13 år sen mitt brev om skolan

Jag skickade ett brev till Ilmar Reepalu och de styrande politikerna i Malmö, om min upplevelse av en skola i kris.  Det var 1999 och det väckte stort rabalder den gången. Det händer fortfarande att okända människor frågar mig ”Men var det inte du som skrev det där fantastiska brevet om skolan?”

På senare tid har det blivit allt mer aktuellt. Återkommande rapporter från alla håll bekräftar, till min stora sorg,  att min förutsägelse från 1999 blivit bekräftad.  Läraryrket har sjunkit så i status att intagningspoängen till utbildningen är bland de lägsta. De sökande har så låga poäng i högskoleprovet att det ligger under ett slumpmässigt svar med hjälp av tärning. Universitetslektorer rapporterar om studenter som har grava språk- och lässvårigheter och de har i flera fall gjort exakt samma iakttagelser som jag gjorde i en åk 8 klass 1999. Beväpnade vakter på skolorna är snart en realitet inte bara i USA.

Jag får bita mig i tungan för att inte säga ”Vad var det jag – ”.

Det där brevet har in extenso legat på den här hemsidan under alla år, tillsammans med de andra artiklar och krönikor jag skrev i ämnet under de två följande åren.  De ligger samlade under länken skoldebatt här. Det förekommer att bloggar och websiter nämner brevet, citerar delar av det eller till och med lägger in hela som egen fil.

Jag står fortfarande för både erfarenheterna och formuleringarna. Jag har inga problem med att avsnitt citeras under förutsättning att länken till hela brevet på min hemsida också anges, så att var och en kan läsa det i sitt rätta sammanhang.

Upphovsrättsligt har brevet en intressant historia. Konfronterad med skolan i kris kände jag ett starkt behov att diskutera det. Jag vände mig först till skolans rektor med ett förslag till diskussion med lärarkåren på högstadiet. Det avvisade hon. Vart vända mig då med mitt av förtvivlan sprickfärdiga hjärta? Att skriva en tidningsartikel skulle ju ligga nära till hands, det var min vanliga kanal. Men jag vill inte ställa skolan och utsätta barnen för skammen att se dess rykte bli ännu mer skamfilat. Jag kom på att det bästa var att skriva ett brev till var och en av politikerna i Malmös kommunfullmäktige. Jag skrev brevet men insåg att portot skulle bli för högt för min skrala kassa. En kompis kom på den lysande idén att jag skulle adressera brevet endast till de 10 stadsdelsnämnderna, plus Ilmar Reepalu och utbildningsnämndens ordförande direkt.   Det blev inte ens hundra kronor i porto. Bra lösning, tyckte vi.

Varken min välmenande rådgivare eller jag själv tänkte på att brevet i och med det skulle bli offentlig handling.

Följande morgon ringde Sydsvenskan och meddelade att de tänkte publicera det, ordagrannt, i dess helhet, över ett helt uppslag. Jag hade inte mycket att säga till om, mer än att vi rättade några små skrivfel.  Och dan därefter briserade bomben.

Upphovsrättsligt och juridiskt kan man diskutera om jag ens har upphovsrätt till min text, eftersom den klassats som offentlig handling. Kanske en fråga för jurister på Författarförbundet att bita i?

Något arvode har jag, varken då eller senare, fått för den texten.

Som rubrik hade tidningen citerat en mening i mitt brev: En generation håller på att gå åt helvete, rent ut sagt.

Det var mycket svarta bokstäver, och ännu svartare var de på löpsedlarna.

Vad jag tänker på idag är inte bara att de allmänna utvecklingslinjerna har fortsatt åt det mörka håll som jag skisserade. Jag tänker på de ungdomar som jag undervisat och vars vän jag så småningom blev. Vad har hänt med dem?

Jag sa, att jag tyckte mig se en spegelbild av dem och de andra eleverna jag hade på fängelset. Det kan vara en hård profetia att få skrivet på sig, offentligt, och under stort mediapådrag. Hur har det gått för dem?

Jag våndas vid tanken att jag också i deras fall fått rätt i mina förutsägelser och om i så fall mitt brev har påverkat deras bana. Enstaka av dem har kontaktat mig och sagt att det var en ögonöppnare, att de insåg att om det skulle bli något av dem så måste de med egna kraftansträngningar se till att få den utbildning som skolan inte mäktat ge dem.

Men alla de andra? Hur har det gått? De bör idag vara 27 år. Många av dem har säkert egna barn. Några jämnåriga med mina barnbarn. Somliga av barnen har kanske redan börjat skolan.

Hur ska det gå för dem, allihop?

Om någon av er, som gick i min 8a på Stenkulaskolan den gången, läser det här, snälla ta kontakt. Maila mig på cc@christinaclaesson.se

Läs brevet här.

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.