det sanna svaret på svåra frågor. Känslan av klarhet  inför den uppenbara lösningen är underbar. Det är inte så ofta man upplever den känslan i ett så rent tillstånd, i vakenlivet. (Precis som med de flesta känslor, som oftast är renare och mer utpräglade i drömmen.)

I morse hade jag en liknande häpnadskänsla i en snarlik drömupplevelse: att  jag förvånat såg mig själv göra något som jag säkert vet jag inte klarar i vakenlivet. Sånt gör jag hela tiden: flyger, går på händer, talar flytande danska eller sjunger som en ängel. Men det här var annorlunda. Det var inte bara en känsla, utan jag bevittnade själva genomförandet rent tekniskt: Jag såg min hand rita bokstaven M tredimensionellt och i en enda linje utan att lyfta pennan – något jag vet att jag aldrig har provat och heller aldrig sett någon göra, vare sig i verkligheten eller på film. Jag blev förvånad och vaknade med ett ryck med känslan att detta måste jag memorera innan det försvinner.

När jag nu rannsakar mitt sinne så finner jag en anknytning till något som hände för två dagar sedan. Vi hade vårfest på kontorkollektivet i Malmö, inne på gården på Skolgatan. Jag hade köpt olikfärgade gatukritor, med tanke på de barn som också skulle komma (bl a mina egna 3 barnbarn).  Jag får för mig att rita ett stort VÄLKOMMEN  alldeles innanför porten.

Jag börjar rita det i en båge med jättestora versaler. Jag avslutar det första M:et och blir plötsligt orolig att inte hela ordet ska få plats. Hur ska jag nu lösa det? Jag kommer på den fiffiga lösningen att rita dit ett kvadrattecken ovanför M:et för att på så vis spara utrymme:

Jag undrar visserligen hur många som kommer att fatta, men är ändå rätt nöjd med lösningen. Kanske är jag t o m lite självbelåten och upptagen av min egen fiffighet, för när jag fortsätter att skriva de övriga bokstäverna glömmer jag bort att spara det där M:et, och det blir:

Nu står det plötsligt ”VÄLKOMMEN!!!” med 3 M och det blir ju fullständigt obegripligt. Ett ögonblick tänker jag sudda bort den lilla tvåan men det kommer bara att bli kladdigt. Då får den hellre stå kvar. Och hela ordet fick ju faktiskt plats.

På något vis har dessa 3 M, efter två nätter i mitt huvud, omvandlats till en tredimensionell teckningsbravad.

I detta ögonblick  slår det mig att m upphöjt till kvadrat är en del av Einsteins formel som ingår i relativitetsteorin:  E = mc² Kanske är det denna likhet som i min dröm framkallar känslan av genial klarhet

Frågan är nu:  m³ - vad står det för? Och varför är det så viktigt att kunna teckna det i en linje utan att lyfta pennan från pappret? Oj, just nu minns jag att jag använde ordet kubikmeter flera gånger just i fredags. Jag sade högt till en av mina kamrater i förberedelsen inför festen:
-500 tusen kubikmeter per sekund.
-Va? sa han.
-Det är så mycket vatten som följer med Helgeå genom Kristianstad vid normalt vattenstånd.
Jag hade nämligen nämnt denna siffra i ett föredrag om vatten som jag hållit vid lunch samma dag. Varför jag nämnde detta för honom minns jag inte nu, men vi hade en kort diskussion om hur många fulla badkar det skulle motsvara.

Idag hade jag planerat att klippa gräset. Men nu måste jag först bara se om jag verkligen KAN rita ett tredimensionellt M utan att lyfta pennan? Om det var en sann klarhet, eller om det bara var – en dröm?

Vad är nu detta? Ett pennställ i silver? Å nej, i själva verket är det…

BERÄTTARAUKTION är ett koncept som utarbetats under Berättarfestivalen i Ljungby de senaste åren och som jag deltog i från början. Två berättare turas om att  improvisera anekdoter kring föremålen som bjuds ut. Det kan bli hiskeliga [...]]]>

Vad är nu detta? Ett pennställ i silver? Å nej, i själva verket är det…

BERÄTTARAUKTION är ett koncept som utarbetats under Berättarfestivalen i Ljungby de senaste åren och som jag deltog i från början. Två berättare turas om att  improvisera anekdoter kring föremålen som bjuds ut. Det kan bli hiskeliga skrönor som drar iväg allt längre mot absurditet, för att inte säga obcenitet, ju längre auktionen fortskrider. Trötthet har en tendens att rasera hämningar.

Första året berättade jag ihop med Katarina Mazetti, året därpå med Bengt af Klintberg. Bengt-Göran Söderlind dubblerade som auktionsförrättare inte bara buden utan även skrönorna. Auktionerna varade över 3 timmar så man var ganska mör efteråt. Men folk älskar att köpa gamla grejer, eller titta på andra som gör det, och tältet var knökfullt hela tiden. Det stod t o m folk utanför och gav bud genom tältfönstren.

Berättare är ju skolade i att knyta ihop, hitta samband och få till poänger ur de mest kaotiska sammanhang, så berättelserna blev till följetonger, där vissa teman återkom gång på gång. Det är alltid roligt, vad det än är, när man återkopplar till en detalj som figurerat tidigare. Hjärnan bara fungerar så, att den blir glad när den känner igen sig.

Det bör naturligtvis vara udda och fantasieggande föremål som bjuds ut. Gärna en del riktigt åtråvärda saker, så priserna stegras, det stegrar även spänningen. Berättarna får se föremålen bara någon timma i förväg, det ska vara improviserat.

Folk köper inte bara grejen utan också berättelsen kring den, kan man säga. Bilden överst, som kan tyckas föreställa ett pennställ i silver, med öppning för ett bläckhorn, visade sig i själva verket vara ett medeltida kyskhetsbälte för en ståljungfru från Långhult. Det syns ju hur tydligt som bara man vänder grejen rätt.

Det  fanns ursprungligen ett lås till locket, men det försvann med en riddare som gick ner sig i kvicksandsbältet norr om Alvesta.

Killen som kammade hem kyskhetsbältet gjorde visst ett impulsköp, pådrivet av berättelsen. Vid närmare eftertanke visste han väl inte riktigt vem han ville sätta det i händerna på. Så han högg mig i förbifarten lite senare i festivalvimlet och överlämnade det som gåva. Det tog jag tacksamt emot. Det var precis vad jag behövde! Ett… pennställ.

Berättarauktion som berättargenre  börjar nu sprida sig ut lite varstans i Sverige. I sommar ska Katarina och jag hålla berättarauktion igen, på Berättarfestivalen i Karlskrona i juli. Återkommer om det.

Ut och gå! En monoton runda utan distraktioner och trafikfaror är det bästa, där fötterna kan gå [...]]]> Hur övar man in en ny berättelse? Att repetera ord utan åhörare är outsägligt tråkigt. Om jag befinner mig stilla i ett rum blir jag distraherad av minsta småsak. Tankarna börjar vandra. Bättre då att vandra tillsammans med tankarna!

Ut och gå! En monoton runda utan distraktioner och trafikfaror är det bästa, där fötterna kan gå av sig själva och tankarna vara fullt fokuserade på berättelsen. Man kan gå runt runt i samma spår, det viktiga är att man befinner sig i jämn rytmisk rörelse och att man aldrig tystnar. Rytmen i stegen driver på orden.

Pulsen i promenaden kommer att simulera här-och-nu-situationen i en föreställning eller ett publikmöte. Där kan man ju inte heller bara stanna upp, utan måste till varje pris hitta linjerna i berättelsen och fullfölja det till slut.

Att banda sina ord samtidigt som man vandrar hjälper till att fokusera. Mobilen funkar utmärkt för det syftet.

Jag minns  på 70-talet, när jag jobbade med Garderobsteatern i Malmö. Vi hade ett internt seminarium om röstutveckling. Den inbjudne pedagogen hade en sagolik stämma: fyllig, avslappnad, klingande. Vi andra stod i ring och hade gjort uppvärmningsövningar. Nu skulle pedagogen skapa sig en [...]]]> I vintras upptäckte jag av en slump ett knep att avhjälpa knarrande röst.

Jag minns  på 70-talet, när jag jobbade med Garderobsteatern i Malmö. Vi hade ett internt seminarium om röstutveckling. Den inbjudne pedagogen hade en sagolik stämma: fyllig, avslappnad, klingande. Vi andra stod i ring och hade gjort uppvärmningsövningar. Nu skulle pedagogen skapa sig en bild av våra röstresurser. Var och en, i tur och ordning, skulle säga några ord.

Det var som domens dag. Rösten avslöjar allt, det visste jag. Jag hade hört mig själv på band. Jag hade hört alla inställsamma tonfall, all osäkerhet, alla försök att frisera min breda dialekt. Kort sagt: all uselhet. Och nu skulle jag demaskeras, in i själens intimast vrå, av den här röstpedagogen.

Nå, dagen gick, det kan man väl i alla fall konstatera.

Senare har jag genom åren tränat rösten och talet så att jag oftast känner mig glad när jag hör mig bandad. Jag vet också att min röst bär till 200 personer utomhus, om jag skulle vilja, bara jag inte står i motvind. Jag har också lärt mig att höra andra människors röster, och känner igen alla de sakerna som begränsar röstuttrycket.

Jag är ingen röstspecialist, men jag delar gärna med mig av det jag själv haft nytta av. När jag numera håller egna workshops i storytelling vet jag hur fasansfullt det kan vara att få sin röst granskad. Enklaste lilla lekfulla övning, som att prova att humma, kan få folk att stelna i prestationsångest. Jag är försiktig med att kommentera folks röster, men ibland öppnar de själva upp för sina problem och då kan det bli en öppen och ospänd diskussion.

I vintras hade jag en workshopdeltagare som hade ett starkt knarr på rösten. Hon hade svårt att göra sig hörd och fick snabbt ont i halsen, en stegrande spiral. Men hon tog själv upp saken och bad om råd.

Knarrande röst uppstår när stämbanden inte får tillräcklig luftgenomströmning. Ljuden pressas fram av halsmusklerna och det blir knarr i stället för resonans. Ibland är det tvättbrädesambitioner och en omedveten strävan att hålla in magen som skapar låsningen. Ofta börjar kvinnor knarra efter graviditet, när de inte vänjer sig av med att andas med övre delen av bröstkorgen. Det kan förstås vara en kombination av alla möjliga spänningar och dåliga andningsvanor.

Under dagens lopp lyssnade jag på hennes röst i olika situationer. Allra sist avslutade vi med en uppsummerande fika då hon beslutade sig för att ta hjälp av en logoped. Det tyckte jag var en god idé. Vi pratade fram och tillbaka om detta och mitt i en mening sträcker hon armarna upp över huvudet och suckar djupt, men fortsätter att tala, innan hon sänker armarna igen.

-Stopp, säger jag. Gör om det där. Sträck upp armarna och snacka.

Hon fick höja och sänka armarna, ställa sig upp, sitta ner, stå igen. Alla satt med gapande munnar. Det var en sån uppenbar skillnad att höra hennes röst när hon hade armarna uppsträckta. Hon öppnade upp bröstkorgen och tvingades att andas med mellangärdet. Med uppsträckta armar blir det svårt att pressa fram luften med halsmusklerna (det som man gör när man knarrar). Plötsligt hörde både hon och vi andra hur hennes röst kunde låta när den fick luft.

Varsågoda: prova själva. Lyssna på skillnaden och vänj öronen vid nya klanger.

Man skulle också kunna säga att det är vakenlivet som händer bakom (eller hitom?) samma glömskemur.

Mitt i vår existens reser sig en glömskemur, och det beror på tiden på dygnet ifall livet levs hitom eller bakom den där muren.

När vi sover och drömmer har vi glömt [...]]]> Drömmarna utspelar sig på andra sidan en mur av glömska.

Man skulle också kunna säga att det är vakenlivet som händer bakom (eller hitom?) samma glömskemur.

Mitt i vår existens reser sig en glömskemur, och det beror på tiden på dygnet ifall livet levs hitom eller bakom den där muren.

När vi sover och drömmer har vi glömt stora delar av vårt vakenliv. Det skymtar förbi ibland som mer eller mindre suddiga minnen.

Och när vi vaknar tar det oftast bara några sekunder så har vi förflyttat oss till andra sidan glömskemuren. Och drömmarna är bortblåsta.

Ibland, under loppet av dagen, kan det plötsligt öppna sig en glugg i den där muren och drömmen från natten är där igen, levande och nära, eller gäckande och undflyende. Lyckas man få tag i svansen på det undflyende drömminnet kan man ofta håva in den hel och hållen.

Bara för att jag skriver det här i mitt vakentillstånd vill jag inte vara så förmäten att jag påstår att detta är ”det verkliga” tillståndet. I mina drömmar har jag ofta en mycket intensivare upplevelse av verklighet än i vakenlivet.

Det finns nog en poäng i att den där glömskemuren finns. Den skapar ju fredade rum åt verksamheter som båda kräver fokusering. Att leva helt utan glömskemur skulle vara som psykos eller hallucination. Men att ha en öppning genom muren, det är bra för den själsliga hälsan. Ett tittglugg, åtminstone. Gärna så stor man man kan kliva genom den hel och hållen, då och då.

Att färdas genom gluggen i glömskemuren är inte bara en möjlighet till ökad självkännedom, vilket  är en dygd. Det är spännande dessutom!

Att lära sig att minnas sina drömmar när man är vaken är första steget. Det andra är att lära sig drömma med öppet medvetande, s k klardrömmande (lucid dreams).

Titta på muröppningen. Memorera den. Somna med den bilden för din inre syn. På morgonen, när du vaknar, ligg still! Glömskemuren byggs upp av muskelrörelser. I samma ögonblick du rör dig stängs gluggen.

Om du i ditt vakna medvetande går igenom drömmen så memoreras den in i vakenmedvetandet. Det är som att foten i dörren. Den hindras från att stängas.

Om du direkt efter uppvaknandet skriver ner drömmen, då har du dessutom satt in en kil i öppningen. Du kan gå därifrån utan att den stängs. Du kan komma tillbaks flera år senare, och tro dig helt ha glömt. Men när du läser dina ord så står dörren i glömskemuren åter öppen. Men den öppnar sig igen, under dagen, flera gånger. Man märker det bara om man vill.

Undras om det finns en själslig motsvarighet till fotosyntesen? Jag tänker mig att på kvällen när man somnar så följer ens drömmar med [...]]]> Träd och växter producerar syre till luften. De matar oss med den näring vi behöver, varenda minut, dygnet runt. Lövverket är en navelsträng som, om den klipps av, skulle överlämna oss åt kvävningsdöden.

Undras om det finns en själslig motsvarighet till fotosyntesen? Jag tänker mig att på kvällen när man somnar så följer ens drömmar med utandningsluften ut i natten. Dagsresterna i drömmen hakar fast i koldioxiden och sugs in i träden. Medan koldioxid omvandlas till syre så sker något liknande med drömmarna. Och liksom varken koldioxid eller syre är privata molekyler så uppgår alla varelsers drömmar i varandra, och blir till en kollektiv kaotisk turbulent fantasi- och erfarenhetsbank, inne i träden.

Drömmarna blandas med varandra, renas, korskopplas, associeras och nyskapas.

Färskt syre strömmar ut ur lövverket och samtidigt, på morgonkvisten, skickas nya, renade drömmar ut i världen. Folk och varelser vaknar upp ur den djupaste drömsömnen, där som de stora sanningarna och visionerna spelas upp, och fattar inte var de fått allt ifrån. Man drömmer ju ofta sådant som man verkligen inte kan ha uppfångat genom egna erfarenheter.

Jag fortsätter fanatsin och föreställer mig att om man sover uppe i trädkronan då har man större möjlighet att delta i den här dröm-syntesen. Man kan uppfånga processerna inifrån, inte bara de fragment man själv aktivt drömmer. Och man får drömmarna färskpressade, precis som syret man andas in två meter från dess produktionskälla.

Denna fantasi är min arbetshypotes för mitt fortsatta projekt med storytelling, trädklättring och drömarbete.

-Vad är det egentligen som är så lockande med att sova på konstiga platser? frågade journalisten.

Jag fick tänka lite.

Hängmattan riggad i marknivå - för överskådlighets skull

Jo, att erövra trygghet i otrygga former. Att komma till punkten där man ger upp,  släpper kontrollbehov och oro och bara ger efter.

Det [...]]]> Idag blev jag intervjuad om mina trädsovarvanor.

-Vad är det egentligen som är så lockande med att sova på konstiga platser? frågade journalisten.

Jag fick tänka lite.

Hängmattan riggad i marknivå - för överskådlighets skull

Jo, att erövra trygghet i otrygga former. Att komma till punkten där man ger upp,  släpper kontrollbehov och oro och bara ger efter.

Det är så mycket ansvar hela tiden, så mycket att oroa sig för. Är det inte den egna ekonomin eller otillräckligheten så är det familjemedlemmarnas hälsa. Är det inte jordbävningsoffer är det klimathotet. Är det inte hundens klor som behöver klippas, är det säkert katten som behöver avmaskas.

Och allt detta vilar på oss stackars människor. Inte har vi Gud att hänvisa till och inte har vi Ödet att underkasta oss. Vi ska ta hand om allt själva.

Det är tungt ibland, och inte konstigt att folk dukar under.

Därför måste vi lära oss att släppa taget om vår oro. Först göra vad man kan och som är rimligt, och sen bara överlåta resten åt ödet.

Att sova i träd är en sådan bra bild av detta. Jag måste verkligen ordna allt till det bästa, tänka mig för, vara ansvarsfull, uthållig och genomtänkt. Det gäller faktiskt livet. Och när man äntligen är på plats, har riggat sin hängmatta, har sina säkringar, och vet att trädet håller och grenarna är bra, då lutar man sig tillbaka, släpper alla muskelspänningar och måste till sist även ge efter mentalt: Nu ligger jag här uppe. Nu kan jag inte göra mer. Bara vara, och njuta.

Att i den situationen erövra den avslappning som krävs för att somna lugnt, det är som att återvända till ett oskuldsfullt babystadium. Eller kanske som en troende som vilar i Guds hand.